Till min syster

By Tomas Löfström

Fredrik kan inte glömma Helena, sin barndomsvän. Vad gör hon nu för tiden? Vad för slags person har hon blivit som vuxen? En gång hade de delat allt. De hade varit som syskon. Nu vet han inte ens var på jorden hon befinner sig. Vilka hon umgås med. Han bestämmer sig för att leta reda på henne och genom hennes egna reseanteckningar får han veta att hon rör sig i märkliga kretsar runt om i världen. Vad är det egentligen hon har för sig? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 5, 2021
• ISBN: 9788726896978

Book preview

E lias var snickare, hembygdsforskare och amatörarkeolog. Han kunde knappt gå hemifrån utan att snubbla över något fornfynd och hans hus var belamrat med flintyxor, pilspetsar, romerska guldmynt och bronsbrakteater.

En dag på våren 1948 knackade han på hos kyrkoherde Egnéll i prästgården och berättade, hemlighetsfullt och med stor dramatik, att han hittat den försvunna dopfunten från den på artonhundratalet rivna medeltidskyrkan inmurad i Edvin Mårtenssons stengärde mitt i byn.

– Men, sir pastorn, de e jävlar po den. Ja, ja vidd minsju ente om den passar i en modärn kyrka.

Kyrkoherden som sett Elias i verksamhet förr befarade att han var ute efter att lägga beslag på fyndet för sina egna samlingar och gick genast till motangrepp.

– Men djävlarna är utan tvivel helt på sin plats, försäkrade han. Dopet symboliserar ju människans räddning ur djävulens garn och så vidare, och ondskan är ju trots allt inte bortrationaliserad ur den svenska statskyrkans lära.

Han skrattade.

Men Elias skrattade inte.

– Jaja, pastorn får se, sade han. Man kunne rent tro att de va en jävulsfunt ju.

Och det var det också.

När Egnéll samma eftermiddag besiktigade fyndet, som redan var så gott som frilagt ur den raserade stengärdesgården, blev han faktiskt en smula betänksam. Från sina studier i kyrkohistoria och ikonografi och de kurser i medeltidens konsthistoria som han också bevistat under uppsalatiden kunde han inte erinra sig något liknande.

I ganska ytlig relief dansade ett sällskap grovhuggna gestalter runt kupans nedre del och funtens fot, både manliga och kvinnliga, välförsedda med såväl horn och svansar som könsorgan, och det var ingen tvekan om vad de sysslade med. Och det fanns inga förmildrande omständigheter i form av en kristusfigur som triumferande trampade dem under fötterna eller så.

Var det verkligen en dopfunt? Men vad skulle det annars kunna vara? Ett ögonblick tvekade kyrkoherden och en hemsk misstanke for genom hans hjärna: tänk om Elias var en bedragare, tänk om det var han själv som tillverkat belätet och gömt det i stengärdesgården. Men det vore alltför fantastiskt. Och hur som helst var det ju inte Egnéll själv som skulle avgöra dopfuntens öde. Riksantikvarieämbetet, domkapitlet och andra instanser fick naturligtvis kopplas in. Det var ju inte alls självklart, vilket Elias tog för givet, att funten skulle placeras i kyrkan.

Å andra sidan misstänkte Egnéll att hans egna ord skulle komma att väga tungt. Och utan att säga något därom, vare sig till Elias eller någon annan, bestämde han sig på stående fot för att tveklöst förorda en placering av funten i Grönviks egentligen ganska trista kyrka från 1868. Det var en överdimensionerad zettervallkopia i eslövsgotik som helt och hållet saknade äldre inventarier; till och med altarskåpet och predikstolen var från artonhundratalet. En så pass originell dopfunt som denna skulle säkert göra både kyrkan och orten berömda. Namnet Grönvik skulle skrivas in i konsthistorien och folk skulle vallfärda hit för att beskåda djävulsfunten – ja, han började redan kalla den så.

Det tog sin utmätta tid av byråkratiska processer, expertutlåtanden och debatt, men till sist blev det som Egnéll (och den något tveksamme Elias) ville. Och alla tillräckligt gamla grönviksbor minns hur man med väldigt ståhej och under överinseende av från Stockholm nedrest expertis från Riksantikvarieämbetet lyckades lyfta upp stenkolossen på en förstärkt traktorvagn och forsla den från Edvin Mårtenssons stengärde till kyrkan. Det var en tilldragelse av närapå samma dignitet som den stora invigningsceremonin i februari nästa år i samband med vilken samtliga de under slutet av 1948 födda grönviksbarnen döptes i djävulsfunten av själve biskopen från Lund.

