På luffen i Moses fotspår

By Josef Stenlund

Moses är en av världens mest kända namn. Ett hittebarn som visar sig vara Israels frälsare och den stora frigöraren. Men vem var han egentligen? Och hur såg platserna ut som han vistades på? Detta är en lite annorlunda bok: Josef Stenlund, spränglärd men rolig och spirituell, tar oss med på en tankeresa genom Moses liv och lärande, men också hans barndomshem, hans skola och genom den långa resa som han företogs sig tillsammans med Israels barn. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 1, 2021
• ISBN: 9788726848656

Book preview

1

Barnet i papyruskistan

Det bölar i vassen. Här och var sticker det upp ett par långa horn och en bred mule. En hop svarta buffelkor far fram som amfibietanks i den högväxta vegetationen och plötsligt kravlar de sig upp ur floden.

De är flata och utsvultna som Faraos sju magra nöt och helsvarta från horn till klöv. Flocken tvärstannar på flodstranden och blänger nyfiket med ögonvitorna för en minut. Sedan ruskar de på sina raggiga storskallar och dammar i väg.

Nilflodens smutsgrå massa skrider fram lugn och majestätisk, ostörd av bråket i vassen och larmet från storstaden. Solen är på väg ner bak faraonernas mäktiga pyramider i väster. Precis som den gjort miljoner gånger förr.

Jag lägger upp årorna och låter den lilla svarta hyrbåten glida med strömmen, medan mina tankar far uppströms i tiden. Några tusen år. Eller rättare: Det eviga Ordet kommer till mig och berättar om hur det började.

När Gud skulle ge oss det skrivna Ordet, började han logiskt nog i papyruslandet. Här vid Nilens stränder växte säv, vass och ett manshögt halvgräs som heter papyrus. Av papyrusgräsets märg tillverkades världens första papper. Just här fann Moses mor Jokebed lämpligt material den gången hon flätade en liten båt för att rädda sin baby. Hon tätade den med lera och jordbeck, ett slags kådliknande asfalt.

Det blev en svart båt eller kista. Lagens givare Mose skulle räddas till livet i en svart papyruskista. Sannerligen en simpel vagga för en kronprins.

En kista, bestruken med lera! Det påminner oss om hur det var, när Ordet blev kött och tog sin boning ibland oss. De arkeologiska fynden från den tidens Betlehem vittnar om grottstall med vitkalkade krubbor av lera och grus.

Guds Son i en lerkrubba! Man kan sannerligen tala om en Skatt i lerkärl.

Gud formade den förste Adam av jordens lera enligt Job: Jag är danad av en nypa ler. Eller Jesaja: Vi äro leret och du är den som har danat oss. Men leret gjorde uppror mot Mästaren.

Då beslutar Gud att lägga himmelrikets största skatt, det eviga Ordet, i lerfolkets egna händer. Han utväljer ett barn, som får växa upp vid Nilens leriga stränder. Löftesfolket Israel trampar träldomens lera och slår tegel åt farao. De förökas så snabbt, att deras hedniska herrar tillgriper barnbegränsning. Man söker förhindra trälfolkets tillväxt genom att plåga dem och sprida ut dem över hela Egypten till att samla in halm för tegelbruken.

När inte detta hjälper, införs legalt barnamord. Barnmorskorna får order att dräpa alla nyfödda gossebarn. Åtgärden kulminerar i en regelrätt barnmassaker.

Samma sak upprepades vid Herodes barnmassaker i Betlehem, den gången Ordet blev kött och tog sin boning ibland oss.

Dagens teologiska debatt har också ute många morska barnmorskor, som försöker komma åt barnet i papyruskistan. I en tid, då laglösheten tar överhand, ser de det särskilt angeläget att försöka rubba förtroendet för Guds heliga lag. Man angriper Guds skrivare Mose och därmed Gud, som dikterade.

