Vägen till Kathmandu

By Tomas Löfström

I "Vägen till Kathmandu" skildrar Tomas Löfström sin första resa till Fjärran Östern. Med Kathmandu som mål reser han genom Turkiet, Iran, Afghanistan, Pakistan och Indien – hela tiden med pennan och anteckningsblocket nära till hands. Han återger sina möten med lokalbefolkningen, hur han går genom gatorna i basarerna och dricker te i små butiker. I centrum för skildringen står emellertid resenären som betraktare av såväl det vardagliga som det spektakulära, och de kulturkrockar varje europeisk resenär möter i Österlandet. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 3, 2021
• ISBN: 9788726896954

Book preview

Europa sjunker

1

Det finns ingen återvändo. Bara en fortsättning. Och vi är förlorarna.

Som när en doft lösgör sig ur mängden av andra dofter mitt i en storstad och man blir stående där med en sorts rörelse, en sorts saknad, en sorts mycket djup glömska. Som vid uppvaknandet efter en dröm: bara känslan finns. Som en röst som man tycker sig känna igen i sorlet under gjutjärnsvalven i en banhall, som man tycker sig kunna hänföra till en alldeles speciell och betydelsefull situation, men man kan inte påminna sig vilken, och rösten försvinner. Som ett ansikte, som en kärlek, som en melodi.

Så får man det gång på gång bekräftat. Upplever. Känner. Europa sjunker.

Välståndet i Förbundsrepubliken Tyskland 1973.

Här finns det:

I tunnlarna under gatorna, i dessa underjordiska passager som är till för att underlätta befordran av arbetskraft. Där nere lyser lyxen från väggarnas glasmontrar, där är värme och ljus, ett sken av lyckotillstånd.

I de stora varuhusen som är till för att sluka arbetarnas löner, öka efterfrågan, tvinga upp produktionen, arbetstakten och profiten.

I autostradorna och bilarna.

I TV-apparaterna och Springer-pressen.

I propagandapalatsen. Alla stålglaskonstruktionerna är till för att skrämma.

München.

På den långa breda gågatan mellan katedraler och supermarkets späker sig helgon, ropar vänsterfakirer smärtsamma slagord.

Fascism.

Trängda mot glasväggar, drivna till vansinne av hatfyllda, enhälliga motståndare som pressar på från alla håll, dessa som skulle vara arbetarklassen, proletärerna: revolutionen.

Vad hjälper det att de, de ensamma, har rätt, när alla andra gapskrattar i skränig kör åt deras fakta. Själva har de andra fakta, tror de sig ha riktigare fakta. De vet, tror sig veta. Så tror vi oss alla veta.

Fasaderna som blänker. Bakom dem slummen. Smutsen, byken, svinerierna, sörjan, skiten.

Den materiella och den andliga.

De behärskades och de härskandes.

Bilden är densamma. Ännu. För alltid.

På Löwenbräu-kneipen är först en sorts gemenskap på lördagseftermiddagen med granngrupp gemensamt ätande (svinsvål och surkål och öl).

En sorts värme. Andra kommer in och ansluter sig. Värdinnan heter Nicolina, ler lummigt. Solen lyser in i brunt trärum, öldoftande, cigarrdoftande.

Sedan blir det fylleri och raglande till toaletten. I ett hörn gråter en svart zigenarflicka, cigarrett i handen. En ensam kvinna, grå, förgrämd, somnar över bordet. En herre med mustasch ignorerar allt, stamgäst men inte accepterad, accepterar ingenting själv.

Här på kneipen finns inga utlänningar, det skulle inte kunna ske.

De finns inom sina revir. Gastarbeiter. Jugoslaver, turkar, araber, tunisier, marockaner, italienare, spanjorer, iranier, indier … (Det finns en halv miljon turkar i Förbundsrepubliken. Femton turkiska barn föds varje dag i Västberlin.)

Dolda är härskarna. Dessa är de behärskade. Både tyskar och utlänningar.

De tyskar som syns är på de invandrades nivå. Men klär sig olika, ty de måste kunna urskiljas. Det finns en känsla av att stå över, vara förmer, tysk. Tyskarna är klädda i poppiga kläder: välpressade jeans, blommiga skjortor, skrikiga slipsar, blänkande breda skor med höga klackar, en sorts skepparmössa. Det är deras uniform.

