Riket sprängs 1809: Sverige och Finland under Napoleonkrigen

By Jan Linder

En intresseväckande bok som skildrar Sverige och Finlands öden under Napoleonkrigen, och utforskar utfallets efterdyningar i historien.
Finska kriget 1808–1809 får traumatiska effekter i Norden. Som en del i Napoleonkrigens konflikter leder ryska aggressioner till att Sveriges östra rikshalva Finland erövras och utropas till en del av den ryske tsarens storfurstendöme. Det är en omvälvande tid i Norden som längre ner i historiens led resulterar i att två utsatta dubbelmonarkier blir fyra självständiga stater.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 24, 2024
• ISBN: 9788727093987

Book preview

Jan Linder

Riket sprängs 1809

SAGA Egmont

Riket sprängs 1809

Omslagsfoto: Shutterstock & Wikimedia Commons

Copyright ©2008, 2024 Jan Linder och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727093987

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

FÖRORD

D enna bok är tillkommen inför 200-årsminnet av Finska kriget 1808-09 med syfte att populärt beskriva och förklara detta krig, inflätat som det är i kejsar Napoleons komplicerade krigiska epok 1804–1815.

Finska kriget blir dramatiskt genom att det resulterar i att riket sprängs för att använda historikern Eirik Hornborgs uttryck. Den östra rikshalvan lämnar 1809 den svenska Kronan efter att ha förklarats som storfurstendömet Finland. Under en uppslitande ockupation tvingas finländarna föra över sin lojalitet från den svenske kungen till den ryske tsaren, Sveriges ’arvfiende’, en förbisedd traumatisk process.

I Sverige har 1809, året för freden i Fredrikshamn, negativ laddning, Sveriges dyraste fred. I Finland har 1809 en positiv laddning som året då Finlands självständiga historia begynner med den magnifika lantdagen i Borgå domkyrka. Många finländare kom visserligen att sakna den svenska gemenskapen men mycket få önskar lämna tsarens ok, något som av många svenskar upplevs som nära nog ett svek mot det gamla moderlandet.

Vad som händer 1808–09 förträngs i Sverige, vilket gör sorgearbetet efter rikets sprängning utdraget. Ett uttryck för detta blir fyrtio år senare den första samlingen av Johan Ludvig Runebergs versberättelse om kriget, Fänrik Ståls sägner. Dikter, så älskade och så lästa i hem och skolor i både Sverige och Finland under ett sekel att verket enligt dess främste kännare Johan Wrede, blir det mest inflytelserika skönlitterära verk som någonsin skrivits på svenska.

Paavo Lipponen, Finlands statsminister 1995–2003, har beskrivit sitt lands politiska historia genom tre lucky strikes, tre för Finland lyckosamma omständigheter.

För det första blir landet en del av det svenska riket redan på 1200- talet, när större delen av nuvarande Sverige med Åland och Finland träder fram som ett enat kungadöme. Utan Sveriges ihärdiga hävdande av rikets östgräns under medeltiden hade Finland hamnat i den grekiskortodoxa sfären. Katolicismen och kungaväldet innebär för Finland lag och ordning, ekonomisk och kulturell utveckling och förankring i den västerländska civilisationen.

Som den andra tursamma historiska nycken anger Lipponen att Finland genom Borgå lantdag vid den gynnsamma tidpunkten 1809 blir ett autonomt storfurstendöme inom det ryska imperiet. Den finska nationen är därmed född och kan under 1800-talet utveckla en finländsk identitet och en inhemsk ämbetsmannatradition. Om Finland förblivit Sveriges östra riksdel hade utvecklingen varit mer dämpad och någon djupare finländsk identitet inte vuxit fram.

Den starka finska nationalkänslan blir en förutsättning för Lipponens tredje lyckliga omständighet: Finland kan slita sig loss från revolutionens Ryssland 1917. Försoningen efter inbördeskriget 1918 medför att republiken Finland framstår som den enda livskraftiga och demokratiska av de efter Första världskriget skapade staterna. Finland har senare tack vare målmedveten krigföring, skickliga politiker och idog befolkning utvecklats till en modern välfärdsstat som idag är på god väg att bräda Sverige, det gamla moderlandet, vilket ändå, i motsats till Finland, kunnat dra nytta av den unika fördelen av två sekel utan krig.

I världshistorien finns många exempel på att underkuvade känslor visat sig oväntat starka när de väl i krislägen kommer till ytan. De svenska känslorna för Finlands sak skulle få utlopp först under Finlands heroiska Vinterkrig mot Sovjetunionen vid årsskiftet 1939–40.

En växande nordisk samhörighetskänsla och ekonomisk integration mellan Finland och Sverige i hägn av EU-medlemskapet har under senare år skapat ett behov av fördjupad kunskap om varandras historiska traditioner. Aktiviteter kring minnet av Finska kriget 1808–09 och då speciellt utställningen Sveriges sista stora krig…, öppnad på Armémuseum i Stockholm den 6 december 2007, har givit mig anledning att försöka levandegöra och sammanfatta händelseförlopp och stämningar i Norden i skuggan av kejsar Napoleons härjningar i vår världsdel.

