Jagad på flykten

By Kjell E. Genberg

När Robert jagas på flykten från ett dråp han inte begått tar han sin tillflykt först till Stockholm och sedan i den hårda verkligheten som rallare. Vad finns det hos Robert som lockar kvinnorna: den svekfulla hemma i byn, spådamen som läste hans framtid och den vackra hälsingeflickan som gav honom nytt hopp? Kanske ligger lockelsen i att han inte är som andra, att han har drömmar om ett bättre liv. Men vad kan de vänta sig? Utnyttjar Robert deras lidelser eller utnyttjar de hans? En berättelse om hårda män och deras kvinnor, om farligt arbete i en nära tid som ändå känns så avlägsen. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 22, 2023
• ISBN: 9788728591888

Book preview

Kjell E. Genberg

Jagad på flykten

SAGA Egmont

Jagad på flykten

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2023 och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728591888

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

KAPITEL ETT

Robert hade tagit av sig skjortan och den nakna överkroppen var redan bronsbränd av sol. Det blonda, lite rufsiga håret var ganska långt och fladdrade lätt i den ljumma vinden. Oxen drog och stretade framför plogen, vars nyvässade billjärn skar ner i jorden och vällde upp den i raka fåror. Robert styrde djuret mer med korta rop och läten än med tömmarna. Händerna var hårt knutna kring trähandtagen och de seniga armarnas muskler spändes då det tog emot och billen ville lyfta.

Åkern var inte stor. Här och var stack det upp stora stenar som han måste runda med plogen. I fältets utkant stod en gråblekt timrad lada, sned och vind av blåst och elakt väder.

Han var fyllda sexton år och mer en man än en yngling, både till kroppskrafter och sätt. Föräldrarna hade slitits ut av hårt arbete och umbäranden på det lilla, magra torpet med dess steniga marker i smålandsbyns utkant. Robert fick ta över mer och mer av arbetet eftersom far tvingades göra allt längre dagsverken hos hemmansägare Svedman.

Torpet var visserligen friköpt med svett och möda, men skulderna till hemmansägaren tycktes aldrig bli till fullo betalda, trots faderns eviga slit.

Om några år var det tänkt att Robert skulle överta torpet, sätta föräldrarna på undantag och fortsätta ett arbete som möjligen gav mat för dagen, men knappast mer. Jordlotten begränsades av barrskogen i väster och den lilla sjön mot norr. I övrigt var den omringad av Svedmans ägor.

Ida Hultberg stod inne i krattet vid skogsbrynet och betraktade den vackre och starke unge mannen. Hon var ett år äldre än Robert, men den åldersskillnaden var enbart räknad i dagar och månader. Hon visste med sig att han var växt fortare, blivit vuxen av de problem och det arbete som lastats över på honom.

Nu var det med blandade känslor hon stod dold och tittade på Robert. Hon hade alltid tyckt om honom, för de hade känt varandra ända sedan de var barn, och ibland hade hon väl också inbillat sig att hon var kär i honom. Fast vad var det att vara kär? En nymodighet som kommer från romanskrivare och stadsbor, hade far sagt när hon en gång talat med honom om sådana känslor. Här på landet var det andra saker som ansågs viktiga.

Hon var också torparjänta, men hennes föräldrar hade det bättre förspänt. De bodde på andra sidan byn, i ett område där marken var bördigare och där skulderna inte tyngde lika hårt.

Det kom en sval vindpust mellan träden. Den rörde hennes långa, ljusa hår och fick för ett ögonblick blusen att fladdra över rundade ungflicksbröst. Den plötsliga svalkan gjorde att fjunen på kinden styvnade, men bara för en kort sekund. Så var vindilen ute över åkern. Den fläktade upp damm vid plogbillen och föste upp det i Roberts ansikte. Han åstadkom ett gutturalt ljud och oxen stannade lydigt. Så plockade han fram en trasa ur fickan och torkade sig i ansiktet och ner över halsen, där svetten kliade.

