Partisanhövdingen och säckfolket

By Josef Stenlund

Misär och död. Det är den enda som finns kvar efter att den grymme och brutale Antiokus Epifanes har slagit sig fram. Som när han och hans styrkor plundrade Jerusalem och mördade massvis med judar. Men Juda Mackabeus tänker inte finna sig i eländet. Han är ledare för en religiös motståndsrörelse i Judeen. Från deras operationsbas i de ointagliga bergsgrottorna öster om Tekoa har de bestämt sig: de ska kriga för sin frihet och tänker inte ge sig hur våldsam Antiokus än är.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 15, 2022
• ISBN: 9788726848557

Book preview

1 Domens elefanter

En ensam kamelryttare stormar fram från väster längs karavanvägen mot Bet-Lehém. Natten är ljum. Ändå fryser ryttaren. Av skräck. Han sneglar ängsligt bakåt, sveper manteln hårdare kring axlarna och driver på sitt ök.

Äntligen är han framme vid ett visst vägskäl och böjer sig fram, medan han drar tömmen åt höger.

Rörelsen är onödig. Kleopatra är redan inställd på att lämna stora karavanvägen. Framme vid fortet i Tekoa väntar hennes föl. Längtan efter fölet sporrar henne att trava med långa benkast. Timme efter timme. Det ståtliga riddjuret är importerat från Egypten och bär med heder namnet efter kung Ptolemeus berömda dotter.

Ryttarens brådskande ärende gäller liv eller död för hundratusentals människor. Innan gryningen måste han hinna fram till Jerusalem för att varsko tempelvakten. Men först skall han avlägga rapport till sina uppdragsgivare vid bergsfortet i Tekoa.

De upproriska i Jerusalem har gjort en katastrofal felbedömning av den syriska offensiven mot Egypten. Kriget har pågått i två år, utan att den syrisk-asiatiska supermakten har fått Ptolemeus av Egypten på knä. Sista tiden har det kommit vilda rykten om att Antiokus Epifanes skall ha stupat och att hans fruktade jättearmé är slagen i spillror. Hans vilda stridselefanter skall aldrig mer trampa Palestinas heliga jord.

Syriernas fanatiska förföljelser mot judarna har gjort, att de flesta i Judéen önskar få tillbaka den tidigare ockupationsmakten Egypten. Ptolemeus av Egypten var åtminstone så pass tolerant, att han lät varje underkuvat folk behålla sin tro. Bara de betalade sina skatter ordentligt. Men Antiokus IV försöker påtvinga alla sina underlydande den hedniska hellenistiska kulten.

Dessutom vill han själv bli dyrkad som gud. Av den orsaken har han antagit efternamnet Epifanes, som betyder den synlige guden.

När ryktet om Antiokus nederlag nådde de missnöjda i Jerusalem, såg de tillfället vara inne att bryta med den grymme despoten. En avdankad överstepräst vid namn Jason blev deras ledare. Han var bror till den fromme översteprästen Onias men en modern herre, som varken frågade efter Gud eller fädernas stadgar. Jason var flitig åskådare vid bollspel och andra tävlingar i Jerusalems spelhus och vann därför stor popularitet både bland grekerna och de avfälliga judarna.

De fromma i landet tog avstånd från Jasons gudlösa hop. Bergens partisangrupper hade inte heller några planer att ansluta sig till Jasons anhang. Ändå lyckades han samla ihop tusen man och gjorde en blixtattack mot besättningen på Jerusalems fästning. Som väntat blev han slagen och måste fly.

Men de missnöjda i Jerusalem gav inte upp. En delegation blev avsänd till Egypten. Med bön om hjälp.

Strax efteråt fick man veta, att ryktena om Antiokus död och härens nederlag var falska. Då skickade andra avfällingar sändebud till Antiokus Epifanes och betygade honom sin obrottsliga trohet.

Revolt eller trohet? Vad skulle kungen tro? Han fattade misstankar och drog den slutsatsen, att hela det judiska folket hade gjort uppror. Både fromma och avfällingar. Den enväldige despoten rasade och beslöt att avbryta det egyptiska fälttåget för att i stället slå ner upproret i Judeen.

De lojala "avfällingarnas" menlösa frieri till Antiokus fick helt oväntade följder för dem själva. Deras sändebud blev dräpta på fläcken. Antiokus vrålade som ett vilddjur och öste ur sig de hemskaste förbannelser över de uppstudsiga judarna. Hans generaler fick order att snabbt inringa Jerusalem och utplåna allt liv.

