Oståkaren

By Ove Allansson

Från Singerhorn till Limpfel är oståkaren Jos Vonhof på väg i den tjocka dimman. I ryggsäcken bär han trettiofem kilo ost. Skridskorna rör sig vant längs kanalen, det har de gjort i decennier nu. Ute i Europa är det oroligt och det ryktas att hans chef, Ostkungen, har affärer med Hitlers tyska armé. Jos vet att det inte är sant. Han och Ostkungen är ju gamla skolkamrater. Han är mer orolig för sin sextonårige son, Frank, som visar allt mer anarkistiska tendenser. Att få honom att tänka om verkar lättare sagt än gjort. Är det till och med ett hopplöst uppdrag?Längs de kyliga kanaldistrikten firar byborna Lucia medan oståkarna drar förbi under broarna. Samtidigt hörs ett alltmer envetet tickande. Men var kommer det egentligen ifrån? Är det någon som vet? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 3, 2021
• ISBN: 9788726881141

Book preview

1946

I gryningen den 17/6 skall provinsens nazistledare Geurtsen avrättas tillsammans med tre andra förrädare: alla dömda för samarbete med tyskarna under ockupationen och för samarbete med de femtekolonnare, sabotörer och tyska agenter som orsakade att provinsen så snabbt kunde ockuperas. Bland de dödsdömda befinner sig Huub Schrijvers, känd under namnet Ostkungen. Ostkungens sista önskan är att till cellen få en Singer-hornost. Han låter osten ligga i knät och smeker den. En halvtimma innan domens verkställighet förs på egen begäran Ostkungens son Jan Schrijvers in till fadern. Även sonen har anklagats för samarbete med tyskarna men frikänts och börjat återuppbygga Singerhorn-Kompaniet. Då sonen får se fadern sitta med osten i knät brister han i gråt och snyftar: ’Pappa, pappa, om du ändå bara hållit dej till ostarna.’ Sonen måste ledas ur cellen medan Ostkungen däremot ej visar några som helst tecken på rörelse.

1938

Luciadagen skrinnade oståkaren Jos Vonhof ut från Singerhorn, rakryggad men med puckel, ryggsäckens ostpuckel.

Ännu skrinnade Jos Vonhof i Singerhorns klarhet.

Det var Luciadagens sjätte åkning. I provinsen firades Lusse med besked, inte minst i Singerhorn. Skolbarnen indelades i aktiva Lussegrupper för att om möjligt täcka hela byn.

Små bubblor av Lussesånger på drift från byn svävade över Jos.

’Lusse lelle, Lusse lelle, elva nätter före jul. Staffan var en stalledräng. Vi tackom nu så gärna. Prästens lilla kråka.’

Skridskornas raspande: ett annat och vardagligare ljud.

Gråblå is.

Vänsterskridskon snett framåt, högerskridskon in mot den vänstra och sen snett framåt, vänster in mot höger och sen snett framåt: vänsterskär, högerskär, vänster skär …

Den mörkblå luvan bakåtstruken av fartvindarna.

Tummarna instuckna under ryggsäckens remmar.

Trettiofem kilo ost.

Jos Vonhof skrinnade längs Gentlemännens Kanal.

Under en himmel som var ett blått hål i dimman, ett blått hål med röda prickar av meteorologiska ballonger. Himlen över byn har mässlingen, brukade skolvaktmästare Daan Lentz skämta.

Dimma runt Singerhorns klarhet: provinsvinter.

Från Singerhorns klarhet skrinnade oståkarna in i dimman, spred Singerhorns ostar till dimmornas städer och byar. Alla oståkare i den enhetliga dräkt som för några år sen infördes av Ostkungen: blå strumpor, vida svarta byxor av gammal oståkaremodell, blå tröja med Singerhorns vapen i rött och Singerhorn-Kompaniets namn gullysande från bröstet.

Runt Singerhorn låg kanalerna frusna sen slutet av oktober. Kylans bläckfisk satt i Singerhorn, kanalerna var tentakler: frös till allt längre bort från byn, trevade genom städer och byar, trevade genom provinshuvudstaden, mot provinsgränsen. Oståkarna kunde skrinna allt längre bort från Singerhorn.

Jos Vonhof skulle närmast till Limpfel.

Han kröp ihop för en bro.

Andra sidan bron en blick bakåt: Singerhorn flöt på det gnistrande snötäcket. Ostfabrikens svarta rök pekade över hus och väderkvarnar mot kyrktornet, väderballongernas linor stod som ett spritt regn över byn. Husen på båda sidor Gentlemännens Kanal låg parade mittemot varandra, varje huspar hade avlat en bro. Några kutryggiga men de flesta spände raka från bank till bank.

Skrinna genom Singerhorn eller andra byar var att ta några skär i vanlig åkställning, sen kura ihop för en bro, räta ryggen, kura ihop … Inte stor idé att räta ryggen men oståkarna var lika andra människor, rätade ryggen när de kom åt.