V intern hade varit grå och mild och temperaturen hade sällan sjunkit under noll. Nu var det redan slutet av februari och andra söndagen i Fastan och den återfunna dopfunten skulle invigas. Ingen väntade sig snö eller kyla, men det var just vad det blev.

Under natten sjönk temperaturen kraftigt och det började blåsa ostlig vind och när söndagen grydde drev snön över fälten i tjocka sjok som samlade sig i drivor längs stengärdesgårdar och dikesrenar.

När kyrkvaktmästare Ribbing kom för att öppna kyrkan och ställa i ordning för den stora dagens begivenheter fann han att oljepannan havererat och värmeledningssystemet frusit sönder. Kyrkorummet var som ett kylskåp. Vinden ven och ylade och snön piskade mot rutorna och ute på kyrkogården växte drivorna. Han tog snöskyffeln ur vapenhuset och gick ut för att skotta. Det var allt han kunde göra och det var ganska meningslöst det också.

Halv elva anlände biskopen från Lund.

Kyrkoherde Egnéll hade ringt honom på morgonen och föreslagit att han skulle ta god tid på sig när han körde. Biskopen som kom från Norrland och var nytillträdd i Lund och obekant med den skånska vintern hade avfärdat det hela med ett nedlåtande skratt och hänvisat till sina erfarenheter från Luleå. Han hade ändå kört tidigt med tanke på att det var vissa praktiska detaljer som måhända behövde diskuteras innan själva förrättningen skulle ta sin början.

Så snart han kom utanför stadsgränsen insåg han att det skulle bli svårt. Snön fyker, hade Egnéll sagt i telefonen. Nu såg han vad det innebar: snön for som i slöjor eller ridåer tvärs över vägen och gjorde att man bara såg några meter, och även om drivorna inte var värre än att hans bil kunde forcera dem innebar det att färden till Grönvik tog nästan tre timmar i stället för som beräknat en.

Väl framme hos Egnélls i prästgården kunde han emellertid åter spela rollen avvintervan norrlänning och avfärda hela situationen som en bagatell. Han begrep inte sin kollegas oro för att kyrkobesökarna skulle utebli från gudstjänsten.

Egnéll försökte förklara.

– De bor ju inte här i byn allihop. Många kommer från gårdar runt omkring, och visserligen går det väl att ta sig fram fortfarande men sen ska de ju hem också.

– Jaja, sade biskopen lätt. De som kommer kommer. Jag har firat gudstjänst med menigheter som kunnat räknas på ena handens fingrar. Fromhet, brukar jag säga, är inte en fråga om kvantitet. Och i kyrkorna i Norrland låter man sig minsann inte hindras av lite snö. Men det är tydligen annorlunda här.

– Vi får se, sade Egnéll. Jag hoppas i varje fall att dopfamiljerna kommer. Dopbarnen är ju ändå huvudpersonerna idag.

Och de kom.

Det var inte mindre än åtta barn som skulle döpas.

Storbonden Edvin Mårtensson kom tillsammans med sin hustru Anna och två äldre söner och en handfull släktingar från byn, däribland gammelfarmor, Mårten Ols Hilda, nittiosju år och därmed Grönviks äldsta invånare, som skulle bära fram dopbarnet. Det var en flicka och hon skulle heta Anna Karin.

Också fiskarhustrun Inga-Maj Lindgren hade sällskap med ett antal släktingar. Men hon kom gående genom snöyran hemifrån ensam med sonen som skulle döpas till Bengt-Olof. Ola, hennes man, hade inte hunnit hem i tid till gudstjänsten. Han hade gått ut med fiskebåten Nelly två dygn tidigare och borde ha varit tillbaka för länge sedan. Inga-Maj var mycket orolig.

Krysztyna Rask delade hennes oro. Också hennes man, Yngve, var ombord på Nelly. Krysztyna, som var född i Polen och saknade egen släkt i byn, satt bredvid Inga-Maj i kyrkbänken med sin dotter i knäet. Hon skulle heta Ingrid Agnjeszka.

