Stavar den stores värld: Historien om hamn och handel vid Bandlundeviken

By Dan Carlsson

Få områden på Gotland är så förknippade med en mix av tro och vetande som det vikingatida hamnområdet vid Bandlundeviken i Burs socken, på sydöstra Gotland. Här är platsen med många historier och sägner om Stavar den store, men också om Beowulf. Det är också en plats som till delar har undersökts arkeologiskt och som har omfattande spår av äldre tider väl synliga ovan mark. Med andra ord en intressant mix för att skapa en plats med en fascinerande historia. Den här boken tar sikte på att introducera besökaren i denna värld, både i sagovärlden och i spåren efter historien i landskapet. Den skall tjäna som en inspirationskälla till att själv skapa sig en bild av området och dess historia, men också som en liten guide till de specifika platser som är grunden till områdets historia och de verkliga eller diktade personer som förknippas med trakten.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jun 13, 2023
• ISBN: 9789180804769

Dan Carlsson

Dan Carlsson, docent i kulturgeografi och utbildad vid Stockholms universitet, har bedrivit forskning om det gotländska kulturlandskapet under en stor del av sitt yrkesverksamma liv. Han har genomfört ett flertal mångåriga forskningsprojekt, inte minst frågan om vikingatidens hamn och handel , bebyggelseförändringarna under järnåldern och medeltiden och under de senaste fem åren, frågan om kustens nyttjande som mötesplats under perioden sen bronsålder - järnålder, publicerat i flera böcker och åtskilliga rapporter och artiklar, inte minst rörande de mångåriga arkeologiska undersökningarna av den vikingatida hamnen i Fröjel på västra Gotland.

Book preview

1. Bandlunde, Stavar den store och arkeologin

Arkeologi är i många avseenden måhända en inte strikt vetenskaplig disciplin i och med att vi inte med rimlig säkerhet kan bevisa våra påståenden. Vi gissar många gånger hur saker och ting har varit, mer eller mindre väl underbyggt. Men kanske är det detta som gör arkeologi till ett så spännande fält, där saga, dikt och de arkeologiska spåren bildar utgångspunkten för en väv av skilda tolkningar, mer eller mindre sanna, mer eller mindre rimliga, men likväl fantasieggande.

Få områden på Gotland är så förknippade med denna mix av tro och vetande som området vid Bandlundeviken i Burs socken, på sydöstra Gotland. Här är platsen med många historier och sägner, men också en plats som till delar har undersökts arkeologiskt och som har omfattande spår av äldre tider väl synliga ovan mark, med andra ord en intressant mix för att skapa en plats med en fascinerande historia.

Därtill finns ännu många spår av gånga tider bevarade i området som lägger en viss tyngd till berättelsen och som också kan upplevas av var och en som tar sig ut i markerna runt Bandlundeviken.

Den här skriften tar sikte på att introducera besökaren i denna värld, både i sagovärlden och i spåren efter historien i landskapet. Den skall tjäna som en inspirationskälla till att själv skapa sig en bild av området och dess historia, men också som en liten guide till de specifika platser som är grunden till områdets historia och de verkliga eller diktade personer som förknippas med trakten. Upplägget av boken innebär att huvuddelen handlar om att beskriva, analysera och tolka historien, sedd i de talrika spåren i landskapet.

Figur 1. Bandlundeviken finns i Burs socken på sydöstra Gotland.

Den andra tanken med boken är att vara en form av vägvisare till de mest väsentliga monumenten och platserna för att med egna ögon se och uppleva spåren, skapa sig en bild av vad som varit på platsen och låta fantasin flöda. Denna del är upplagd så att man börjar i den äldre järnålderns landskap, med husgrunder, hägnader och angöringsplatser för båtar och sedan följer historien över vikingatid till tidig medeltid och tiden när platsen upphör att fungera som ett verksamhetsområde vid kusten.

Bandlundeviken utgör, som hörs av namnet, en speciellt kuststräcka av Gotland och historien om området är i högsta grad knuten till havet och nyttjandet av detta under historiens gång (figur 2). Till att börja med ordet Bandlunde, som kan låta märkligt i fastlandssvenska öron, är namnet på en av socknens gårdar, belägen strax väster om viken. Gården, är den gård som rent fysiskt ligger närmast vårt intresseområde och som också under äldre tid ägde stora delar av området, har således fått gett namn åt denna kuststräcka.

