Resan till Honduras

By Ove Allansson

Lasttrampen Katarina Morton ska till Honduras, och besättningen är full av liv och berättelser. På vägen mot Sydamerika lär vi känna befälhavaren Edvarsson som för loggbok över sina älskarinnor, Alexander, som måste dikta om allt som händer honom och skeppets kock, som samlar på kaktusar. Och dessa är bara några av de original som vistas ombord. Med stor människokännedom och humor skildrar Ove Allansson livet till sjöss i mitten av nittonhundratalet. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 26, 2021
• ISBN: 9788726881134

Book preview

Rullningar

Alexander, ska du loss? båsen tittade uppåt masten.

Båsen, Vaima och schackspelet fanns på femmaluckans förkant, Alexander satt surrad vid stortoppen. Katarina Morton rullade och masten var en förvuxen vindrutetorkare som for fram och tillbaka över himlen. Ibland satt Alexander i ett moln, ibland i det blå och ibland under vita havskråkor.

Alexander är du klar med svetsen?

Om en stund, men inte brått ner, börjar trivas.

Orden kom nedramlande liksom lanternefästet strax efter lunch. Alexander hade tillverkat nytt fäste, bultat fast en reservlanterna och det var fästet han nu övertidssvetsade vid masten. Under uppriggningen hade han hjälp av båsen och Vaima, de skulle också hjälpa honom loss och ner.

Tor inte skräpet slog någon i hovodet, Vaima tog löparen om livet.

Båsen nickade: en lanterna i skallen kunde inte vara nyttigt.

Snedögd och i skärmmössa påminde den lille båsen om en japansk basebollsspelare. Vaima liknade ingen annan än Vaima, de långa benen spindelpromenerade på skalkjärnet och sätet hasade närmare brädet. Vaima flyttade löparen och försökte dölja ett elakt leende. Båsen glodde misstänksamt och började ta av och på mössan.

Katarina Morton rullade och Alexander satt uppe i masten och Vaima log och båsen tog mössan av och på och på andra sidan masthuset satt andrekocken och skalade äpplen. Mummel hängde i skägget och vinden ryckte i den höga mössan. Några äpplen rullade iväg över luckan.

Långt under såg Alexander äpplena och på det gröna luckseglet blev de biljardbollar. Alexander mindes maltesarens ölbiljard i Marseille och maltesarens dotter och hur hennes långa hår rullade in mot päronkusten i blåsvarta dyningar. Hon fanns på papper, hon var en dikt.

Alexander skrev dikter om allt: eftersom livet i sig självt är en dikt måste varje del, varje ting, vara en dikt. Oftast fanns Alexander i en overall och när en dikt steg upp inom brukade han kura ihop och nästan försvinna i overallen som om han ämnade möta dikten långt nere. Någonstans i overallen fanns också Alexanders mage: stor och rund trots den annars spinkiga figuren och detta kunde bero på att Alexander var en man som förstod sig på öl.

I en babordsrullning fällde Alexander ner svetsvisiret och knackade kontakt mot masten. Sprakande sydde elektrodpinnen sin järnsöm. När Alexander slaggat kopplade han in lanternan, såg ut över fartyg och hav och kliade halsen: jag är en mullvad med svetsloppor, en mullvad som lämnat mörka metalliska gångar och klättrat upp i en vinkande trädtopp … Tur i alla fall att man får sticka upp huvudet ovan plåtjorden då och då.

Alexander ruskade av sig maskinrummet och såg ett dunkelblått hav med långa fiskryggar till vågor. Åt Valenciahållet sjönk solen mot horisontkrypande moln. Babord steg blåsvarta djinner ur havet och Atlantis sjönk, eller var det Ibiza. Akteröver slingrade kölvattenstrimman, en havsorm som inte släppte taget förrän stopp i maskin.

Alexander for åt styrbord och funderade över solen, kanske hängde den just över Valencia, in i det sista republikens andningshål. Republiken och dess kamp var en stor dikt.

