Irlandskust

By Harriet Hjorth

Harriet Hjorths "Irlandskust" är en kärleksfull reseskildring av Irland som sedan första utgivningen 1947 kommit att räknas som en klassiker bland ö-böcker. Till fots, på cykel, med tåg och buss, gjorde Harriet 1946 sin Irlandsfärd som hon i denna bok skildrar tillsammans med en kompletterande historisk överblick och en kort orientering om det politiska läget på ön. Författarens kärlek till folk och landskap, djur och öar, kust och båtar är tydlig och gestaltandet är känslostarkt och med språklig sinnlighet. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 7, 2021
• ISBN: 9788728058909

Book preview

Författarens inledning

Hösten 1969 återkom jag till Det okända Irland som det västra Irland kallades 1946 för att med egna ögon se vad som hade förändrats i Eire sedan mitt förra besök nära tjugofem år tidigare.

Jag reste i mina egna spår utmed den västra kusten, men innan jag i en efterskrift till denna nya upplaga går att redovisa de förändringar och intryck jag fann, vill jag här ge en kort översikt av den irländska öns politiska tillstånd 1969-70.

Först måste man då komma ihåg eller veta, att Irland, ön på Europas baksida och med USA som närmaste granne i väster, inte är en utan två stater med olika religion, befolkning och styre och inte så ringa aversion mot varandra. Nord-Irland, ibland kallat Ulster efter ett av sina sex grevskap, har visserligen eget parlament i Belfast, men lyder under engelska kronan. De återstående tjugosex counties utgör republiken Eire, ibland kallad Irländska Fristaten, ibland Syd-Irland. Där är Dublin huvudstad. Den lilla ön är alltså delad.

Efter det häftiga och blodiga påskupproret 1916 mot engelsk överhöghet och exploatering och det efterföljande inbördeskriget åren 1916-21 erkändes den södra och större delen av ön som fristat, men kvarstod till 1937 inom det engelska samväldet för att då utropas till republik med namnet Eire. En av det fria Irlands första presidenter blev Eamon de Valera, Dev kallad. Han är ännu 1970 Irlands president, nu 84 år gammal, en lång och rak vithårig man, som man ser i mångfaldiga sammanhang inte minst i irländsk TV. Dev är den ende som finns kvar av frihetshjältarna från åren efter sekelskiftet och historierna om honom är många.

Eires författning erkänner än i dag inte delningen av ön i två delar och det gör majoriteten av befolkningen inte heller.

En främling på Irland får snart den overkliga känslan att irländarna lever kvar i sin historia mer intensivt än någon annan nation. För dem är Cromwell på 1600-talet, hungerkatastrofen 1846 och befrielsestriderna sjuttio år därefter ännu levande realiteter. När man talar med irländare förefaller det ofta som om all denna oro, dessa krig och kriser hände förra året och strax kan hända igen.

Nord-Irland skiljer sig en hel del från det övriga Irland. Inte landskapsmässigt med sina fjordar, berg, hedar, torvmossar och den överallt brusande Atlanten. Men till befolkning, religion, industrier, seder och traditioner och politisk åskådning. Där är den engelsk-irländska befolkningen övervägande protestantisk och av skotsk tappning, och katolikerna en förtryckt och missaktad minoritet. I republiken Eire är katolikerna i majoritet. Såvitt man kan märka tar de inte någon större notis om de få protestanterna inom sina gränser.

The holy war of Belfast som det nu pågående inbördeskriget i norr kallas, är till hälften politiskt och hälften religiöst. Det har nu pågått sedan 1969 och ser inte ut att avmattas annat än periodvis, för att sedan blossa upp igen. I december 1969 spreds oroligheterna, som är typiskt irländskt gerillabetonade, från Belfast och Londonderry i norr till Dublin.

Något heligt krig är det minst av allt, men ett ursinnigt och äkta irländskt dramatiskt, med originella och fanatiska ledare. Det ligger nog något i Frans G. Bengtssons tes, att den heroiska åldern förefaller vara ett definitivt stadium för en irländare…

Irlands heliga krig började egentligen 1609 om man räknar med modern tid. Då kallades skottar att kolonisera norra delen av den irländska ön. Ett ironiskt faktum när man betänker, att det för flera hundra år sedan, i öns barndom, var iriska plundrare, på gäliska språket scots, som i sina läderkanoter seglade över irländska sjön i norr för att härja berglandet på andra sidan, ett land som var mycket likt deras eget. Dessa scots eller plundrare stannade kvar där och landet de erövrat fick alltså heta Skottland.

