Malå

By Åke Lundgren

Lyhört och med en exakt blick tecknar Åke Lundgren bilden av en bygd. Malå är ett land mellan hav och fjäll och trakten har en rik och skiftande historia. Det är starka människor som format bygden. Samer, nybyggare och driftiga präster och kommunalmän har alla varit med och satt sin prägel på landskapet och det lilla samhället vid Malåträsket i Västerbotten.Sägner blandas med verklighet i Åke Lundgrens historieskrivning. Det här är berättelsen om Malåbygdens framväxt, guldålder och nutid. Det här är Malå – från inlandsis till framtid. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 9, 2020
• ISBN: 9788726580730

Book preview

Malåbo.

Mötet med Malå

D agboken, den 7 maj 1974:

Min första dag i Malå. Här kommer jag att trivas. Naturen är fantastisk. När jag åkte in här upplevde jag en obeskrivlig känsla. Här hör jag hemma …

Det sägs att alla dagboksskrivare ljuger, eller i varje fall bättrar på sanningen en smula. Men jag tror inte jag ljög särskilt mycket den tisdag år 1974 då jag kom till Malå för att bosätta mej här. Den syn som då mötte mej — det var utsikten från backen öster om Rentjärn — var verkligen fantastisk. Det kändes som att passera en port och komma till en annan värld.

Hur många lägger märke till den? Hur många ser det fina som möter vid infarten till samhället; berget och vattnet?

Då — när jag kom för att slå nya bopålar i mitt liv — visste jag inte särskilt mycket om Malå. Men nyfikenheten var väckt.

Det här är en bok om Malå, en resa i tid och rum. Men genast ska sägas att boken inte gör anspråk på att ge en heltäckande bild av bygden. Min förhoppning är att den ska fungera som inkörsport för den som vill lära känna Malå närmare.

En annan författare hade förstås gjort ett annat urval. Men min avsikt har varit att försöka ge en enkel och bred beskrivning av bygden och dess historia för den som möter Malå för första gången: en turist, en skolungdom, en nyinflyttad, en som bor här och söker sina rötter bakåt.

För den som vill tränga djupare i bygdens historia och liv rekommenderas vad som i övrigt finns skrivet om trakten. Sådana hänvisningar finns i slutet av denna bok om Malå.

Åke Lundgren

Vad betyder Malå?

A llting ska ha ett namn, så också den bygd vi lever i. Men vad betyder egentligen Malå? Varför just detta namn? Svaret är inte lätt att ge, kanske kommer vi aldrig att finna den verkliga lösningen, men teorierna om varför bygden heter just Malå är många:

* I våra trakter, liksom i andra delar av norra Sverige, har samlingar av små vattenslipade, nästan runda stenar, kallats stenmal. Vid Malåns stränder, framförallt vid åns nedre del, förekommer rikligt med sådana stensamlingar.

* Ett gammalt svenskt ord är mar, vilket betyder träsk. På bägge sidor ån finns stora myrmarker där så kallade martallar växer. Hette vattendraget från början Marån?

* I sin övre del är Malån bitvis mycket smal. Kan ån från början ha kallats Smalån och sedan förändrats till uttalet?

* I grannkommunen Sorsele finns det långsträckta berget Smalaken, varifrån Malån har sin upprinnelse. Om man tar bort den första och de två sista bokstäverna i bergets namn får man ordet Malak — den samiska benämningen på Malå.

* Det svenska k-ljudet blir ofta g i samiskan, alltså Malag. Ett snarlikt samiskt ord, Malar, betyder Mårdsjön.

* På en gammal karta från 1671 (som beskrivs utförligare på annan plats i boken) finns en sjö utritad som kallas Mahljauri och av allt att döma är våra dagars Fårträsk. Jaure betyder sjö, men vad betyder Mahl? Ett gammalt samiskt ord som fallit i glömska?

* Professor Olavi Korhonen, Umeå universitet, säger att k i Malak betyder det som är. Ordstammen Mala kan däremot ha cirka 50 tänkbara förklaringar. Korhonen bedömer det som närmast omöjligt att uttyda namnet. Och kanske får vi aldrig veta …

Människans intåg:

Efter inlandsisen

V id Malåträskets sydöstra strand, cirka två kilometer från den plats där samhället ligger idag, hittades på 1920-talet ett smycke av brons. Bonden Henning Forsgren plöjde av en slump upp en oval spännbuckla ur jorden, där den låg gömd cirka 20 centimeter under markytan.

Fyndet gjordes på Ånäset, en bit väster om gården.

Smycket härstammar från 900-talet e Kr och nyttjades av kvinnor som spänne för att fästa ihop klädedräktens axelband, under den period vi kallar vikingatiden.

Det märkliga fyndet gjordes vid en gammal lapsk boplats intill Lappviken och frågan är förstås: Hur hamnade det där? Tappades spännbucklan av någon besökare i trakten, eller kom den till Malå i form av ett bytesföremål?

Vilket svaret än är utgör spännbucklan ett av flera bevis på att Malå varit bebott långt innan vi kan spåra människan i dokumenten.