Kamelryttaren ryser. Han var själv vittne till den hemska händelsen. Under flera veckors återtåg försökte han rymma, men först i går kväll lyckades han ta sig ut ur legotruppernas väl bevakade läger. Blir saken upptäckt, har han ingen chans att hinna undan de grekiska övervakarnas snabba springare.

Partisanfortet uppe i Tekoas bergvägg förefaller honom så ynkligt just nu. Vad skall några spridda grupper dåligt beväpnade partisaner kunna uträtta mot en välrustad armé på 100 000 soldater med hjälmar och harnesk, 20 000 ryttare och 32 bepansrade elefanter med stridstorn.

Han längtar att få träffa sina bröder. Simon har fyra bröder och alla är med i partisanrörelsen. De är medlemmar i en sträng, judisk sekt, som har både religiös och politisk frihet på programmet.

En lång tid har de legat i beredskap uppe i Judeens och Galileens bergsgrottor. Alltsedan den grymme Antiokus Epifanes första krigståg mot Egypten för två år sedan.

Den gången hade han förutom elefantrytteriet både lievagnar och en stark krigsflotta. Han intog flera städer och rövade med sig stora skatter.

På hemvägen ställde han till med ett fruktansvärt blodbad i Jerusalem. Massor av judar blev dräpta, när han plundrade staden. Inte ens helgedomen fick vara i fred. Han bortförde det gyllene altaret, ljusstaken, förlåten, bägare, skålar, kronor och alla prydnader av guld.

Bestörtningen bland judarna var stor. Inte minst för templets skull. Hela folket grät och jämrade sig.

Det var i den situationen som tanken på en religiös motståndsrörelse föddes till liv. Simon kom med från början, och hans yngre broder Juda blev utsedd till ledare för grupperna i Judeens vidlyftiga bergsbygd. Som operationsbas valde han de otillgängliga bergsgrottorna öster om Tekoa, profeten Amos hemort.

När Antiokus drog till Egypten på sitt andra fälttåg, skickade Juda tre av sina djärvaste krigare som spioner till Sinai. En av dem var just brodern Simon.

Tack vare goda språkkunskaper lyckades de ta värvning som grekiska legosoldater i Antiokus armé och blev placerade i kamelrytteriet.

Två av dem ligger nu nergrävda i Nilens flodbädd. Simon ensam är på hemväg med kusliga nyheter. Ingen mer i hela Judeen vet, vad han vet. I två år har han varit motståndsrörelsens kontaktman, men aldrig att han ridit med ett så ödesdigert budskap. Det gäller inte bara den judiska provinsens vara eller icke vara, utan hundratusentals människoliv står på spel.

Bröderna Mackabeus är både hatade och älskade. Hatade av de otrogna avfällingarna men älskade av alla fromma ut över hela landet.

Deras far, Mattatia Mackabeus, är präst i Modin — en liten herdestad väster om Jerusalem, nära Lod. Där har också de gifta sönerna sina hem.

Det är nu flera månader sedan Simon var hemma hos sin hustru och deras fem barn. De lever under stadigt hot från de giriga skattemyndigheterna. Kung Antiokus nitiske ståthållare Apollonius från Samarien drar sig inte för att sälja till slavar sådana fattiga, som inte kan betala sina skatter till den syriska ockupationsmakten.

Simon kokar invärtes, när han tänker på massakern bakom Judas örtagård för två år sedan. Broderns hustru arbetade med kumminskörden och blev våldtagen av Apollonius indrivare. Byns kvinnor gick till anfall med liar och skäror. Flera av missdådarna sårades, och deras hämnd blev ett fruktansvärt blodbad. Besinningslöst dräpte de både gamla och unga, så många de kom åt. Sedan satte de eld på deras hus och försvann.

Värst drabbades Juda. Han miste både hustrun, barnen och huset.

Efter den dagen har han inte satt sin fot i hembyn utan lever som fåraherde och partisanhövding i Tekoas öken.

Sista tiden har det varit hungersnöd i lägret. Juda, och hans män har tvingats äta upp sina magra djur. De lever numera på markens örter, vildgetter, hönsfåglar och vad annat bergsöknen har att erbjuda.