Boken har fått namnet efter en sägen om Stavar den store, men knyter också an till en fascinerande historia om Beowulf, vars verklighet, och den tid han förmodas ha levt, är en sedan lång tid debatterad historia. Det senaste inlägget i denna fråga är från professor Bo Gräslund som har lyft fram att denne Beowulf levde på 500–talet och platsen skulle vara just vid Bandlundeviken, närmare bestämt i den 67 meter långa husgrund (Stavgård) som finns här och som kom att undersökas på 1930–talet av John Nihlén med intressanta resultat.

Sant eller inte, den här skriften tar sin utgångspunkt från den tid denne Beowulf enligt Gräslund levde och följer sedan utvecklingen av kustområdet vid Bandlundeviken fram mot våra tider. Med andra ord, vi följer kanske också i Beowulfs fotspår och belyser hur hans efterlevande skapade den intressanta fornlämningsmiljö som idag finns innanför Bandlundeviken.

För att försöka nysta upp historien om kustens miljö, från sagde Beowulfs tid till våra dagar, är det väsentligt att belysa frågan om strandens nivå vid skilda tillfällen, med tanke på att Gotland, liksom övriga delar av Sverige, har höjt sig sedan istiden. Vi vet tämligen väl med vilken hastighet landet har höjts sig upp hur havet, men mindre om de skillnader avseende själva havets nivå, vilken också har ändrats över tiden i takt med kallare och varmare perioder. Landhöjningen för denna del av Gotland är beräknad till ca 2 meter på tusen år. Det betyder att under vikingatiden stod havet ca 2 meter högre än idag.

Figur 2. Bandlundeviken och gårdarna vid havet. Gården Bandlunde väster om viken är den som har fått ge namn åt viken.

Det landskapsrum som kan karaktäriseras som det kustbundna landskapet över tiden är i det här fallet landet under dagens ca 5 meter över havet, vilket skulle motsvara historien från ca Kr f. till våra dagar. Om vi mer i detalj preciserar situationen till under Beowulfs tid, dvs 500-tal, handlar det således om att stranden på den tiden låg ca 3 meter över dagens nivå. Det landskapsrum som bildas av denna havsnivå utgör utgångspunkten för vår färd i Beowulfs och Stavars fotspår.

Frågan om höjden över havet, liksom den rumsliga placeringen av skilda lämningar, kräver av naturliga skäl en form av redovisning på karta. Det blir med andra ord många kartor i boken för att illustrera historien och landskapet vid skilda tidpunkter. För att skapa en form av rumslig orientering och igenkännande hos läsaren kommer jag så långt möjligt ha med ett antal referensobjekt i kartorna. De objekt som får bilda dessa referenspunkter utgörs av Stavars hus (Stavgård) längst i nordväst, Stavgard Vikingagård tämligen centralt i området, och Stavars brya i sydost. Dessa lämningar är väl kända och lätta att ta sig till. Parkeringen vid Stavgards lägerskola bildar därtill en utmärkt utgångspunkt för såväl förmedling av historien som för fältbesök.

Detta sagt, låt oss återvända till frågan om strandnivån under äldre tid. Figur 3, på följande sida, illustrerar två tidshorisonter av betydelse för förståelsen om historien vid Bandlundeviken. I det ena fallet handlar det om situationen kring vikingatid, tolkat som nivån ca 2 meter över havet. I det andra fallet om tiden omkring 500, utmärkt som 3 meter över havet idag. Kartan ger en god bild av det tämligen omfattande område vid Bandlundeviken som stod under vatten vid dessa tidpunkter. En kartbild av detta slag ger också en utmärkt utgångspunkt för att belysa frågan om lämningars ålder och placering i landskapet.

Till att börja med bör noteras att det stora järnåldershuset, Stavgård, ligger långt från kusten och på en nivå mellan 9 och 10 meter över havet. Sett generellt på Gotland ligger järnålderns gårdar i princip aldrig nära kusten. Man kan notera att det av Nihlén delundersökta så kallade båthuset i östra delen av området ligger under vatten på 500-talet och i strandskvalpet under vikingatid, vilket ger en tydlig fingervisning om att båthuset torde som äldst vara från 1000-talet, mer sannolikt från tidig medeltid, om det har knutit an till den forntida stranden.

En typ av lämning som bör ha legat direkt vid den forna strandkanten är de så kallade slipskårestenarna, eller med ett annat ord, stenar med sliprännor, då tillkomsten av rännorna synbarligen kräver att vatten används. Kartan, figur 3, ger en tydlig fingervisning om att dessa stenar med sliprännor eller slipskåror ligger i gränszonen 2 meter över havet, vilket ger en datering till den yngre järnåldern, närmast vikingatid, plus minus några hundra år.

