Längs min väg

By Reidar Nordenberg

Nils och hans vän befinner sig i de skotska högländerna och njuter av hisnande vyer. Resan dit uppfyller deras gemensamma dröm att få se Skottland. Efter ett kort stopp på hotellet, där ägaren är helt förtrollad av det prestigefyllda mötet mellan Skottland och England i fotboll, bär det av mot Culloden. Efter att ha besökt ett historiskt slagfält bär kosan vidare mot St. Andrews och ett besök på den anrika golfklubben.Längs min väg är en munter och mysig fiktiv reseskildring. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 3, 2021
• ISBN: 9788726992106

Book preview

Drömresan

Bumerangen skar genom luften.

Vi påmindes allt mer och mer om att redan på vår resas första dag hade vi samtidigt påbörjat färden tillbaka hem.

Vi vandrade i Grampian Highland, ett av de skotska höglandsbältena.

En vandring i ett landskap med överdådiga naturscenerier, där blicken lockas ut över hissnande stup, över taggiga bergsryggar, väldiga mörkbruna hedar och långt ut över gröna böljande sluttningar mot ett svindlande fjärran.

Ja, där allt i landskapet plötsligt känns så oändligt stort!

Vi följde en rösad led längs en svepande och mäktig bergssluttning med en hissnande vy.

På heden ett stycke under oss upptäckte vi plötsligt på långt avstånd en blygrå gestalt.

Vi vinkade men utan att lyckas väcka hans uppmärksamhet.

Han satt stilla kvar på samma ställe, inte en rörelse märktes.

– Har han petrifierats kanske? sa någon av oss.

Vi fortsatte vår vandring utefter den slingrande leden över det bruna hedlandskapet in i den säregna dalen Glen Shiel.

Och när vi kommit honom närmare såg vi att det inte var någon människa utan en skulptur, uppförd mitt ute på den öppna och vindslitna vidden.

En skulptur av en äldre man, tung och mörk, klädd i en grov kostym och iförd kraftiga skor.

Huruvida han levat som människa någon gång är mig obekant.

Men i hela den tunga gestalten och i det nakna ansiktet, utmejslat av gångna år, måste en man ha levat. Eller lever kanske alla vi som här har vandrat?

Och nu satt han där behagfullt tillbakalutad på en rustik stol och vilade ut efter en vandring uppe på höglandsplatån.

Han var barhuvad och tunnhårig, försedd med glasögon.

Händerna höll han rofyllt knäppta över magen.

Och samtidigt satt han med huvudet vridet åt sidan som om vi plötsligt hade väckt hans uppmärksamhet.

Han tittade forskande på oss.

Och naturligtvis spelade vi upp en scen med honom.

Frågade honom varför han satt just där.

Tänk, hur dumt man kan fråga.

För inför ett landskap som detta skulle också vi gärna ha velat sitta så där.

Sitta där och blicka ut över den sagolikt vackra vyn ända till vår sista dag på vår resa.

Och utbyta tankar med den okände. Det skotska höglandets eko! För även med statyer är tankeutbyte möjligt.

Kanske skulle den gamle citera för oss Robert Burns hyllning till vad vi såg:

Farewell to the Highlands, farewell to the

North!

The birthplace of valour, the country of worth!

Wherever I wander, wherever I rove,

The hills of the Highlands fore ever I love.

Efter en färd på krokiga och backiga vägar i det förtrollande landskapet med dess betande får och blommande brooms, körde vi i god fart in mot Grantown-on-Spey, lockade dit av enbart ortens namn och närheten till Glenfiddish.

Det var folktomt på gatorna.

Det var som Nils mycket riktigt förklarade fenomenet:

– Dags för fotboll!

Och inte vilken fotboll som helst.

England och Skottland skulle spela landskamp i Glasgow på legendariska Hampden Park.

Vilket också var den egentliga orsaken till att vi hade överstigit den rådande fartgränsen i trafiken den sista milen på dagens etapp, bara för att i tid hinna fram till TV-utsändningen.

Väl på plats letade vi oss fram utefter en gata, där de flesta husen lockade med Bed and breakfast.

Vi föll i beundran inför en tegelbyggnad i två våningar med en blomsterterass framför. På en vältrimmad gräsmatta förkunnade en skylt hotellets namn: Braemoray Guest House.

Vi parkerade vår bil och stegade in.

Allt såg prydligt ut i den rymliga hallen.

Men inte en människa syntes till

Vi sökte oss in i en korridor med en brunlaserad panel i brösthöjd. På dess båda sidor låg några av rummen.

Från någonstans nådde oss ett ljud, en ilsket smattrande röst.

Matchen hade börjat!

Vi öppnade en dörr.

Och där inne satt en man i en fåtölj, lutad djupt in mot en TV-apparat, helt trollbunden av spelet på Hampden Park.

Han var barfota och iklädd bara en tunn skjorta och randiga byxor.

Matchen utspelade sig alltså inte bara i Glasgow utan också inför alla de som var lyckliga nog att kunna följa den på sina TV-skärmar.

En av dessa miljontals människor satt nu inför våra ögon i det stora dagrummet, uppslukad av spelet och utan minsta intresse för vår existens och önskan, för att inte säga världen i övrigt.

Vi trodde oss förstå att han måste vara ställets ägare. Och vi knackade honom på skuldran. Men det var som om han ingenting kände. Eller som om han inte ville störas under skådespelet!

När jag försiktigt grep hans till brädden fyllda ölstop och flyttade det någon meter bort från honom, sträckte han ut sin ena trådsmala arm och förde det sakta och försiktigt tillbaka till dess ursprungliga plats, en rörelse så instinktiv och omedveten som en mångårig vana brukar inplantera i människans reaktionsmönster.

Nils bildade ett V-tecken med pek- och långfingret rakt framför hans ögon.

Varpå