Den sjunde handskriften

By Wilbur Smith

När Royan Al Simmas make blir brutalt mördad rasar hennes värld samman. Attacken var riktad mot dem båda - mot det arbete de gjort med den sjunde handskriften. Nu verkar allt vara förstört. Men Royan är fast besluten att fullfölja det uppdrag hon och maken har påbörjat: att lokalisera Farao Mamoses grav. Till sin hjälp får hon så småningom den egensinne aristokraten Nicholas Quenton-Harper, vars passion för det forntida matchar hennes egen. Men medan Royan och Nicholas tar sig allt närmare den mytomspunna graven, dyker fler och fler fiender upp för att stoppa dem. Dessutom är männen som mördat Royans make fortfarande på fri fot. Hur långt är de villiga att gå för att få som de vill? Den sjunde handskriften är den andra delen i Wilbur Smiths episka Egyptenserie. Wilbur Smiths serie om Egypten sträcker sig från Faraonernas tid till idag. Som en röd tråd får vi följa Lostris, kvinnan som älskar rättvisa, och hennes starke vän Taita. En serie episka äventyrsromaner om strid, magi, kärlek och det godas eviga kamp mot onskan.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 24, 2022
• ISBN: 9788728129760

Wilbur Smith

Described by Stephen King as “the best historical novelist,” WILBUR SMITH made his debut in 1964 with When the Lion Feeds and has since sold more than 125 million copies of his books worldwide and been translated into twenty-six different languages. Born in Central Africa in 1933, he now lives in London.

Book preview

Wilbur Smith

Den sjunde handskriften

SAGA Egmont

Den sjunde handskriften

Översatt av Karin Andræ

Originaltitel: The Seventh Scroll

Originalspråk: engelska

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1995, 2021 Wilbur Smith och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728129760

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Ännu en bok till min hustru Danielle.

Trots alla våra lyckliga år tillsammans känner jag

att vi ännu bara är i början av vår resa.

Det är så mycket mer som väntar oss.

S kymningen kom smygande utifrån öknen och färgade sanddynerna purpurröda. Som en tjock svepning av sammet lade den sig över omgivningen och dämpade alla ljud. Kvällen var lugn och stilla.

De stod på sandkullens krön och såg ut över oasen och samlingen av småbyar runt omkring. Husen var vita med platta tak och dadelpalmerna var högre än dem alla, med undantag av den islamska moskén och den koptiskt kristna kyrkan. Dessa två trons fästen stod mittemot varandra med sjön mellan sig.

Vattnet i sjön blänkte dunkelt. En flock änder sneddade ner mot vattenytan på snabba vingar. De landade med ett litet plask i ett moln av vitt mot vassruggarna.

Mannen och kvinnan var ett omaka par. Han var lång, men lätt böjd, och de grå silverstänken i hans hår fångade de sista solstrålarna. Hon var ung, några och trettio, slank och livlig. Hennes hår var tjockt och lockigt och just nu hopbundet i nacken med en läderrem.

Dags att gå hem. Alia väntar på oss, sa han och log tillgivet ner mot henne.

Hon var hans andra hustru. När hans första fru dog tyckte han att solens ljus försvann med henne. Han hade inte väntat sig denna sista tid av lycka i livet. Nu hade han både henne och arbetet och han kände sig lycklig och tillfreds med tillvaron.

Plötsligt dansade hon iväg från honom. Skrattande drog hon läderremmen ur håret och skakade ut det, tjockt och mörkt. Det var ett vackert skratt. Sedan kastade hon sig nedför den branta hala sandsluttningen, de långa kjolarna böljade runt hennes välformade bruna ben. Hon höll balansen tills hon hade kommit halvvägs ner, sedan tog tyngdkraften överhanden och hon tumlade omkull.

Från krönet tittade han leende ner mot henne. Ibland var hon fortfarande ett barn och ibland var hon en allvarlig och värdig kvinna. Han visste inte vilket han tyckte mest om, men han älskade henne och hennes skiftande sinnesstämningar.

Hon rullade ner till slutet av sanddynen och satte sig upp, fortfarande skrattande, medan hon skakade sand ur håret.

Din tur! ropade hon.

Han började långsamt och värdigt gå nedför kullen, med den lätta stelhet som kommer med tilltagande ålder, och när han var nere hjälpte han henne på fötter. Han kysste henne inte, fast lusten att göra det var stark. Det passade inte en arab att öppet visa tillgivenhet, inte ens för en älskad hustru.

Hon rättade till kläderna och band håret i nacken innan de gav sig iväg mot byn. De gick utmed oasens papyrusodlingar och över bevattningskanalernas rangliga broar. Bönder på hemväg från fälten hälsade dem med respekt.

"Salaam aleikum, Doktari! Frid vare med er, doktorn."

De hyste vördnad för alla lärda män, men framför allt för honom, eftersom han hade visat stor omtanke om dem och deras familjer genom åren. Många av dem hade arbetat för hans far före honom. Det hade ingen större betydelse att de var muslimer och han kristen.

När de kom fram till villan hälsades de av Alia, den gamla hushållerskan. Hon muttrade och smågrälade på dem.

Ni kommer sent. Ni är alltid försenade. Varför kan ni inte hålla tiden som anständigt folk? Vi har vår ställning att tänka på.

Du har rätt som vanligt, mor, sa han vänligt retsamt. Vad skulle vi göra utan dig?

Han skickade iväg henne och hon försvann, fortfarande muttrande för att dölja sin kärlek och oro för honom.

De åt en enkel måltid tillsammans på terrassen – dadlar och oliver, osyrat bröd och ost gjord på getmjölk. Det var mörkt när de hade ätit färdigt, men stjärnorna över öknen strålade och flämtade som levande ljus.

Royan, min blomma. Han sträckte sig över bordet och rörde vid hennes hand. Det är dags att börja arbeta.

Han reste sig och gick före till arbetsrummet genom dörren som vette mot terrassen.

Royan Al Simma gick över till det stora kassaskåpet av stål som stod vid bortre väggen och vred fram den rätta kombinationen. Skåpet passade inte alls in här, bland alla gamla böcker och papyrusrullar, de antika statyerna, de arkeologiska fynden och gravgudarna som hennes man hade samlat under ett helt liv.

När den tunga ståldörren svängde upp tog Royan ett steg bakåt. Varje gång hennes blick föll på denna uråldriga relik kände hon en rysning av vördnad.

Den sjunde handskriften, viskade hon och fick stålsätta sig för att sträcka ut handen och röra vid den.

Den var nära fyratusen år gammal, skriven av ett geni bortom tid och rum, en man som hade varit stoft under lika många år, men som hon hade lärt känna och respektera som sin egen man. Hans ord var eviga och de talade klart och tydligt till henne från paradisets ängder på andra sidan graven. Hon kände närvaron av Osiris, Isis och Horus, den heliga treenighet som han hade trott på lika hängivet som hon trodde på sin egen gud.