Kriget mellan katoliker och protestanter, mellan irländare och engelsmän fortsatte under Oliver Cromwells blodiga utrotningsförsök kring 1650, då en halv miljon människor mejades ner, jagades mot havet i väster, dog av svält och farsoter i svältens spår. De fattiga irländska katoliker som överlevde flydde upp i bergen och ut på mossarna och gömde sig där. Irländskt land togs av puritanerna, sedan 1560-talet namnet på engelska protestanter, som önskade en renare och mindre katolsk form av kyrkan, ett slags refomation alltså.

Den franska revolutionen i slutet av 1700-talet spred sig även till Irland, men den största katastrofen – och det i fredstid – var den stora hungern, The Great Famine, åren 1845-1849, varom irländarna talar än i dag som ett kanske återigen överhängande hot och ett makabert minne inom varje släkt. Irländare lever på potatis vid sidan av bröd och lite kött, men skörden slog fel tre år i sträck på grund av en potatispest. Nära två miljoner irländare svalt ihjäl eller emigrerade. Svälten har upphört, emigrationen aldrig. Den tappar Irland på dess ungdom än i denna dag. Från att ha varit nära åtta miljoner invånare decimerades befolkningen under och efter hungersnöden till hälften. Denna befolkningssiffra på drygt fyra miljoner har från 1942 till 1970 krympt ytterligare, nu till mindre än tre miljoner.

IRA, The Irish Republican Army, den hemliga och i båda statsbildningarna förbjudna gerillaarmén från befrielseåren existerar ännu. Vid mitt besök hösten 1969 mötte jag IRA-män, som inte stack under stol med, att deras förband ligger stridsberedda uppe vid gränsen i norr för att ingripa till de katolska trosbrödernas hjälp om så anses nödvändigt.

Det finns ingen garanti för att republiken Irland eller Eire skall förbli opåverkat i Nord-Irlands aktuella konflikt, eftersom ivrarna för ett enat Irland finns på båda sidor gränsen. Och inte så länge den fanatiske prästen Ian Paisley, protestanternas demagogiske ledare i norr och den unga katolska arbetarflickan Bernadette Devlin eggar och påverkar massorna.

I december 1969 dömdes hon till sex månaders fängelse av en engelsk domstol för uppvigling, detta trots att hon strax förut blivit invald till engelska parlamentet i Westminster, mycket mot sin vilja.

Jag är inte en kvinna som passar i riksdagssammanhang, har hon själv sagt, jag är en barrikadflicka!

I sin unga självbiografi med titeln The price of my soul, utkommen i pocket 1969 säger hon rakt och ödmjukt: Jag vet ingenting om politik, men finner samtidigt hela det politiska systemet farsartat. Viktigt är att framhålla, att vad denna eldsjäl verkligen gått in för är, "vi kämpar för hela det irländska folkets rättigheter och den striden gäller inte bara de sex grevskapen i norr och den katolska minoritetens situation där, utan hela Irland och dess underhetalda arbetarklass". För att uppnå det målet vill hon ena hela ön med icke-våldsmetoder.

Hon började med att organisera de stora medborgartågen i början av 1969. I hennes beskrivning är de fyllda av dramatik, slughet, gripande episoder, humor och lustiga poänger mitt i allvaret, men även av erkännandet av misstag och brister i den hårda disciplin hon var den främsta att framhålla.

Ungefär samtidigt som domen avkunnades över Bernadette Devlin för uppvigling, detonerade de första bombkrevaderna i hjärtat av Dublin. Att det första bombmålet blev statyn mitt i huvudstaden av den katolske frihetshjälten från 1829, Daniel O’Connell, är mer än en symbol. Nästa bomb exploderade utanför det katolska polishögkvarteret i Dublin Castle, där en gång Englands guvernörer hade sitt säte.

I världspressen spreds i början av januari 1970 uppgifter om den illegala Irlandsarméns stora uppköp, smuggling och hemliga förråd av vapen och ammunition uppe vid gränsen mellan de två staterna. Efter som uppgifterna kommer från Scotland Yard kan man kanske ta dem för vederhäftiga. De flesta av dessa vapen, k-pistar, gevär och revolvrar tycks ha inköpts av agenter i England, men även från Belgien och Schweiz. Dessutom har stora penningsummor strömmat in till Irland, främst då från rika emigranter och irlandsättlingar i USA.