Hon kände en våg av ömhet stiga genom bröstet.

Men den var blandad med skam.

Nu hade de hållit samman i mer än ett år och alla i byn räknade dem som ett blivande par.

Nej, inte alla. Ingvar Smedman, hemmansägarens äldste son och den som med förstfödslorätt skulle överta traktens största ägor, ville inte se det så. Han hade i hemlighet besökt henne flera gånger, betygat att han ville se henne som mor i sitt kommande hus, gett henne presenter som hon tvingats gömma både för sina föräldrar och för Robert.

Ingvar var också en vacker pojke, nitton år gammal och mycket medveten om att han skulle bli bygdens ledande person så fort föräldrarna lämnade över gården till honom. Han var van att få sin vilja fram och så fort de var ensamma visade han också vad han ville. Den senaste tiden hade han sökt hennes sällskap allt oftare, varit alltmer pockande och övertalande.

– Jag kan ge dig mycket mer än någon annan, sade han för två dagar sedan då han letat upp henne i skogen där hon plockade granris. Titta bara på det här!

Ur ränseln tog Ingvar fram ett glittrande skrin som såg ut att vara av silver. Han låste upp det med en liten nyckel och inuti låg en spegel, en kam och en hårborste, allt i samma glänsande metall.

Ida hade flämtat högt när hon såg denna skatt.

– Vill du ha skrinet? frågade Ingvar.

Hon stirrade med stora ögon på det gudomligt vackra. Skrinet var sirat med sköna vågmönster och hade ett handtag i gul metall. Ida undrade tyst för sig själv om det kunde vara guld, men hon vågade inte ställa frågan.

– Vill du ha det? undrade han igen.

Då släppte hon sin granrisbörda och drog med fingertopparna över den solvarma metallytan. Han log mot henne med vita tänder och lät henne ta upp spegeln. Den var alldeles blank, inte alls lika fläckig och sprucken som den de hade i finrummet därhemma. När hon tittade i glaset fann hon att hon var vacker. Kinderna var rosiga, de blå ögonen glittrade, håret hängde guldgult ner mot axlarna. Det var inte alls som att titta i den vanliga spegeln som buktade sig här och var och förvrängde dragen hos betraktaren.

Ja, hon ville ha det! Något så härligt som skrinet med dess innehåll hade hon aldrig sett tidigare. Men hon visste också att om hon tog emot det skulle Ingvar kräva det av henne som ännu ingen fått. Och hon skulle aldrig kunna visa skrinet för någon.

Hon hade tänkt på Robert samtidigt som hon kände att hon rodnade. Ingvars leende blev allt självsäkrare och plötsligt tog han ifrån henne spegeln, lade ner den i skrinet och låste med den lilla nyckeln. Ida slickade de torra läpparna. Ingen flicka i byn hade någonting så vackert. Men hon var osäker om den silverne skatten verkligen var värd det pris hon visste måste betalas. Det gick inte att till fullo lita på Ingvar. Det han sade och lovade kunde vara flyktigt. Somliga påstod att han var en lismande lögnare som kunde ta till vilka ord som helst för att åstadkomma det han ville.

Robert och hon!

Det skulle ju bli Robert och hon.

Aldrig var det utsagt, men hon förstod instinktivt att Robert älskade henne. Han hade också visat det, fast inte på samma sätt som Ingvar. Inte lika trånande och uttalat, utan på ett självklarare och kärvare sätt. De var barn av samma släkte, ingen av dem finare än den andra, så som Ingvar och hans släkt ansågs stå över resten av byborna i kraft av större förmögenhet och vidsträcktare marker där skördarna alltid blev goda, till och med när torpare och småbönder bara fick in några strån i ladorna.