Hon bar bokrullen till det långa bordet där Duraid redan hade slagit sig ner. Han ville ha den på bordet bredvid sig, också när det egentligen inte behövdes, eftersom han hade fotografierna och mikrofilmen att arbeta med. Det var som om han behövde den osynliga närvaron av denna forntida författare när han studerade texterna.

Dina ögon är bättre än mina, min blomma, sa han. Vad tror du om det här tecknet?

Hon böjde sig över hans axel och granskade hieroglyfen på fotografiet. Hon grubblade ett ögonblick över den innan hon tog förstoringsglaset ur Duraids hand för att titta en gång till.

Det ser ut som chifferskrift. Jag tror att Taita har kastat in ännu ett av sina kryptogram, för att roa sig lite på vår bekostnad. Royan talade om den antika författaren som om han vore en kär, fast ibland ganska prövande, vän som fortfarande levde och andades, och som tyckte om att retas med dem.

Vi får väl lov att lösa hans gåta då, sa Duraid med uppenbar förtjusning. Han älskade denna mångtusenåriga rebus. Den var hans livsverk.

De arbetade tillsammans i kvällens svalka, den bästa tiden på dygnet, när lösningarna låg inom räckhåll. Royan och Duraid växlade obesvärat mellan arabiska och engelska, två språk som de behärskade till fulländning. Mer sällan talade de sitt tredje gemensamma språk, franska. Båda hade fått sin utbildning vid universitet i England och USA, långt borta från deras sanna Egypten. Royan älskade uttrycket det sanna Egypten, som Taita så ofta använde i rullarna.

På ett märkligt sätt kände hon en särskild släktskap med denna forntida egyptier. Och hon var i alla fall hans efterkommande i rakt nedstigande led. Royan var koptiskt kristen, hon var inte ättling till araberna som hade kommit till Egypten så nyligen, för mindre än fjortonhundra år sedan. Araberna var nykomlingar i det sanna Egypten, medan hennes eget ursprung gick tillbaka till faraonernas och pyramidbyggarnas era.

Klockan tio gjorde Royan i ordning kaffe. Hon kokade upp vatten på spisen som eldades med träkol, och som Alia hade tänt innan hon gick hem till sin egen familj i byn. De drack det söta starka kaffet ur tunna koppar, till hälften fyllda med tjock sump. Under tiden talade de som gamla vänner.

Och för Royan var det just vänskap som var grunden i deras förhållande. Hon hade känt Duraid ända sedan hon återvände från England med en doktorsgrad i arkeologi, och fått tjänst på ministeriet för fornminnen, där också Duraid arbetade.

Hon hade varit hans medhjälpare när han öppnade graven i Konungarnas dal, drottning Lostris grav från omkring 1780 f.Kr.

Hon hade blivit lika besviken som han när de upptäckte att graven hade plundrats på alla sina skatter. Allt som återstod var de strålande muralmålningarna som täckte väggar och tak. Det var Royan själv som hade arbetat med väggen bakom sockeln där sarkofagen en gång hade stått. Hon höll just på att fotografera målningarna, när en del av murbruket rasade och avslöjade en uthuggning med tio alabasterkrukor. I varje kruka låg en papyrusrulle. Alla hade skrivits av Taita, drottningens slav, som också hade murat in krukorna i gömstället.

Sedan dess tycktes det som om deras liv, Duraids och hennes, kretsade uteslutande runt dessa papyrusrullar. Dokumenten var skadade, men hade ändå klarat sig förunderligt väl genom nära fyra årtusenden.

Och det var sannerligen ingen dålig historia de berättade! Om ett land angripet av en överlägsen fiendehär, utrustad med hästar och stridsvagnar, okända i Egypten på den tiden. Folket i Nildalen tvingades på flykten av hyksos horder. Ledda av sin drottning Lostris följde de den stora floden söderut, nästan ända till källan i Etiopiens högland.

Här, bland de ogästvänliga och avskräckande bergen, hade Lostris begravt den mumifierade kroppen av sin gemål, farao Mamose, som hade dött i striderna mot hyksos.

Långt senare ledde drottning Lostris sitt folk tillbaka norrut mot det sanna Egypten. Egyptierna hade själva lärt sig handskas med häst och vagn, och den afrikanska vildmarken hade härdat dem. Nu kom de stormande ner längs den stora floden för att ännu en gång möta hyksosfolket som hade tagit deras land i besittning. De kom tillbaka för att återta Övre och Nedre Egyptens dubbelkrona.

Det var en berättelse som verkligen tilltalade Royan. Ofta glömde hon både tid och rum under arbetet med att uttyda och förklara de tecken som den gamle slaven hade präntat ner på papyrus.

Det hade tagit dem många år av nattligt arbete i villan, efter dagarnas rutinarbete i museet i Kairo, men till slut hade Royan och Duraid tolkat de tio rullarna – alla utom den sjunde. Den var en gåta. Här hade författaren lagt ut dimridåer i form av svårtolkade koder och syftningar som nästan var obegripliga efter denna långa tidsrymd. Några av de symboler han använde här hade inte tidigare förekommit i någon av de tusentals texter som de hade arbetat med. Det var uppenbart för dem att Taita inte hade ämnat rullarna för någon annan än sin älskade drottning. De var hans sista gåva till henne, avsedda att följa henne bortom graven.

Denna uppgift hade krävt alla deras samlade kunskaper, all deras uppfinningsförmåga och fantasi, men nu närmade de sig äntligen slutet på handskriften. Det fanns fortfarande många luckor i översättningen och många stycken där de var osäkra om meningen, men de hade åtminstone en grundstruktur att följa nu. De visste vad de skulle leta efter.

Duraid läppjade på sitt kaffe och skakade på huvudet. Han var tveksam, som så många gånger tidigare under arbetet med den sjunde handskriften.

Det skrämmer mig, sa han. Ansvaret. Vad ska vi göra med de upplysningar vi har fått ut av texten? Om manuskriptet hamnar i orätta händer… Han tog en ny klunk och suckade innan han fortsatte. Även om vi visar det här materialet för rätt människor… Skulle de verkligen tro på ett dokument som är nära fyratusen år gammalt?

Varför måste vi blanda in andra över huvud taget? frågade Royan med en skymt av irritation i rösten. Varför kan vi inte ensamma klara av det som måste göras?

Det var vid sådana här tillfällen som skillnaderna mellan dem blev uppenbara. Han hade den försiktighet som kommer med åren, medan hon var ung och impulsiv.

Du förstår inte, sa han.