Liksom många viktiga byggnader i Singerhorn låg värdshuset Svarta Fåret vid Gentlemännens Kanal. Där besjöngs ofta oståkarna, glömda äventyr lossnade ur fatölet. De som i Singerhorn kallades väderfrön lyssnade med spända öron.

Detta år kom väderfröna i början av november. Törstiga och hungriga fyllde de Svarta Fåret. Dagen efter gästernas ankomst förbluffade än en gång Provins-Posten och Kanal-Kuriren genom att vara överens, skrev ungefär samma: ’Åter besöker blivande väderleksforskare från huvudstadens meteorologiska institut vår provins. Även i år leds forskning och undervisning av den berömde professor Jan Heeres. Som vanligt utgör Singerhorn centrum för undersökningarna.’

Så långt båda tidningarna, men som alltid visade sig Provins-Posten mera mån om bygden och fortsatte: ’Det är vår förhoppning att inte bara kylan utan även Singerhorns utmärkta ostar ska bli bättre kända, inte bara i huvudstaden och hela vårt land utan även i Ottawa, Irkutsk, Oslo, Stockholm och andra städer där ju professor Heeres har vänner bland kända köldpolsforskare.’

Det var inte fråga om polarkyla i Singerhorn, sällan sjönk temperaturen under sju, åtta minusgrader. I förhållande till kringliggande områden kallt nog. Kylan stod sig vanligen från slutet av oktober till mitten av mars. Snöfallet var ringa. I kringliggande områden och i hela landet hade man sällan temperaturer under nollstrecket. Mildluften som drev in över kylan gjorde att dimmorna trivdes.

’Måtte du inte slå huvet i nån bro!’ en oståkare på ingående ropade den vanliga hälsningen.

’Desamma, desamma!’ skrek Jos.

Andedräktens dimma slog ut från bådas munnar.

Runt Jos graverade snötäcket fram plogfåror och gårdar.

Många gårdar hade toppiga halmtak, påminde om de infödingshyddor Jos för några år sen såg på tidningsbilder från Mussolinis krig i Abessinien.

Nu slogs man på det tredje året borta i Spanien.

Det stod klart att Franco med hjälp av Hitler och Mussolini skulle vinna och det tyckte Jos var beklagligt. Men man fick inte vara alltför enögd, diskussioner på Svarta Fåret och rubriker i Provins-Posten hade visat att även på republikens sida fanns farliga element. Kyrkobrännare, prästmördare, tjuvar och galningar som ville riva ner allt av värde. Här i provinsen fanns deras gelikar. På nära håll till och med. De visste rätt de. Demonstrerade och stod i. Både kommunister och anarkister. I provinshuvudstaden blev det allt spändare mellan anarkister och kommunister, på många ställen i Spanien slogs de ju inbördes trots att de var på samma sida. Märkligt nog läste kommunister och anarkister fortfarande samma tidning: Kanal-Kuriren. Tidningen gick alltmera kommunisternas ärenden men försökte dölja sprickan mellan kommunister och anarkister och sa sig vara en tidning för folket. Detta tyckte Jos var konstigt eftersom Kanal-Kuriren inte var tjockare än Provins-Postens Söndagsbilaga och inte hade tiondelen av Postens upplaga.

Nyligen kunde Provins-Posten berätta om slagsmål på Kanal-Kurirens redaktion och förutspådde att anarkisterna åter skulle starta egen tidning.

Slåss på redaktionen. Bråkmakare.

Vad ska det bli av Frank?

Jos slog bort den evinnerliga frågan om yngste sonen.

Frank var nersmittad av Kuriren. Den som första gången satte tidningen i Franks hand var den skyldige. På ett halvår hade Frank förvandlats från en hygglig pojke till en politik-pratare, ett politiskt positiv, malde, malde. Använde orden kapitalist, utsugare, imperialist och fascist i varje mening. Det var sorgligt. Man blev så trött.

Andra sextonåringar läste detektivmagasin eller äventyrsböcker, inte tjocka luntor med politiska irrläror. Andra sextonåringar skrinnade in till stan och såg söndagsmatinéer, de demonstrerade inte eller delade ut lögnaktiga flygblad.

’Och gräddstrut hå, och gräddstrut hej! Lusselustiga sjunga vi fadderalla’, ett Luciatåg skrinnade fram längs en tvärkanal.

Frank nekade bli stjärngosse redan när han var tretton.

Hur ska det gå med Frank?

Tvärkanalen ledde till Leschpool. Där fanns medlemmar av Geurtsens naziströrelse. Ibland kom de skrinnande till Singerhorn, höll möte och försökte värva medlemmar. I Singerhorn fanns ingen jordmån för deras förkunnelse. De som lyssnade gjorde det av nyfikenhet eller var betrodda män i samhället som ville bilda sig en uppfattning om galenskaperna. Kunde rent av hända att herr kyrkoherden eller Ostkungen lyssnade. Man såg hur illa de tyckte om brunskjortorna, hur de behärskade sig. Man fick inte göra som Frank: kasta frusen hästskit på brunskjortorna.