Av dopbarnen från själva byn återstod jag och min bror, det vill säga lärarpågarna, och Erik och Greta Egnélls egen dotter, prästatösen.

Flickan Egnéll, kyrkoherdens sjätte barn, skulle heta Helena.

Själv skulle jag heta Fredrik Vilhelm. Min två år äldre storebror hette redan Bror men hade aldrig blivit döpt.

Sölve, vår far, hyste en ideologisk motvilja mot religiös vidskepelse och hade nog aldrig satt sin fot i en kyrka. Nu hade han av någon anledning som jag aldrig begripit gått med på att låta döpa mig, och i konsekvensens namn (ty han var mycket konsekvent) var han då tvungen att låta även Bror upptagas i den svenska statskyrkan (som han för övrigt trots allt aldrig själv lämnat). Självfallet hedrade han emellertid inte dopakten med sin närvaro. Hans hustru Ann-Marie och moster Rut fick representera familjen.

Det var bara Tattarens och Madame Herrlin som bodde längre bort, utanför själva byn.

Men transportsvårigheterna till trots hade de nog inte ens reflekterat över möjligheten av att stanna hemma. Dopceremonin var för båda familjerna alltför viktig som social sanktion för att de skulle låta snöstormen hindra dem. De behövde det erkännande högtidligheten kunde ge dem: upplevelsen av tillhörighet, känslan av att ingå i bygemenskapen.

Tattaren, Gustav Adolf Grönstedt, var bilhandlare. Han hade sitt varulager, som snarast framstod som en bilkyrkogård, i skogsbrynet kring det torp han bebodde några kilometer norrut. Man såg honom sällan i byn, men när han visade sig hade han alltid kostym och hatt och för det mesta ny bil. Så var det också nu (och han bar sin hatt under hela högmässan). Han anlände till kyrkan med hela sin dynasti inpressad i en ståtlig Studebaker som såg ut att flyta fram över snön. Det var elva personer inklusive hustrun Betty, diverse kusiner och andra anförvanter, ett oklart antal äldre barn och naturligtvis dopbarnet Sofia Charlotte Desirée Marilyn i skinande vit dopklänning. (Namnet Marilyn kan tyckas förbryllande: Marilyn Monroe var vid tiden för vårt dop inte mer än tjugotre år och hade ännu inte blivit något namn. Men Tattarens dotter döptes inte efter filmskådespelerskan utan efter huvudpersonen i en veckotidningsnovell som hennes mor nyligen läst.)

Madame Herrlin, som ursprungligen tänkt gå till fots till kyrkan, hade fått skjuts med en av grannbönderna borta i Mossen. Hon var skulptris och hade enligt egen uppgift såväl ryskt som franskt blod i sina aristokratiska ådror. Hennes skulpturer var små och abstrakta och gavs ofta titlar med anknytning till fornnordisk mytologi som var hennes stora intresse vid sidan av det konstnärliga skapandet. Hon var en främmande fågel och påstods vara en smula lätt på foten. Hon hade alltid till synes dyrbara smycken av silver och ädla stenar. Däremot hade hon alltså inte bil. Och sonen, vars namn skulle bli Stig Oden, hade ingen far.

När klockan närmade sig elva stod faktiskt en lång rad bilar utanför kyrkan, flertalet av större modell och svarta: ett par Chevroleter, någon äldre Dodge, en och annan Opel Kapitän och så förstås Bromans stora Volvotaxi med nedfällbara extrasitsar i baksätet som agerat kyrkskjuts för en del äldre perifera församlingsbor.

Och när kyrkoherde Egnéll gjorde entré tillsammans med sin familj och biskopen kunde han till sin glädje konstatera att kyrkan var så gott som fullsatt.

Det blev en gudstjänst man sent skulle glömma i Grönvik. Inte främst därför att den berömda dopfunten invigdes och inte ens på grund av det massdop för vilket den genast togs i tjänst och som avslutade den alltför långa gudstjänsten. Allt detta var nog så anmärkningsvärt, liksom det faktum att biskopen officierade (vid altaret biträdd av kyrkoherden), predikade och döpte alla barnen. Det som skulle göra att högmässan och hela tillställningen etsade sig fast i de närvarandes minnen – och sedermera, genom deras berättelser, också i alla andras och därtill i själva folkminnet – var kylan.