Det retade henne när han sa så, när han behandlade henne som araberna behandlade sina kvinnor i en helt och hållet mansdominerad värld. Hon hade lärt känna den andra världen, där kvinnor krävde att bli behandlade som likar. Hon var fången mellan de två världarna, den västerländska och den arabiska.

Royans mor var engelska och hade arbetat vid brittiska ambassaden i Kairo under den oroliga tiden efter andra världskriget. Hon hade mött Royans far och gift sig med honom, en ung egyptisk officer i Nassers tjänst. Det var inte något bra äktenskap och det tog slut medan Royan fortfarande var tonåring.

Hennes mor hade krävt att få resa till England, till hemstaden York, för att föda barnet. Hon ville att hennes barn skulle få brittiskt medborgarskap. Efter föräldrarnas skilsmässa skickades Royan tillbaka till England på sin mors initiativ för att gå i skola där. Sommarloven tillbringade hon tillsammans med sin far i Kairo. Han hade gjort en snabb karriär, som kröntes med en ministerpost i president Murabaks regering.

Tack vare sin stora kärlek till fadern kom hon att betrakta sig som mer egyptisk än engelsk, och hon hade låtit honom arrangera äktenskapet mellan henne och Duraid Al Simma. Det var det sista han hade gjort för henne innan han dog. Hon visste att han var döende och hade inte hjärta att göra honom besviken. Royan levde i en modern värld och motsatte sig den gammalmodiga koptiska traditionen med arrangerade giftermål, men hennes uppfostran, familjen och kyrkan var emot henne. Hon hade böjt sig.

Hennes äktenskap med Duraid blev långtifrån så svåruthärdligt som hon hade fruktat från början. Hon skulle till och med ha varit fullt nöjd med tillvaron om hon inte hade mött kärleken i form av David. De träffades medan hon läste vid universitetet, och en tid levde hon i ett lyckligt rus. Men det var ett äventyr som slutade med brustet hjärta för Royans del, när han lämnade henne för att gifta sig med en blond engelsk ros, godkänd av hans föräldrar.

Hon respekterade Duraid och tyckte om honom, men vissa nätter kunde hon fortfarande längta efter en kropp som var lika ung och fast som hennes egen.

Duraid pratade fortfarande och hon hade inte lyssnat.

Hon återvände till nuet.

Jag har talat med ministern igen, men jag har en känsla av att han inte riktigt tror på mig. Jag är rädd att Nahoot har lyckats övertyga honom om att jag är lite galen.

Han log, men han såg ledsen ut. Nahoot Guddabi var Duraids ställföreträdare på ministeriet, en äregirig man med goda förbindelser.

Hur som helst påstår ministern att regeringen inte kan avsätta medel, och det betyder att projektet måste finansieras på privat väg, fortsatte han. Så jag har gått igenom listan över tänkbara finansiärer igen och skurit ner den till fyra namn. Gettymuseet är naturligtvis alltid en möjlighet, man jag har aldrig tyckt om att arbeta med stora opersonliga institutioner. Jag föredrar att ansvara inför en enda person. Det är alltid lättare att fatta beslut då.

Inget av detta var nytt för henne, men hon lyssnade tåligt.

Så har vi Herr von Schiller. Han har pengar och är intresserad, men jag känner honom inte tillräckligt för att veta om jag verkligen kan lita på honom.

Han gjorde ett uppehåll, och Royan hade lyssnat på hans grubblerier så ofta att hon visste vad som skulle komma härnäst.

Men amerikanen då? Han är en berömd samlare. Hon föregrep honom.

Peter Walsh är en svår man att arbeta med. Hans samlarpassion gör honom hänsynslös. Han skrämmer mig.

Och vem mer? frågade hon.

Han svarade inte, för de visste båda svaret på frågan. I stället vände han uppmärksamheten mot materialet som låg strött över arbetsbordet.

Det ser så oskyldigt ut, så vanligt och vardagligt. En gammal papyrusrulle, några fotografier och en anteckningsbok, en datorutskrift… Det är svårt att föreställa sig hur farliga dessa föremål skulle vara i orätta händer. Han suckade igen. Ja, till och med dödsbringande.

Sedan skrattade han.

Jag låter fantasin skena iväg med mig. Kanske för att det är så sent. Ska vi fortsätta? De andra problemen kan vi lämna därhän tills vi har klarat av översättningen och löst de gåtor som vår skämtsamme vän har funderat ut åt oss.

Han plockade upp det översta fotografiet ur högen på bordet. Det var ett utdrag ur en central del av handskriften.

Det är verkligen otur att papperet är skadat just här. Han satte på sig läsglasögonen och började läsa högt: "Trappan upp till Hapis boning har många steg. Under stora ansträngningar och svåra umbäranden nådde vi det andra steget och gick inte vidare, ty det var här som prinsen undfick en gudomlig uppenbarelse. I en dröm fick han besök av sin far, den döde gode farao, som gav honom följande meddelande: Jag har rest långt och nu är jag trött. Här vill jag vila i evighet."

Duraid tog av sig glasögonen och tittade på Royan över bordet.

Det andra steget. Det är för ovanlighetens skull en mycket exakt beskrivning. Taita är inte i sin vanliga form här.

Låt oss gå tillbaka till satellitbilderna, föreslog Royan och drog till sig det blanka papperet.

Duraid gick runt bordet och ställde sig bredvid henne.

Jag tror att de naturfenomen som spärrade vägen för dem i ravinen var en serie forsar eller vattenfall, det verkar mest logiskt. Om det är det andra vattenfallet han pratar om, så skulle det här vara platsen… Royan satte fingret på en fläck där den smala floden likt en orm snirklade sig genom de mörka bergmassiven.

Något distraherade henne och hon lyfte huvudet.

Lyssna! Hennes röst förändrades och blev gäll av rädsla.

Vad är det? Duraid tittade också upp.

Hunden, svarade hon.

Den förbannade byrackan, sa han. Den fördärvar nätterna med sitt skällande. Jag har lovat mig själv att göra mig av med honom.

I det ögonblicket slocknade ljuset.

De stod överraskade och orörliga i mörkret. Det mjuka dunket från den utslitna dieselgeneratorn i skjulet längst bort i palmdungen hade upphört. Ljudet var så oupplösligt förbundet med natten i oasen att de blev medvetna om det först när det upphörde.

Deras ögon vande sig vid det svaga stjärnljuset som föll in genom terrassdörren. Duraid gick över golvet och tog ner fotogenlampan från hyllan vid dörren, där den stod just för sådana här tillfällen. Han tände den och tittade på Royan med ett uttryck av komisk uppgivenhet.

Jag måste gå ner…

Duraid, hunden!

Han lyssnade ett ögonblick och uttrycket i hans ansikte ändrades till lätt oro. Hunden var tyst där ute i natten.

