Mellankrigstiden: Sverige och Europa

By Jan Linder

"Mellankrigstiden" av Jan Linder erbjuder spännande rön och porträtt av den ofta outforskade epoken mellan de två världskrigen.
Boken ger en unik blick på mellankrigstidens kultur och politik. Varje svensk regering får en karaktärsteckning och tidens unga personligheter får själva skildra hur de upplevde sina liv. Hur såg Clarté, funkis-rörelsen och de nya skalderna på samtiden? Många frågor får oväntade svar: Hur såg Sven Stolpe på Hitler? Röstade Herbert Tingsten för rusdrycksförbud? Hur kunde luspanke Torsten Kreuger bli tidningskung?

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 24, 2024
• ISBN: 9788727093918

Book preview

Jan Linder

Mellankrigstiden

SAGA Egmont

Mellankrigstiden

Omslagsfoto: Wikimedia Commons & Unsplash

Copyright ©1993, 2024 Jan Linder och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727093918

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Förord

Denna bok har sin upprinnelse i diskussioner med årsbröder i Föreningen 1931 års män. Vi halvgamla herrar som själva upplevde andra världskriget men knappast mellankrigstiden.

För varje vuxen person framstår föräldrarnas ungdomsår och den egna barndomen — decennierna som omger den egna födelsen — i ett underligt töcken. Men alldeles speciellt gäller nog detta 20- och 30-talister, eftersom mellankrigstiden i så hög grad är bortglömd och försummad av historiker och krönikörer. Ett par decennier som försvann i andra världskrigets slagskugga?

Var det rent av så att första världskriget successivt gick över i det andra? Den frågan anser jag mig med denna bok kunna besvara med ett bestämt nej. I stället inträffade 1929-33 ett paradigmskifte lika omvälvande i politik och tänkande som det som 60 år senare åstadkoms av den, som vi trodde, så grundmurade Sovjetstatens fall.

Avsikten med denna bok är att söka levandegöra mellankrigstiden genom de personer som själva var aktiva under perioden. Fördomsfritt och näsvist har jag tillåtit mig att ösa ur den ymniga källa som memoar- och biografilitteraturen erbjuder.

Idén att använda memoarer för att återkalla det nära förflutna har jag fått av Kjell Strömberg, kusin till min pappa. Han förekom ibland i mitt föräldrahem tillsammans med sin syster journalisten Margit Siwertz (Tigram) och hennes man Farbror Sigge, en av de aderton.

När jag en gång bad Kjell att berätta om en historisk händelse som jag visste att han varit med om, svarade han:

— Det får du läsa om i mina memoarer!

1969 kom också hans uppmärksammade En gammal parisares minnen, en av källorna till denna bok.

Min ambition har varit att korsa olika källor för att få fram en nyanserad bild av personer och förlopp som intresserar mig. I största möjliga utsträckning har jag låtit källorna tala. Citerat och refererat, undvikit att kommentera. Under skydd av pratminus har jag tillåtit mig att komprimera även kända författares utsagor.

Naturligtvis har jag gjort mig skyldig till att filtrera skeenden på ett subjektivt och otillständigt sätt. Om något i denna bok skulle väcka genmäle, vill jag emellertid gärna beakta synpunkter och kompletterande källor i en eventuell ny upplaga.

Frågor kring fastighetspriser, bankkriser, minoritetsregerande, försvarsnedskärningar, arbetslöshet osv är cykliskt återkommande. Problemställningar från 20- och 30-tal är därför ofta förvånansvärt aktuella i vårt turbulenta 90-tal. Kunskap om hur det gick till under mellankrigstiden kan därför ge tankeväckande infallsvinklar för dagens samhällsdebatt.

Stockholm i oktober 1993.

Jan Linder

Epokskifte vart sextionde år

Ett epok- eller paradigmskifte innebär en genomgripande förändring av grundläggande mönster. Då och då ändrar historiens hjul riktning — snabbt och oväntat förändras skeendet, utvecklingens förutsättningar.

