Mellan Haväng och Himalaya

By Tomas Löfström

Måste inte det verkliga resandet alltid vara förutsättningslöst? Är det inte just rörligheten, gränslösheten och det tillfälliga som är resans hjärta? Att resa handlar inte bara om transport. Om att nå avlägsna orter. Det är en fråga om hur man når dem. Mellan Haväng och Himalaya är en reseskildring som sträcker sig världen över av författaren och kulturjournalisten Tomas Löfström. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 3, 2021
• ISBN: 9788726896930

Book preview

Är detta Paris?

Det är dag när jag lämnar Afghanistan.

Kabul Airport. Utanför glasväggarna novembersol. På plattan två plan: Ariana Afghan Airlines, Aeroflot. Gult gräs, bruna berg bortom banan, socker på några toppar, kristallklar himmel.

Sist jag flög härifrån var avgångshallen full av amerikaner: stora, glada, långhåriga, solbrända jeansfamiljer med sexiga tonårsflickor.

Nu är det ryssar, bara bleka ryssar i hattar och långa rockar, några husmödrar i kappor och stickade yllemössor, enstaka försagda barn.

Det är en tillfällighet. Men den gör mig beklämd.

De dricker Coca Cola och skålar med avskedstagande kolleger på andra sidan skranket. Vi har alla redan lämnat Afghanistan. Som astronauter, eller kosmonauter, befinner vi oss redan i luftslussen på väg tillbaka in i rymdskeppets trygghet utifrån denna stora, ursprungliga vidd som berusat och bedårat.

Lyfter. Flyger norrut, över bergen.

Hindu Kush med vita, veckade barriärer: himmelens skrynkliga underlakan. Dödskallt landskap, klarblå tunn luft, brännhett solsken.

Disigare längre norrut över slätten: öknens sandvågor, stelnade, gråbruna, mörknade. Och Amu Darya, Oxus-floden: ett gammalt ormskinn, mattblänkande, ömsat, i det torra, bred och trög med öar och bankar.

In över Sovjetunionen, Sovjetiska Uzbekistan. Rak, snötäckt bergskedja flyr ner mot vänster. Åkrar växer, bevattningskanaler, storgårdar.

Tasjkent i dis.

En grupp unga afghanska militärkadetter i planet, på väg till Frankrike. Svindlande oskuld: Är detta Paris?

Landar.

En annan värld. De har rätt. Det är Europa. Det är Ryssland mer än Uzbekistan.

De sista spåren av Asien krossades av jordbävningen 1966. De få lerhus som finns kvar har fått en karaktär av slum som inte existerar i Afghanistan. Dekoren som arkitekterna förser regeringspalatsens fasader och hyreshusens balkonger med är bara exotism.

Ändå: människorna, ännu.

I Tasjkents moderna betongbasar sitter en gubbe från ett jordbrukskollektiv utanför stan och säljer grönsaker. Han är uzbek: skägget, solrynkorna, den raka ryggen, den stolta blicken, turbanfliken. Den siste afghan jag ser.

Jag transporteras runt av Intourist-guide i blankbullig Volga hela kvällen. Jag säger att det kanske ser ut så här i Kabul om tio år. Han vet inte vad han ska säga. Det vet inte jag heller. Men hellre detta än Tyskland eller USA, eller Sverige. Hellre att det Kabul jag älskar blir Tasjkent än att det blir Teheran eller Delhi.

Kvinnorna, de överväldigar mig.

Efter all osynlig kvinnlighet, efter alla dessa heltäckande slöjor, kvinnotälten med sina glittrande svarta ögongluggar, tycks mig detta vara ett samhälle av kvinnor, en amazonutopi. Österuropeiskt flirtiga kvinnor i minikjol och blonderat hår, som fungerar som nästan likvärdiga människor, som pratar med mig, som jag kan prata med, riskfritt, som skämtar och skrattar som en naturlighet.

’’Mr Lovestream?" undrar hon som lutar sig över hotellets receptionsdisk så att jag ska se hennes bröst. Jag hade glömt hur det var.

Nästa eftermiddag: Moskva.

Transport rakt igenom centrum från inrikes- till utrikesaerodromen. Kreml glöder som en mässingssamovar i vintersolen. Svarta bilar hackar i tysta snödrivor. Det är mycket ryskt.

Äntligen en öl i transithallen, och lång väntan i dess kyliga snålblåst.

Amerikansk businessman från Iowa, ensam och besvärad: De förstår mig inte. Jag förstår inte dem.

