Vikingatidens Västergarn: En komplicerad historia

By Dan Carlsson

Västergarn med Paviken på Gotland utgör en av öns mest intressanta historiska miljöer. Arkeologiska undersökningar under mer än 40 år har visat på en omfattande verksamhet i området under yngre järnålder – tidig medeltid, där samhället Västergarn med sin vall och sina två kyrkor, varav en är en ruin, indikerar någon form av tätortskaraktär och där hamn- och handelsplatsen vid Paviken har en knytning till Västergarn på ett eller annat sätt. Trots en intensiv arkeologisk verksamhet är det ännu många olösta frågor om områdets utveckling som pockar på svar. Den här boken kan ses som en avstamp för framtida forskning och utgör en
översiktlig sammanställning av dagens kunskapsläge.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: May 22, 2012
• ISBN: 9789174632637

Dan Carlsson

Dan Carlsson, docent i kulturgeografi och utbildad vid Stockholms universitet, har bedrivit forskning om det gotländska kulturlandskapet under en stor del av sitt yrkesverksamma liv. Han har genomfört ett flertal mångåriga forskningsprojekt, inte minst frågan om vikingatidens hamn och handel , bebyggelseförändringarna under järnåldern och medeltiden och under de senaste fem åren, frågan om kustens nyttjande som mötesplats under perioden sen bronsålder - järnålder, publicerat i flera böcker och åtskilliga rapporter och artiklar, inte minst rörande de mångåriga arkeologiska undersökningarna av den vikingatida hamnen i Fröjel på västra Gotland.

Book preview

ÖVRI

Vikingahamnar på Gotland - en introduktion

Den okända världen

När man var i färd med att utvidga en damm på Kronholmens golfbana 25 kilometer söder om Visby sommaren 1995 påträffades resterna av ett skepp, väl dolt under ett tjockt lager sand. Långt från havet låg här en i det närmaste intakt medeltida kogg från början av 1200-talet¹. Inga som helst spår ovan mark skvallrade om att det dolt i sanden fanns någonting. Inga anteckningar i fornlämningsregistret gav några antydningar om att här en gång i tiden varit ett sund, möjligt att angöra med större skepp. Fyndet av koggen kom som en total överraskning för de inblandade (figur 1).

Figur 1. Vid bygget av en damm på golfbanan på Kronholmen påträffades ett välbevarat vrak av en kogg från början av 1200-talet. Vraket låg i det sund som under äldre tid skilde holmen från fasta landet. En begränsad provundersökning visade att skeppet var cirka 13 meter långt. Bilden visar den uppbrutna fören, som visas av Christian Runeby, dåvarande länsantikvarie på Gotland.

Upptäckten av koggen i det forna sundet vid Kronholmen i Västergarn är ett ypperligt exempel på vår bristfälliga kunskap om det förhistoriska kulturarvet som ligger fördolt i marken, det vi kan kalla för det osynliga kulturlandskapet. Det som är möjligt att utläsa av äldre spår ovan jord utgör endast en bråkdel av det totala materialet från vår äldre historia

Ett allvarligt problem, som jag ser det, är att man som regel endast använder den synliga delen av kulturarvet i analyser och tolkningar av en förhistorisk verklighet, och det säger sig självt att detta många gånger kan leda tanken och tolkningen i fel riktning. Till yttermera visso är det också så att ett välbevarat fornlämningsmaterial endast finns från begränsade tidsepoker av vår förhistoria.

Vi är med andra ord helt styrda av våra forntida förfäders val av byggnadsteknik och konstruktion av skilda anläggningar, när vi vill belysa en diffus forntid. Byggde man i sten finns lämningarna i hög grad kvar till våra dagar, valde man däremot att uteslutande använda trä, jord och torv, finns som regel ingenting att se ovan jord för oss sentida betraktare.

Ett klassiskt exempel, som väl belyser problemet med det synliga respektive det osynliga kulturlandskapet, är förekomsten av husgrunder och hägnader från den äldre järnåldern på Öland och Gotland. Under en begränsad period av vår förhistoria, ungefär 100 – 550 e. Kr. byggde man sina hus och hägnader av sten. Särskilt husen var av den storleken och av sådan konstruktion att senare tiders brukande av marken inte har påverkat dem i någon högre grad.

