De gamla egyptierna

By Gun Björkman

Varför finns mumier? Fanns det musik under faraos tid? Vad hade kvinnor för ställning i samhället när de gamla egyptierna levde? Det är några av de frågor som besvaras i den här boken om en av mänsklighetens mest framgångsrika och långlivade civilisationer. Egyptologen Gun Björkman ger en ingående beskrivning av Egyptens historia från förhistorisk tid till Alexander den store, och skildrar den kultur och de traditioner som kom att forma tillvaron för olika samhällsgrupper under faraos tid. Genom redogörelser av källanvändning och forskning förklarar hon dessutom hur man faktiskt kan veta något om de gamla egyptierna idag, trots att den egyptiska civilisationen uppstod flera tusen år före Kristus. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 24, 2022
• ISBN: 9788728317464

Book preview

Gun Björkman

De gamla egyptierna

SAGA Egmont

De gamla egyptierna

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1981, 2022 Gun Björkman och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728317464

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

De gamla egyptierna skapade en civilisation som hör till de mer långlivade i mänsklighetens historia, närmre tretusen år. Denna bok vill berätta om dessa människor, deras villkor, värderingar och prestationer, och om hur vi dag kan veta något om detta.

Första delen är en översikt av den historiska utvecklingen. Andra delen ger glimtar av hur tillvaron kunde gestalta sig för olika grupper på faraos tid. Kapitlen kan läsas fristående. De bygger på en rad föredrag i radions Värt att veta. Som ett genomgående tema kan man urskilja en strävan hos de gamla egyptierna att upphäva dödens effekter. Denna lust att fortsätta livet efter döden och uppfattningen att en sådan plan var genomförbar visar i sig en positiv syn på tillvarons möjligheter.

Gun Björkman

Hur kan man veta någonting om det gamla Egypten?

Det är rimligt att ställa denna fråga. Den leder till vidare frågor: Hur pass säkert är detta? Påstår egyptologerna mer än de vet? Hur handskas egyptologen med sina källor? Vilka är dessa?

Källorna är i princip av två slag, arkeologiska och skriftliga. När egyptologen använder dem bör han givetvis strikt tillämpa historisk metod. Historisk forskning som den bedrivs i dag har vissa grundläggande principer. Det gäller att finna och presentera källorna, att göra en källkritisk analys av dem och att dra slutsatser och försöka rekonstruera det förflutna.

Alla gamla lämningar, skrivna eller inte, måste skyddas. Detta innebär allt värre problem. Sfinxen förstörs exempelvis av luftföroreningarna.

Källorna måste också publiceras. Här ligger inte egyptologin sämre till än andra historiska vetenskapsgrenar. Egyptologin har fördelen att ha gott om bibliografisk litteratur, så att man snabbt kan slå upp data om publicering.

När det gäller exaktheten av återgivna skriftkällor kan naturligtvis mycket kritiseras i äldre publikationer; ofta har man inte heller någon möjlighet att jämföra med original. Man förblir alltså osäker om utgivaren har skrivit av korrekt. Idealet är att få texten både fotograferad, i faksimile, och i renskrift.

Under den källkritiska granskningen går man stegvis fram och undersöker plats och omständigheter för fyndet, källans material och teknik, källans skriftliga egenheter, relationen till andra skrivna källor för att fastställa kronologisk ordning och eventuell påverkan och relationen till andra kända fakta, dvs till det arkeologiska materialet.

Problemen försöker man till stor del lösa genom komparativ analys; man jämför alltså. Men om det nu finns alldeles för få saker med säker datering att jämföra med råkar resonemanget in i en cirkel. Många arkeologiska källor bjuder på sådana bekymmer. De är lösfynd som saknar känd härkomst. De är hemförda från Egypten på 1800-talet, och det finns alltså inte någon möjlighet att lära känna någonting om den arkeologiska kontexten. De är en gång för alla ryckta ut ur jordens väldiga arkiv som därmed förstördes. Följaktligen blir dateringen ofta osäker.