När Kokträskvägen byggdes något årtionde senare — 1936 — påträffades en 2 500 år gammal kniv i lerskiffer; ett redskap som tros härstamma från Blekinge. Vid ungefär samma tid hittades medeltida järnyxor i Adak och Strömfors och långt tidigare — 1873 — en pilspets av grå skiffer vid Malån.

Malåbygdens förhistoria är till största delen ännu outforskad, men dessa få föremål räcker för att dra slutsatsen att trakten bebotts av människor sedan mycket lång tid tillbaka.

Under den senaste istiden, kallad Wurm, låg våra trakter under det allra tjockaste islagret i Europa; mer än två kilometer högt. Under 6000-talet f Kr drog sig isen tillbaka och forskare räknar med att människan började befolka trakten så snart det blev möjligt — någon gång under perioden 6000 — 5000 f Kr. Då hade den moderna människan redan funnits ute i Europa omkring 35 000 år; Neandertalmänniskan i tiotusentals år dessförinnan.

Vid den här tiden uppstod i våra trakter det varmaste klimat som rått sedan istiden. I skogarna vid kusten växte ask, hassel och alm — längre inåt landet tall, björk och al. Värmeperioden kulminerade 5000 - 3000 f Kr, varefter det åter blev kallare. Men människan hade redan kommit och flyttade inte gärna på sig för något så obetydligt som kyla.

Vilka var då Malås första invånare?

Det är naturligtvis omöjligt att ge ett tillfredsställande svar på. Forskare anser att inflyttningen skedde från såväl söder, väster som öster. Nära till hands ligger antagandet att åtminstone en del av dessa nomader var samernas förfäder.

Först i mitten av 1500-talet dyker Malåbygden upp i dokumenten. Det sker i ett fiskeregister där Kokträsk, Vågträsk, Skeppträsk och Malåträsk anges som fjällträsk i Skellefte socken. Bönder bosatta närmare kusten sökte sig hit upp för att fiska och jaga.

Två män nämns vid namn: Clement Kittelsson i Norsjön och Herman Jonsson i Böle, också inom Norsjö. Dessa karlar gjorde säkerligen som många andra: drog hit upp sommartid för att fiska under några veckor. Under den tillfälliga vistelsen i bygden bodde de i enkla fiskehyddor, så kallade badstugor.

De var besökare, kom bara för en kortare tid, men blev för alltid inskrivna i dokumenten.

Om de människor som redan fanns här — samerna — sägs inget.

Spår av förfäder

D et vimlar av fornlämningar i Malåbygden. Överallt kan man finna dessa spår av människans framfart, men bygden är ändå till största delen arkeologiskt outforskad. Lämningarna är av olika slag: stenåldersboplatser, fångstgropsystem, lappvallar, sommargravar …

På bägge sidor Malån tycks folk ha funnit sig tillrätta. Fynd av pilspetsar och skrapor, eller fragment av sådana, bekräftar den saken. Avslag från tillverkning av enkla verktyg, samt skörbränd sten från härdar, visar att människor varit här. Men inte bara Malåns stränder har varit lockande boplatser, tillfälliga eller mer permanenta. Även i norra delen av socknen — vid Skellefteälven — och vid större sjöar i bygden kan man finna liknande spår.

Av nyare dato är de många lappvallar som förekommer rikligt. Till de allra äldsta räknas Keppejaur (som fått sitt namn av sjön), Nåida (vid byn Nåda) och Morscho (Grannäs). Koppsele uppströms Malån torde också höra till våra äldsta kända visten.

Samerna nyttjade dessa boplatser när de inte följde renarna till andra betesmarker. Ibland tvingades de överge sina visten av andra orsaker. Det berättas att lapparna i Koppsele under rysk-svenska kriget 1808-09 gömde sig i en svacka vid Spetsberget för att undgå upptäckt av ryssar som trängde inåt landet längs Malån.

Eftersom folket helst slog sig ned nära vatten var drunkningsolyckor vanliga. När en lappflicka vid sekelskiftet omkom i Djuptjärn, strax intill Vågträsksjön, gjordes en sommargrav i ordning åt henne på en udde vid tjärnen. Här fick hon vila i väntan på snö och vinterföre, då hon slutligen fraktades till kyrkan.

Sådana sommargravar har funnits på flera håll. I Stora Skeppträsket, Släppträsket (en holme norr om Almbo), Malån (norr om Koppsele och väster om Malå samhälle) finns «likholmar» dit de anhöriga förde sina döda. I Blausjaurbrännan, inte långt från Tjärnberg, finns likstenen; en sten där begravningsföljen ställde ifrån sig kistan för att få en stunds vila innan färden mot kyrkan fortsatte.

Spåren av det förgångna åtföljs givetvis av sina historier. Vid en tjärn intill Lainejaur brukade Näcken visa sig vid en stor tall, enligt vad som berättas. Och vid en tjärn nära Strömfors fanns en seite, en lapsk gudabild. Sägnen berättar att ett oförklarligt ljussken ibland syntes på berget ovanför tjärnen.

Vid Skellefteälven, i närheten av Sandfors, stod en gång en seite — cirka 1,5 meter hög och en halvmeter i diameter. Enligt sägnen hade lapparna från