Utlänningarna har kostym, och skjorta knäppt ända upp. Jugoslaverna är mer franska än turkarna. Turkarna har mustasch.

Det är lördagskväll i München. Ingenstans hör jag nu tyska talas i trakterna nere kring Hauptbahnhof. Frågar jag något, får jag omsorgsfullt formulerade och tydligt uttalade svar, givna av sådana som frågat själva.

Men de har ändå ingen förståelse för mig. Deras mål är att smälta in. De måste likrikta sig, bli som tyskarna, lära in rollen, skaffa attributen. För att bli accepterade, för att åtminstone försöka bli. Därför måste de visa sitt hat mot mig, den skäggige och långhårige, den avvikande, hippien. Som tyskarna gör.

Så påverkar tyskarna invandrarna. Men det finns i denna kulturkonflikt också en motsatt påverkan. Det finns något i de unga gästarbetarnas stil som är smågangster, kriminell, sadist. Det är en försvarsattityd som saknas hos den äldre generationen. Detta har tagits över av unga tyskar. Münchenungdomen har blivit råare, fulare, farligare.

Samtidigt är detta något som har med samhällets utveckling att göra. I Tyskland. I Turkiet. På andra håll. Mitt långa hår är släkt med deras stiletter.

En sextioårig överstelöjtnant i Luftwaffe antastar mig inne i Hauptbahnhof och börjar skälla ut mig för att jag har långt hår och skägg. Som judar. Han däremot är en man. Han står i givakt och gör honnör. Han luktar sprit. Han tafsar. Han rakar sig varje dag, är alltid ren och har stubbklippt vitt hår. Han är nazist.

Ändå är han en människa som man kan tycka om, som man skulle kunna kalla god, som man skulle kunna kalla fin.

Och det finns en sorts humanism som hos Hesse i honom när han talar om tiden, den sjuka världen, intelligentian dödsdömd. Han talar flytande engelska, men detta måste han säga på tyska: – Ein kranker Welt, verstehst du …

Han är en av dessa man möter, en som inte är representativ. Och vem är egentligen representativ för mer än sig själv? Detta måste vara utgångspunkten: den begränsade representativiteten. Ingenting får tas för mer än vad det är. I beskrivandet: det jag beskriver kan bara stå för sig självt, får inte allmängiltigförklaras, inte utnämnas till sanningar. Mina anteckningar är tillfälligheter.

Här i München kan jag inte finna någon säkerhet, ingenting att relatera till. Här är jag rädd varje minut för dessa människors blickar och rörelser.

Men var kan jag då finna någon säkerhet?

Europa sjunker medan jag sitter på Hauptbahnhofs cafeteria omgiven av bara tydligt utländska människor som betalar flera D-Mark för en kopp blaskigt kaffe. Vad är det egentligen jag är rädd för?

2

Min Österlandsfärd har börjat.

Utan illusioner ger jag mig av. Jag har inga speciella förväntningar, inga krav. Jag har inga förhoppningar, gör mig inga föreställningar. Jag har sett bilderna, jag har läst böckerna. Asien. Indien. Det är bara ett jobb, jag ska skriva artiklar, det är därför jag reser, annars hade jag inte rest, inte ännu.

Det är ett reportage, ingen Österlandsfärd.

Så reser jag i en båge ner genom Europa från Köpenhamn till Istanbul i buss på fyra dar.

Från München lördag kväll. Gunilla, bussvärdinnan, sa hej.

Nu bara turkar och jugoslaver. Väntan och trängsel. Tusen anhöriga, tusen kollin. Alla dessa blickar, rädslan för att jag är annorlunda.

Väntan flera timmar innan bussen från Frankfurt ansluter. Här – i München, utanför Hauptbahnhof, en lördagskväll med ösregn – börjar Turkiet, börjar kanske också Österlandet, med melankolisk turkisk musik i bandspelare och rök från tusen cigarretter i den upplysta bussen med immiga fönsterrutor.