Tre filosofer vid mitt bord. En har ett vackert gammalt Sven Lidman-skägg och en egendomlig mongolisk toppmössa, sliten. En citerar Lenin mycket poetiskt. En är blek och glasögonprydd och lite räddhågad och tänker mer än han pratar. Tidlös rysk trojka, utstigen ur roman.

Jag i vit, sjaskig khakikostym läser utskrift av den afghanske utrikesministern Waheed Abdullahs fina tal vid de fria u-ländernas konferens i Alger, dricker dyrt, grumsigt kaffe, röker Marlboro.

Samtalar länge med ung iranier som inte vågar ge mig sitt namn. Han är rädd. Resan genom Ryssland är ett vågspel. Får han stämpel i passet kommer han inte att kunna återvända hem.

Har jag egentligen någonsin varit rädd?

Hur skulle det kännas att inte kunna resa hem? Eller att resa hem till ett land som shahens och SAVAK:s Iran?

SAS-plan mot Köpenhamn.

Mellanlandar i Stockholm, tar ombord svenskar och tidningar.

DN: Bensinstation sålde mellanöl.

Alltid en kulturchock att komma tillbaka. Tingen framträder nakna, avslöjade, skamliga, inkrökta, upprörande.

Är detta mitt? Är detta framtiden?

Hemma. I Nordeuropas högkultur i mitten av 1970talet med plastinbakad mat, likör i portionsförpackningar och savettpapper att torka blodlösa läppar och vaxbleka fingrar med.

Människorna: svenska, rena, perfekta, ser ingenting, utstrålar ingenting, kommunicerar ingenting, varken underkastelse eller överhöghet. Har de ingen identitet, ingen självkänsla? Är de inte fria människor, friare än de flesta? Män i släta kostymer med Hänt i veckan, kvinnodockor med cigarretter och Aftonbladet. De har redan lämnat livet.

Bara en liten flicka, kanske fyra år, är ännu levande: allvarlig, vacker, går tyst omkring och tittar, betraktar länge allt. Osäkert och prövande säger jag nästan viskande mitt första svenska ord på mycket länge: Hej. Hon säger ingenting.

Jag beställer en whisky. Den danska flygvärdinnan med Angela Davis-frisyr beklagar: Der er desvaerre kun amerikansk whisky. Min vän från Iowa hörde inte repliken. Han läser Readers Digest. Jag tar en portionsflaska i alla fall. Is i plastglas. Is i magen.

Planet är en DC-9. Iowa hade hoppats på en jumbo-jet.

Det surrar och skakar. Det spänner i öronen. Afghanistan upphör att existera.

Nu landar vi i Köpenhamn.

Stunder vid stranden

Jag älskar inte den här stranden därför att den är mjuk sand, solsken, klart vatten. Jag älskar den också när den är täckt av bråte och smutsig snö, när höststormarnas vågor äter upp den, när vattnet efter pålandsvind en sensommardag är oljigt och grumsigt av pollen.

Jag kan inte älska den som hembygd, inte riktigt. Min hembygd är det konstiga Lund. Men jag älskar den som fädernesbygd och därför att den är min barndoms exotiska somrar och därför att den som alla stränder vetter mot havet och det som är bortom havet. Därför att den som alla kuster är en övergångszon, ett ingenmansland, ett mellanrum. Och jag tror att jag förstår den.

Den här kusten är Österlen-kusten. Den börjar nere i söder, vid Hammar, vid Kåseberga, och kommer smygande runt Sandhammaren förbi fiskelägena och Simrishamn och Stenshuvud upp mot norr. För min del får den gärna börja långt bortom Ystad och Svarte och Abbekås och fortsätta långt upp mot Yngsjö och Åhus. Det egentliga Österlens kust är kortare, men egentligen är Österlen ju ändå alltid olika för varje människa, och varje människa måste ge det sina egna gränser, i det yttre som i det inre.

Den här stranden, min strand, min bit av den här kusten, finns just norr om Berget, norr om Stenshuvud, där Hanöbukten mjukt böjer av mot norr. Vid Vitemölle hamn börjar sandstranden. Den sträcker sig sedan obruten norrut. Hur långt vet jag knappt. Så långt har jag aldrig gått. Det har inte varit nödvändigt.