Fartyget under var en nitton meter bred och hundrafyrtiosju meter lång dikt, Alexander stannade inför den. Här och var stod förstekockens kaktuslådor.

Däckarna bråkar aldrig om att lådorna är i vägen. Är då lådorna dikter om fördragsamhet. Nix. Krass är världen hur liten den är. Man bråkar inte med en matlagare av kockens kaliber.

Är du klar Alexander?

Händelsevis hade förstemaskinisten vägar runt masthuset med mage större än Alexanders.

Snart! Trots båtsmansstol och surrningar famnade Alexander förskräckt masten när denna i en hård rullning vinkade till så långt åt babord att han satt en bra bit utanför relingen.

Jag skriver övertid till halv åtta. Kabeln och det andra plockar vi ner i morgon.

Du får gärna skriva tid till åtta, med en sugning i magen for Alexander åt styrbord.

En mörk dörröppning slukade knussligheten. Skorstenen avgasmumlade och ur skylighten väste dieselmaskineriet. Vid relingen tömde motorman Ladislav Vacenovsky en trasselpyts, hans singels var oljig och från bakfickan hängde trasselsvansar. Ute på styrbords bryggvinge spejade förstestyrman. Från toppbryggan ovan styrhytten glänste plastlocken till förstekockens kaktusdrivbänkar. Alexander hade hjälpt kocken med gångjärnen.

Jag pissar i en burk och det är en dikt. Hör så det plirrar. Hade jag inte haft en burk att pissa i hade det varit en dikt det också.

Alexander knäppte gylfen och ställde burken i en fastsurrad verktygslåda och såg ner på schackspelarna: båsens mösskärm var så lång att den nådde tvärs över brädet och petade på Vaima. Mössan och kanske också partiet hade lockat åskådare: albanerna stod bredryggade intill en kaktuslåda.

Genom hålen i Äldstealbanens mössa stack det röda håret upp. Mössan liknade en bergstopp bevuxen med rönnbärsträd. Mustascherna var vingar som när som helst kunde flyga iväg med den blygsammare näsan.

Alexander har du somnat däruppe!

Båsen lät orolig och fyra ansikten stirrade uppåt.

I en babordsrullning skrek Alexander: Här är prima, blir kvar ett tag till … Se upp med tornet!

Sköt do ditt mastkråka! Vaima hötte med näven.

Jag far nu in i himlen från vänster. Farväl! Alexander skrattade uppsluppet. Kände sig lätt om hjärtat efter en tid av depression med dikter som inte ville stämma eller ens bli till.

När Alexander började till sjöss fann han det svårt att leva så nära varandra som sjöfolk tvingas till. Ďe flockades runt honom, trängde sig på, såg in i honom, såg hans rädsla och osäkerhet. Efter några år kom vanan och Alexander gladdes nu att leva inpå människor: dikter infångade innanför relingarna, infångade i den gemensamma ensamheten eller den ensamma gemensamheten eller något annat, det var svårt att uttrycka. Ju längre Alexander stannade i en båt desto längre in kom han i dikterna förutsatt att de stannade lika länge som han och det var inte många som gjorde. Kunde bero på att de inte hade så mycket bagage som han eller andra faktorer.

Alexander ämnade utge en diktsamling. För att få samlingen antagen hade han tänkt ut en plan: förutom samlingen skulle han till förlaget medföra sovsäck, matsäck, boksäck och ölsäck, helst export. Han skulle övernatta framför den utvalde redaktörens rum tills denne kapitulerade och lovade trycka diktsamlingen.

Det betydde inget om man trampade på Alexander, han kunde inte dö, hade för många dikter inombords. Blodig skulle han spotta dikter.

Det betydde intet om man slängde ut Alexander från tionde våningen, han skulle sväva.

Det betydde intet om man spottade på Alexander, man hade spottat på så många diktare.

Det betydde intet vad man hittade på, Alexander skulle finnas utanför redaktörsdörren i århundraden om hans dikter inte gick i tryck.

Dikter hade gått fram och tillbaka en stund: det var vaktskifte.