Natten genom Bayern och Österrike. Regnet slutar, morgon i Graz: vårgröna träd, en allé vid uppvaknandet. Lång varm dag genom Jugoslavien. Vi är femton kvar när vi passerar gränsen till Bulgarien, turkarna och jag. Övernattar på hotell i Ihtiman nära Sofia, fortsätter i gryningen fjärde dagens morgon.

Jag har åkt här förr. Vägen ar en vän. Att känna igen landskap, stadsbilder, gator och hus, caféer, broar, träd. Ställen där jag stått och liftat, ställen där jag sovit i gräset bredvid vägen.

Turkarna bekantar sig. Bjuder på cigarretter, karameller, öl, prat. Trevande till en början. Mehmet först. Han hämtar information, ger åt de andra, fungerar som entreprenör, ökar därmed sin egen ganska låga prestige.

Mehmet kommer från Izmit. I Nürnberg har han varit metallarbetare lite mer än ett år. Det sista halvåret har han sammanbott med en tysk dam som sparkat ut sin man som söp. Mehmet åker nu hem till hustru och sexårig dotter för att stanna en månad. Han är trettio år. Bättre vore att arbeta i Turkiet, men där arbetar man tio timmar om dagen måndag till fredag och sex timmar på lördagen och får dåligt betalt. I Nürnberg arbetar han femdagarsvecka åtta timmar om dagen och får bra betalt. Om det hade varit annorlunda? Men det är ju så här det är.

Andra medpassagerare:

Den äldre vänlige mannen, liksom lite borgerlig och tillbakadragen, med två skjortor och radband, som går av och plockar blommor på en rastplats någonstans utmed Autobahn. Han läser turkiska dikter mycket långsamt, tyst mumlande för sig själv. Ger mig en burköl när jag vaknar.

Den mycket gamle mannen som smugglar en turkisk matta köpt i Essen – varför kan ingen förklara – in i Turkiet, och blir fast i tullen, varpå hans son hoppar av för att hjälpa honom medan bussen fortsätter med all deras packning trots våra protester.

Alla andra som smugglar cigarretter, sprit, radioapparater och bandspelare.

Kvinnorna som representerar tre stadier i emancipationsprocessen. Bondmoran som aldrig rör sig, aldrig talar, aldrig stiger av bussen (utom en liten stund i Belgrad), som liksom förefaller uppfylld av en gränslös skam. Den medelålders ensamma med obetäckt huvud, klädd i byxdress, som så småningom talar och då visar sig vara den av samtliga närvarande som talar bäst tyska. Och så Fathme med sina violetta naglar, korta kjolar, peruker och läppstift, pladdrande och skrattande, utmanande. Hon bjuder oss alla på choklad och amerikanska cigarretter när vi skymtar Istanbul, kallar mig hippy-yippy och ler illmarigt bakom konstfärdiga solglasögon.

Och den fjärde dagen närmar sig sitt slut.

Till höger finns då Marmarasjön nedanför kullarna där fårhjordar betar i skuggan av turisthotellen, vita betongkuber i grönt mot blått. Och i soldiset långt borta: husmassor bakom massiv mur, Konstantinopel, Istanbul. Då jublar turkarna och omfamnar varandra och mig.

Bussen rullar in genom hålet i stadsmuren, och den dånande trafiken väller emot oss. In på den stora bussterminalen. Motorn slås av.

Utanför en doft av hav, gräs, damm, olja och kryddor. Människoträngsel. Signalhorn. Kvällssol.

Detta är tröskeln till Asien.

3

Men var kan jag då finna någon säkerhet? Bara i mig själv, bara i en skarpt avgränsad, avskärmad och invand miljö? En som jag växt in i, eller en som jag själv bygger?

Säkerheten kan jag bara finna i mig själv. Kan alltså som Resenär inte finna någon ro utanför mig själv. Hoppas ändå ständigt på något bortom. Kan därför inte stanna upp utan måste åter vidare. Med återkomsten alltid tänkbar. Är det så?

När man är på väg är man alltid i sig själv. I rörelse färdas man genom en föränderlig omgivning. Själv oföränderlig. Eller: också själv föränderlig?