Det var helt enkelt fruktansvärt kallt i kyrkan.

Samtliga närvarande hade förtänksamt nog byltat på sig ordentligt, men det var som om det inte hjälpte.

Efter att ha genomfört altartjänsten före predikan iklädda kaftan och mässkrud på vanligt sätt beslöt biskopen och kyrkoherden efter samråd i sakristian att under resten av gudstjänsten ha sina ytterrockar på under skruden och framstod sedan som någon sorts otympliga dockor.

Under psalmsången stod andedräkten som rök ur allas munnar. Det var som en tät dimma som fyllde kyrkorummet, och efterhand förvandlades fukten till rimfrost inte bara på fönstren utan också på ljuskronorna som hängde ner från de höga valven och på predikstolens och altartavlans krusiduller.

Orgeln som renoverats och nu skulle spelas offentligt för första gången av organisten, lärare Rydin, fungerade under första psalmen men gav sedan bara ifrån sig ett väsande ljud. Och när Rydin då var tvungen att ta upp sången à capella skar sig hans röst på ett pinsamt sätt – även det skylldes på kylan.

Ingen mindes efteråt vad biskopen sagt i sin predikan.

När äntligen dopet tog vid – sedan biskopen först i all hast invigt dopfunten genom att slå på den med sin kräkla (varvid han gav de kopulerande djävlarna på dess fot ett extra slag) – bars barnen fram av sina faddrar insvepta i tjocka filtar och täcken. Och trots att dopvattnet hämtats i termosar av fru Ribbing och hällts i bara minuter innan ceremonin tog sin början hann det frysa till is innan förrättningen var klar.

Biskopens hand var blåröd och fingrarna vita och utan känsel (han var storrökare och hade dålig blodcirkulation) när han för åttonde gången gjorde korstecknet och uttalade välsignelsen i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn och lämnade tillbaka det sista av dopbarnen till dess fadder. Det var Bror. Han skrek som en gris i armarna på moster Rut.

Men han hade inte fått något vatten på sitt huvud.

När biskopen för sista gången skulle krossa isskorpan i djävulsfunten fann han nämligen att vattnet var bottenfruset. Så han gjorde bara en symbolisk gest med sina stelfrusna fingrar och fäste tydligen ingen större vikt vid saken.

Ingen tycktes heller lägga märke till det – utom Gud själv som ser allt (och möjligen de grinande djävlarna på dopfuntens fot). Och Elias. Det är han som berättat det för mig, och hans bestämda uppfattning är att Bror därigenom inte blev ordentligt döpt: utan vatten var välsignelsen så att säga verkningslös. Rent teologiskt finns måhända ingen grund för en sådan uppfattning. För den skull behöver Elias naturligtvis inte ha alldeles fel.

När menigheten kom ut på kyrktrappan möttes den av rena infernot. Vinden hade friskat i ordentligt och snöfallet hade tilltagit. På kyrkogården hade flera av de gamla almarna fallit, gravstenarna stack upp ur ett hav av drivande snö och bilarna som stod parkerade utanför muren var på väg att begravas i drivor. Det blåste så kraftigt att man fick stödja en del av de gamla på väg bort till prästgården där kyrkkaffe skulle serveras.

Biskopen var skakad.

Han bad Egnéll ursäkta honom men han vågade faktiskt inte stanna över kaffet, han fann det säkrast att genast köra tillbaka till Lund.

– Säkrast? sade Egnéll. Tja, du kan ju alltid försöka.

Han skrattade.

Men biskopen menade tydligen allvar. Han var naiv nog att tro att det skulle gå och ville inte alls lyssna till Egnélls varningar. Till slut gav kyrkoherden upp. Mot sin vana blev han riktigt upprörd och sade rent ut till sin överordnade att det var inte bara dumt utan direkt livsfarligt att försöka ge sig ut på vägarna.

De stod fortfarande ute i snöyran framför prästgårdstrappan. Biskopen var röd i ansiktet och hackade tänder och packade in sin utrustning i bilens bagageutrymme och satte sig bakom ratten utan att ens säga adjö. Egnéll stod på trappan och huttrade och hörde motorn starta och såg sedan bakhjulen spinna runt i snön. Utan ett ord gick han bort till sin egen bil och tog fram en gammal trasmatta som han brukade medföra på vinterkörningar i socknen och bredde ut den framför biskopens bakhjul, varefter han såg honom försvinna i det vita töcknet. Han var inte bara arg. Han var orolig också.