Det är säkert ingenting att oroa sig för.

Han gick mot dörren, och utan synbar anledning ropade hon efter honom.

Duraid, var försiktig!

Han ryckte på axlarna och gick ut på terrassen.

Hon tyckte för ett ögonblick att det var den spaljerade vinrankans skugga som fladdrade i kvällsvinden från öknen, men det var stilla ute. Då såg hon att det var en människa som tyst och snabbt rörde sig över stenplattorna och föll in bakom Duraid just när han var framme vid fiskdammen i mitten av terrassen.

Duraid! Hon ropade ut varningen och han snurrade runt och lyfte lampan högt.

Vem är du? skrek han. Vad gör du här?

Inkräktaren sprang snabbt fram mot honom. Han bar en traditionell hellång dishdasha, som virvlade runt hans ben, och huvudet täcktes av en vit ghutrah. I ljuset av lampan såg Duraid att han hade dragit fram huvudklädet så att det täckte ansiktet.

Den främmande mannen stöd med ryggen mot Royan, så hon kunde inte se kniven i hans högra hand, men det gick inte att missta sig på rörelsen när han höjde armen och högg mot Duraids bröst. Duraid stönade av smärta och böjde sig dubbel. Angriparen drog ut kniven och måttade ännu ett hugg, men denna gång släppte Duraid lampan och grep tag i mannens handled.

Lågan i den omkullslagna fotogenlampan flämtade och fladdrade. De två männen kämpade i dunklet, men Royan såg en mörk fläck sprida sig över Duraids vita skjortbröst.

Spring! vrålade han. Spring och hämta hjälp! Jag kan inte hålla tillbaka honom!

Den Duraid hon kände var en fridsam människa, en intellektuell som älskade böcker. Hon kunde se att den andre var starkare.

Spring! Rädda dig!

Hon kunde höra på rösten att han var svagare, men fortfarande klängde han sig desperat fast vid angriparens arm.

Chocken hade paralyserat henne under några ödesdigra sekunder, men nu släppte förtrollningen och hon sprang mot dörren. Sporrad av skräcken och behovet att skaffa hjälp till Duraid rörde hon sig över terrassen, lätt och snabbt som en katt.

Hon hoppade över den låga stenmuren ner i dungen och nästan rakt i armarna på en annan man. Hon skrek högt och försökte vrida sig fri från honom, men hans utsträckta fingrar rev henne i ansiktet, och han hade ett fast grepp om hennes tunna bomullsblus. Den här gången såg hon kniven i hans hand som en blixt av silver i stjärnljuset och det gav henne nya krafter. Hon slet blusen ur hans grepp och var fri, men inte tillräckligt snabbt för att klara sig ifrån knivbladet. Hon kände hugget i överarmen och måttade en spark mot honom med all den kraft som paniken och hennes starka unga kropp gav henne. Foten rammade honom i veka livet med en stöt som skar genom hennes ben. Mannen skrek av smärta och föll ihop.

I nästa sekund var hon på väg därifrån. Till att börja med sprang hon planlöst och utan mål, bara för att komma så långt bort som hennes ben kunde föra henne. Så småningom lugnade hon ner sig. Hon såg sig om, men kunde inte upptäcka någon förföljare. När hon kom fram till sjön saktade hon farten för att spara på krafterna, och först då blev hon medveten om det varma blodet som rann utefter armen och droppade från fingrarna.

Royan stannade och lutade ryggen mot en sträv palmstam medan hon rev en tygremsa från den trasiga blusen. Hon försökte förbinda den skadade armen så gott det gick, men hon darrade så våldsamt av chock och utmattning att också den friska handen var fumlig. Till slut lyckades hon dock knyta ett slarvigt bandage med hjälp av tänderna och vänster hand, och blödningen dämpades.

Först var hon osäker på vilken väg hon borde ta, men sedan såg hon det svaga ljuset från fönstret i Alias ruckel på andra sidan bevattningskanalen. Hon lämnade palmen och började gå mot ljuset. Men hon hade inte kommit mer än hundra steg förrän en röst hördes från dungen bakom. Den sa på arabiska:

Yusuf, har du inte stött på henne än?

En ficklampa tändes plötsligt i mörkret framför henne och en annan röst svarade:

Nej, det är obegripligt, hon kan inte ha hunnit så långt.

Royan hade nästan sprungit rakt på honom. Hon kröp ihop och såg sig omkring i panik. Ännu en ficklampa rörde sig genom dungen, i hennes fotspår. Det måste vara mannen som hon hade sparkat, men av ljuskäglan att döma hade han hämtat sig, för nu rörde han sig snabbt och lätt.

Hennes väg var nu stängd åt två håll, så hon vände om och började gå längs sjöstranden i riktning mot landsvägen. Med lite tur kunde hon möta någon sen bilist. Hon förlorade fotfästet på den ojämna marken och föll och skrapade knäna, men hon kom snabbt på fötter igen och skyndade vidare. Andra gången hon snubblade landade hennes utsträckta vänstra hand på en rund slät sten, stor som en apelsin. Hon tog upp stenen och bar den med sig. Den kunde användas som vapen, och hon kände sig en liten aning säkrare.

Hennes skadade arm började göra ont men hon drevs framåt av oron för Duraid. Hon visste att han var svårt sårad, för hon hade sett riktningen och kraften i knivhugget. Hon måste hitta hjälp, och det var bråttom. Bakom henne svepte de två männens ljuskäglor genom dungen, och hon kunde inte behålla sitt försprång. De vann på henne – hon hörde tydligt hur de ropade till varandra.

Till slut nådde hon vägen och med en liten snyftning av lättnad klättrade hon upp ur diket och ut på det ljusa gruset. Vid det här laget skakade benen under henne så att hon knappt kunde hålla sig upprätt, men hon började gå i riktning mot byn.

Hon hade inte ens hunnit till den första kröken förrän hon såg ett par billyktor som långsamt kom närmare. Ljuset flimrade genom palmerna. Hon började springa mitt på vägen.

Hjälp mig! skrek hon på arabiska. Snälla, hjälp mig!

Bilen kom runt kröken, och innan lyktorna bländade henne såg hon att det var en liten mörk Fiat. Hon ställde sig mitt på vägen och viftade med armarna, och i ljuset från billyktorna kände hon sig som om hon hade stått på en scen.

Fiaten stannade framför henne och hon sprang runt till förardörren och ryckte i handtaget.

Snälla, ni måste hjälpa mig…

Dörren kastades upp med sådan kraft att hon tappade balansen. Föraren hoppade ut på vägen och ryckte tag i den skadade armen. Han drog henne mot bilen och slet upp bakdörren.