När jag sitter här i min svarta båt och hör, hur det bölar i vassen, då tänker jag: Hur skall det gå för Mose? Här finns miljoner buffelkor i Nilen. Överallt i vassen sticker det upp svarta horn.

Ja, hur skall det gå för Mose? Laglöshetens bufflar har genom riksdagsbeslut befriat svenska folket från all påverkan av Guds heliga lag i samhälle, hem och skola. Hedendomens svarta horn hotar överallt i vassen. Den förhatliga papyruskistan måste bort till varje pris, menar man. Bort med den glädje- dödande Lagboken, som bara talar om synd! Död åt barnet i kistan! Så lyder parollen. Vi vill synda fritt.

En kista talar om döden och om korset. Många kristna vill i dag skaka av sig korset. Vill inte längre höra Andens undervisning om synd och rättfärdighet och dom. Man är trött på den gamla papyruskistan och vill inte korsfästa sitt kött. Nej, allt är ju lovligt. Vi är fria från Lagen. Den fanns till för Gamla testamentets folk. Våra fäder pietisterna tog fel, när de bara gick omkring och suckade över sina synder. Vi vill ha en glad kristendom, som slår an på världen …

Just det, ja! Jesus kallar det för världens vänskap. Sen vet vi resten.

Vår gamla köttsliga natur skall enligt Skriften dagligen korsfästas och dödas. I kistan med Gammel-Adam! Men tyvärr, han går igen. Som galten Särimner i Snorres gudasagor. Den grisen slaktades och styckades dagligen men stod upp varje gång lika grymtande frisk.

Moses syster Mirjam var säkert ganska nervös, där hon stod på stranden och vaktade lillebror. Ibland ville han upp ur sitt trånga fängelse och då gungade kistan oroväckande. Eller också stack han sin lilla fot ut över kistkanten och började plaska i vattnet. Tänk om någon krokodil hade kommit och nafsat till sig den foten!

Ja, då hade jag inte fått ha glädjen att vandra på luffen i Moses fotspår.

Det är farligt att börja plaska i Nilflodens vatten. Det innehåller bilharzia, en blodgirig sugmask, som angriper inälvorna och blodet. De fibersmala ormarna, som är upp till 20 mm långa, kryper in i människans hud och lägger sina larver i levern eller i tarmväggarna. Tack vare en fin hake längst fram kan de hasa sig fram kors och tvärs genom människokroppen. Det är någonting djävulskt med bilharziaormen. Den färdas alltid motströms i blodsystemet, påstås det.

Mot blodet! Den listige ormen i Edens lustgård förgiftade släktets blod, när den angrep Guds bud. Varje angrepp på Ordet är en blodsmitta i församlingskroppen.

Läkarna i Egypten varnar ideligen folk för att använda Nilens vatten utan filtrering, men ingenting hjälper. Man badar i floden, dricker vattnet och tvättar både kläder och frukt i de ännu farligare kanalerna. Resultatet blir ideliga magsjukdomar, orsakade av olika amöbor och dessa hemska inälvsmaskar.

Kristi kyrka på jorden har fått en trygg farkost: Papyruskistan. Men Guds barn tycker att den är för trång. Man börjar så smått sticka ut foten och älskar att plaska i samma badvatten som världens barn. Ja, man lämnar den svarta båten och formligen badar sin själ i den breda syndaflod som nu väller in över land och folk.

Ordets och pietisternas varningsrop var rädd om din själ betyder ingenting. Rosenius förmaning fly frestelsens rum passar oss inte längre. I stället för att gå korsets och världsförsakelsens väg i Jesu fotspår leder Guds barns fotspår till biografen, teatern, diskotekdansen … Fastän Guds Ord varnat oss så bestämt för att sitta där bespottare sitta.

I världen, men icke av världen! — Jag sitter i min svarta hyrbåt på Nilfloden och tänker: I Egypten, men icke av Egypten. Jag behöver inte kasta mig överbord och vältra mig i Nilens livsfarliga vatten. Den svarta båten är mitt säkra skydd. Och skulle jag råka plumsa i, fick jag brått att komma upp i båten igen.