Där inne pågick kyrkkaffet. Farstun ångade av vått ylle och i rummen luktade det svett och parfym och cigarr och kaffe och var olidligt hett.

Alla som kom från gårdarna utanför byn hade gett upp hoppet om att kunna återvända, och man diskuterade nu var och hur man skulle övernatta, vilka släktingar i byn som hade bäst plats och flest sängar och så vidare. Man försökte också ringa hem och tala om att man var i säkerhet i byn, men då visade det sig att telefonen inte fungerade: en ledning hade tydligen blåst ner någonstans utefter linjen.

Ingen ville egentligen lämna värmen och gemenskapen i prästgården, men till sist började folk troppa av i grupper och bege sig iväg genom drivorna ner i byn. Det var nu eftermiddag och mörkret började falla och det blåste om möjligt värre än förut.

Kyrkoherden skulle just dra igen ytterdörren efter att ha vinkat adjö åt Ribbing och hans fru när han såg en spöklik gestalt komma vacklande genom de virvlande snösjoken. Det var biskopen som kom pulsande tillbaka, mer död än levande, stödd på kräklan och med resväskan med skrud och mössa och mässböcker och annat som ett blylod i andra handen. Bilen hade fastnat ett par kilometer utanför byn på ett ställe där vägen svängde ner i en ravin, mumlade han. Egnéll var inte ett dugg förvånad.

Mycket skuldmedveten accepterade biskopen erbjudandet om att få låna kläder av kyrkoherden: hans egna var genomvåta. Sedan fick han värma sig vid spisen ute i köket. Och när han återhämtat sig dukades det fram en ordentlig kvällsmat, inte bara för honom och familjen Egnéll, utan också för flertalet av dopbarnens föräldrar.

Man hade gemensamt kommit fram till att det vore direkt livsfarligt att ta ut barnen, i synnerhet om man betänkte vad de redan fått stå ut med i form av kyla denna dag. Och sedan man ätit bäddade man ner barn och vuxna i sängar och gamla utdragssoffor och sammansatta fåtöljer. Spädbarnen fick samsas om tre barnsängar som kyrkoherden släpade ner från vinden och placerade i vardagsrummet – han och Greta hade ju fem barn före Helena.

I den ena sängen sov jag vid Helenas sida.

Biskopen och kyrkoherden satt länge uppe och pratade vid brasan i arbetsrummet, förmodligen med ett litet glas konjak, om människans bräcklighet och naturens väldiga kraft, om ondskan och döden och meningen med livet. Och snöstormen fortsatte piska mot fönstren och vinden ylade och gnällde och det knakade i den gamla prästgårdens takstol.

Och i den mörka, kalla, tomma kyrkan grinade djävlarna på dopfuntens fot.

Under natten förliste Nelly någonstans väster om Bornholm.

Besättningen hade kämpat mot nedisningen sedan gryningen men till slut tvingats ge upp kampen. Båten sjönk och de fyra fiskarna lyckades rädda sig över i livbåten, men i det svåra vädret gick en av dem överbord och blev borta.

Efter nästan ett dygn togs de tre överlevande ombord på ett polskt fartyg som satte dem i land i Ystad. Bortsett från en del frostskador var de välbehållna.

En av de överlevande var Ola Lindgren vars son hade döpts till Bengt-Olof medan fadern kämpade mot isen i Bornholmsgattet. Han som drunknade i det iskalla vattnet var Yngve Rask, far till Ingrid Agnjeszka.

Det dröjde tre dagar innan ovädret bedarrade och snöplogarna kunde ta sig fram till den isolerade byn. Först då fick byborna veta vad som skett.

J ag kan se Helena framför mig när hon kommer gående över heden ner mot havet. Regnet öser ner. Hon har en gul regnjacka med metallknappar. Hon är barfota och barbent och kanske bara fyra år och släpar på en röd träanka med hjul som kapsejsat i den kuperade terrängen. Och med förvånansvärd röstvolym sjunger hon Dan Anderssons Sång till västanvinden:

Åh, dansa, sommarstorm med djupa orglars brus

och dansa hem till Lotalam och Stenbrobergets häll!