De skriftliga källor som en historiker helst vill ha är samtida dokoment utan tendens. Sådana krav blir inte särskilt ofta tillfredsställda inom egyptologin. De fornegyptiska historiska texterna handlar nästan alltid om kungen eller om människors relationer med kungen. De är starkt tendentiösa, ty de är färgade av dogmen om kungens gudomlighet. En gud kunde självfallet inte göra något annat än sådant som var stort och djärvt. Dessa inskrifter speglar en historiesyn som är helt annorlunda än vår. Frågan om hur det egentligen förhöll sig ställdes inte. Historien uppfattades som ett cykliskt förlopp som skulle fullföljas i världen: Kungen steg upp på tronen och därvid skapade han världen på nytt. Världen reste sig upp ur kaos. Följden blev att det föregående framställdes som kaos, men bara som en nödvändig kontrast till nyskapelsen. Varje dag upprepades denna nyskapelse. Kungen gick upp liksom solen gick upp – världen blev ny. Samma verb användes i bägge fallen liksom också för att beteckna uppstigandet på tronen – ordet är chau, att lysa fram. I sitt handlande var kungen bunden att genomföra vissa åligganden för att världen skulle hålla balansen, maat skulle råda. Maat är ett ord för harmoni och sanning, litet svåröversatt, men det betecknar en positiv världsprincip. Denna uppfylldes om gudarna fick vad de behövde. Gud och kung var ömsesidigt beroende av varandra för att programmet skulle kunna genomföras. Guden behövde bostad, kläder och mat och kungen behövde hälsa, framgång och många regeringsår. Detta ömsesidiga förhållande är det tema som upprepas på templens väggar. Kungen offrar till guden medan de båda ömsesidigt utbyter försäkringar om sitt givande.

Egyptologen måste alltså försöka rensa bort tendensen och se om han kan komma runt om den dogm om det gudomliga kungadömet som så effektivt täcker verkligheten. Han får försöka jämföra med utomegyptiska källor, om sådana finns, och med arkeologin. Går inte det bör han påpeka att han är osäker, därför att hans källor är osäkra. Han bör akta sig för att servera en pudding där han blandar välunderbyggda fakta med gissningar och egna hypoteser. Sådant förekommer.

Det är naturligtvis tillåtet att komma med teorier, och i många fall finns inga väl underbyggda data, men teorin får inte bäras fram maskerad till faktum.

Det finns en hel del berättande källor, som är senare än det de berättar om. På grund av innehållet har man brukat anse dem vara kopior av äldre, förlorade källor. Man trodde deras utsagor och rekonstruerade historia ungefär som svenska historiker gjorde före Weibull. Nu har principerna blivit striktare. Man försöker att komma fram till sådant som är kontrollerbart. Sunt förnuft säger att frågan om eventuella förlagor till berättelserna måste diskuteras. Man kan nämligen ganska snart märka att egyptierna själva gärna påstår att en text är gammal. Det gav tydligen en stor auktoritet åt innehållet.

Tolkningen av en text är svår inte minst på grund av själva språket. Fornegyptiska är inte likt våra europeiska språk. Grammatikaliskt är det mångtydigt. Man kan inte alltid vara säker på att man väljer rätt tolkningsmöjlighet. Klassisk egyptiska (Mellersta Riket) innehåller mer sällan sådana småord som och, när eller därför, som ger nyanser. Dem måste läsaren själv avgöra av sammanhanget.

Vi är vana vid att betona tempus och modus. De aspekterna markerade inte egyptierna lika mycket; de var kanske mer intresserade av handlingens intensitet och om den skedde en gång eller flera och kunde uttrycka detta i verbformerna.

Till stor del kommer källmaterialet från gravar. Gravarna var utrustade som hem där man hoppades få vistas för alltid. De kallades evighetens hus och gjordes av sten, det varaktigaste materialet. De vanliga bostäderna byggdes däremot av soltorkat tegel, och finns inte längre kvar. Långt ifrån alla hade möjlighet att skaffa sig ett evighetens hus. Källorna kommer alltså mest att handla om ett socialt övre skikt. En bild av jordbruksarbetarnas och hantverkarnas liv får vi visserligen på väggarna i dessa gravar. Men vi måste komma ihåg att det är den välbärgade gravägarens version av tillvaron vi får och inte dra för snabba slutsatser om hur det verkligen var. Verkligheten har skiftat mer än vad bilderna visar. I gravscenerna förekommer de arbetande människorna enbart i enkla skört. I verkligheten ägde i alla fall somliga av dem långa fina linnekläder. Detta vet vi tack vare lyckligt bevarade fynd och dokument från den by i västra Thebe där hantverkarna bodde som arbetade på kungagravarna under Nya Riket.