Yusuf! Bacheet! ropade han ut i mörkret. Jag har henne!

Hon hörde svarsropen och såg hur ficklampornas ljuskäglor vändes mot dem. Föraren tvingade ner hennes huvud och försökte knuffa in henne i baksätet, men det gick plötsligt upp för henne att hon fortfarande hade stenen i sin friska hand. Hon vred kroppen så mycket hon kunde, tog sats och måttade mot sidan av hans huvud. Den träffade honom rakt i tinningen. Utan ett ljud föll han ihop på gruset och blev liggande orörlig.

Royan släppte stenen och störtade vidare efter vägen, men insåg snart att hon sprang mitt i strålkastarljuset och att minsta rörelse hon gjorde tydligt syntes. De två männen i dungen ropade igen och kom upp på grusvägen bakom henne, nästan jämsides med varandra.

Hon kastade en blick bakom sig, såg att de stadigt knappade in på hennes försprång och förstod att hennes enda möjlighet var att lämna den upplysta vägen. Hon rasade nedför vägbanken och upptäckte i detsamma att hon stod till midjan i vatten.

I mörkret och förvirringen hade hon tappat orienteringen. Utan att veta det hade hon nått det ställe där vägen gick parallellt med sjön. Hon visste att hon inte kunde klättra upp på vägen igen, men hon visste också att framför henne växte tjocka ruggar av papyrus och vass, ruggar som hon kunde gömma sig i.

Hon vadade ut i vattnet tills hon kunde känna botten stupa nästan lodrätt. Hindrad av den skadade armen och de långa kjolarna tvingades hon till ett klumpigt bröstsim. Men hennes långsamma och försiktiga rörelser var ljudlösa och lämnade inga spår efter sig på vattenytan, och innan männen på vägen hade hunnit fram till stranden hade hon nått en tät vassrugge.

Hon slank in mellan vasstråna och lät sig sjunka. Alldeles innan vattnet nådde näsborrarna kände hon med tårna den mjuka gyttjan på botten av sjön. Hon stod där absolut stilla med ansiktet vänt från vägrenen. Hon visste att hennes svarta hår inte syntes i lampljuset.

Fast vattnet täckte öronen kunde Royan höra männens upphetsade röster från vägen. De lät ljuskäglorna spela över vattenytan och i vassens alla skrymslen. Under ett ögonblick lyste en av ficklamporna rakt på hennes huvud och hon drog ett djupt andetag för att snabbt kunna dyka under ytan, men ljusstrålen fortsatte och hon förstod att de inte hade upptäckt henne.

Trots att de hade lyst rakt på henne hade de inte sett henne, och hon vågade nu höja huvudet så att ett öra kom ovanför vattenytan.

De talade arabiska och hon kände igen rösten på den som hette Bacheet. Han tycktes vara ledaren, för det var han som gav order.

Gå ner dit, Yusuf, och hämta upp den horan.

Hon hörde Yusuf hasa sig nedför banken och plasket när han klev ut i vattnet.

Längre ut, befallde Bacheet. I vassen där jag lyser med lampan.

Det är för djupt. Du vet ju att jag inte kan simma. Vattnet går över huvudet på mig.

Där! Alldeles framför dig. I den där vassruggen. Jag kan se huvudet på henne.

Bacheet drev på honom och Royan fruktade att de hade upptäckt henne. Hon sjönk så djupt hon kunde under vattenytan.

Yusuf plaskade tungt och högljutt omkring. Han rörde sig mot gömstället där hon kröp ihop, när plötsligt ett våldsamt tumult utbröt. Flocken av häckande änder lyfte uppskrämda i ett smatter av vingar och sköt upp mot den mörka himlen. Yusuf vrålade.

Djinner! Gud skydde mig!

Han arbetade sig så snabbt han kunde tillbaka mot stranden, och Bacheets hotelser kunde inte förmå honom att fortsätta jakten.

Kvinnan är inte lika viktig som rullen, sa Yusuf när han klättrade tillbaka upp på vägbanan. Utan rullen blir det inga pengar. Vi kan alltid hitta henne senare.

När Royan mycket försiktigt vände på huvudet kunde hon se ficklamporna röra sig tillbaka längs vägen mot Fiaten, som stod parkerad med tända lyktor. Hon hörde bildörrarna slå igen och motorn starta.

Hon var uppriven och skräckslagen och vågade inte ge sig av ännu. Dessutom var hon osäker på om de hade lämnat någon kvar för att bevaka henne. Hon stod på tå med vatten upp till läpparna och skakade, mer av chock än köld, men hon var fast besluten att inte röra sig förrän gryningen kom med ljus och trygghet.

Det var inte förrän mycket senare som hon såg eldens återsken mot natthimlen och lågornas dans mellan palmerna. Då glömde hon sin egen rädsla och släpade sig upp på strandremsan.

Hon föll på knä i dyn vid vattenbrynet, andfådd och darrig i hela kroppen, svag av blodförlusten och chocken.

Huset! viskade hon. Duraid! Gode Gud, gör så att det inte är sant!

Hon släpade sig upp på fötter och började snubblande halvspringa mot sitt brinnande hem.

B acheet släckte strålkastarna och slog av motorn innan de kom till villans uppfart. Han lät Fiaten rulla fram mot terrassen.

De tre männen lämnade bilen och gick uppför trappan till den stenlagda terrassen. Duraids kropp låg bredvid fiskdammen där Bacheet hade lämnat den. De gick förbi utan att ägna honom en blick och vidare in i det mörka arbetsrummet.

Bacheet bar på en billig nylonbag som han ställde på bordet.

Vi har redan förlorat en massa tid. Nu måste vi arbeta snabbt.

Det är Yusufs fel, sa föraren. Han lät kvinnan komma undan.

Du kunde ha tagit henne på vägen, morrade Yusuf, och det klarade du inte.

Det räcker! sa Bacheet. Om ni vill ha betalt är det bäst att ni ser till att det inte blir fler misstag.

Han riktade ljuskäglan mot rullen som fortfarande låg på bordet.

Det är den här vi ska ha. Han var säker, för de hade visat honom ett fotografi av rullen för att han inte skulle ta fel. De vill ha allt – kartor och fotografier. Böcker och papper också, allt på bordet som de använde i sitt arbete.

De stuvade snabbt ner allt i nylonväskan och Bacheet drog igen blixtlåset.

"Nu till Doktari. Ta in honom."

De andra två gick ut på terrassen och böjde sig över kroppen. De tog Duraid om anklarna och drog in honom i arbetsrummet. Hans huvud studsade slappt mot tröskeln, och efter honom syntes ett rött blodspår som glittrade i skenet från ficklampan.

Hämta lampan! befallde Bacheet.