Den ensamme kamelryttaren är nu framme vid Tekoaöknens randberg. Han har bråttom och väljer den brantaste wadien. Det är knappt att Kleopatra får fäste för klövarna, så brant är det.

Vad öknen är tyst i natt! Inte så pass som en sjakal eller hyena låter höra av sig. Det bevisar att öknen börjar vara tömd på allt ätbart. Då flyr t o m rovdjuren.

Bara någon enda flädermus susar förbi Simons huvud. Han rycker till varje gång.

Nu är det Kleopatras tur att reagera. Hon tvärstannar och ger ifrån sig ett underligt läte, medan hon kastar huvudet fram och tillbaka.

Simon känner ögonblickligen igen det lätet från egyptiska kriget. Precis sådär låter en sårad kamel. Han glider hastigt ner på marken och befaller Kleopatra att lägga sig. Det kloka djuret sjunker ihop mycket snabbt och fortsätter att jämra sig.

Fiender finns i närheten. Kan det vara den avfällige ärkebiskopen Jasons gerilla, som försöker spärra genvägen till partisanfästet i Tekoa? Simon rycker upp sin mundering ur sadelväskan. Som väl var fick han med sig hela stridsutrustningen. Både pansarskjortan av kopparfjäll, benskenorna och fäktarhatten, en slags hjälm med visir. Han sätter på sig sabelgehänget, kogret med kopparpilarna, griper bågen och kryper iväg in i ett tamariskbuskage.

Han känner till metoderna, som Jasons gerilla använder. De ligger vid karavanvägarna och saboterar trafiken. I regel undviker de öppen strid, men så har de inte heller någonting att kämpa för. Stackars avfällingar! Sin tro har de svikit och böjt knä för Jupiter. Sitt land och folk har de förrått, men deras hedniska uppdragsgivare håller sällan sina löften till småfolket. Bara ett fåtal får njuta av den utlovade standardhöjningen.

Och värre skall det bli. Simon vet att galningen Antiokus har svurit hela Jerusalem döden. Både vän och fiende.

Både vän och fiende skall dö! Simon stannar till ett ögonblick och tänker. Nu är inte tid att ta upp kampen mot enskilda krypskyttar. Han måste vidare för att varsko sina bröder uppe i partisanfästet och sedan till Jerusalem. Hela staden måste varnas. Både vän och fiende. Både rättrogna och avfällingar. Just nu ser Simon ingen större skillnad mellan människor och människor.

Han vänder tillbaka till sin sårade kamel. Det är otäckt mörkt, så han känner med handen över djurets kropp. Snart får han besked. Nere i halsgropen sitter en kraftig kopparpil. Den har trängt rakt igenom. Han behöver bara göra ett ryck, så är den ute.

Vad nu! Pilen i hans hand är ju en gammal bekant. Den är tillverkad varken i Syrien, Grekland eller Egypten. Och inte hos Jasons gerilla, utan vid motståndsrörelsens eget primitiva gjuteri i Tekoa. Juda har säkert placerat en patrull här vid ingången till passet.

— Hallå, det är jag! ropar han på arameiska.

— Vilken jag? frågar en röst på samma språk.

— Jaså, är det du Jonatan. Simon känner igen rösten på sin yngste bror. Kryp fram ur ditt hål. Nu är inte tid att leka med pilar.

Efter några ögonblick är bröderna i varandras armar.

Antiokus marscherar mot Jerusalem! fortsätter Simon med forcerad röst. Apollonius och de andra generalerna har fått order att dräpa allt liv. Allt liv! Begriper du?

Simon hugger sin bror i axlarna och ruskar om honom. Som om han försökte få en sovande till att börja tänka.

— Var, var finns de? stammar Jonatan.

— De lämnade Adullam i går kväll: 100 000 man till fots, 20 000 ryttare och 32 elefanter. Vid Betar skall de enligt stridsplanen öppna en kniptång och inringa Jerusalem före den stora slaktningen.

— O ve! säger Jonatan skakad. Gud hemsöker oss för våra synder. Våra hustrur och våra barn måste varnas.

— Hustrur, barn? De finns väl hemma i Modin?

— Nej, du vet lövhyddohögtiden! Broder Simon, också din hustru är i Jerusalem just nu. De skulle få bo hos gamle översteprästen Onias änka under högtiden. Ta min häst och rid till Jerusalem. Jag måste stanna på min post.