Det har räckt med det närmare: Vitemölleån, Klammersbäck, udden med ålaboden, Skepparpsån, Ravlunda, Haväng, Killehusen, Lövdalen, Offerlunden, Hästen. Längre upp än till den heliga vallfartsort där en gång Knäbäck låg har jag sällan gått.

Jag kan sitta här vid stenbordet i det låga huset mitt i byn och skriva, när någon kommer och hämtar mig och tar mig med: en människa, en vind, en aning.

Ljumma sommarkvällar med skuggan krypande nerför backarna mot vattnet och sedan plötsligt kastande sig ut över det gränslösa mot horisonten. Vinterdagar när dunklet under framrusande moln är utan barmhärtighet och den kalla vinden ylar mellan husen och dånar i bränningarna som fräsande dunsar mot sandstranden. Då går vi norrut.

Olika dagar väljer vi olika vägar beroende på vädret och vinden, på tiden och ljuset, på våra innersta känslor. Vi kan gå längs vattenlinjen, eller utmed backarna, eller genom skogen. Vi kan gå norrut nere på stranden och komma tillbaka på stigen som följer skogsbrynet uppe på slänten ovanför ängabackarna, gå ner någonstans och sedan fortsätta genom det grönbetade backlandskapet över den sandiga grässvålen med alla blommorna.

Men mest har jag gått.ensam. Mest har hela stranden legat tom. Då har jag suttit på ett av Per Albins gamla fort och sett ut över havet och tänkt att horisontlinjen måste stämma alla kustfolk lika till sinnet. Jag har betraktat ensamma fartygs omärkliga rörelser långt ute och flyttfågelssträckens mäktiga, samordnade flykt söderut eller norrut. Hommornas hemliga pärlbandstecken har vajat i ytan när ålamörkret närmat sig. Måsar och trutar har kurat i rader söderut kyliga aftonstunder med näbben mot vinden. Jag har en gång mött en trana i skuggan under alarna på spången över Klammersbäck. Många gånger har jag vilat vid ålaboden på udden, som är skönare som minnesamulett än Haväng eftersom man därifrån ser både Haväng i norr och Stenshuvud i söder, både lövträdsdungen vid dösen där uppe och bergets rygg och puckel där nere.

Och jag har sett Jätten, Stenshogubben, och Jättekonan avteckna sig mot himlen. Jag har sett stridsyxfolket bygga fornborgen på berget. Jag har sett slavarna släpa sten till Bredarör i bergets skugga och kungagravens stenmästare hugga de himmelska hieroglyferna i stenkistans stora hällar. Jag har sett armador av öppna skepp med seglen blodiga i soluppgången gå in i Skepparpsåns lähägn och hornboskap och hästar offras till Gud i lunden vid Haväng. Jag har sett fotspåren i sanden och känt doften från andra sidan nätter när vinden vänt.

Som förr de gamle har också jag, har också vi, tänt eldar för att besvärja solen. Långa ljusa midsommarnätter har vi vakat vid stranden under ätande och drickande, sång och dans, och sett solhjulet vända och stiga, drypande av guld och bärnsten, ur vattenångorna vid horisonten.

Det har funnits gryningar när jag i ensamheten här har känt samma närvaro som bland tusendena vid Dasaswamedh Ghat i Benares, när floden Ganges en kort stund en morgon runnit förbi Vitemölla, när jag har vetat att det var samma sol och att det var samma vatten och att Benares var här.

Och det har funnits heta eftermiddagar när stranden vuxit till öken, när jag gått långsamt genom det torra vita ljuset och vetat att sanden var samma sand som i Gobi eller Sahara eller Kalahari. Då har jag gått och lyssnat till mina fotsteg och hört öknen gnälla och frasa som i Algeriet eller Afghanistan. Och när det kommit en svag kvällsbris har sanden blåst upp i det röda ljuset i mina spår som i Dasht-e-Margo, som i Dödens öken, eller som på vägen mellan Shibarghan och Daulatabad.

När jag går längs stranden söker jag ingenting. Men jag plockar upp glasbitar, porslinsskärvor, träbitar.

Bärnsten låter sig bara finnas av den som har blicken öppen mot vidden, rav låter sig bara ses ur ögonvrån. Det har gått år utan att jag funnit någon, och vissa morgnar har jag vetat att jag skulle göra det och också gjort det. Bärnstenens gyllene honung och sirap, porslinsskärvornas kinesiska mönster, svartekens forntidsdoft är en del av den här strandens exotism. Stränder ligger närmare det som är bortom, här är det främmande alltid nära.