Ur historisk synpunkt, med en nivå upp till 3 meter över havet, rör det sig om ett tämligen välavgränsat område i södra delen av Burs socken och söder om vägen mellan Burs och Rone kyrka. Utgångspunkten för resonemanget om historien i området kommer framöver att börja med ett mer övergripande synsätt, utgående från förekomsten av järnåldersgårdar och historiska gårdar, till en mer detaljerad belysning av vissa centrala företeelser i landskapet som speglar historien.

Figur 3. Havsnivåerna vid tiden för 500–talet (3–metersnivån) och 1000–talet (2–metersnivån) mot bakgrund av vissa lämningar.

Historien som behandlas koncentreras huvudsakligen till tiden för den äldre järnålderns välbevarade landskap och bebyggelse (Beowulfs tid), det vi i dagligt tal kallar stengrundsbygden, karaktäriserad av stora, stenbyggda hus med tillhörande hägnader av sten, vidare genom den yngre järnåldern och fram till början av medeltiden, med tonvikt på aktiviteter kopplade till den forna kusten. Vi känner tämligen väl 500–talets bebyggelse och landskap just genom att husen och hägnaderna byggdes i sten. Detta har inneburit att det på Gotland ännu idag finns kvar närmare två tusen husgrunder från tiden ifråga och åtskilliga kilometrar med hägnader och därtill i många fall också tydliga åkerlandskap.

Ett begrepp som är centralt i berättelsen om såväl Beowulf som historien om Bandlundeviken är ordet Stavgard eller Stavgård och det finns skäl här att något fördjupa sig i benämningen. Ordet är väl belagt i äldre källor, såväl i Gutalagen från 1200–talet som i kartorna från 17- och 1800-talen. Det skrivs i en rad skilda former, de flesta med delen Stav eller Stabb i förleden av ordet. Några exempel på skilda skrivsätt är Stabbgard, Stavar, Stabbegård, etc. etc.

Ordets betydelse har länge diskuterats och inte minst vad själva ordet står för i fråga om konstruktion i relation till historien. Den som på ett belysande sätt satt in ordet i sin landskapsmässiga situation är ortnamnsprofessorn Ingemar Olsson. I en numera klassisk studie avseende namnet, där han nyttjade äldre kartor för att placera in namnen i landskapet, har han tydligt kunnat illustrera att ordet/namnet är direkt kopplat till järnålderns gårdar/hus, dvs dessa talrika stenbyggda hus som finns över hela Gotland ¹ . Utöver de platser som Olsson dokumenterade finns det ett stort antal ytterligare platser där namnet förekommer och de senaste årens arkeologiska undersökningar och forskningar, har entydigt pekat på kopplingen av namnet till järnålderns gårdar, i princip 500-talets gårdar.

Intressant i det här sammanhanget är passusen i Gutalagen, nedskriven i början på 1200-talet, där det i en av de inledande paragraferna tydligt nämns att man inte fick ägna sig åt hednisk dyrkan vid dessa lämningar. Ingen må åkalla hult eller högar eller hedniska gudar, helgedomar eller stavgårdar. Det var förknippat med dryga böter om man bröt mot detta förbud. Sålunda förtäljer lagen att Om någon blir funnen skyldig därtill och blir det så mot honom med vittnen styrkt, att han har någon sådan åkallan med sin mat eller dryck, som ej följer kristen sed, då är han saker till tre marker till sockenmännen, om de kunna utkräva det. Detta skola alla tillsammans utsöka, och alla skola hava del däri, prästen och kyrkan och sockenmännen. Om en misstanke finnes mot honom, värje han sig med sex mäns ed. Om sockenmännen ej kunna utkräva det och det kommer fram för tingmännen, då värje han sig även med sex mäns ed eller böte tre marker till tinget. Om det kommer fram för alla landets män, då böte han tolv marker till landet, om han icke kan värja sig med tolv mäns ed². Det var med andra ord dryga böter för den som bröt mot denna paragraf.

Frågan om vad som vid en järnåldersgård skulle kunna förknippas med Stav och vad ordet mer tydligt står för är inte helt klarlagt. Mycket talar dock för att beteckningen Stavgård helt enkelt var efterföljande perioders människors sätt att benämna järnåldersgårdens utseende och konstruktion, det vill säga ett hus vars inre karaktäriserades av två rader kraftiga stolpar som burit tyngden av taket.

Benämningen Stavgard syftar således på det sätt den tidens hus var byggda och att ägna sig åt hedendom vid dessa gårdar var sannolikt inte direkt förknippat med stavar utan mer mot att det rörde sig om förfädernas gårdar. För det är ju tämligen självklart att dessa husgrunder även noterades av efterföljande tiders människor, som naturligtvis mycket väl visste vad det var för lämningar och säkerligen också visste vilka som bott i husen, de var ju trots allt