Simon tackar. Han lämnar sin kära kamel i broderns vård och kastar sig upp på hästryggen. Det är en god springare, och han får nytt hopp om att hinna fram till Jerusalem i tid.

Men först måste han avlägga rapport vid högkvarteret i Tekoa. Han rider som aldrig förr. Känner det skönt att äntligen få lämna öknens vaggande skepp och sitta på en rejäl hästrygg. Under ritten kränger han av sig sin tunga grekiska rustning och lägger den i sadelväskan.

Mest hela besättningen sover, när han kommer fram till fortet. Han kastar tömmarna till vakten och springer fram till den bergvägg, där brodern Juda har sin sovgrotta.

En liten oljelampa flämtar bakom ett stort stenblock längst in. Simon smyger sig dit och ser sin bror fullt påklädd. Han har en utvecklad bokrulle i handen och tycks vara helt upptagen av sina studier.

— Sitter du och läser mitt i natten, käre bror? frågar Simon förvånad.

Juda reser sig och öppnar famnen till välkomsthälsning. Blicken är fjärrskådande.

— Jag visste att du skulle komma i natt, säger han dröjande. Gud talade till mig i en syn i går kväll.

Han vänder blicken uppåt. Hela ansiktet är som vanligt mest bara skägg, men i skenet från oljelampan glänser hans ögon.

Jag såg tre kameler och en ryttare borta vid horisonten, fortsätter han. Det var just i solnedgången. Högt uppe i vädret såg jag resenärer i gyllene harnesk med långa glaven i slagordning. De drog svärd och drabbade samman i den heliga staden. Gyllene harnesk blänkte — — —

— Antiokus är på marsch mot Jerusalem, säger Simon som i en dröm. Plötsligt känner han det, som om han inte hade någonting nytt att berätta.

Juda verkar inte det minsta förvånad över vad han hör. Det bara bekräftar, vad han redan vet.

— Var finns de? frågar han tankspridd.

— De lämnade Adullam i går kväll.

— Jaså, Adullam! Där David gömde sig för Saul.

Vilken underlig befälhavare i den judiska motståndsrörelsen! Hans ögon är på nytt inne i bokrullen. Som om den överhängande faran inte angick honom.

— Vi har funnit lagrullarna! berättar han entusiastiskt och pekar på några stenkrukor med flata lock.

— Tänker du inte hjälpa våra bröder i Jerusalem? frågar Simon förvånad.

— Vad har vi med de avfälligas uppror att göra? svarar Juda likgiltig. De har kapitulerat för den grekiska hedendomen. Nu får de väl söka hjälp hos sina nya gudar.

— Om några timmar är Jerusalem omringat av Antiokus rytteri och vilda stridselefanter. Vem slipper då ut med livet? Varken avfällingar eller fromma.

— Elefanter! säger Juda med sträng röst. Domens elefanter! Broder Simon, vi har syndat. Herrens heliga tempel är skändat. Våra svärd kan inte stoppa domens elefanter. Hela Jerusalem är under Guds vrede.

— Men folket då! utropar Simon upprörd.

— Avfällingarna får sin dom.

— Avfällingar eller trogna! Vi är alla avfällingar. Folket måste ut ur staden. Våra hustrur och våra barn. Juda, MIN HUSTRU och MINA BARN sover i Jerusalem i natt.

Det sista skriker Simon. Äntligen tycks Juda vakna. Hans egen mardröm, massakern i Modin, går i repris. Det flammar till i hans ögon. Han rycker till sig värjgehänget med kogret och får plötsligt en ny röst — kommendantens.

— Jag går med dig, broder! säger han hastigt. Du tar befälet över ryttarna. Öppna Jerusalems portar mot öster och evakuera folket genom Elddalen till En Eglaim. Där finns mat i fortet.

Själv har jag litet otalt med översteprästen.

Simon blir närmast utknuffad. Han springer ner till vakten och får hjälp med att väcka alla ryttarna. Innan de kommer i sadeln, har Juda sprängt iväg på sin röda häst. Som vanligt har han nakna armar och ben. Manteln är hårt hopsurrad med rep, och det långa håret fladdrar vilt kring hans svartskäggiga ansikte.

Trettioåtta, trettionio, fyrtio! Simon räknar sina yrvakna ryttare och kommenderar framåt.

Fyrtio ryttare! tänker han. Inom några timmar skall Jerusalem vara omringat av världens starkaste armé. Hans lilla trupp