Napoleontiden avslutas med ett epokskifte 1809-15. Wienkongressen samlades 1814 för att återföra Europa till ordningen. Sveriges geopolitiska läge hade några år tidigare förändrats i grunden genom att Finland förlorats.

Tegnér suckade över omvälvningarna i en resignerat ironisk dikt, Nyåret 1816:

Hejsan! Religionen är jesuit,

människorätt jakobin,

vivat påven — och hin!

Ut vill jag resa till Tyskland att lära

dikta sonetter till tidens ära.

Att resa till Tyskland att lära människorätt skulle bli ännu viktigare i samband med de följande epokskiftena som skulle inträffa med ca 60 års mellanrum.

1870 blev Frankrike republik och 1871 Tyskland kejsardöme. I Sverige försvann vid den här tiden ståndsriksdagen och inleddes industrialismens, järnvägarnas, demokratiseringens och de politiska partiernas era.

1929-33 skedde ett omslag från framtidsoptimism till världsdepression, den positiva Locarnoandan förflyktigades och den bräckliga demokratin i Tyskland föll samman. Med Hitlers maktövertagande 1933 inleddes en ödesdiger utveckling som sex år senare skulle leda till andra världskriget.

Samtidigt inträffade ett teknologiskt epokskifte. Särskilt genomgripande ändrades förutsättningarna för kommunikation människor emellan genom rundradio, ljudfilm, bilism och flyg. Dessutom skakades vid denna tid Newtons stabila fysik i sina grundvalar och ersattes av en ny världsbild färgad av Einstein, Bohr och Heisenberg.

Inom svensk politik inträffade ett systemskifte när vänster- och högerfraktionerna inom det socialdemokratiska partiet enades i front mot Hitler. Partiet blev på kuppen ideologiskt homogent — förvandlades från en splittrad radikal rörelse till ett statsbärande parti med jämförelsevis oförarglig folkhemsideologi.

1989-91 markerade Berlinmurens och Sovjetstatens fall det andra världskrigets och det kalla krigets slut. Utvecklingen går nu in i en era som kanske inte bara är post-socialistisk utan kanske också post-kapitalistisk med en galopperande statsskuld som ett dovt hot mot politisk handlingsfrihet.

I Sverige markerade socialdemokratins valförlust 1991 ett trendbrott. Samtidigt ökar svårigheterna att hålla samman såväl socialdemokratins som borgerlighetens höger- och vänsterfalanger. En återgång till mellankrigstidens minoritetsparlamentarism förefaller inte otänkbar.

SKILDA VÄRLDAR

1. Från fattighus till folkhem

Runo Rydén, arbetargrabb från Söder, född 1907, har med berättartalang i Mitt stockholmsliv (1981) skildrat sitt strapatsrika liv mellan världskrigen. Osunda bostäder, dyrtid och arbetslöshet avbruten av tillfälliga påhugg men också stunder av fest, sammanhållning och solidaritet. Berättarstil och ämne påminner mycket om Per Anders Fogelströms romansvit som inleddes 1960 med Mina drömmars stad. Men Rydéns beskrivningar är saftigare — verkligheten överträffar även styv dikt. Kanske skulle en del scener platsa i en TV-serie Från fattighus till folkhem?

Scen 1. Hösten 1917, Runo är tio år. Pappa har varit uppe hos roteman och fått en rekvisition på en omgång kläder åt honom.

— Få se nu, kostym och kängor står det, säger farbrorn som tar emot pappret. Men det var en fjatt till grabb att vara liten, det kanske blir svårt att få tag på något som passar.

Och det är det, antingen för stort eller för litet, till slut är det bara en kostym kvar att prova. Den passar, men är av grönt grovt tyg.

— Det blir något att slita på, menar pappa.

Runo är inte särskilt glad, men han har lärt sig att det är bäst att hålla med.

— Då är det kängornas tur, di ska egentligen hämtas hos Dillströms. Men är grabben inte nöjd med kostymen, kommer han att gilla kängorna bättre.

Mannen halar upp ett par halvhöga bruna kängor.