För att om möjligt avvärja ett fortsatt eller ökat hot håller den engelska regeringen kvar sina trupper i Ulster. Men de engelska soldaterna är trötta på det jobbet och det är engelsmännen också. Så länge trupperna finns kvar och påminner irländarna om forna tiders fejder mot Storbritannien, kan lugnet aldrig komma åter till Irland.

Till sist vill jag passa på att här tacka för all den vänlighet, hjälp och ledning jag erhållit vid min första resa av intendenten och irlandskännaren Albert Eskeröd vid Nordiska Museet och vid båda resorna av professor Séamus Delargy, svensk hedersdoktor i Uppsala, samt Sean O’Sullivan vid Irish Folklore Commission, liksom från upptecknare, collectors och den befolkning jag fick möta över hela västra Irland.

Sigtuna i mars 1971

Harriet Hjorth

Förord

Det är väl nu (1947) något över två år sedan som författarinnan till denna bok satt på Nordiska museet och bläddrade i en samling bilder och text över den irländska folkkulturen – resultatet av mina sommarresor år 1935 i tjänst hos Irish Folklore Commission. Tydligen lockade landet och människorna till självstudier och nu ligger ett tryckfärdigt korrektur på över 300 sidor om Irland på mitt arbetsbord.

Om många platser på jorden säger man att man längtar dit igen sedan man en gång varit där. Jag vet att detta gäller Irland. Men för denna gång har resan fått göras genom denna boks kapitel. Den har varit minst lika intressant som min egen färd år 1935, då jag kunde styra bilen just åt det håll där de intressantaste tingen inom gammal irländsk folkkultur kunde väntas. Färdvägen har inte varit helt densamma, och även där den varit det märker jag att det är åtskilligt jag inte sett. En etnolog noterar nog ganska ensidigt och torrt näringssystemens spår i landskapet, teknik och redskap, bebyggelse, båtar och fordon. Men författarinnan till denna bok har med alla sinnen fyllda av förväntan fångat landskapet med dess rymd, dess färger, toner och dofter, människornas sätt att vara och umgås med sig själva och kanske ännu mera med den resande främligen, med djuren och växterna. Men hon har också hittat många intressanta och värdefulla ting inom den äldre folkkulturen.

Lärda akademiker har ibland en lust att rynka på näsan åt autodidakter som ger sig in på deras fält. Inom samhällsvetenskaperna och särskilt inom etnologin är en sådan inställning felaktig och ett tecken på trångsynthet. Det gäller bara att välja rätt utgångspunkt för värdesättningen. Det blir så många fel då icke fackmän ger sig in på våra områden, heter det. Visst blir det fel ibland, men de är ganska vanliga även bland vetenskapsmännen själva. Och var stod vi egentligen inom studiet av folkkulturerna, våra egna västerländska såväl som de primitiva, utan det stora material som sammanbragts av icke fackmän?

Det var därför fullkomligt naturligt, då författarinnan förklarade sig ämna resa till Irland för att sedan skriva en bok om sin resa, att jag satte en kamera i hennes händer och bad henne fotografera och anteckna så mycket som möjligt. En del kunde komma till användning i den planerade boken, resten skulle vara välkommet i arkiven för framtida studier. Och jag vet att mina kolleger på Irland har kommit med samma uppmuntran utom den rent praktiska hjälp i arbetet som de generöst lämnat. Här har många av dessa rent etnologiska källuppgifter smälts samman med ett rent skönlitterärt stoff. Det gör säkert boken mera lättläst och njutbar för de flesta och källmaterialet lägger väl omhändertaget i Nordiska museets arkiv. Utifrån detta finns det möjligheter att arbeta på fördjupning och dokumentering mera i detalj, i den mån möjligheter öppnar sig.

Jag tror att man lugnt kan anbefalla denna bok till alla vänner av den irländska kulturen och det irländska folket och till alla övriga vänner av angenäma och spontant skrivna reseböcker.

Albert Eskeröd

Dublin

När jag hade packat upp mina väskor i ett litet kallt mm på ett hotell på en bakgata i Dublin, kom det telefon och en främmande röst hälsade mig på svenska välkommen till Irland. Det tog mig några sekunder att fatta att den jag talade med var professor Séamus O’Duilearga, chef för Folkloreinstitutet vid universitetet i Dublin. Både han och hans närmaste assistent, Sean O’Sullivan, talar flytande vårt språk, som de lärt sig vid upprepade besök i Sverige och genom sin samvaro med Lundaprofessorn Wilhelm von Sydow, initiativtagaren till Irish Folklore Commission i Dublin.