Luther talar om löftenas båt, där Gud tar oss upp redan som små. Den som har råkat falla överbord kan inte tillverka en ny farkost mitt i sin sjönöd. Han må kravla sig upp i den gamla båten.

Materialet i löftenas båt är Lag och Evangelium. Bibeln är från pärm till pärm en lika sammanflätad enhet som Moses kista. Mor Jokebed kastade inte ut sin baby på en hög med lösa vasstrån eller papyrusrör. Nej, allt var mycket noga sammanfogat till en bärande enhet.

Då förstår vi också lätt vad vi riskerar, om vi utsätter någon enda bibelbok för mänsklig bedömning och börjar pilla i flätverket. Resultatet blir förödande: Vi får läckage i papyruskistan och gör skeppsbrott i tron.

Inget folks historia har blivit så i detalj bestyrkt genom arkeologiska fynd som Israels. Egyptens arkeologi och papyrusfragment vittnar ända från Josefs tid. Talande reliefer berättar om hebréernas slavtjänst under herrefolket i Egypten.

Det är intressant att söka efter Moses fotspår i den arkeologiska litteraturen, men ingen kan till hundra procent bevisa, vilken farao som regerade på den tiden. Många har t. ex. försökt bevisa, att den i Bibeln omtalade Faraos dotter skulle ha varit Hatshepsut, Thotmes I:s dotter. Under de veka faraonerna Thotmes II:s och Thotmes III:s tid var hon Egyptens verkliga härskarinna. Obelisker och tempel berättar om hennes makt. Tänk om det var prinsessan Hatshepsut, som vågade trotsa Faraos bud och rädda Moses liv! Kanske under Thotmes I:s regering.

En forskare har kallat henne för världshistoriens första mänskliga kvinna. Svag forskning, tycker jag. Var inte Eva i Paradiset mänsklig före syndafallet, då vet inte jag. Det är synden, som gör människan omänsklig.

Med prinsessan Hatshepsut som utgångspunkt skulle Israels uttåg från Egypten ha skett omkring år 1450 f. Kr. Under den andre eller tredje farao Thotmes eller kanske rentav under Amenhotep II. Den kände sinaiforskaren prof. Flinders Petrie räknar med ungefär den tiden. Det gör också prof. A. Saarisalo och dr D. Hedegård i Biblisk Uppslagsbok.

Nej, säger andra egyptologer. Uttåget måste ha ägt rum omkring 1230 f. Kr. under farao Meneptah, Raamses II:s efterträdare. Man vet om Meneptah, att han hade en västsemitisk munskänk, som hette Ben-Ezna. I en inskrift från denna tid skryter Meneptah:

Israel lät jag lägga öde och dess namn finnes icke mer.

Men denna inskrift syftar troligen inte på uttåget under Moses tid utan gäller någon straffexpedition i samband med inbrytandet av libyska och västsemitiska nomadstammar i Egypten.

Den amerikanske arkeologen William Foxwell Albright och många med honom daterar uttåget till omkring 1290 f. Kr., alltså under Ramses II:s tid. Albright är mycket bestämd på den punkten och säger:

"Vi kan försäkra, att den ännu förhärskande hyperkritiska attityden gentemot Israels traditioner inte längre har något historiskt berättigande. T. o. m. den länge omstridda tidpunkten för uttåget ur Egypten kan nu fastställas med tämligen stor exakthet. Om vi daterar den till omkring 1290 f. Kr. torde vi knappast missta oss, då de första åren av Raamses II:s regeringstid till största delen ägnades åt byggnadsarbeten i den efter honom uppkallade staden, den israelitiska traditionens ’Raamses’. Denna datering överensstämmer bra med uppgiften i 2 Mos. 12:40: ’Men den tid Israels barn hade bott i Egypten var fyra hundra trettio år.’ Invandringen måste alltså ha ägt rum omkring 1720 f. Kr." Så långt Albright.