Jan Linder i februari 2008

1

KEJSAR NAPOLEON

D en stora revolutionen i Frankrike har vid sekelskiftet 1800 mynnat ut i världshistoriens mest berömde fältherre, Napoleon Bonaparte. För den unge Gustav IV Adolf, konung av Guds nåde i Sverige, är Napoleon en uppkomling och ett hatobjekt, medan en stor del av Sveriges elit beundrar honom. Det finns likheter mellan samtidens inställning till Napoleon och Hitler. Bägge har från ingenting nått oanade höjder. Svenskar upplever positivt den storhet och disciplin de ger sina nationer. Även i svenska officerskretsar börjar man dock bli betänksam mot Napoleon när han 1804 låter utropa sig till kejsare. Detta år blir dessutom svenska Pommern ockuperat av framstormande franska arméer. Gustav IV Adolf får vatten på sin kvarn och Napoleonvännerna blir färre. Man kan jämföra med den 9 april 1940. Efter den tyska ockupationen av Norge och Danmark är det i Sverige inte längre respektabelt att framstå som tyskvän. Torgny Segerstedt och andra kritiker av Hitlers regim får vatten på sin kvarn.

Från år 1805 framstår den nykrönte kejsar Napoleon allmänt som en säkerhetsrisk för Europa. Kejsarens krig, som skulle pågå under ett decennium till hans Waterloo 1815, kom att grundligt skaka om Europa och framstår i historiens ljus som ett världskrig i lika hög grad som 1900-talets två kraftmätningar.

Den första segern över kejsar Napoleon vinner Storbritannien 1805 genom amiral Nelson vid Trafalgar utanför Spaniens kust. Genom denna sjöseger befäster britterna sitt herravälde till sjöss, Frankrike har inte längre någon flotta att räkna med. Redan hösten samma år får britterna Ryssland, Preussen och Österrike som bundsförvanter i en väpnad allians mot den franske kejsaren. Mot sina rådgivares åsikt ansluter sig Gustav IV Adolf till detta förbund. De avslutande förhandlingarna om de förbundnas krigföring i norra Europa hålls på general Christopher Tolls gods Bäckaskog i Skåne med general Tolstoj som rysk representant. I oktober 1805 är allting klappat och klart och Sverige förklarar det napoleonska Frankrike krig, en av få krigsförklaringar som Sverige någonsin utfärdat. Eftersom både Storbritannien och Ryssland finns med i alliansen, är kungens klara ställningstagande mot kejsaren (ännu) inte riskabelt för Sverige.

Alliansens krigsplan går ut på att Sverige med tiotusen man, bekostade av Storbritannien, ska hålla svenska Pommern som brohuvud och ryssarna där landsätta arton tusen man under general Tolstoj. Enligt planen ska den unge svenske kungen Gustav IV Adolf i spetsen för nordarmén med ryska, svenska och preussiska trupper rycka an mot Holland, medan österrikare och ryssar med alliansens huvudarmé utkämpar huvudstriden mot den franske kejsaren längre söderut.

Mycket beroende på misstro och samarbetssvårigheter mellan den preussiske kungen Fredrik Wilhelm och den halsstarrige Gustav IV Adolf, har nordarmén inte ens hunnit samlas, när Napoleon slår till med sin vanliga snabbhet. Den 2 december 1805 står Trekejsarslaget vid Austerlitz (i Mähren), där Napoleon i ett blodigt fältslag besegrar sydarméns ryssar och österrikare. Denna seger anses vara Napoleons mest lysande. Omkring 15.000 ryssar och österrikare stupar, vilket tillsammans med fångar om 12.000 man utgör en tredjedel av den rysk-österrikiska armén. Förlorare är framför allt Österrike, som får lämna ifrån sig stora landområden.

Eftersom svenskar och preussare i det uppkomna läget inte gärna kan bilda någon slagkraftig nordarmé, drar britterna tillbaka sitt stöd. Strax därpå blir den preussiska hären, till Gustav Adolfs grämelse, besegrad i två snabba fältslag, Jena och Auerstedt. Den övergivna svenska styrkan tvingas nu söka sig mot Lübeck för evakuering. För första gången hör nu svenskar talas om en fransk marskalk, Jean Baptiste Bernadotte. Över tusen man i den svenska kåren har inte hunnit gå i båtarna och tas till fånga av Bernadotte. Han behandlar dock de svenska officerarna respektfullt, vilket några år senare får större konsekvenser än någon kunnat ana. Marskalken ber dem överlämna sina fanor, men överste Gustaf Mörner svarar att alla fanor är förstörda. Detta anser Bernadotte vara ett lysande svar av en tillfångatagen befälhavare. För att hedra svenskarna erbjuder han dem nattlogi i sitt eget högkvarter och andra favörer.

Efter detta fälttåg placerar Napoleon Bernadotte som fransk guvernör i Hamburg med kontroll över också Bremen och Lübeck. Det är en civil befattning som