Smek barndomsdalen, starke vän, i julis heta ljus

när Mattao och Luossa färgas röda i kväll.

Vi älskade Dan Andersson. Vi sjöng ständigt hans visor. Och mycket tidigt blev Luossa ett nyckelord i våra liv, en central del av vår barndoms landskap. Det var en ganska liten och avgränsad bit av heden norr om vägen ner mot läget och stranden, ett sandigt område som övergick i ljungklädd gräsmark. Det var den enda ljunghed som fanns i trakten, och förmodligen trodde vi helt enkelt från början att Luossa var där, att Dan Anderssons sånger – och inte minst den underbart sorgliga Till min syster – handlade om vårt eget land och om oss:

En sång till dig, min syster, när all marken väntar vår!

Luossas ljunghed surrar yr av vind och vilda bin.

Där lärde vi oss tunga steg i våra yngsta år

och ingen vet hur djupt vi drack vår barndoms beska vin.

Det kan tyckas egendomligt att dessa svarta ballader, geografiskt hemmahörande långt uppe i det vi kallade Norrland, i Dalarna, i Finnmarksskogarnas grandunkel, kunde spela en sådan roll för oss. Men det berodde på Greta, Helenas mor, som sitt klassiska musikintresse till trots också hyste en sorts klockarkärlek till Dan Andersson. Nej, klockarkärlek är fel ord. Det var mer än så. Det var inte bara det att hon emellanåt sjöng honom. Hon läste honom också, ofta och mycket och med stor behållning. De sönderlästa volymerna var hennes tröst när depressionerna kom. Han var en brodersjäl. Hon fann hos honom formuleringar för sin själssmärta och längtan, en förståelse som inte fanns någon annanstans, kanske inte heller hos Erik.

Dan Anderssons diktning präglas ju av melankoli och vemod. Dessutom kännetecknas den, i varje fall ibland, av något som kanske skulle kunna kallas ofullgångenhet. Jag tror det var det också som tilltalade Greta: att han på något vis förblev amatör – som hon, virtuosen vid flygeln i Grönviks prästgård spelande för Gud och katterna och fåglarna utanför de öppna fönstren om sommaren med fläktande vita gardiner och lummig grönska och fläderdoft.

Sedan var det nog också hans märkvärdiga, lite naiva dragning åt mystiken och den indiska filosofin och religionen som fascinerade Greta. Hon var mycket intresserad av Madame Blavatsky och teosofin, läste en hel del om mystik i allmänhet och indiskt tänkande i synnerhet och höll en tid i slutet av sextiotalet på med meditation enligt Maharishi Mahesh Yogis recept. (Det är förresten inte otänkbart att Helena fick sitt namn efter Helena Blavatsky.)

Dan Andersson alltså. Som skrev om detta något bortom bergen, bortom blommorna och sången, om den vilda och eviga längtan till vilken vi föddes och om hur vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud. Som diktade om indiernas religion och hämtade motiv ur Bhagavad Gita. Jag tror att Helena, genom Greta, präglades lika mycket av hans visor och ballader som av den kristna förkunnelsen. Och genom Helena blev han självklar för mig.

När vi var små och ännu knappt kunde läsa och begrep föga av sångtexternas innehåll fascinerades vi mest av de för oss exotiska ortnamnen. Tervalak, Kaljo, Sami, Lasso, Hajsna, Raiski … Vi lade beslag på dem och överförde dem till Grönvik. Vi döpte om hela vår hembygd.

Lasso var en äng där alltid fullt med kaniner höll till. Paindalen var den lilla ravinen som ringlade ner mot stranden. Bäcken som porlade där var Hattmomarjaån. Berget i norr var förstås Stenbroberget. Mattao var skogen där nedanför. Havet, Östersjön, fick heta Lotalam. Så skapade vi oss en egen hemlig geografi.

Och med tiden kom Luossas betydelse att förskjutas så att det inte längre reserverades bara för ljungheden utan kom att omfatta hela trakten inklusive byn.

Luossa blev Helenas och min beteckning på hela vår värld, vårt hemliga kodnamn för det landskap som var vårt hem, ett begrepp som omfattade våra lekar och tankar, vår glädje och sorg, vår syskonrelation, alltihop.