Séamus Delargy (på engelska) med sitt vita hår och unga ansikte, sina intelligenta ögon och sitt eftersinnande och inpräntande sätt att tala, är en man som i grunden känner sitt folk. Han skickade ut mig till västkusten med en glimt i ögat, som om han ville säga: Vi skall se vad du får tag i på egen hand! Han tog mig till en cykelaffär, där jag inköpte en ny svart cykel med packväskor och en korg på styrstången.

I solskenet steg jag tidigt morgonen efter min ankomst till Dublin ut på Dawson Street och flanerade sakta utmed den staketomgärdade parken Stephens Green bort mot affärskvarteren kring Grafton Street och College Green. Skyltfönstren var fyllda av vackra ting, kappor och klänningar och dräkter av nästan parisisk elegans, härliga äkta tweeder och homespuntyger – senare fick jag se dem vävas i små stugor i Kerry och Connemara och Donegal – juvelerarbutiker med överväldigande skatter av nytt och antikt, viktorianskt och georgianskt silver, speceribodar med matvaror, frukt och godsaker.

I hörnet av Grafton Street och Stephens Green stoppade en fårhjord trafiken. Den sakta framböljande gråvita massan av långhåriga djur och deras trasklädde hojtande herde återspeglades i de stora skyltfönstren. Strax därefter kom en skock kor bland bilar och spårvagnar, som måste stanna för att låta djuren passera på deras väg ner mot dockorna. Detta var mitt första synintryck av Irland, boskapslandet.

Dublin är en liten stad med sina femhundratusen invånare, (i miljon 1969). Bor man på ett av de stora hotellen, Hibernian eller Shelbourne vid den vackra Stephens Green, behöver man inte ta buss eller spårvagn för att komma ner till centrum. Endast fem minuters väg från Nelson Pillar, som reser sin höga obelisk mitt i det tätaste gatuvimlet, ligger Dublins slumkvarter, där de kvinnliga tiggarna står med sina barn på armen, insvepta i trasiga svarta sjalar.

Dublin är en vacker stad med sina stora karakteristiska squarer, sina bankpalats, sitt universitet omgivet av vidsträckta parker i hjärtat av staden, sina kyrkor och sin kanal. De höga tvåvåningsbussarna och spårvagnarna, den hetsiga trafiken, den pittoreska ro och nästan orientaliska lättja som råder mitt i modernitet och trafikvimmel gör främlingen fascinerad. Dublin är en stad med utpräglad atmosfär. Kontrasternas stad i kontrasternas land.

Nyckeln till mycket som möter en i Dublin är just detta: en liten storstads vacklan mellan tradition och modernitet, dess strävan att hålla sig i jämnbredd med Europas och Amerikas storstäder, vid sidan om en urgammal drift att låta tiden rinna bort och saker och ting förbli som de varit under århundraden. Tiden är inte dyrbar här. Penningens makt är ringa. Plötsligt och huvudstupa kan man skönja sammandrabbningen mellan denna livsåskådning (alltmer sällsynt i Europa, där den endast lärs och praktiseras av ett fåtal filosofer) och den moderna tidens krav. Det är som om irländaren ibland skäms för sin så kallade efterblivenhet, och med medfödd skönhetskänsla och senfödd effektivitet skapar han då moderna fabriker, broar och affärspalats.

I kerrys högländer

Killarney

När man säger Killarney (uttalas Kilárni) menar man inte den lilla staden Killarney utan det storslagna landskapet däromkring. The grandest sight I have ever seen, sade Walter Scott om det panorama av floder, sjöar och berg, tropisk vegetation, borgar, kapell och egendomliga molnformationer och dagrar som utgör Killarneys skönhet. Väster om sjösystemet, skilt från Dunloe-bräschen av Purple Mountain, purpurberget, reser sig Irlands högsta bergmassiv, Mac-Gillicuddy’s Reeks, kulminerande i det 3 414 fot höga fjället Garrantual. Sjöarna ligger inströdda i den röda sandstenen med stränder som dignar av grönska, holmar med höga furor och ruiner efter små kapell, oratorier och medeltida fästen. Den största av dessa sjöar, Lough Leane (uttalas Loch Liin) har bara den ett trettiotal större och mindre holmar. Runt stränderna av Killarneysjöarna och i dalarna mellan dem växer ceder och ek och vild fuchsia, björk och järnek och sällsynta örter, träd och plantor. Jorden ångar av sol och fuktighet, molnen sveper runt bergens toppar dygnet om, horisonterna är blå.