Och se, de passar precis, lite stora kanske, men det låtsas Runo inte om, för just de kängorna vill han ha.

Många år efteråt reflekterar Runo över besöket på fattigvården:

— Pappa måste ha känt sig bra billig. Jobba femti-sexti timmar i veckan, tituleras verkmästare på läskedrycksfabriken men inte tjäna så mycket att det räcker till kläder för familjen.

Men Runos familj var inte ensam om den saken, priserna på mat var skyhöga om det över huvud taget fanns något att få. Den statliga livsmedelskommissionen kunde inte sköta sitt ämbete. Det slog slint någonstans, förlust för folket men vinst för gulaschbaronerna.

Scen 2.

— Tycker du vi ska gå hem, så tar vi Katarinahissen, så får du se hur fin stan ser ut däruppifrån. Tror du att du orkar.

Det är klart att Runo orkar. Vid pappas sida travar han Vasagatan och Tegelbacken, längs Riddarholmskanalen och Munkbron där mälarbåtarna sover vintersömn.

De kliver in i hisskorgen och pappa betalar en femöring för resan upp.

— Grabben är så liten, han får åka snålskjuts, säger tanten i luckan.

— Tackar, det var gentilt, nu får du allt bocka och tacka.

När de är uppe lyfter pappa upp Runo, så att han ska se över räcket. Han hisnar lite, ber pappa släppa ner honom. Husen är så små, människorna som myror.

— Mosebacketorg har fått sitt namn efter Mose kvarn, som Moses Israelson hade här på berget på 1600-talet. Han var gift med dottern till mjölnar Johan Höök, gubben som gett namn åt Hökens Gränd.

På vägen nerför Östgötagatsbacken berättar pappa om en annan gubbe, Emil Norlander, som skrev stycken för teatern. Revyn Den förgyllda lergöken på Södra teatern gjorde djupt intryck på mamma och pappa, när de såg den under sin förlovningstid.

Under allt pratet går det fort att komma ner för backen där Skånegatan 63 är sig likt. Det luktar lite surt från kläder, som hänger över snören spända över spisen. Och lukten av kålrötter, stekta eller kokta, känns lika starkt här som i alla andra hus på Söder.

Det är skönt att komma in i köksvärmen. Alla undrar var de hållit hus.

Medan familjen äter, vecklar mamma upp paketet med den gröna kostymen.

— Herre Gud, brister hon ut och mildrar med: ja, men tyget verkar slitstarkt och bra.

Kängorna beundras. Runos två år äldre bror Ragge är avundsjuk och menar att han måste ha likadana.

Scen 3. Det lackar mot jul. Ragge och Runo har varit på Åhlen & Holm och tiggt en katalog. Nu sitter de och försöker räkna ut billiga klappar.

— Va mycke det finns att välja på och va lite pengar vi har.

Snön har kommit. Att gå på soptipparna för att leta efter något säljbart går inte längre.

Runo skurar förstugan två lördagar i månaden och sopar den varje dag. För det får han 50 öre. Och 25 öre får han av tant Andersson för att dra mangeln ett par timmar.

Scen 4. I skolan får Runo en teaterbiljett av magistern som en belöning för att han läst dikter och berättat skrönor för klassen. Avundsjuka blickar följer honom, när han går fram till katedern för att ta emot biljetten.

Dagen för premiären är inne; lokal Grand Hôtels spegelsal. Nu kommer den nya kostymen till heders. Valet är lätt, men inte sinnet, något alternativ fanns ju inte.

I den stora mattprydda hallen möts Runo av hundratals festklädda ungar. Jäntor i siden och sammet med rosetter i håret, grabbar vattenkammade och uppsnofsade i sjömans- och kadettuniformer.

— Och så jag, den fula ankungen, i grönaktig kostym och de grova kängorna som jag varit så mallig för.

Bättre blir det inte när ridån går upp.

— Sagan om Törnrosa är kanske inte så dum, men felet här var att den var på franska. Det var Franska skolan som hade övat in pjäsen till terminsavslutningen.

