Det brinnande hjärtat

By Kjell E. Genberg

Robert är tillsammans med sin fästmö och hennes far i Sundsvall för att köpa hennes brudklänning. Fadern ser en möjlighet att hitta ett bättre parti för sin dotter och uppmuntrar grosshandlarens son att uppvakta henne. Ur det förflutna dyker Catharina upp, nu som medlem i ett turnerande teatersällskap och rallaren slits mellan dem båda. Triangeldramat når sin kulmen när staden ödeläggs av en våldsam brand och Roberts liv får en ny vändning. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 23, 2023
• ISBN: 9788728591864

Book preview

Kjell E. Genberg

Det brinnande hjärtat

SAGA Egmont

Det brinnande hjärtat

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2023 Kjell E. Genberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728591864

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

KAPITEL ETT

Kvinnan i fönstret var zigenerska och hette Catharina. Hon hade sett den unge mannen vanka av och an på gatan utanför Hotell Knaust i nästan en timme. Buketten med rosor, som han höll i handen, var fortfarande vacker att se, men om han inte ganska snart träffade den som skulle få blommorna, skulle de börja sloka.

Gång på gång stannade han utanför urmakeriets lilla skyltfönster och såg på klockan innanför glaset.

Det var när han stod där som han blev synlig för Catharina som tittade ut från andra våningen i ett träruckel på tvärgatan intill. Det var en byggnad så illa medfaren av tid och vanskötsel att den knappt längre kunde kallas för ett hus.

När kvinnan först upptäckte den unge, rakryggade och ståtlige personen med blomstren var hon inte värst intresserad. Hon såg honom som en alldeles vanlig trånande älskare, vars föremål för den brinnande lågan såg till att vara försenad, på vissa kvinnors vis. Men sedan hon sett honom stanna ett par gånger utanför skyltfönstret tyckte hon sig känna igen honom. Det var någonting bekant med hans sätt att röra sig.

När han stannade vid urmakarens ruta för fjärde gången såg han sig om åt alla håll, och då råkade han också titta bort mot huset i vars fönster Catharina stod.

Det var en ung person, en som just passerat ynglingsstadiet och blivit man. Han hade ett vackert ansikte med rak näsa och markerade drag under ett hårsvall som redan från början var blont men som ljusnat än mer av att han befunnit sig mycket utomhus. Solen hade brynt ansiktet och gett det en djup och frisk färg. Mest lade hon märke till den sensuella munnen med dess markerade amorbåge.

När kvinnan såg ansiktet insåg hon med ens vem han var. Många långa månader tidigare, en höstnatt då månen uppe på himlapällen var av det slaget att den fick blod att svalla, hade den här mannen tillsammans med en kamrat kommit till hennes och systern Elisavetas lägerplats i en glänta vid vägen mellan Stockholm och Uppsala.

De båda männen var på flykt undan myndigheterna och när de såg elden och den bjärt målade husvagnen hade de smugit fram mot zigenarlägret för att se om de kunde få övernatta där. Kvinnan i fönstret på andra våningen hade redan den gången tyckt att den yngling hon nu betraktade var vacker. Hon ville ha honom. Det ville också hennes syster.

Flyktingarna fick logi vid elden den natten. Det började bli kyligt så kvinnorna hade dessutom skänkt de illa klädda männen ett par ryska militärkappor.

Catharina log lite vemodigt vid minnet. Den kvällen vid elden hade hon spått de båda främlingarna. Nu mindes hon inte själva spådomen, bara att hon blivit upprörd och upphetsad av att hålla den här unge mannens hand. Men han hade inte velat vara med henne eftersom han redan hade en kvinna i sina hemtrakter.

Den känsla av hetta hon fått av att hålla honom i handen hade emellertid inte gått över. För att lindra den tog hon med sig hans norske kamrat ut i skogen. Det blev en besvikelse. Norrmannen var en loj älskare som mest tänkte på sig själv.