På en holme nära Lake Hotel speglar Ross Castle sin mäktiga stenmassa i vattenytan. Borgen byggdes på 1400-talet av O’Donoghue Ross, en mäktig klanhövding, som ännu i mörka och stormiga nätter kan ses spränga fram på sin vita häst utmed dessa stränder. Nu skymtar endast det vita. seglet på en liten båt nedanför borgtornets fyrkantiga murgrönsklädda murar, och hög vass med duniga bruna vippor vajar sakta i en aftonvind.

På kvällen ligger skuggorna mörka över de täta skogarna som täcker bergssidorna – ogallrade, djupa, av människor sällan beträdda skogar, som slutar högt uppe på bergen, där den röda sandstenen eller den vita kalkstenen lyser igenom ris och mossa.

Poeter och målare talar om de irländska bergens purpur. Jag såg dem sällan så. De var bruna och gula av ris och mossa och gultörne, eller såsom här mörkt smaragdgröna av skogarna när man hade dem nära, men blå, alla nyanser av blått när de följde en på avstånd. Nu härskade den irländska förvåren, ljuv och hemlighetsfull. I purpur kläder sig bergen om sommaren, då den röda ljungen blommar.

Utanför mitt fönster i Lake Hotel vilar Lough Leanes vattenyta och runt sjön tornar sig bergen över och bortom varandra in i en blånande oändlighet vid synranden. Molnen seglar lågt. På en sten i sjön står en storskarv med lyftat huvud. Sover han? Eller spanar han efter rov?

I gräset växer krokus. Besynnerligt tomt på småfåglar är Irland. Februarivåren, ljum och regnig, är på väg upp genom landet.

Ett landskap skapat för förälskelse eller spleen.

Jag är nästan ensam gäst på det stora sjöhotellet, ett av de vackrast belägna i Europa. Turistsäsongen har inte börjat än.

Kardinaler och biskopar från Amerika for igenom Killarney på väg till Rom. Alla stationer på vägen mellan Dublin och Rineanna flygplats var flaggsmyckade och det gjorde hela resan extra festlig. Jag fick vara med om det högtidliga intåget i staden, där det mäktiga följet skulle övernatta. Processionen med mässingsmusik i täten rörde sig långsamt genom den lilla stadens festsmyckade gator. Musikanterna var klädda i knallblå operettuniformer med silvertränsar. Kardinalerna i guldstickade mantlar, purpurröda hattar eller svarta sammetsbaretter med guldtofsar. Efter hästar och vagnar och medeltidsaktig prakt följde stadsborna i sina mörka kläder, kvinnorna i stora svarta sjalar och gatans trasiga armé av ungar och hundar i levnadsglad oordning. I alla fönster i de låga tvåvåningshusen hängde människor och viftade, tysta och andaktsfyllda. De öppna boddörrarna var prydda med små träd som man lindat med girlander och prytt med flaggor. De såg ut som svenska julgranar. Utanför nunneklostrets röda tegelbyggnad, stod de trettio svartklädda nunnorna i sina vita stärkta dok, gjorde korstecknet, rörde inte en min i sina spända ansikten. Från hotellpalatsets altan välsignade ärkebiskopen folket. Svarta droskor, med nödtorftigt lappad stoppning och nyputsade seldon, dragna av de präktigaste bondhästarna i trakten förde kardinalerna till aftongudstjänsten i den grå stenkyrkan.

Jag drog mig med cykeln ut ur processionen. Folket hade inte tillträde till högtidligheten i kyrkan, då det var ont om plats. Jag hamnade på en pub med några för evenemanget extra inkallade polismän ur Security Force. För första men inte sista gången drack jag landets drycker, gin och sherry, och nöjt av det livliga folklivet runt omkring. Skänkrummet var en vanlig kammare eller matsal hos butiksinnehavaren, som även drev puben. Blommiga dukar, torra konstgjorda blommor, blommiga överdrag på möblerna, blommiga tapeter, blommiga gardiner – och tobaksrök och fallande skymning och stigande sorl.

Det blev sent innan jag gick hem till mitt tysta hotell. Mellan höga vitstrukna stenmurar, över vilka månskenet silade, ringlade den dammiga vägen. Molnen låg svepta över bergskedjan, nattdimmorna över sjön. Duniga silhuetter av träd och holmar, av Ross Gastles slottsruin och Muckross Abbeys klocktorn speglades mellan trasiga regnmoln i vattnet, innan natten utplånade alla linjer och färger.