Om morgnarna stiger jag därför tidigt upp och går ner och badar, nästan innan jag vaknat, som om det vore en nödvändig ritual. Jag är alltid ensam då, men inte alldeles ensam. Det finns också andra enslingar. Vi låter varandra vara som vi är. Vi talar inte med varandra, men på avstånd ler vi mot varandra i samförstånd. Så småningom lär vi känna varandra till utseende och vanor och saknar varandra de morgnar vi inte ser varandra.

Vi är där bara några timmar efter gryningen, några enstaka människor på den långa stranden, i det främmande landet som inte är vårt, som är ingens. Sedan börjar dagen, och människorna kommer. Då har vi redan försvunnit till våra gömslen i husen och trädgårdarna eller våra andra jag.

Kanske finns vi då rentav bland dem som ligger på stranden och solar sig i timmar bland barnen och hundarna och sandslotten. Kanske är vi han som joggar förbi med utspänd bröstkorg, kanske hon med mörka glasögon som läser DN och röker Marlboro, kanske de som spelar volleyboll och dricker öl med sand i och bygger vindskydd och gräver hålor och stänker vatten och sprider deckare och solkrämer och plasthinkar omkring sig.

Vi skulle inte känna igen varandra i de situationerna, i de rollerna. Vi skulle inte erkänna varandra, inte låta varandra förstå att vi förstod.

Sådana är vi som inte älskar den här stranden därför att den är mjuk sand, solsken, klart vatten. Vi som har sett andra stränder med mjukare sand, hetare sol och klarare vatten.

Jag minns min förtvivlan när jag som barn var tvungen att följa med familjen härifrån efter sommaren. Jag minns gråvädret och stormen, höstens föraning de dagarna i slutet av augusti när jag stod vid stranden och lät skummet stänka i mitt ansikte och grät. Den vinter som började där och då syntes utan slut.

Också om jag numera vet att jag kan återvända hit nästan så snart jag vill, fylls jag fortfarande av vemod varje gång jag reser härifrån. Alltid måste jag gå ner till stranden och inpränta dess bild i mig. Det är som om jag trodde att kusten skulle kunna försvinna. Eller som om jag trodde att jag själv skulle kunna försvinna härifrån och inte komma tillbaka mer.

Välkommen Indien! Välkommen Afrika! Välkommen Japan!

Jag kom från fastlandet, från det gamla Ragusa, över Dalmatiska havet genom vinden under solens eld, till Korcula, en ö i världen, till staden innanför udden, stenstaden sovande i vitt guld, svävande över blågröna djup, marmorstaden där Marco Polo föddes på Venedigs tid.

Gatorna var polerade av nakna fötter. Som fladdermöss visslade svalorna och föll mellan spegelväggar mot kvällningen när havssolen satte Korcula i brand.

Här rastade nu pilgrimerna på sin långa färd, kom som däckspassagerare med knyten i händerna, vilade ut en stund på Marco Polos helgade födelseort, for sedan vidare, mot öster, som han.

På torget lekte barn där han lekt; många hette Marco. Han måste ha älskat att sitta och se in mot land. Hans första resa till Ragusa: svindlande att få se det disiga klart!

Jag stannade länge på Korcula. Gatorna blev aldrig heta där. Mitt sovrum var golvet utanför ett kloster. När jag blev smutsig brukade jag smyga mig in på något av de finare hotellen och bada i badkar av marmor.

Det är några år sedan jag reste så. Jag har inte längre råd att ta det lugnt, att ta mig tid, inte samvete att resa planlöst, tillfälligt, fritt, att låta stunden avgöra vägen, situationen handlandet.

Men borde jag inte ge mig just den frihetsmarginalen? Måste inte det verkliga resandet alltid vara förutsättningslöst? Är det inte just rörligheten, gränslösheten, det tillfälliga som är resans hjärta? Vore det inte så bleve den ju bara en transport, en förflyttning mellan punkter på kartan. Att resa handlar ju inte bara om att kunna nå avlägsna orter. Det är också en fråga om hur man når dem.

Det är vägen som är mödan värd. Också i detta liknar resan livet.

Jag har varit en av dem som står utmed de asfaltpermanentade motorvägarna med sina ryggsäckar och drömmar, som tjuvåker under de interkontinentala expresstågens vagnar eller på godsfinkornas tak, som vandrar genom världsdelar på läderhudade fötter, som samlas i flyktinglägren där vägen smalnar, som fortsätter där återvändsgränden slutar,