Catharina tog glaset med öl från det lilla bordet intill sängen och drack en klunk som hon nästan genast spottade ut. Ölet var surt och illasmakande. Det flöt små jästkakor på ytan och skum saknades helt.

Smaken i munnen påminde henne om vad som hänt senare på natten, den gången i gläntan vid vägen. Bröderna Istvan och Raoul hade kommit hem till lägret efter att ha hämtat några hästar. De trodde förstås att männen vid elden varit systrarna nära och dessutom stulit de båda ryska kapporna. Catharina hade haft fullt schå att hindra sina bröder från att skjuta rymlingarna. När sedan de två nattgästerna gett sig av och poliserna kom behövdes det inte mycket för att Istvan och Raoul skulle berätta vad de visste.

Poliserna hade satt efter rymmarna, men det hade också Elisaveta gjort. Den här mannen väckte samma känslor hos systern som han gjort hos Catharina, och efter den natten hade de inte setts mer.

När Catharina och de två bröderna en tid senare sammanstrålade med sina föräldrar och resten av familjen blev det ett väldigt rättarting. Systern Elisaveta försköts ur familjegemensamheten. Hon skulle aldrig mer få kallas rom, utan för evigt vara en utstött.

Allt för denne mans skull. Vad var det nu han hette? Catharina letade i minnet en god stund innan hon fann hans namn.

Robert Stark! Ja, så var det. Robert Stark som bestämt sig för att bli rallare.

Hon undrade om Elisaveta någonsin fann Robert. Tydligt var att polisbetjänterna inte gjort det, eftersom han nu stod på en gata i Sundsvall med en rosenbukett i handen. Catharina visste att Robert Stark söktes för mord och en sådan människa släpptes inte ut i frihet hur som helst. Det brukade bli själen som kom fri sedan skarprättaren utfört sitt makabra arbete.

Nu var han åter försvunnen ur hennes synfält. Hon tänkte tillbaka och undrade en aning om det var denne Robert Stark som också lockat bort henne från familjen, precis som han gjort med Elisaveta. Kanske, kanske inte. Ett var emellertid säkert. Livet hade blivit nästan outhärdligt sedan Elisaveta gav sig av. Bröderna pinade henne med sina eviga nålstick om att hon var en fallen kvinna, inte bättre än systern, för nog hade hon varit tillsammans med någon av männen som sökt nattlogi i lägret den där höstnatten. Catharina nekade utan att ens rodna åt lögnen, men när de kom till Gävle orkade hon inte med alla beskyllningar längre. Far och mor hade också påverkats. De såg henne på ett nytt sätt, med förebråelser i sina blickar.

De hade ställt sina vagnar i utkanten av sjöfartsstaden vid gästrikekusten. Far tog med Istvan och Raoul till torget i Gävle för att försöka bli av med den sämsta hästen. Det var en så usel krake att den knappt orkade stå på benen trots att den var fullproppad med arsenik. De hittade en köpare och kom tillbaka med kontanter.

Samma natt kom också den som köpt hästen. Han hade sällskap med flera berusade män som skulle hjälpa den arge och lurade gävlebon att skipa rättvisa i zigenarlägret. Mor och Catharina lyckades slinka undan bland snåren men både fadern och bröderna fick ta emot ordentligt med stryk när de jagades med påkar och störar.

Sedan kom myndighetsfolk till platsen. De brydde sig inte om att de tre zigenska männen var brutalt misshandlade och blåslagna. Det enda de bestämt sig för var att lägret skulle brytas och packet försvinna så långt därifrån som möjligt. Familjen fick en halvtimme på sig att stuva in sina saker och spänna hästarna för husvagnarna.

Den missbelåtne hästköparen fick tillbaka sin köpeskilling och mer därtill innan den lilla karavanen fortsatte norrut från Gävle. Men då var inte Catharina med längre. Hon hade lagt av klanens traditionella kläder, bytt ut dem mot sådana plagg som vanliga svenskar använde och dragit iväg in till stan.

