Guldfeber

By Åke Lundgren

Det fanns de som trodde marken var värdelös - och så fanns det de som var helt säkra på motsatsen. I Västerbottens skogar verkade gruvdrömmen länge förbli just en dröm. Pionjärer som Oskar "Slekafot" Bergström ansågs tokiga när de gick och letade sten. Men en bit in på 1900-talet kom den stora vändningen. Malm av flera sorter identifierades på löpande band och bygden levde upp med gruvschakt och tillhörande personal. Det rådde guldfeber i Norrland. Och just guld skulle man faktiskt också komma att hitta i Fågelmyran, tre mil nordväst om Skellefteå. Här lades grunden till samhället som också skulle komma att bli ett av Sveriges mest välkända varumärken. Här uppstod Boliden. "Guldfeber" är berättelsen om människorna som byggde Guldriket och skrev svensk industrihistoria. Den handlar om drömmarna, arbetarna och entreprenörerna - och om änkan som satt på en guldgruva. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 20, 2021
• ISBN: 9788726580778

Book preview

väntar.

Vid vägs ände?

Han kallades Aramis, men hette egentligen Ernst Westerlund. Han var tidningsskrivare och i mitten av september 1934 anlände han till Adakbygden i lappländska Västerbotten.

Signaturen, som han enligt tidens sed undertecknade sina alster med, hade han tagit från Alexander Dumas De tre musketörerna, en av hans första stora läsupplevelser. Alltså borde han ha kommit ridande på häst, men han åkte motorcykel. Det var ett fortskaffningsmedel han ofta valde och som förvisso hade sina fördelar i det yrke han utövade.

Han hade färdats långt: drygt 15 mil från kusten där han var redaktör vid tidningen Norra Västerbotten i Skellefteå. Redan hade han passerat Malå och konstaterat att vägen till Adak var rak och lättkörd, men även lång och tråkig. I förbifarten noterade han att folket byggt sina hus i sluttningen av en hög, kal och odlad backe. De låg där som gråa prickar i grönskan och hösten hade ännu bara förmått sätta några få gula stänk.

Här tog landsvägen slut, men han fortsatte vidare längs en smal och skraltig väg genom skogen. Snart skymtade han hus lite varstans, nybyggda eller inte ens färdiga. På ett av dem satt skylten Rum för resande.

Han stannade motorcykeln och såg sig omkring, tog av sig skinnluvan och glasögonen. Kanske tände han en cigarett, för han skulle med åren bli en inbiten rökare. Ivrig som han var skred han dock snart till verket, för han var inte den som förspillde sin tid.

Han var 34 år fyllda och således samålder med seklet, driven av nyfikenhet och obotlig upptäckarlusta. Sådan hade han varit sedan sitt sextonde år då han bott hemma i Ersmark och fått sitt allra första alster infört i tidningen.

Han noterade vad han såg: Vägen som slingrade förbi nybyggda hus fram till gruvschaktet. Jord, malmhögar och ett litet hus utan hjärta på dörren, då dörr saknades. Det rådde dock ingen tvekan om husets uppgift, förmodligen den mest nödvändiga byggnaden på platsen.

Gruvan låg på en myr. Schaktet hade tagits upp i kanten av myren och intill maskinhuset och laven låg berget i dagern. Ett 25-tal man arbetade för fullt. Det smattrade från borrmaskiner. I närheten strövade renar förundrade omkring.

Aramis var också fotograf, besatt av tanken på att bevara ögonblicket åt eftervärlden. Han letade fram kameran, såg till att han fick maskinhuset och laven i sikte och tryckte av.

Det blixtrade till och han blev själv lika förvånad som karlarna vid maskinhuset. Han hade ju inte använt någon blixt! Sedan hördes mullret. Det levde om på himlen i söder, men ingen av dem kunde i den stunden veta att åskan slog ned i Ludvig Näslunds bagarstuga i Holmsjö, några mil längre bort.

När han lämnade platsen hade han redan artikeln klar i huvudet: om ett Klondyke i det inre av Västerbotten där man förberedde en gruva och där flera hundra man bröt väg mot Slagnäs, för att man därifrån via järnväg skulle kunna frakta malm mot kusten och utvinna rikedom. Fast om det verkligen skulle gå så långt som till gruvdrift var väl ännu ovisst!

Han grunnade också på det han fått sig berättat: om en man som kallats Slekafot och som han genast skulle ha uppsökt om han bara kunnat. Men mannen var död sedan ett år tillbaka och det var således för sent.

Men för honom, Aramis, var inget för sent. Livet lekte! Han drog på gasen, svepte förbi Kuorbevare där Slekafot hade levat. Han nådde Skeppträskån, körde över bron, vidare tillbaka mot Adak. Motorcykeln smattrade och levde om.

Han hörde aldrig åskan som fortfarande mullrade.

Spådomar och pionjärer

Redan när våra förfäder första gången höjde blicken såg de rikedomen. Solen var guldet och månen silvret. Sedan, när de blickade ännu längre, blev Venus kopparn och Mars järnet.

Det var något som forna tiders tänkare tog till sig när de grunnade över tillvarons mening och Pehr Högström, lappmarkens egen apostel, hänvisar till en av dessa – den europeiske läkaren och alkemisten Paracelsus (1493-1541) – i sin Beskrifning öfwer Sweriges Lapmarker (1747).

Högström spår att tider ska komma när de södra orterna hamnar i skymundan av lappmarken som då ska förvandlas till ett bibliskt Canan.

Egentligen spinner han bara vidare på en spådom som Paracelsus fäste på pränt efter en resa genom norra Sverige någon gång på 1520-talet. Parecelsus trodde att man emellan 60 och 70 grad skulle i Norden uppfinna en så stor rikedom af metaller, att i Orienten dess like aldrig blifwit funnen.

Mellan 60:e och 70:e breddgraden? Var hamnar man då?

Mitt i Guldriket.

Man brukar säga att Västerbottens guldålder inleddes 1924 då Bolidenmalmen hittades, men det är inte riktigt sant. Den började långt tidigare, drabbade folket likt en feber, och frågan är om man ens kan peka ut en början.

Vid en 5 300 år gammal boplats i Lundfors finns rester av ett kvartsbrott. 1609 talas om ett kopparstreck vid Kågeträsk och 1637 fick länet sin första järngruva i Bygdsiljum. I början och mitten av 1700-talet gjordes försök att bryta koppar i Storkågeträsk, dock utan större framgång.

På 1770-talet sökte bönderna vid Hemmingen och Svansele inom Norsjö mutsedlar för silvermalm, men det konstaterades snart att ingen duglig anledning funnits. I början av 1800-talet hittades en arsenikförekomst på Ol-Ersberget söder om Mensträsk, men någon brytning kom inte igång.

På 1830-talet bröts järnmalm i Näsbergsgruvan, väster om Myrheden, men den var svårbruten och bolaget gick i konkurs. På 1840-talet fanns en silvergruva i Morön vid Skellefteå. 37 tunnor silvermalm togs upp, lastades på en skuta för att fraktas till Stockholm. Skutan förliste och konkursen var ett faktum.

1855 upptäckte krononybyggaren Vilhelm Lindskog och bondsönerna Burman underliga bergarter nära Krångfors. De mutade in området och provsprängde, men mer blev det inte. 1901 fick redaktör