Det har helt enkelt varit för mycket arbete att ta bort dem, varför de i dag i många fall återfinns som impediment i åkrarna, eller i ännu befintliga ängen. På Gotland finns över 1800 husgrunder registrerade i fornminnesregistret och på Öland ca 1100 och hägnaderna i sten kan räknas i kilometer.

Genom att byggnaderna och hägnaderna byggdes i sten har en hel tidshorisonts bebyggelse och kulturlandskapsmönster till stora delar blivit bevarat till våra dagar och vi kan därför i många fall rekonstruera järnålderns agrara kulturlandskap med stor precision.

Ett belysande exempel på detta är en helt komplett järnåldersgård belägen på gränsen mellan Buttle och Etelhem socknar, i ett område som uppenbarligen aldrig varit påverkat av senare tiders landskapsutnyttjande². Här finns ett väl inhägnat inägoområde (åker och äng) omgivet av en tydlig stenhägnad. I kanten av inägorna, som brukligt var, ligger bebyggelsen i form av ett antal husgrunder. I inägomarken finns tydliga spår i form av terrasser och röjningsrösen av det område som utgjort gårdens åkermark (figur 2).

Spåren av den bebyggelse som i tid föregår, respektive avlöser, de välkända stengrunderna lyser däremot i det närmaste helt med sin frånvaro. I de fall byggnader har påträffats från dessa perioder har de visat sig som stolphål, svagt synliga golvhorisonter eller i form av en enkel rad av flata kalkhällar markerande syllen till ett trähus; former som i det närmaste är omöjliga att spåra ovan jord och som lätt försvinner i samband med uppodling.

Figur 2. På gränsen mellan Buttle och Etelhem socknar finns en i det närmaste komplett gård bevarad från den äldre järnåldern (Fagergatskog). En stensträng omger gårdens inägor och centralt inom ägorna finns gårdens åkermark. I sydöst är bebyggelsen som består av ett flertal husgrunder av sten. Tack vare att såväl hägnader som husgrunder är byggda i sten framträder gården väl i landskapet och möjliggör en tämligen detaljerad analys av densamma.

Det motsatta gäller för gravar från den aktuella tiden. I anslutning till de väl synliga järnåldersgårdarna saknas i många fall alla spår av gravar. Däremot förekommer det ofta gravar från perioden före järnåldershusen, dvs. perioden sen bronsålder - tidig järnålder. Låt mig illustrera det sagda med den väl kända, och totalundersökta, järnåldersbebyggelsen i Vallhagar i Fröjel socken³.

I gränsområdet mellan skogsmarken och den odlingsbara marken finns här lämningarna av 10–12 järnåldersgårdar i form av mycket tydliga husgrunder, hägnader och åkersystem. I anslutning till bebyggelseområdet finns flera gravfält, vilka dock är från perioden före respektive efter husgrunderna. Vi har alltså en tydlig bebyggelsemiljö, men inga gravar som kan knytas till denna och omvänt, vi har äldre gravar till vilka vi inte kan knyta någon bebyggelse (figur 3).

Detta kan synas som en paradox, men är helt ett resultat av vår oförmåga att se vissa tiders lämningar. Gravarna under stengrundernas utgjordes huvudsakligen av brandbegravningar i små kistor under flat mark, eller mycket flacka och små stensättningar, vilka normalt inte syns i markytan. Det är med andra ord säkerligen så att det i närheten till Vallhagar finns begravningar från samma tid som bebyggelsen, men att vi inte utan att bana av stora markområden kan upptäcka dem.

Figur 3. Vallhagar med sina väl synliga husgrunder kontrasterar i tid till det söder därom liggande så kallade Mellersta gravfältet. Husgrunderna är från romersk järnålder-folkvandringstid och gravfältet från förromersk järnålder. I västra kanten av Vallhagar finns dock ett omfattande område med skärvsten, stolphål, härdar etc. med datering till sen bronsålder-tidig järnålder och som sannolikt skall sättas i samband med Mellersta gravfältet. Något gravfält som kan knytas till den omfattande stengrundsbebyggelsen på platsen saknas inom närområdet.