Visst älskade hon också Robert. Eller? Hon stirrade girigt på skrinet och visste inte längre vad hon egentligen kände. Ingvar sträckte ut handen och rörde vid hennes axel, lät fingrarna glida mot halsen, stryka ner mot bluslivet och snudda vid brösten. Hon backade ett steg och han blev stående med utsträckt hand. Leendet satt kvar i hans ansikte, som fastfruset, och blicken blev stel samtidigt som han andades häftigare.

Så hade aldrig Robert gjort. Torparpojken var blyg i kvinnosällskap, han som de få övriga ynglingarna i trakten. En enda gång hade han rört vid henne – om man inte räknade de gånger de dansat – och det var efter slåttern förra året när de stod bakom den stora hövolmen och alla andra var på väg hem från åkern. Då drog han henne till sig och tryckte henne hårt mot bröstet. Ida hade slutit ögonen och väntat på kyssen, men den kom aldrig. Robert hade plötsligt släppt taget och tagit ett par steg ifrån henne.

– Blir ni aldrig färdiga där borta? hördes en grov mansröst.

– Jo, far, hade Robert svarat. Jag håller på att lägga upp det sista.

Ida hade den gången tänkt på hur det skulle vara att bli husfru i Starks lilla torp. Jämförde man det med Ingvar Svedmans hemman var det en usel kula. Grå väggar av liggande timmer som drevats och tätats med mossa och invändigt isolerats med papp och tidningar innanför entumsbräderna. Där var lågt i tak och de två rummen innanför köket med den murade och kritade spisen var ynkliga. Fähuset på andra sidan gårdsplanen, med brunnen i centrum, var inte heller stort. Där fanns plats för två oxar trots att torpet bara klarade av att föda en. Två kor och en sugga fick rum i andra änden och hopbyggt med kreatursbyggnaden stod det sneda skjul som rymde hönsen.

Det var ganska likt hennes eget hem om man såg till det yttre. Men själva hade de det timligt bättre. Deras förråd var mer välfyllda, jordkällaren dignade av potatis och rotfrukter och på de hyllor far snickrat stod konserver av alla de slags frukter och bär som naturen runt om kunde erbjuda.

Robert Stark bodde i ett fattigtorp.

I ett hem tillsammans med honom kommer jag inte att få mycket silver, hade Ida tänkt.

Som hans mor såg ut skulle hon kanske också komma att bli, kutig och grå i förtid, bylsigt klädd för att klara det råa inne i torpet, fårad och rynkig av bekymmer och arbete, håret stripigt och i testar eftersom hon inte ägde kam och borste och spegel i silver.

Ja, hon ville verkligen ha skrinet!

Robert sjönk undan i hennes medvetande allt eftersom hon stod där och såg på det som kunde bli hennes förtida morgongåva. Han hade inte skänkt henne något, om man inte räknade den spelpipa av sälg som han en gång täljt till henne nere vid ån. På den hade hon kunnat spela melodier, inte så vackra kanske, men melodier likaväl. Och en gång gav han henne en huvudduk när de träffades på marknaden. Han hade förmanat henne att gömma den väl, inte visa den för någon, för det var ingen fästmansgåva.

Det hade han visserligen inte sagt, men hon hade förstått att det var så. Ingen fästmansgåva, minsann!

Då var väl inte heller den sneda pigtittaren han snickrat åt henne någon fästfolksgåva. Den hade en spegel, men ingen spegel kunde jämföras med den Ingvar frestade henne med.

– Vill du? frågade Ingvar igen och rösten lät konstigt darrande och sträv.

Ida kämpade med sina stridiga känslor. Det var fel att vilja, det visste hon, för det stod så i katekesen. Men kunde inte katekesen ha fel? De som räknades för något i byn var ju inte de som inget hade. Det var de med egendom och ting som man såg upp till, som hade lyckats här i livet. Inte frågade man hur de kommit över sina ägodelar, åtminstone inte så ofta. Det talades visserligen ibland om hur Svedman lurat till sig marker av sådana som behövt pengar och tvingats låna. Men den som lånade fick skylla sig själv om lånet inte kunde betalas tillbaka inom stadgad tid. Då förlorade man sin pant.