Egyptiska kungalistor och Manetho

Den fornegyptiska historiesynen tycks alltså ha varit den, att man föreställde sig en förutbestämd norm för världen, som varje kung måste uppfylla. Men uppenbarligen var man intresserad av att veta namnet på dessa kungar och deras regentlängder. Att sådana data måste ha bevarats i riksarkiv är otvivelaktigt, eftersom en del sådana sammanställningar finns kvar. Det viktigaste av dessa dokument är kungapapyrusen i Turin från nittonde dynastin. Tyvärr är den fragmentarisk. Den innehåller namn, regeringsår och – för de tidigaste kungarna – även livslängd. Listan inleds med gudadynastier.

Kungalistor som innehåller en uppräkning av namn utan att ge några upplysningar om regeringsår finns på framför allt tre ställen:

I Karnak. Tuthmosis III offrar till sextioen föregångare, representerade med sina kartuscher utan ordningsföljd. Denna vägg i hans festtempel finns nu på Louvren.

I Abydos. Sethos I i sällskap med sonen Ramses II offrar till sjuttiosex föregångare, representerade med sina kartuscher.

I Sakkara. En privatgrav visar hur Ramses II hedrar femtiosju tidigare kungar.

Besläktad med kungalistorna är den så kallade Palermostenen. Det är ett litet stycke diorit med inskrift från femte dynastin. Stenen noterar årets viktiga tilldragelser. Inskrifterna är alltså annaler. Fragmentet är förmodligen en del av en fristående stele, synlig både framifrån och bakifrån, ty bägge sidor är använda. Sidorna är delade i horisontala rader, som i sin tur är delade vertikalt. Varje ruta har sin egen inskrift. I dess vänsterkant finns tecknet för år. Mellan de horisontala raderna står namnet på kungen, som rutorna nedanför tillhör. Under varje ruta finns en notering av Nilens höjd för året i fråga. Hieroglyfer anger i varje ruta någon viktig årshändelse. Rutorna blir större ju närmare femte dynastin vi kommer. Antingen är de äldre tidernas händelser mer glömda eller ansågs de mindre viktiga. Om Palermostenen hade varit komplett skulle vi ha haft en krönika över de händelser som femte dynastins härskare ville föreviga: religiösa fester, tillverkning av gudastatyer, seger över fiender, expeditioner till stenbrott. Vi skulle också ha varit väl informerade om kronologin.

När vi delar in Egyptens historia i trettio dynastier, kungasläkter, stöder vi oss faktiskt på en historiker som är mycket senare än de stora faraonerna, nämligen på prästen Manetho. Han levde på 200-talet f Kr, en tid då Egypten regerades av ett grekiskt furstehus, ptoleméerna. I syfte att öka förståelsen mellan greker och egyptier gav Ptolemaius I Manetho i uppdrag att skriva en egyptisk historia. Manetho var präst i Heliopolis med tillgång till arkiv och kungalistor. Tyvärr finns inte Manethos verk bevarat i original. En del utdrag förekommer i Josephus’ skrift Contra Apionem. Dessutom utnyttjades Manetho i kristen tid av Africanus och Eusebius, som i sin tur användes omkring år 800 av munken Georgis Syncellos i kronologiska undersökningar. På detta indirekta sätt har vi alltså kännedom om Manetho.

Kronologi

Kungalistorna, Palermostenen och Manetho i kombination är viktiga hjälpmedel, men som redan har framgått är de alls icke komplett bevarade. Kungarna själva daterade sina dokument genom att ange år under sin regering, årstid och dagens nummer. Men det är bara i enstaka fall som exakta regeringslängder är kända genom sådana daterade monument. Bäst i det avseendet är tolfte dynastin. Det som försvårar rekonstruktionen är den omständigheten att flera kungahus förekommer parallellt under perioder av splittring. Att få fram absolut säkra data är sällan möjligt, och därför varierar årtalen i olika handböcker.