Yusuf gick tillbaka ut på terrassen och hämtade fotogenlampan som låg där Duraid hade släppt den. Den hade slocknat. Bacheet höll lampan mot örat och skakade den.

Full, sa han belåtet och skruvade av locket. Ta ut bagen i bilen!

Medan de skyndade sig ut stänkte Bacheet fotogen från lampan över Duraids skjorta och byxor. Sedan gick han fram till bokhyllorna och tömde resten av bränslet över böckerna och manuskripten.

Han slängde den tomma lampan och tog fram en tändsticksask ur vecken på sin dishdasha. Så drog han eld på en tändsticka och satte den intill rännilen av fotogen framför bokhyllan. En eldslåga flammade upp och vandrade snabbt uppåt. Manuskripten antändes, bladen svartnade och krullade sig. Därefter gick Bacheet bort till Duraids kropp och tände en ny tändsticka, som han släppte på skjortan.

En slöja av blå flammor dansade över Duraids bröst. När flammorna fick tag i bomullstyget och huden under, ändrade de färg och blev orange, och sotig rök steg i en spiral upp mot taket.

Bacheet sprang till dörren, över terrassen och nedför trapporna. I samma sekund som han klättrade in i bilens baksäte, startade föraren motorn och accelererade nedför infarten.

D uraid väcktes av smärtan. Den var så intensiv att den förde honom tillbaka från djup medvetslöshet till vaket tillstånd.

Han stönade. Det första sinnesintryck som mötte honom när han återvände till livet var lukten av sin egen brinnande kropp, och han greps av en fruktansvärd dödsångest.

Hans kläder förbrändes snabbt, de svartnade och vittrade sönder, och smärtan gick inte att jämföra med någonting som han någonsin hade upplevt tidigare. Han uppfattade vagt att hela rummet var ett hav av eld. Rök och vågor av hetta slog över honom, så att han bara otydligt kunde skönja konturerna av dörren.

Smärtan var så ohygglig att han bara ville dö för att slippa genomlida mer. Då mindes han Royan, och försökte uttala hennes namn. Det kom inte ett ljud över hans förbrända läppar, men det var tanken på henne som gav honom kraft att röra sig. Han rullade runt ett varv och hettan slog emot ryggen som dittills hade varit skyddad. Han stönade högt och rullade ännu ett varv, en aning närmare dörren den här gången.

Varje rörelse krävde en nästan omänsklig kraftansträngning och utlöste vågor av outhärdlig plåga. Men när han rullade över på rygg igen, fortfarande i riktning mot dörren, strömmade mild ökenluft in och gav honom nya krafter. Han lyckades ta sig över tröskeln och rulla ner på terrassens svala stenar.

Hans kläder och kropp brann fortfarande. Duraid slog några gånger kraftlöst mot bröstet i ett försök att släcka elden, men händerna var svarta, brinnande klor.

Då kom han att tänka på fiskdammen, och bilden av det kalla vattnet sporrade honom till en sista kraftansträngning. Han krälade och ålade sig över stenplattorna som en orm med krossad ryggrad.

Den fräna lukten från hans egen brinnande kropp gav honom kväljningar och han hostade svagt, men fortsatte envist framåt.

Han sänkte sig oändligt försiktigt ner i dammen, och smärtan när det kalla vattnet träffade det hudlösa brinnande köttet var så stark att han svimmade igen.

När han återfick medvetandet höjde han mödosamt huvudet och fick syn på en figur som vacklade uppför trappan till terrassen.

Under ett ögonblick trodde han att det var smärtan som var så stark att den framkallade hallucinationer, men när gestalten hade kommit upp på terrassen och stod i skenet från det brinnande huset såg han att det var Royan. Det blöta hoptrasslade håret hängde ner i ansiktet på henne och kläderna var sönderrivna. Dyigt vatten strömmade ner på stenläggningen och hennes högra arm var omlindad med en lerig trasa.

Hon såg honom inte. Hon blev stående mitt på terrassen och stirrade skräckslagen in i det brinnande rummet. Så började hon röra sig framåt, men hettan slog emot henne och hon stannade obeslutsamt. I det ögonblicket rasade taket och sände upp en rytande kaskad av flammor och gnistor mot natthimlen. Royan satte upp armen framför ansiktet och snubblade baklänges.

Duraid försökte ropa på henne, men inte ett ljud kom ur hans förbrända strupe. Royan vände om och började gå nedför trapporna. Han förstod att hon var på väg att hämta hjälp. Duraid gjorde en yttersta ansträngning och lyckades få fram ett kraxande läte mellan de svarta och såriga läpparna.

Royan snurrade runt och stirrade rakt på honom, sedan skrek hon. Hans ansikte var inte längre mänskligt. Håret var bortbränt och huden hängde i trasor från kinder och haka. Hon ryggade tillbaka från honom, som om han hade varit ett missfoster.

Royan, kraxade han, och rösten var knappt hörbar. Han lyfte ena handen mot henne i en bevekande gest, och hon sprang fram mot dammen och grep den.

I den heliga jungfruns namn, vad har de gjort med dig? snyftade hon, men när hon försökte dra upp honom ur dammen lossnade handens hud i ett enda stycke, som en grotesk kirurghandske, och kvar var en blödande naken klo.

Royan föll ner på knä bredvid kanten och lutade sig över dammen för att ta Duraid i famnen. Hon visste att hon inte skulle orka lyfta honom utan att göra det hela ännu värre. Allt hon kunde göra nu var att hålla honom och försöka ge honom tröst. Hon förstod att han var döende – ingen människa kunde överleva så svåra skador.

Snart får vi hjälp, viskade hon på arabiska. Snart är det någon som ser elden. Var modig, min kära, mycket snart kommer hjälpen.

Han ryckte och vred sig i hennes armar, plågad av de dödliga skadorna och av behovet att tala.

Handskriften! Hans röst var knappt hörbar. Royan tittade bort mot den förhärjande branden och det som hade varit deras hem och hon skakade på huvudet.

Den är borta, sa hon. Uppbränd eller stulen.

Ge inte upp, mumlade han. Allt vårt arbete…

Den är borta, sa hon igen. Ingen kommer att tro oss utan handskriften…

Nej! Hans röst var svag men intensiv. För min skull, min sista…

Säg inte så, bad hon. Du kommer att bli bra.

Lova, krävde han. Lova mig!

Vi har ingen finansiär. Jag är ensam. Jag kan inte klara det ensam.

Harper! sa han. Royan lutade sig närmare så att hennes öra snuddade vid hans läppar. Harper, upprepade han. Stark hård – klok man…

Och då förstod hon. Trots att han var den sista i raden av namn på Duraids lista, hade hon alltid haft på känn att det var Nicholas Quenton-Harper som var det första alternativet. Han hade så ofta talat om denne man med respekt och värme.