Förhållandet är egentligen detsamma när det gäller bebyggelsen till de gravar som finns i Vallhagar, nämligen att den föregående periodens bebyggelse inte lämnat några tydliga spår efter sig i markytan möjliga att utläsa för oss sentida betraktare. Att så verkligen är fallet i Vallhagar visade sig för ett antal år sedan när en mindre sonderingsundersökning genomfördes med syftet att just spåra bebyggelsen till dessa gravar. Det kan finnas skäl att här kort redogöra för denna undersökning som ett exempel på de svårigheter som finns att tolka äldre landskapshistoria⁴.

Det första steget i undersökningen utgjordes av en omfattande fosfatkartering i anslutning till Vallhagar, sträckande sig ända ner till Vallhagars södra gravfält. Fosfatkarteringen var ytmässigt av den omfattningen att den rimligtvis måste ha inkluderat det område som hyst bebyggelsen till de äldre gravarna. Trots detta kunde inga säkra boplatslägen spåras med hjälp av fosfatkarteringen.

Nästa steg i undersökningen innebar att inom lämpliga topografiska lägen gräva provrutor om 1m² vardera. Vid denna undersökning blev den naturgeografiska situationen och närheten till synliga lämningar styrande, där det i princip handlade om att med hjälp av topografin identifiera lämpliga boplatslägen. Resultatet av denna undersökning blev över förväntan. I direkt anslutning till den västra delen av järnåldersbebyggelsen i Vallhagar påträffades i provschakten omfattande lämningar av skörbränd sten, rikligt med keramik och knackstenar samt antydan till stolphål; allt inom ett ytmässigt tämligen omfattande område (se figur 3)⁵. Materialets sammansättning gav en klar antydan om att vi här har ett kulturlager som härrör från perioden före järnåldershusen, dvs. sen bronsålder - tidig järnålder. Noterbart är att boplatsen inte kunde spåras med hjälp av fosfathalten i marken, och det har vid andra tillfällen visat sig att just perioden bronsålder – tidig järnålder är svår att belägga med hjälp av fosfatkartering.

Det osynliga kulturlandskapet är, som ovan sagts, inte bara ett källproblem utan också ett betydande tolkningsproblem. Det finns en stark tendens i den arkeologiska forskningen att arbeta utifrån det synliga kulturlandskapet. Man bygger med andra ord sina tolkningar och analyser på det man ser och negligerar i många fall frågan om det dolda kulturlandskapets omfattning.

Järnåldershusen på Gotland och Öland är här ett klassiskt exempel. Det stora antalet har fått åtskilliga forskare att se dem som ett tecken på en omfattande ödeläggelse av gårdar under 500-talet. En övergiven husgrund har automatiskt tolkats som en ödelagd gård, vilket det naturligtvis inte behöver betyda. Man har exempelvis inte noterat att det i anslutning till många av dessa stengrunder finns spår av andra typer av hus, i form av stolphål, Vid Fjäle i Ala socken finns flera exempel⁶.

Gårdarna har med andra ord i hög grad fortlevt, men husbyggnadstekniken har över tiden ändrats och bebyggelsens placering skiftat. Undersökningar under de senaste 10–15 åren har klart visat att man från 600-talet och framåt byggde husen i trä, vilket naturligtvis innebär att spåren från dessa sedan länge har försvunnit⁷.

Hamn och handel under vikingatid - en introduktion

Vi styrs således i hög grad i vår tolkningar av det material vi med ögat kan se i landskapet eller av tillfälligheter påträffar vid arkeologiska undersökningar. Vi glömmer eller negligerar att ta med det dolda kulturlandskapet i beräkningen. Detta gäller framför allt den förhistoriska tiden.