— Ett litet frö såddes hos mig mot orättvisorna i världen. Man hade väl inte tänkt på det så mycket förr. Vi grabbar på Söder levde i vår värld och vår världsbild var inte stor.

— Julen kom, och vilken jul. Vår hyresvärd, Hirsch hette han, kom dagen före julafton hem till oss med en stor korg med mat och julgotter.

Pojkarnas julklappar gör succé. Mamma får två näsdukar i en vacker ask för hela 58 öre. Pappa en börs i nästan äkta skinn för 47 öre.

Lillasyster Mabel får en docka för 35 öre som jäntungen snabbt har sönder. Runo får Pojkarnas julbok med teckningar av Gunnar Widholm. Den blir bästis under många år.

Scen 4. 1922 är Runo 15 och har slutat skolan. Är på första jobbet, resning av käglorna på Regina kägelklubb. Dammigt och rökigt, ventilationen obefintlig. Arbetsdagen fruktansvärt lång med början klockan halv tolv på middagen och slut klockan elva på kvällen, sju dagar i veckan. Fri kväll från klockan sju en kväll i veckan.

Förtjänsten bra för en 15-åring — 40 kronor i veckan. Men arbetstiden tar knäcken på honom. Hans möjligheter att sova ut på morgnarna är högst begränsade. Köket därhemma är ju inte bara sovrum utan också familjens kök och vardagsrum.

Scen 5. 1924 har Runo fått jobb på en läskedrycksfabrik som allt i allo: lastare, cykelbud, tappare, korkare. På luncherna får han passa telefonen. Arbetet är omväxlande, dagarna går fort, men lönen är inte så fet — 25 kronor i veckan första året.

Men det är många som den här tiden får betala för att få jobb. Det finns affärsinnehavare som skaffar arbetskraft som betalar för en viss tids utbildning. När den tiden har gått, och det är dags för betalt arbete, blir det avsked och en ny anställs på samma villkor.

Runos chef är, som de flesta andra, fordrande och växlande till humöret. Tidens strömningar har han ingen förståelse för, fackföreningar är ett rött skynke. Några anställda pratar om att bilda en fackklubb. Chefen kommer förbi:

— Jaha, organiserar ni er, drar jag in kafferasterna.

Arbetet är många gånger tungt — mycket kånkande. Fabriken ligger en trappa ner och under sommarsäsongen har man fyra utkörare. Då känns det i lastarens armar och rygg.

Dagen före julafton är äventyrlig. Kunderna ska förstås ha lagren fyllda till helgen. Runo är matsäck på lastbilen. Den har vindruta, men ingen hytt över förarplatsen. Eländet börjar redan på morgonen med första lasset. Punktering på höger bakhjul. Det är inte långt till en gummiverkstad, så man får snabb hjälp. Men en timme går åt skogen.

Ett par timmar senare ute i Äppelviken, punktering på vänster bakhjul. Av med lasset, eftersom domkraften inte klarar både bil och lass. På med reserven, på med lasset, tillbaks till fabriken för nytt lass, till verkstan med däcket.

Det har blivt sena kvällen, nära åtta. Då händer mardrömmen på Norrmalmstorg, punktering på höger bak. Det är bara att svära och plocka fram domkraften.

Domkraften? Borta — den låg kvar i snön i Äppelviken. Avplockat lass, punkterat hjul och tji domkraft. En planka och en kubb från ett bygge plus bistånd av förbipasserande blir räddningen. Dagen slutar klockan elva, lagom hem för att tjyvstarta på skinkan.

Scen 6. Året är 1931. En vecka vikarierar Runo på kägelbanan för en av grabbarna som är sjuk. Nu är det så dåligt med arbete att även kägelresarjobbet är eftertraktat.

Dagligen kan man i dagspressen läsa annonser i den här stilen:

Tvåhundra kronor erbjuds den som skaffar en nykter och ordentlig yngling arbete med vad som helst. Svar till denna tidnings kontor.