Hon vandrade längs nattomma gator med hungersvidande mage eftersom familjen skulle ha köpt mat för den vinst hästförsäljningen gav. Tidigt på morgonen satt Catharina vid ett hamnmagasin och såg solen gå upp över vattnet. Vid kanalens lastkajer trängdes skeppen, små smäckar och större skutor från främmande land om vartannat. Alldeles utanför en vacker byggnad låg en vit ångbåt med landgången bevakad av en ung man i skärmmössa.

Han fick syn på henne och kom fram, frågade vad hon gjorde nere i hamnen vid denna okristliga tid på dygnet. Troligen gav hon inget godtagbart svar eftersom han fick för sig att hon var en av de horor som brukade stryka runt dessa kvarter. Sjömannen hade en plunta i fickan och bjöd. Spriten smakade inte gott, men den värmde i kylan.

Då hon inte ville ha mer utan förklarade att hon var hungrig bjöd han henne ombord. Den unge sjömannen hette Olof och var befälselev på passagerarångaren Hudiksvall. Därför hade han egen hytt midskepps och till den hämtade han mat från köket. Olof bullade upp med skinka, korvar, ägg och bröd som hon girigt sköljde ner med öl.

Det slutade med att Catharina följde med som fripassagerare när Hudiksvall avseglade norrut nästa dag. Biljetten betalade hon när befälseleven var i hytten och ville komma till henne, och nu efteråt var hon säker på att den resan kostat henne mer än den var värd.

Hon upptäcktes av styrman när fartyget var på väg in till Norrsundet och han hotade kasta av henne där. Men Catharina grät och bönade, suckade och ojade sig, och till sist fick kapten Lundvist avgöra saken.

När han hört hennes historia blev Olof ilandsatt i Norrsundet.

– Har han utnyttjad dig? frågade kaptenen och Catharina kunde inte annat än erkänna det.

Styrman fick i uppdrag att skaffa fram medel mot den sorts löss som bosätter sig på alla håriga ställen på kroppen utom huvudhåret och en stor del av resten av resan satt hon i hytten och grät. Salvan luktade oerhört illa, men den hjälpte, och när s/s Hudiksvall befann sig i staden som gett fartyget dess namn hade hon blivit av med de krälande, bitande smådjuren.

Kaptenen hade undrat vart Catharina var på väg och hon svarade Sundsvall eftersom det var den enda stad hon kände till längs den norrländska kusten.

– Du får åka med dit, sade kapten A.V. Lundkvist innan de lämnade Hudiksvall. Som motprestation skall du hjälpa till i köket.

Han gav henne en slant så att hon kunde gå i land och köpa ett passande förkläde. Inne i Hudiksvall träffade hon en zigenerska som hon kände och berättade om sjömannen hon träffat, men hon sade inget om att han blivit ilandsatt och inte heller något om varför.

När de avseglade skalade hon potatis till dess hon aldrig ville se en alströmersk knöl mer och utanför Hölick blåste det upp. Resten av besättningen skrattade gott åt henne där hon hulkande stod vid relingen. De kallade stormen för laber bris och henne för en oförbätterlig landkrabba.

Ingen av sjömännen ombord hade tid att ägna sig åt henne. Hon fick sköta sin sjösjuka bäst hon kunde. Till sist smakade det bara galla i munnen och magen vreds som i kramper när hon försökte kräkas ut ingenting. Catharina tyckte att fartyget vrenskades och stångades med vågorna. Aldrig hade hon upplevt något liknande. Hon ville bara dö.

När hon med en kraftansträngning hävde sig upp på relingen för att kasta sig ner i det skummande vattnet för att göra slut på alltsammans kände hon ett par starka händer på sina axlar. De drog henne tillbaka ombord och sedan svimmade hon.

Då hon vaknade igen låg hon i en främmande koj och intill henne satt en äldre man med skallig hjässa och vänliga ögon. Han hade en märklig, schackrutig kostym på sig och över axlarna slokade en svart slängkappa. I handen höll han en klut som han doppade i vatten och strök henne över pannan med.