Eftersom vi helt saknar skrivna källor måste vi förlita oss på det arkeologiska fältmaterialet. Ett konkret exempel på problemet på detta, och som denna bok behandlar, är frågan om den vikingatida handeln och den därmed förenade. Det synnerligen omfattande vikingatida materialet från Gotland antyder att ön hade ett livligt utbyte med omvärlden, inte minst speglat i förekomsten av talrika silverdepåer. Inget område i norra Europa har en sådan koncentration av silver från vikingatid som Gotland; tydliga tecken på en mycket omfattande och livlig handel och utbyte (eller sjöröveri, som en del har velat hävda), vilket i sin tur kräver angöringspunkter, hamnar och handelsplatser.

Trots det relativt goda källäget rörande vikingatiden är kunskapen om tidens hamn- och handelsplatser, liksom handelns omfattning och organisation, synnerligen begränsad. Välkända handelsplatser i Östersjöområdet är Birka, Hedeby, Grobin, Wolin, Paviken med flera. De flesta av dessa stora vikingatida hamn- och handelsplatser är omnämnda i skriftliga källor. Detta förhållande har till stor del styrt tolkningen rörande handelns omfattning och organisation under vikingatid och man får lätt intrycket att den vikingatida handeln i Östersjön till allt väsentligt varit uppbyggd kring ett mindre antal handelsplatser⁸. Man har då tänkt sig att den vidare distributionen ut till gårdar och byar har skett från dessa få platser (figur 4).

En blick över Sveriges kuster tyder dock på att den bilden av vikingatidens hamn- och handelsplatser knappast kan vara riktig. Det måste rimligtvis ha funnits ett flertal hamnar/handelsplatser längs landets kuster. Exempelvis är det anmärkningsvärt att det inte finns några kända motsvarigheter till Birka och Paviken längs Östergötlands och Smålands kuster, bland annat med tanke på att den centrala delen av Östergötland utgör en av de största, äldsta och viktigaste odlingsbygderna utanför Skåne. För det är väl ändå inte rimligt att tro att bönderna på Östgötaslätten for till Birka för att köpa varor som kom söderifrån och där handelsmännen på vägen till Birka passerade Östgötakusten.

Figur 4. I den allmänna diskussionen om vikingatidens hamnar är det genomgående vissa som lyfts fram som centrala och som utgjorde en form av noder i ett Östersjönätverk. Hit hör inte minst Birka, Novgorod, Ribe, Kaupang och Hedeby. Dessa platser, och ytterligare några, har det gemensamt att de är kända från skrivna källor. Kartan visar långa sträckor längs Östersjöns kuster som inte hyser någon känd hamn, men det är ytterst tveksamt om kartan ger en rättvisande bild av det verkliga förhållandet. Det torde exempelvis ha funnits fler platser längs såväl den östra som den västra sidan av Östersjön, men frånvaron av uppgifter i skrivna källor gör att vi inte kan belägga dem.

Det bör dessutom ha funnits olika typer av hamnar, allt från små gårdsanknutna fiskelägen, via mellanstora fiskehamnar för ett flertal gårdar eller byar, till centrala och mer eller mindre permanent bebodda handelsplatser där man bedrev tillverkning av smycken och andra varor, idkade handel och byggde och reparerade skepp.

Förutom de omfattande arkeologiska undersökningarna av Birka, Hedeby, Wolin, Novgorod, Ribe, Kaupang och några till, har endast ett fåtal platser i övrigt blivit föremål för vetenskapliga undersökningar. På Gotland handlar det främst om Paviken, Bandlundeviken, Stora Karlsö och Fröjel⁹. I Skåne har undersökningar framför allt skett vid Löddeköpinge och Åhus¹⁰. Förutom nämnda platser har mer eller mindre starka belägg för handelsplatser framkommit vid exploateringsgrävningar på ytterligare några platser, bland annat vid Kämpinge i Skåne, Köpingsvik på Öland och Herrestad i Östergötland¹¹.

På Gotland har man med utgångspunkt i bland annat resultaten från utgrävningarna vid Paviken, förekomsten av Snäck-namn¹² och kastalernas fördelning över ön, diskuterat vikingatidens hamnar som en del i ett administrativt system, där settingen skulle ha utgjort den administrativa enhet som hamn- och handelsplatserna varit inordnade i (figur 5). Tanken är härvid att