Men vad ska jag säga till honom? Han känner mig inte ens. Hur ska jag kunna övertyga honom? Handskriften är borta.

Lita på honom, viskade han. Han är bra, du kan lita på honom…

Då mindes hon anteckningsboken i våningen i Giza och det material över Taita som fanns på hårddisken i hennes PC. Allt var inte borta.

Ja! Jag lovar att inte ge upp. Det lovar jag.

Det svårt vanställda ansiktet kunde inte längre ge uttryck för mänskliga känslor, men hon kunde ana ett svagt eko av tillfredsställelse i rösten när han viskade: Min blomma! Sedan föll hans huvud framåt och han dog i hennes armar.

När bönderna från byn kom satt Royan fortfarande på knä vid dammen med Duraids huvud i knät. Då hade lågorna slocknat och det första gryningsljuset var starkare än den falnande glöden från elden.

A lla högre tjänstemän från museet och ministeriet för fornminnen deltog i begravningsgudstjänsten i kyrkan i oasen. Till och med Atalan Abou Sin, minister för kultur och turism och Duraids chef, kom ut från Kairo i sin tjänstebil.

Han stod bredvid Royan och deltog i växelsången fast han var muslim. Nahoot Guddabi stod bredvid sin morbror. Nahoots mor var ministerns yngsta syster, ett faktum som, enligt Duraid, uppvägde systersonens brist på kvalifikationer och erfarenhet inom sitt yrke.

Det var en kvävande het dag, mer än trettio grader i skuggan, och till och med i den koptiska kyrkans pelargångar var det tryckande. Royan tyckte att hon höll på att kvävas i de tjocka molnen av rökelse. Det entoniga mässandet från den svartklädda prästen var sövande, och stygnen i hennes högerarm drog och brände. Så fort hennes blick snuddade vid den långa svarta kistan som stod framför det förgyllda altaret, såg hon Duraids nakna och förbrända huvud för sig, och hon svajade i bänken och måste hålla i sig för att inte falla.

Slutligen var gudstjänsten över och hon kunde gå ut öknens rena luft och det klara solljuset. Men ännu var hennes prövningar inte överståndna. I sin egenskap av närmast sörjande var hennes plats omedelbart bakom kistan när de gick i procession till kyrkogården bland palmdungarna, där Duraid hade sin familjegrav.

Atalan Abou Sin kom fram till henne för att framföra sina kondoleanser.

Det är ett fasansfullt brott. Jag har personligen talat med inrikesministern. Myndigheterna kommer att göra allt som står i deras makt för att gripa de som är ansvariga för mordet, tro mig.

Han betraktade henne tyst ett ögonblick och fortsatte:

Får jag föreslå att ni tar ledigt en tid. Ni måste vara ganska slut.

Jag kommer att vara på mitt kontor på måndag morgon, som vanligt, svarade hon.

Abou Sin drog upp en almanacka ur innerfickan på sin kavaj och konsulterade den.

Då vill jag att ni kommer upp till mig på ministeriet på eftermiddagen. Klockan fyra, sa han.

Därefter gick han tillbaka till tjänstebilen, och det var Nahoot Guddabis tur att kondolera. Hans ansikte var sjukligt blekt och han hade mörka ringar under ögonen, men han var lång och elegant med tjockt vågigt hår och mycket vita tänder. Hans kostym var oklanderlig och han doftade svagt av dyr eau-de-cologne. Han såg allvarlig och sorgsen ut.

Duraid var en mycket bra människa, och jag hade stor respekt för honom, sa han, och hon nickade utan att svara på denna uppenbara lögn.

Det hade inte existerat några varmare känslor mellan Duraid och hans ställföreträdare. Duraid hade aldrig låtit Nahoot arbeta med Taitas rullar. Framför allt hade han hållit honom från den sjunde handskriften, och detta hade givit upphov till bittra motsättningar mellan dem.

Jag hoppas att du söker tjänsten som chef, Royan, sa han. Du är väl kvalificerad.

Tack, Nahoot, det var generöst sagt av dig. Jag har över huvud taget inte hunnit ägna framtiden en tanke än. Men du då, kommer inte du att söka?

Naturligtvis. Men det betyder ju inte att ingen annan kan söka arbetet. Kanske du kniper posten framför näsan på mig.

Han log självbelåtet. Hon var kvinna i den arabiska världen och han var ministerns systerson. Nahoot visste precis hur oddsen stod mellan dem.

Vi kan väl vara både vänner och medtävlare? sa han.

Royan log.

Vänner åtminstone. I framtiden kommer jag att behöva alla vänner jag kan få.

Du vet att du har många vänner. Alla på ministeriet tycker om dig, Royan. Det var i alla fall sant, trodde hon. Han fortsatte inställsamt: Får jag bjuda dig på skjuts tillbaka till Kairo?

Tack Nahoot, men jag har min egen bil med mig och jag måste stanna i oasen över natten för att få ordning på Duraids affärer här.

Det var inte sant. Royan tänkte återvända till våningen i Giza samma kväll, men av skäl som hon inte kunde redogöra för själv ville hon inte att Nahoot skulle få reda på det.

Då ses vi på museet på måndag, bekräftade Nahoot.

Royan lämnade oasen så snart hon utan att vara oartig kunde dra sig ifrån släktingar, vänner till familjen och bönder, av vilka många hade arbetat för Duraids familj hela sina liv. Hon kände sig bedrövad och ensam, och alla deras kondoleanser och fromma utgjutelser kändes meningslösa och gav henne ingen tröst.

Det var rusningstid och trafiken var tät på den asfalterade vägen genom öknen, och rader av fordon rörde sig i en stadig ström i båda riktningar. I morgon var det fredag och vilodag. Trots den skadade armen gick det bra att köra. Ändå var klockan över fem innan hon kunde skönja den gröna linjen mot öknens läderfärgade ödslighet, början på den smala remsan av bevattnat och uppodlat land längs Nilen.

Som vanligt tätnade trafiken ju närmare huvudstaden hon kom och det var nästan alldeles mörkt när hon nådde huset i Giza. Härifrån hade man utsikt över både floden och pyramiderna, som reste sig väldiga och massiva mot kvällshimlen.

Hon parkerade Duraids gamla gröna Renault i källargaraget och tog hissen upp till översta våningen.

När hon öppnade dörren till lägenheten blev hon stående på tröskeln, oförmögen att ta in synen som mötte henne. Någon eller några hade vänt upp och ner på vardagsrummet. Chockad tog hon sig försiktigt fram mellan trasiga möbler och sönderslagna prydnadsföremål, kringkastade mattor och nedrivna tavlor. Hon stålsatte sig och gick vidare till sovrummet. Också där var förödelsen total. Dörrarna till klädskåpet stod på vid gavel, en av dem var till och med bortryckt från gångjärnen, och hennes och Duraids kläder var kringkastade. Sängen hade vräkts över ända, madrasserna och sängkläderna låg utslängda på golvet.