Det låter mycket trovärdigt, när Raamses II skryter med att ha byggt bl. a. de i Bibeln omtalade förrådsstäderna Pitom och Raamses, men så säkert är det inte. Tidernas kanske störste bluffmakare sätter i dag myror i huvudet på de förr så tvärsäkra egyptologerna. Först kunde man inte begripa, hur en enda farao hade hunnit med att bygga så mycket. Insignierna Raamses II fanns på ett otal tempel och andra byggnader. Men så upptäckte man falsarierna. För att tillfredsställa sin äregirighet for han omkring och lät hugga in sitt namn på byggnadsverk, som var uppförda flera hundra år tidigare.

Man har anledning att fråga sig: Var Raamses II ensam om att bluffa med mejseln, eller måste vi misstänka sanningshalten i alla profana inskrifter?

I varje fall bör vi hålla sådana här fakta i färskt minne, så att vi inte låter oss duperas av den liberala teologiens självsäkra forskare. De bygger alla sina teorier på profanhistoriens sagesmän eller på s. k. arkeologiska fakta. Man drar sig inte ens för att beskylla himmelens Gud för misstag, sammanblandningar och felaktig kronologi i den heliga Skrift.

För bibelkritikens väldiga faraoner gäller tydligen en profan Raamses-ramsa mer än uppgifterna från de gammaltestamentliga fynden i Qumran-grottorna. Det måtte kännas snopet, när teorierna vacklar.

Men det är med teorier som med stearinljus. När ljuset är utbrunnet, kan man stöpa om stumparna. Det är bara att sätta i en ny veke. När de mänskliga teorierna om Guds Ord inte längre håller inför senaste arkeologiska rön, stöper man om dem. Sen brinner förnuftets ljus lika galant.

Tills vidare!

2

Blodspår i sanden

En underlig luft slår emot mig, när jag träder in i Gamla testamentets historia genom en sidodörr.

Mumiekammaren på Kairos museum är som ett dödsrike i miniatyr. Här ligger de förr så stora faraonerna under glas i simpla kistor av lera och cement. Guldkistorna och de kungliga ansiktsmaskerna av guld är nu borta. Det mesta har gravskändarna tagit. Bara lerklumparna och bindorna är kvar. Ansiktsdragen är något hopsjunkna på de flesta men de är ändå mycket mer levande på sitt sätt än på skulpturer.

Raamses III är den noblaste av alla faraonerna. Han har vissa likheter med Guldkonungen från Norden. Den milda blicken vilar vid någon punkt högt ovanför det vita taket och tycks vilja fråga: Vad händer härnäst?

Nej, se där ligger Thotmes II. Han är snarlik U Thant, men är numera inte så uppmärksammad i pressen. Helt säkert har de båda ungefär samma Mellanöstern-problem.

Var det du, som förslavade ett helt folk? undrar jag, medan jag granskar det fårade ansiktet. Kanske var det i stället du, som slavade under din syster Hatshepsut eller under dina stormän! Men nog verkar de där kisande ögonen ganska misstänksamma. För att nu inte tala om de giriga och uträknande dragen kring de hopsnörpta läpparna. En hårt knuten näve sticker upp ur den vita mumiekapseln.

Se där ligger hans drottning! Nej, det är Thotmes IV:s hustru. Vilken vacker mumie. Hennes hy är ännu slät och hel efter 3 300 år. Näsborrarna, läpparna, ögonlocken och ögonbrynen är väl bevarade. Tänderna blänker vita i ett lätt smil och håret ligger vackert utslaget över kudden.

Meneptah, en annan av de tippade uttågs-kandidaterna, har samma folkliga drag som vi minns hos vår V-Gustav.

Det kan man däremot inte säga