G rönviks prästgård var ett stort vitt träpanelbeklätt tvåvåningshus med mansardtak och grekiska kolonner framför porten. Det var byns ståtligaste byggnad, och dess arkitekturstil var på intet sätt lokalanknuten. Men man såg inte så mycket av den eftersom prästgården låg inbäddad i en sedan generationer vanskött engelsk park mot vars vildvuxna snårighet kyrkoherde Egnélls trädgårdssax stod sig slätt.

Prästgårdsträdgården gränsade till kyrkogården. Även den var förvuxen, med väldiga skuggande almar och prydnadsenar som med rötterna djupt i den näringsrika jorden rakat iväg till oanad höjd och i vissa fall sprängt sönder gravhällar och stenar så att det såg ut som på Yttersta dagen. Via kyrkogården kunde man bakvägen ta sig från prästgården till kyrkan. Den vägen vandrade även menigheten efter söndagens gudstjänst till kyrkkaffet i prästgården. Där fanns gott om plats att ta emot folk. Huset hade ett dussintal rum (och en vind stor som ett logloft, och en källare som var en gränslös labyrint).

Det var här Helena växte upp. Hon byggde hyddor i almkronorna i trädgården. Hon jagade fladdermöss med pilbåge på vinden. Hon hade ett stort rum som var bara hennes. (Alla prästbarnen hade egna rum.) Hon hade en världskarta på väggen redan innan hon började skolan. Hon hade två stora knallpulverpistoler i cowboyutförande med förgylld pipa och patronbälten i kors över bröstet, och mina tidigaste minnen av henne är intimt förknippade med pistolskott och krutrök.

Hon levde ofta på gränsen mellan det som var och det som skulle kunna vara, det där andra som hon fantiserade om, drömde om, skapade för sig själv (och ibland också för andra), steg in i och försvann i. Och hennes fantasiförmåga var smittsam. Eller snarare var det kanske det att hon hade så lätt för att engagera andra, dra in andra i sin lek, en inte helt ofarlig lek med verklighetens gränser. Jag tvekade aldrig att leka den, på hennes villkor, det vill säga att den aldrig fick ifrågasättas.

Hon lärde sig läsa och skriva mycket tidigare än jag. Vi kan inte ha varit mer än fem när jag fick mitt första brev från henne. Hon hade själv lagt det i brevlådan nere vid skolgrinden. Jag kunde inte läsa det och fick motvilligt be Bror om hjälp.

HÄJ FREDRIK VIL DU

LEGA MÄ MIG I EFTÅRMIDA

VI KONNE JU GÅ TE LOÅSA

HÄJ DÅ HELENA

J ag var ljus, gråögd och klen, ofta sjuklig som barn och ständigt befriad från gymnastiken i skolan på grund av kronisk halsfluss eller vad det var för någonting (sannolikt psykosomatiskt). Jag läste mycket, idrottade inte och hade alltid mer kvar av veckopengen än Bror.

Bror var en kraftfull buse. Han hade lätt för att lägga på hullet men var ändå snabb och rörlig. Han var bortskämd och självgod och utrustad med ett häftigt humör som inte tålde motsägelser. Han var en översittartyp redan innan han började skolan och lekkamraterna i byn var rädda för honom. Till det yttre var han mest lik Ann-Marie: det fanns en feminin vekhet över hans regelbundna drag med rak näsa, tunna läppar, mörka ögon och lockigt brunt hår. Men ögonen satt för tätt. Det fanns något där som avslöjade honom som grym och opålitlig. Vilket han var.

Sölve var tystlåten och förgrämd. Jag kände honom egentligen inte. Han hade avlat mig med Ann-Marie. De födde och klädde mig. Jag och Bror var deras barn och de uppfostrade oss. Sölve var vår överlärare långt innan vi börjat i första klass.

Skolan var en omisskännlig röd tegelbyggnad med stora fönster och grusplan framför med flaggstång, cykelställ och avträden. Strax intill fanns lärarbostaden. Fröken Söderström bodde på vinden och vi där nere. (Rydin bodde på pensionatet.)

När vi var små delade jag och Bror rum. Vi bråkade om det mesta och hade föga glädje av varandra.

En ständig konfliktanledning var Brors oförmåga att hålla ordning. Han städade aldrig, bäddade inte sängen, lät kläder och leksaker ligga i en enda röra. Hans oreda växte ut över rummet och hotade ständigt