Det var en allmänt känd hemlighet på bygden att Svedmans ville åt Starks torp. Det låg i vägen för hemmansägarens planer på att expandera och utnyttja markerna kring sjön. Det var från fadern som Ingvar ärvt förmågan att få sin vilja fram.

Gubben Stark var gammal och utsliten. Han kunde knappast leva mycket länge till. Gumman var inte heller så frisk, och vad skulle hon med ett torpställe utan sin gubbe.

Ida hade hört tal om att hemmansägare Svedman hade någonting i kikaren för att få undan sonen Stark. Om han inte fanns kvar som arvinge var det sedan inte så svårt att få ut de båda åldringarna på socknen. Därmed var vägen banad för Svedmans att komma över den bit land de tydligen åtrådde så mycket.

Det var möjligt att detta var folkprat och inget annat, men kanske skulle Robert bli av med sitt torp. Var stod hon då om hon valde honom? Den som var utkörd på backen hade inget värde, om en sådan talade man bakom ryggen.

Den har värde som har silver.

– Ja, jag vill ha skrinet, hade hon svarat till sist.

Torpet vid sjön orkade inte längre klänga sig fast i hennes tankar. De funderingar hon haft om att hon och Robert kanske skulle ta ut lysning den sensommaren skingrades som dimmor över vatten när solen börjar värma.

Ida tänkte på skrinet och på ingenting annat när Ingvar tog hennes hand och ledde henne djupare in i skogen. Sedan låg hon under granens yviga grenar med kjolen uppdragen till midjan. När hon nu slöt ögonen och tog emot kyssarna var det inte av förväntan. Hon ångrade sig redan, men det var för sent.

Skrinet, tänkte Ida. Spegeln, kammen, borsten.

Plötsligt gjorde det ohyggligt ont. Hon skrek till och bet sig sedan i handen för att kväva ljudet. Ingvar befann sig ovanpå henne. Hon såg hans förvridna ansikte över sitt genom halvslutna ögonlock. Smärtan började gå över, men hon kände inget av det ljuvliga hon hört berättas av mer vuxna kamrater. Sedan låg han tungt över henne, andades flåsande och det rann lite saliv ur hans ena mungipa. Han rullade av henne och låg bredvid på rygg.

– Var det skönt? frågade Ingvar.

Ida nickade tyst eftersom hon förstod att han ville ha det på det viset. Sedan skyndade hon att dra ner kjolen över benen igen.

– När vi blir ett par skall vi göra så här många gånger, sade han. Så ofta vi någonsin kan. För du vill väl ha mig, Ida? Inte är väl den där torpardrögen Robert någonting att ha jämfört med mig?

Hon svarade inte, drog bara till sig skrinet och slöt det hårt i famnen. Ingvar såg länge på henne, upphävd på ena armbågen. Sedan ålade han sig ut ur grangrenshägnet.

Tydligen tog han hennes tystnad som ett medgivande.

– Jag måste gå hem nu, sade han. Det finns arbete som väntar på gården. Det är ju en stor gård …

Nu låg skrinet med kam, borste och spegel invirat i impregnerad segelduk i röset borta vid myrstacken, det ställe där hon dolt alla sina hemligheter ända sedan hon var helt liten.

En sak var säker. Det måste bli hon och Ingvar nu.

Hon och Ingvar.

Det lät så annorlunda.

Tidigare var Ida van vid att det skulle heta hon och Robert.

Nu stod hon i skogsbrynet och betraktade Roberts arbete bakom oxen. De hade inte träffats sedan hon och hemmansägarens son var samman under granen. Fram till denna minut hade hon undvikit Robert, och skulle troligen ha fortsatt med det om inte Ingvar begärt att hon skulle gå med bud till honom.

Robert var ensam vid utmarken, bara han och oxen. Det hettade till i Ida när hon tänkte den otänkbara tanken.