Vi lever i ett demokratiskt land där alla har rätt att hålla möte, så sa herr bygendarmen Molte Klinkenhuis när han talade med Jos om Franks tilltag. Herr bygendarmen undrade också om Frank läste Kanal-Kuriren med sin faders tillstånd. Jos svar blev att han inte gladdes åt Kuriren, men då man levde i ett fritt land ville han inte förbjuda Frank läsa tidningen. Herr bygendarmens undran framfördes försynt, han var alltid vänlig och ingen vän av åthävor, uppträdde sällan i uniform. Till herr bygendarmens förtjänster hörde också att han drev begravningsbyrå, glasmästeri, isupplag samt i begränsad skala senapstillverkning.

Visst var det fel av Frank att kasta hästskit på brunskjortorna. Förmodligen hade de rätt som tyckte att man inte skulle göra stort väsen av brunskjortorna utan låta dem marschera bäst de ville. De skulle snart ledsna och rörelsen självdö.

Gick förstås inte att förneka marscherandet på andra sidan gränsen, att man börjat i smått där också. I förrfjol marscherade man in i Rhenlandet. Provins-Posten ogillade inmarschen men såg samtidigt en ljusning i att den tyska riksregeringen kom med förslag till ett nytt fördragssystem som skulle trygga freden i Europa. Man vill gärna tro att inget land önskar krig, något måste man ju lärt av världskriget, påpekade Posten den gången.

Inmarschen diskuterades på Svarta Fåret. Andre ostkontrollör herr Mosje Temming kom med ett viktigt inlägg: Skulle ni pessimister få rätt och det blir krig kommer vi genast att förklara oss neutrala, det har vi ju ministerpresidentens ord på. Man respekterade vår neutralitet under förra kriget och kommer att göra det igen. Ingen av stormakterna har intresse av att anfalla oss. Vi har inga gränstvister med någon.

Sista tiden återkom ofta liknande resonemang både på Svarta Fåret och i Provins-Posten.

Posten hade Jos haft sen han gifte sig för tjugosju år sen, innan dess läste han föräldrarnas. Posten var en bra och vettig tidning. Särskilt de sista tio åren stämde tidningens åsikter överens med Jos egna.

I sanning kunde Singerhorn känna sig stolt. Andra byanamn förekom inte så ofta i Posten. Man hade haft stora artiklar vid Singerhorns niohundraårsjubileum förra året, ständigt skrevs nytt om Ostkungen, Singerhorn-Kompaniet och den berömde postflygaren Jan Jongbloed som var född i Singerhorn.

Världen i övrigt hade många ord och bilder runt Singerhorns spalter. Tyvärr hann Jos sällan läsa annat än det som rörde Singerhorn, men en sak var han noga med: att varje dag studera bilderna på de berömda männen. Kunde vara Chamberlain blitt leende, Hitler i upphetsad talarpose eller mottagande blommor från jublande barn, då med ungefär samma leende som Chamberlain. Stalin hade väldiga mustascher och ögon där man inte alls kunde läsa blodtörst. Mussolini var för tjock, skulle behöva skrinna ost några säsonger. Det fanns många andra berömda män, alla mycket omtyckta av barn. Det fanns en sorgsen man också, från Tjeckoslovakiet. Jos kunde aldrig komma ihåg vad mannen hette, men han var sorgsen.

Jos var inte vidare intresserad av politik, ibland trött på käbblet. Det hade Frank och politikpratarna på Svarta Fåret svårt att förstå. De var lite enkelriktade vilken mening de än förfäktade.

Var då Jos dåligt insatt i det världspolitiska läget?

Nej, det var han inte. Det världspolitiska läget fanns alltid på Svarta Fåret och hemma, därför också i Jos. Frank var värre än politikpratarna på Svarta Fåret, särskilt då det gällde inbördeskriget i Spanien. Titta här! Hör hör! Du förstår väl pappa att…

När Jos någon gång hann eller orkade läsa om storpolitiken och de berömda männen slog det honom hur mycket mera välskrivet och intressant det var som skrevs om Singerhorn. Spalterna levde vidare, man hörde Singerhorns röster, man såg fotografier som inte fanns. Man kanske såg Singerhorn-Kom-paniets gamla mjölkbassänger intill fotot av de nya. Man kanske såg skridskomakare Vergouw. Eller självaste herr överläraren, hembygdsforskande, vänligt talande med äldre eller kolliderande med skolgossar, allt under djupa funderingar kring Singerhorns förflutna och de gamla tingens kultur.

Ibland tyckte Jos att allt i Provins-Posten handlade om Singerhorn, inte direkt, men man påmindes om saker som hände eller hänt runt Singerhorn. Ta bara fotot av Kinesiska Muren, genast tänkte Jos på planket slaktare Clopp spikade upp tätt intill mejeriets långsida för att utestänga dagsljuset. Clopp ogillade att Ostkungen, som på den tiden inte kallades Ostkungen, hade köpt mejeriet. Clopps tilltag blev inledningen till en väldig strid i Singerhorn, byn delades i två grupper som