Han pratade oavbrutet. Först uppfattade hon ingenting av vad han sade och när hon såg som mest oförstående ut skrattade han och tyckte att hon inte behövde bry sig om alla orden.

– Jag repeterar en roll, sade han. Hur mår ni, sköna dam?

Catharina kände efter och fann att hon kände sig mycket bättre. Det verkade som om fartyget rullade mindre och illamåendet hade släppt nästan helt och hållet.

– Jo, tack, svarade hon och försökte ta sig upp på ena armbågen, men han tryckte med lätt hand ner henne på rygg igen. Jo, tack, det känns inte alls som förut, fast jag har ont i magen.

– Det är sjösjukans efterverkningar, förklarade han allvarligt och lade ifrån sig kluten. När man inte orkar vomera längre har magmusklerna fått arbeta oerhört mycket.

Hon hade aldrig tidigare hört ordet vomera, men begrep av sammanhanget att det betydde kräkas.

– Repeterar en roll? frågade Catharina sedan. Är ni skådespelare?

Mannen i den schackrutiga kostymen rätade på ryggen och såg plötsligt mycket stram ut.

– Bättre än så, sköna dam, sade han. Jag är teaterdirektör. Mitt sällskap är på väg till Sundsvall för att genomföra ett engagemang. Känner ni till något om konsten och musorna?

– Inte mycket, sade hon. Fast jag har sjungit och spelat tamburin för folk på marknader.

Det gjorde honom mycket intresserad. Det syntes tydligt, fast han inte tog upp ämnet mer den dagen. När Catharina frisknat till så pass att hon åter kunde skala potatis sågs de inte så mycket. Men på kvällen innan s/s Hudiksvall skulle lägga till i Sundsvall kom teaterdirektören till henne.

– Vi saknar en medarbetare för en mindre roll i pjäsen, sade han och höll hennes hand i sin mycket länge. Vad jag förstår är ni inte anställd ombord. Ni skall också gå i land i Sundsvall. Har ni arbete som väntar där?

Det svarade hon nekande på och när han erbjöd henne att bli medlem av sällskapet tackade hon omedelbart ja.

– Det är förstås bara på prov, sade han. Och lönen är inte hög.

Det var sant att lönen var mycket låg. Det rum hon hade i rucklet på tvärgatan kostade inte mycket, men när det var betalt och hon hade ätit en måltid per dag blev det nästan inget över. Fast Catharina hade i alla fall fått ut sin lön. Det fanns andra i sällskapet som inte fått någonting på länge.

Teaterdirektör Jurgelius hade skrivit pjäsen själv, och Catharina hade hört flera av skådespelarna i smyg säga att det var den värsta smörja de varit med i på decennier. Själv tyckte hon att handlingen var mycket sorglig och bra. Den handlade om ett älskande par som inte fick varandra eftersom flickans mor och far tyckte att pojken var för fattig. Men mot slutet förlorade de högsinta föräldrarna alla sina pengar, och pojken fick ett bra arbete. Då dög han, och de unga fick varandra.

Själv spelade hon en piga som bara hade ett par mycket korta repliker. Till gårdagens föreställning hade Catharina under teaterdirektörens överinseende fått öva in en liten visa som skrevs in i pjäsen. Den hade hon fått mycket applåder för, och aldrig kunde hon väl ana att det skulle kännas så att få uppskattning av en publik.

Däremot minskade uppskattningen hos de andra skådespelarna, som tyckte att hon fick för mycket utrymme. De klagade hos Jurgelius, men han vidhöll att hon skulle sjunga visan också i fortsättningen eftersom folk tyckte om det musikaliska avbrottet.

– Jag håller på att skriva en visa till åt henne, sade teaterdirektören. Det kan inte skada att lätta upp tragiken i första akten. Då kan Kärlekens sorgsna vind bli en verklig succé för oss alla. En succé behöver vi. Då får vi pengar att röra oss med.