Det finns kanske en möjlighet att både äta kakan och ha den kvar, funderade hon där hon stod skymd av slyrankorna och såg honom slita bakom dragdjuret. Han vet inte att jag gjort det med Ingvar. Jag har inget befäst löfte av Ingvar heller. Han tänkte kanske locka mig till det han ville med silverskrinet, om det nu var det enda han ville. Och om jag blev med barn den dagen under grangrenarna, vad gör jag då? Robert kommer inte att vilja ha mig, och jag blir en visa på bygden.

Hon förvånades själv över att hon börjat tänka så annorlunda. Tidigare var hon troskyldig, nu upptäckte hon att hon blivit beräknande, lite girig. Förut hade hon inget haft, nu hade hon trots allt en silverskatt i ett röse. Den inget har behöver inte känna girighet, behöver inte vara beräknande. Skillnaden kändes djupt inne i bröstet.

Ida lyfte upp korgen som stått på marken bredvid henne. I den fanns en rutig duk, en kanna svagdricka, rågbröd, ost och en korvbit. Nu hade hon bestämt sig, det fick bära eller brista.

Hon förde slyruskorna åt sidan och steg ut på plöjningen. Robert såg henne inte först. Svetten rann längs sidorna på honom, senorna spelade under det brunbrända skinnet. När han körde ner plogbillens spets djupare i marken och ropade till oxen att dra ännu hårdare tog han i så hårt att musklerna i benen spändes och fick baken att framträda trots att byxornas grå tyg annars hängde så löst och sladdrigt.

Sedan såg han henne och fick med ett rop oxen att stanna. Robert lossade tömmarna som hängt runt hans hals under arbetet. Han kastade dem lite vårdslöst över plogens ena handtag, torkade ansiktet med trasan och föste undan det blonda hårsvallet från pannan.

– Ida! Kommer du? utbrast han. Du anar inte så glad du gör mig. Och en korg har du också med dig. Vad finns det i den?

– Det får du se när jag dukat.

Ida gick bort mot ladan. Utanför den fanns en plan gräsplätt där hon kunde lägga ut den rödrutiga duken. Robert spände oxen från plogen och tog den till vatten. När den druckit sig otörstig slog han tömmarna om frambenen på djuret. Nu kunde oxen röra sig tillräckligt för att beta, men inte nog för att gå särskilt långt.

Ida såg honom komma och slog upp en mugg svalkande svagdricka. Han tog tacksamt emot drycken och tömde den i ett enda drag. Sedan räckte han fram muggen för påfyllning.

Hon skrattade.

– Vad flinar du åt? undrade Robert.

– Du har skum på näsan, svarade Ida. Låt mig få torka bort det.

Han hade satt sig ner bredvid henne och hon tog klänningsfållen och torkade honom i ansiktet. Sedan tryckte hon sig lätt mot honom och serverade mer svagdricka. Trots att det hettade i hennes hud tyckte hon att hans kroppsvärme var ännu starkare.

Men det var tydligen endast en värme som kom ur det hårda kroppsarbetet. Robert lät sig inte bekomma av vidröringen utan han tog kniven ur läderslidan och skar sig en rejäl bit rågbröd. Den åt han med god aptit, sköljde ner med mer dricka och tog sedan en bit korv. Det blev knappt något kvar av det hon haft med i korgen trots att hon själv inte åt mer än en fågel.

Efteråt sträckte han ut sig på gräset och såg upp mot den blå himlen där ulliga moln sakta seglade förbi. Hon lade sig intill honom. Plötsligt pekade han upp mot ett av molnen som av vinden ständigt bytte skepnad.

– Titta på det där, skrattade Robert. Det ser ut som byskomakaren. Lika lång och spetsig näsa och det ser ut som om han sitter och plitar på någon skrivelse.

Det var faktiskt riktigt likt, men bara för en kort stund. Sedan hade molnet bytt form igen och liknade nu ingenting annat än ett alldeles vanligt moln.

– Minns du förra gången