Det kan också vara så: säkerheten blir en övermäktig. Säkerhetsmiljön blir unken och ynklig. Man blir så ett med sin omgivning att man förlorar sig själv. Man kan inte urskilja sig själv, inte känna igen sig själv, eller man börjar hata sig själv. Då kan man resa för att förändra sig själv, i tron att man ska bli en annan, att resan ska förändra, att föränderligheten ska möjliggöra en förändring.

Då flyttas säkerheten i bakgrunden. Då söker man sig ur sig själv. Då blir det osäkra, det föränderliga, det säkra.

Så har jag rest, för att fly säkerheten, för att fly unkenheten, den lundensiska, mig själv.

Nu är det frågan om en annan resa.

Nu är det ingen flykt, inte heller en jakt efter föränderlighet och frihet. Det är helt andra förutsättningar. Det är en helt annan erfarenhet.

Det är min Österlandsfärd, ja, men den är inte självvald. Det är ett uppdrag. Och jag färdas in i detta mycket okända, mycket osäkra och mycket oklara för att beskriva det i artiklar och sedan för att fortsätta och kanske för att beskriva det i en bok, och jag reser oväntat och oförberett och djupast sett motvilligt.

Frågan om säkerheten är ny för mig. Nu upplever jag något som möjligen är rädsla, något som åtminstone i vissa situationer, korta stunder, otvivelaktigt är rädsla. Rädsla för den okända omgivningen. Osäkerhet därför att jag inte kan känna igen mig, inte finner någonting att hålla mig i. Och rädsla och osäkerhet därför att jag har svårt att känna igen mig själv i detta. Nu när min enda säkerhet är den som jag kan finna i mig själv, då kan jag inte längre förbli mig själv, då förlorar jag också den. Och då, och där, uppstår en sorts förtvivlan som bryter ner och skadar. Då grips man av det som kallas hemlängtan – det är bara en omskrivning för längtan efter säkerhet. Det man då saknar är sig själv, och när man inte kan finna sig själv försöker man finna sin miljö.

Kulturchock. München: mötet med utlänningarna, mötet med turkarna, känslan av att vara utlämnad. Först där, sedan gång på gång. Så växer osäkerheten inom Resenären, och han söker sig in i sig själv, och den hemlängtan som brukar uppstå i slutet av en resa angriper honom innan hans Österlandsfärd har börjat. Och han märker allt tydligare ju längre resan fortsätter hur han inte kan vara sig själv. Han märker med all tydlighet hur också han förändras med omgivningens förändring, hur han inte förblir den han var utan mot sin vilja blir någon annan, en som han inte känner. Så växer hans osäkerhet.

Resenären. En presentation.

Han är tjugofem år. Vid resans anträdande har han långt hår och skägg.

Han har gått ut gymnasiet och därefter studerat humaniora i Lund som är hans födelsestad och där han också bott större delen av sitt liv.

Han har rest i Europa och Nordafrika (och som barn i Sydamerika).

Han började för några år sedan medverka i tidskriften Tidsignal. I den skrev han om politiska händelser i Lund och Köpenhamn. Han har sedan skrivit som frilans från och till i en rad tidningar och tidskrifter. När han ska nämna exempel brukar han dra fram Arbetaren och Ystads Allehanda. Han skriver kulturartiklar och recenserar.

Han har publicerat dikter och prosa.

1971 gav han ut reseromanen Liftare.

Denna vår har han ett nytt manuskript klart: Rörelsen – roman om en senare verklighet. Denna vår får han också ett arbetsstipendium från Författarfonden.

I mars ringer Jan Stolpe från Folket i Bild/Kulturfront till honom medan han sitter och ser en Jerry Lewis-film i T V en eftermiddag då han borde ha tentamensläst på trebetygskursen i etnologi. JS undrar om han vill resa till Indien med buss och skriva om resan i FiB/K. FiB/K ska betala resan.

Resenärens cirklar rubbas. Han ber om betänketid, återgår till TV-soffan och ser slut på Jerry Lewis-filmen. Sedan beslutar han sig för att acceptera anbudet.

Han hinner tentera etnologin. Sedan får han uppskjuta avfärden eftersom smittkoppsvaccineringen misslyckas fem gånger i rad. Tiden använder han till att läsa