Dagen innan hade hela ensemblen – som inte var större än fem personer – varit hos F.W. Hellbergs Fotografiateliéer tre trappor upp i ett hus i hörnet Storgatan och Norra Tullgränd där de blivit avbildade. Jurgelius hade lagt ner stor energi på att få arbetet utfört mot räkning och likadant hade han gått till väga för att få en affisch med bilden tryckt.

– Vad heter du i efternamn, Catharina? hade han frågat. Vi skall alla ha våra namn med på affischen. I morgon kommer den att sitta uppe på alla viktiga platser runt om i Sundsvall. Sedan får vi säkert fulla hus till alla föreställningarna.

När hon berättade att hon inget efternamn hade blev teaterdirektören fundersam, men han sken snart upp och sade att det var lika bra. Då kunde han hitta på ett som var slående. Sedan tänkte han en god stund, med det hundlika ansiktet i djupa veck.

– Vad sägs om Angelica? frågade han. Catharina Angelica, det låter konstnärligt och bra.

– Ni gör som ni vill, herr Jurgelius, hade hon svarat.

Nu hängde de nytryckta affischerna på många platser i staden. Hon hade smugit sig ut och tittat på dem och blivit stolt av det hon såg. På bilden syntes hon mycket tydligt. Det svarta håret sprakade mot en ljus bakgrund och scenklänningen fick bysten att framhävas. När de fotograferades hade hon lagt ena benet över det andra, något som gjorde att en bit av vaden syntes. Fotografen ville välja bort den bilden, men Jurgelius var bestämd.

– Det ser lite syndfullt ut, sade direktören. Det finns inget som kittlar nyfikenheten så mycket som synd.

Det stod mycket folk och tittade på affischen. En kvinna sade usch och fy när hon såg den lilla biten naket ben och mannen i hennes följe suckade instämmande fast han inte kunde ta blicken därifrån.

En pojke i trettonårsåldern stavade sig igenom namnen och hon kände sig ännu stoltare när han läste Catharina Angelica. Eftersom han drog med fingret längs bokstäverna när han läste kunde hon nu se hur just hennes namn såg ut i tryck. Och hon började fundera på att en dag lära sig konsten att förstå tryckta och skrivna ord.

Catharina stod alldeles stilla vid fönstret och drömde. Bara några dagar tidigare var hon en förlupen zigenerska, sedan fripassagerare – nästan hora – på en ångbåt och nu kunde alla som ville se hennes bild och hennes namn på affischer. Hur skulle detta sluta?

De andra skådespelarna – för nu tyckte hon att hon hörde till dem, fast de såg henne som en inkräktande amatör – hade talat om aktörer och aktriser som blivit omåttligt berömda. Sådana tjänade så mycket pengar att det knappt gick att räkna samman summorna.

Tänk om jag blir en sådan, tänkte hon och hävde sig på tå några gånger i en nigande rörelse. Tänk om jag blir rik och berömd. Och det bara av att jag har sångröst och lyckats lära mig en visa och ett par meningar utantill.

Dessa tankar uppfyllde henne så mycket att hon först inte uppfattade att det knackade på dörren. Men när knackningen övergick till ett bultande slets drömmarna i kras och föll ner på det av smuts och ohyra skorviga trägolvet.

– Kom in.

Varelsen som visade sig i dörröppningen var omåttligt ful. En gång i världen hade man kanske kunnat se att det var en kvinna, men nu hade hon krympt ihop av ålder och fattigdom till en dvärgliknande gestalt.

Under en trasig stickad mössa stack några grå testar fram, ansiktshyn var som hopknölad och därefter dåligt utslätad pergament över ett alldeles för stort kranium. Ögonen satt så djupt inne i sina hålor att man knappt skulle ha upptäckt dem om de inte lyst så ljusblå. Under den sammanpressade näsan växte en skäggvårtas ymniga strån och när kvinnan öppnade den elakt smala munnen syntes en ensam tand mitt i överkäken. Den