Tre gamla söderkisar får jobb på ett storbygge på Kungsholmen i firma Norhagens regi. Varsin hjälpare får de också. Kvällen innan jobbet ska starta är det stora upplopp i Stockholm i samband med Ådalskravallerna. Vid Norra Bantorget rena kriget, och en av hjälparna råkar hamna mitt i värsta röran i handgemäng med poliserna.

— Han blev insydd för att sona sitt brott och bli en bättre människa. Sex månader kostade en sån sak på trettitalet.

Nu går budet till Runo, som tackar och tar emot. Den enes död, den andres bröd.

Bygget går fint. Mätningen på höstkanten visar 100 procent, dvs överskott. Det blir en bra slant för den kommande vintern. Men det hela höll på att gå käpprätt åt skogen:

— När det var dags för oss att hämta skottet låg firman i konkursförhandlingar. Snabbt som fanken kallade vi in facket och på så sätt fick vi till slut våra pengar. Vi var nog de sista som fick sina slantar.

Scen 7. 1932 är våren kommen med hopp om ljusare tider. Fler byggen börjar komma igång. Arbetsförmedlingen är det ingen idé att uppsöka. Sökande i kö — det är bara för arbetsgivaren att ta för sig. Chansen till jobb är att i rätta ögonblicket komma in på en verkstad där man just behöver folk.

Runo har tur. Kommer i ett sådant ögonblick till rörfirma Eriksson & Olsson. Jobbet gäller hundra småhus på Enskedefältet, nära och bra.

— Det blir ett toppenfint gäng som håller igång därute. Min kompis Svenne och jag får på vår lott tio småhus uppförda med insats av eget arbete. Det är arbetarfamiljer som fått chansen att bygga sig eget hem. Tomten på 400 kvadrat arrenderades på 50 år och arrendet är lågt. Det här initiativet av Stockholm stad fick sån vind i seglen att det långt ifrån räckte till för alla villiga.

— Men vad de får slita dessa stackars byggare. Schakten för grunden är nog värst, grävskopor existerar inte här ute. Handgrävning i lerjord är ingen sinekur. Tung är också murningen av grunden. Kvinnorna hjälper i de flesta byggena med frambärning av mursten. Dessa nybyggarkvinnor gör en fantastisk insats den här sommaren.

Hjälpsamheten mellan byggarna är stor, ett handtag vid behov backar ingen för. Byggnadstiden skapar den grannsämja som utmärker området.

— På rörsidan var vi tio arbetslag, precis lagom för två fotbollslag. Vilka matcher under rasterna! Utanför rörboden fanns en lämplig plan. Frampå höstsidan hade vi nött bort allt gräs.

Scen 8. Runo och Kalmar står en vacker vårdag 1934 och slöar framför ett konsthandelsfönster på Drottninggatan fascinerade av prislappar på över 100 kronor — fantastiska summor för den som inga pengar har.

— Kalmar är en grabb från södra Sverige. Vi träffades i Norrköping. Han vill ta sig till Stockholm där chansen för jobb är större. Jag är på väg hem från ett AK-jobb i Småland, fattigare än jag åkte ner.

— Trettiofem öre i timmen ger inga stora möjligheter att spara för kommande tider. Jag var trött på jobbet, på baracklivet, på vägglöss och matos. Stanken av genomsura, svettiga kläder. Lördagsfyllan och slagsmålen.

Runos hemväg är en via dolorosa. Bönderna är inte direkt hjälpsamma. Igenbommade dörrar, hundar som hetsas. Kallblåst över slätterna. Överrocken säljer han för en tia i Linköping. Trådsliten kavaj, dito byxor och skor med sulans hål lagat med plösen är inget bra skydd mot snöblandat vårregn.

— Värst var nätterna för nu på vårsidan är ladorna tömda på hö. Bästa nätterna blev det när man kunde komma in på ett bruk och få slumra i pannrummet. Hade man riktig tur kunde man få dela matsäcken med nattvakten.

Bästa ställena att få en slant och en matbit var arbetarkvarteren i städerna.

— Den dag jag träffade Kalmar var ovanligt givande. Jag hade gjort en rond i Norrköpings