Hon kunde känna doften av sönderslagna sminkgrejor och parfymflaskor från badrummet, men hon kunde ännu inte förmå sig att gå in dit. Hon visste vad hon skulle finna där. I stället fortsatte hon vidare genom korridoren fram till det stora rum som Duraid och hon hade använt som arbetsrum och verkstad.

Det första hon såg i det kaos som mötte henne var det antika schackspelet, som hon hade fått i bröllopsgåva av Duraid. Brädet av agat och elfenben var brutet i två delar och pjäserna omkringkastade på ett sätt som tydde på blint raseri. Hon böjde sig ner och plockade upp den vita drottningen. Någon hade brutit huvudet av henne.

Med drottningen i sin oskadda hand gick hon som en sömngångare över golvet fram till arbetsbordet nedanför fönstret. Hennes PC var sönderslagen. Inkräktarna hade krossat skärmen och gått lös på apparaten med något som måste ha varit en yxa. Hon behövde bara kasta en blick på den för att förstå att hårddisken inte innehöll någon som helst information längre.

Hon kastade en blick i lådan där hon förvarade sina disketter. Den och alla andra lådor hade dragits ut och kastats på golvet. De var tomma, naturligtvis. Inte bara disketterna var stulna, utan också anteckningsböckerna och fotografierna. Hennes sista förbindelselänkar med den sjunde handskriften var borta. Efter tre års hårt arbete återstod ingenting, som kunde bevisa att det överhuvudtaget hade existerat.

Royan sjönk ner på golvet, slut och besegrad. Armen hade börjat värka igen, och hon var ensammare och mer sårbar än någonsin tidigare i sitt liv. Hon hade aldrig trott att hon skulle sakna Duraid så fruktansvärt. Hennes axlar började skaka och tårarna välla upp i ögonen. Hon försökte hålla tillbaka dem, men de brände bakom ögonlocken och hon gav upp och lät dem rinna. Här satt hon bland spillrorna av sitt liv och grät tills det inte fanns något mer kvar inom henne. Då kröp hon ihop på den förstörda mattan och föll i sömn av pur utmattning.

N är det blev måndag morgon hade hon nödtorftigt lyckats få ordning på tillvaron igen. Polisen hade gått igenom våningen och förhört henne, och hon hade röjt undan det värsta. Hon hade till och med klistrat fast huvudet på den vita schackdrottningen. När hon lämnade våningen och satte sig i den gröna Renaulten hade hon mindre ont i armen, och även om hon inte kände sig direkt upprymd var hon i varje fall betydligt lättare till sinnes. Hon hade också fått tillbaka sin handlingsförmåga, och nu visste hon precis vad hon skulle göra.

När hon kom fram till museet gick hon först av allt upp till Duraids kontor, och blev irriterad över att hitta Nahoot där. Han satt och tittade på medan två säkerhetsmän packade ner Duraids personliga tillhörigheter i en låda.

Du kunde ha haft den goda smaken att låta mig ta hand om det här, sa hon kallt.

Nahoot gav henne sitt mest vinnande leende.

Ta inte illa upp, Royan. Jag tänkte bara att jag skulle hjälpa till. Han rökte en av sina feta turkiska cigaretter. Hon avskydde den tunga myskdoften.

Royan gick fram till Duraids skrivbord och öppnade den översta lådan till höger.

Min mans almanacka brukade alltid ligga här. Den är borta nu. Har du sett den?

Nej, det fanns ingenting i den lådan när jag tittade efter, den var tom.

Nahoot vände sig till vakterna som för att få bekräftelse, och de skrapade med fötterna och skakade på huvudet. Det spelade egentligen ingen roll, tänkte hon. Den boken innehöll inte någon värdefull information. Alla viktiga anteckningar hade hon tagit hand om, och det mesta av det hade funnits på hennes PC.

Tack, Nahoot. Jag tar hand om resten. Du har ditt arbete att tänka på.

Tala om för mig om du behöver någon hjälp. Han bugade sig lätt innan han gick därifrån.

Det tog henne inte lång stund att röja färdigt i Duraids arbetsrum. Hon fick hjälp av vakterna att bära lådorna med hans saker till sitt eget rum och stapla dem mot väggen. Sedan ägnade hon hela lunchen åt sina egna arbetsuppgifter, och när det var klart hade hon fortfarande en timme kvar till mötet med Atalan Abou Sin.

Om hon skulle hålla löftet till Duraid måste hon räkna med att resa bort en tid, och hon kom på att hon kunde använda den lediga stunden till att ta farväl av sina favoritskatter. Hon gick ner till utställningssalarna.

Måndag var alltid en jäktig dag, och överallt svärmade turister. De flockades runt guiderna som får runt herden och trängdes kring de mest berömda utställningsföremålen, medan de lyssnade till de väl inövade ramsorna på alla världens tungomål.

Trängseln var störst i de rum på andra våningen som innehöll skatterna från Tutankhamons grav, och hon stannade inte länge där. Men hon lyckades ta sig fram till montern med barnfaraons praktfulla dödsmask av guld. Royan tyckte att den omgavs av en aura av mystik, och som vanligt när hon såg den, började hennes hjärta slå snabbare.

Hon stod där framför montern, inklämd mellan ett par bastanta och svettiga tanter, och föll i tankar som så ofta förr. Detta var en obetydlig vekling till kung, som ändå hade gravsatts med pompa och ståt, omgiven av stora skatter. Man kunde knappast föreställa sig hur de mäktiga faraonerna ur Ramses-ätten hade begravts och vad de fått med sig på sista färden.

Härnäst gick hon för att betyga den gamle kungen sin vördnad. Ramses II hade sovit i mer än trettio århundraden, och hans urgröpta ansikte hade ett inåtvänt och rofyllt uttryck. Hans hud hade en genomskinlig, marmorliknande glans. De få hårstrån han hade kvar på huvudet var ljusa och färgade med henna. Händerna, som också var färgade med henna, var långa, smala och eleganta. Men allt han hade på sig var en linnetrasa. Gravplundrarna hade inte ens dragit sig för att linda upp den mumifierade kroppen för att komma åt amuletterna och skarabéerna under linnebandagen, och nu var han nästan naken. När han upptäcktes 1881 i dödstemplet i Der-el-Bahri var det bara ett papyrusfragment vid hans bröst som avslöjade vem han var.

I detta fanns det antagligen en sens moral. Men när Royan stod framför de sorgliga resterna av denna farao kunde hon ändå inte låta bli att grubbla över det som hon och Duraid