Egendomligt nog har själva ofullkomligheten hos den egyptiska kalendern varit till hjälp när det gäller att tidfästa den egyptiska historien. Ofullkomligheten låg däri att varje egyptiskt kalenderår bestod av 365 dagar. Året blev alltså cirka en kvarts dag för kort och på 4 år en hel dag för kort i förhållande till det verkliga astronomiska året. Relationen mellan det civila kalenderåret och det astronomiska året rättar till sig själv efter ungefär 1460 år. Denna tidsrymd kallas för Sothisperiod. Sothis är det grekiska namnet på den ljusstarka stjärnan Sirius. Sirius är borta ur synfältet i Egypten under en del av året, men återkommer före soluppgången ungefär samtidigt som Nilen börjar svämma över i mitten av juli. Detta kallas Sothis’ heliakiska uppgång. Kalenderåret var indelat i tre årstider om vardera fyra månader om trettio dagar. Översvämningstiden kallades achet (1 juli – 1 nov) och följdes av vintern, peret (1 nov – 1 mars), som egentligen betyder gåendet (av vattnet). Därpå kommer sommaren och skörden, shemu. Dessutom lade man till fem dagar extra, de s k epagomendagarna, som ansågs olycksdigra.

Förutsättningarna för en systematisering av kalendern förelåg alltså när Sothis’ heliakiska uppgång, Nilens översvämning och det civila årets nyårsdag inföll på samma gång. Ett sådant tillfälle ägde rum år 139 e Kr enligt Censorinus. Övriga tillfällen skulle i så fall bli cirka 1317 f Kr, 2773 f Kr och 4231 f Kr. De flesta egyptologer anser att året 2773 f Kr, alltså i början av tredje dynastin, är sannolikast. Det hörde till en period av påtaglig kreativitet. Bland annat byggde kung Djosers arkitekt Imhotep då världens första monumentalbyggnad i sten, trappstegspyramiden i Sakkara.

Egyptens historia från förhistorisk tid till Alexander den store

Förhistorisk tid (fram till ca 3000 f kr)

Omkring 3000 år före Kristus samlade sig invånarna i Nildalen till ett kungarike, som de själva kallade Kemet. Det betyder det svarta landet och syftar på den bördiga mylla som Nilens översvämningar försåg dem med. Rätt utnyttjade kunde översvämningarna göra dalen mycket produktiv på grödor. Det var lättare att reglera bevattningen om flera samarbetade. Samordnandet blev effektivt då det administrerades från ett centrum. Egyptierna sporrades därmed att bilda större och större enheter kring en ledande och bestämmande person, kring en kung. Dennes auktoritet var absolut i Egypten; han representerade både den gudomliga och den jordiska makten.

Vi har inga samtida texter som berättar om hur det gick till när Egypten enades. Skriften dyker upp med enstaka ord ungefär samtidigt med enandet. Med skriften börjar historisk tid. Det som ligger före riksenandet tillhör alltså förhistorisk tid.

Paleolitikum (äldre stenåldern, ca 475 000 – 5 000 f Kr)

Geologiska och arkeologiska undersökningar ger en bild av landets tidigaste beskaffenhet och den förhistoriska människans olika kulturstadier.

Människor kan spåras från ca 475 000 f Kr. Men själva Nildalens historia börjar för ungefär 19 miljoner år sedan under en mycket regnrik period. Vattnet bildade en flod som borrade sig ner så djupt att dess botten låg hundrafemtio meter under dagens havsnivå.

För ungefär en miljon år sedan inleddes kvartärtiden, den sista stora geologiska perioden. Då fylldes dalen med avlagringar, och Nilen flöt ovanpå dessa. Då Medelhavet sedan sjönk i etapper borrade floden sig ner och bildade meanderslingor. På grund av erosionen uppstod en trappa av terrasser utmed dalens sidor.

Tack vare dessa avlagringar på