En bit in på åtta-tolvvakten promenerade förstestyrman och förstekockens fästmö framåt backen. Hon var tyska och salongsuppasserska.

Yppiga Gertrud, berg och dalbana under den vita rocken, tänk att åka där, Alexander suckade, jojo, försten stöder henne i rullningarna … Börjar osa hett mellan försten och Gertrud. Undrar hur kaktuskocken tar det om Gertrud slår upp förlovningen, kanske tappar intresset för maten. Vore för jävligt. Tänk bara på hans Valter Lundgren Special.

Medan Katarina Morton rullade och Gertrud och försten promenerade runt ankarspelet och båsens mössa skuttade och solen sjönk och fick molnen att brinna inspirerades Alexander och började dikta. Klottrade först på lappar och när inte de räckte på elektrodpaketet.

Då och då stördes han av dikter som ropade i skymningen och undrade om han inte skulle loss. När elektrodpaketet var fullklottrat började han dikta på masten och det fick han skriva av sen.

Snart klottrade Alexander i lanterneskenet och dikter kom utifrån mörkret likt insekter som söker sig till ljus.

Bruset utifrån åt sig igenom maskinrumsdånet och påminde Daniel Larsson om onkel Jakobs vattenfall i Minnesota. Hytten var kvav, låg under det akterska midskeppet och över maskinrummet. Ofta tyckte sig Daniel Larsson bo mellan cylindrarna och det var inget vidare.

Stjärnor reste mot ventilöppningens överkant och försvann för att återkomma när Katarina Morton rullade över åt andra hållet.

Skvätte saltstänk mot vindfångaren.

Låter som när nån kastar grus på en flickas fönster, längesen jag … börjar bli gammal, Daniel Larsson suckade och slog igen Det Bästa och artikeln om USA: s ansvar som demokratiens väktare i Latinamerika.

Stopp! Jaha.

I en rullning kanadě en skokartong med foton från tiden i staterna mot byråskivans kant, tippade över och det snöade sexgångerniominnen.

Daniel Larsson trummade irriterat magmassivet, klev ur kojen och där på den röda kokosfibermattan låg de bästa åren: leende ansikten, onkel Jakob vid vattenfallet, segelbåtar på Övre Sjön, den lilla firman i Duluth och den lilla flickan i Duluth. Hon som gick till en annan när firman gick omkull.

Där han kröp på alla fyra suckade Daniel Larsson åt de gamla vanliga tankarna: hade jag gett mej till tåls och inte stuckit när firman gick omkull och onkel Jakob av försiktighetsskäl inte ville låna ut mera pengar just då hade jag väl kommit på fötter igen. På den tiden var jag otacksam mot onkel Jakob.

Sorgligt nog var nu även faster Hulda och faster Tilda döda. Bäst hade Daniel Larsson tyckt om faster Tilda, inte för att hon var änka och hade mest pengar utan därför att hon ofta sa hon höll honom lika kär som sina tre söner och han skulle få ärva lika mycket som de. Abraham hade nu möbelfabrik i Chicago, Theodore var hotellägare i New York och Franklin kalkonfarmare i Hastings. Varje jul slaktade Franklin fjortontusen kalkoner och förra julen sände han en mössa och en kulspetspenna och det var ju snällt. Både på pennan och mössan stod skrivet: Franklin Larsson Turkey Farm Hastings Minnesota USA.

Inte förändrades Daniel Larssons känslor för faster Tilda när han inte fick ärva, men besviken blev han. Hennes söner brydde sig inte om att svara när han för några år sen skrev och undrade om de kunde skaffa arbete eller ställa garantier.

En svarade förstås: Franklin. Men något arbete kunde han inte skaffa, inte ens vid kalkonfarmen eftersom denna automatiserades mer och mer. I sista brevet yppade Franklin något som ökade Daniel Larssons beundran för det förlovade landet: inom en snar framtid skulle det bli möjligt att skapa en ras med intelligenta kalkoner som själva kunde