Rövare

By Kjell E. Genberg

När Alexander vägrar överlämna sin butik till Orkus, stadens tyranniske diktator, förvisas han från staden för all framtid. Ensam och försvarslös tvingas han vandra längs de fientliga landsvägarna, där fara lurar bakom varje hörn. Men ödet tar en oväntad vändning när Alexander tillfångatas av en grupp rövare vilka, precis som han själv, har blivit fördrivna från sina hem. Tillsammans bildar de en oväntad allians, drivna av en gemensam strävan att befria staden från Orkus järngrepp. Men på deras väg framåt möter de livsfarliga utmaningar där varje handling kan betyda undergång eller seger.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 3, 2023
• ISBN: 9788728591994

Book preview

Kjell E. Genberg

Rövare

SAGA Egmont

Rövare

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright ©2006, 2023 Kjell E. Genberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728591994

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

KAPITEL ETT

Klockan var fyra på morgonen när vakterna trängde in i huset. Männen var klädda i Orkus Corporations uniformer: grå jackor med den bevingade ormen omgiven av en lagerkrans i ett märke på höger överarm, gröna byxor och höga, svarta stövlar.

De tog sig in så försiktigt att Alexander Vendel inte hörde dem. Han sov den uttröttades sömn vid den tid på dygnet när människor kräver som mest vila. Därför tog de honom med överraskning och kunde föra honom till Orkus högkvarter utan besvär. Där kastades han in i ett fönsterlöst rum i källaren.

Alexander begrep att han hade förlorat allt – och kanske till och med var på väg att förlora sitt liv.

Staden hade fått en ny ägare. William Orkus, den förre industrimagnaten, hade tagit över sedan de tidigare styresmännen misslyckats med att sköta de kommunala affärerna och gett upp. De sålde ut alltsammans och försökte sedan få stadsborna att tro att denna privatisering var till för invånarnas bästa.

Under de tre år som gått sedan Orkus kom till makten hade han gjort allt för att lägga under sig varje liten affär och firma, vad den än sysslade med. Han var som besatt av att skapa ett monopol – och i denna önskan var han inte ensam. Det fanns fler städer i landet där hans gelikar gjort likadant.

Nu fanns det förstås människor som trodde på Orkus, på det privata kapitalets förmåga att ställa gamla fel rätt igen. I början hade det också sett bra ut, men det dröjde inte länge innan William Orkus visade sitt rätta, diktatoriska ansikte. All frihet som funnits i staden kringskars och försvann så småningom helt. Orkus vaktstyrka – som byggts upp efter 30–talets tyska mönster – såg till att all opposition kvästes i sin linda.

Alexander var en beläst människa och fattade mycket väl att det inte gick att tro på den propaganda som Orkus lät välla ut från de radiostationer han ägde. Han visste också att det fanns folk som inte längre hade radioapparater – det fanns inte ström i alla delar av staden. Därför körde dygnet runt hans högtalarbilar omkring i staden och berättade om den gode, generöse, barnkäre djurvännen William Orkus som endast hade en önskan i livet – att se till att hans undersåtar fick det så bra som möjligt, att leva gott i den bästa av världar.

Det var till denna högtalarolåt som Alexander somnat den natt då han blev gripen.

Alexander Vendel var den som höll ut längst i sin vägran att överlämna sin trånga butik till stadens ägare. Han hade anat att hans tid var på upphällningen, men ville innerst inne inte tro att Orkus skulle bry sig om hans fattiga lilla antikvariat vid den smala kullerstensgatan långt ifrån de fina kvarteren.

Men Orkus gjorde inga undantag. All affärsverksamhet skulle styras av honom och ingen annan.

Halv elva togs Alexander från sin cell och fördes upp till skyskrapans takvåning, där Orkus själv tronade som den kejsare han ville vara, från en väldig, upphöjd läderfåtölj i sitt kontorsrum av glas och ädelträ.

William Orkus såg inte riktigt ut som på de stora färgbilder som placerats ut överallt i staden. Han kunde vara bortåt de 50, hade blivit ganska plufsig med bilringar runt midjan. Hyn var gråblek och inte alls så rosig som på bilderna. Ögonen tycktes tomma och förrädiskt ointresserade av omvärlden, men Alexander begrep att detta var en missuppfattning som kostat många mycket.

Alexander kunde konstatera att mannens kinder hängde, att den vita skjortans krage trängde runt den mastiga halsen fast översta knappen var oknäppt under den färgglada slipsen. Trots att det inte var värst varmt i rummet, tack vare luftkonditioneringen, svettades den tunge mannen ymnigt.

Tecknare hade gjort idolbilderna på Orkus vackrare än han var. Sådana hängde nu i varje gathörn och på alla torg.

– Du är Alexander Vendel! sa William Orkus och pekade ett prinskorvsliknande finger mot honom. Jag vet allt om dig. Du har vägrat att sälja din firma till mig, så som det är bestämt att alla ska göra. Det räknas som omstörtande verksamhet, ohörsamhet mot stadsledningen, ja, nästan som förräderi. Nu har jag beslutat att din firma ska konfiskeras.

Alexander fnös bittert.

– Med tanke vad jag erbjöds för firman blir det ungefär samma sak, svarade han.

William Orkus vred sina tjocka läppar till ett leende och sedan ekade hans bullrande skratt genom rummet.

– Du kan prata för dig! sa han sedan. Att säga emot mig på det sättet förtjänar egentligen dödsstraff. Men jag har vaknat på gott humör i dag. Därför ska du bara förvisas från staden, utan mer än de kläder du har på dig. Innan jag köpte staden var du medlem av fullmäktige. Det skulle väcka ont blod om du dödades och jag har alltför många bekymmer för att vilja orsaka elak stämning bland medborgarna.

Alexander begrep att Orkus ogillade att han tidigare tillhört stadens styrelse. Alla som hade medborgarnas förtroende var en fara för honom och hans makt. Alla som talade för sociala reformer var också farliga för Orkus.

Företagsledaren ville ha en stad som var vacker att se på. Men Alexander och de flesta andra visste vid det här laget att det som syntes mest var en fasad – bakom den fanns allt det ruttna. Därför var det enbart poliser, städare, fönsterputsare och sopåkare som fortfarande arbetade åt staden. Orkus betalade dem för att inga andra skulle se hur det verkligen stod till.

– Du tror att du har segrat, Orkus, sa Alexander lågt. Men det kommer en dom över dig också. Andra tyranner har störtats. Du kommer också att falla en dag. Och den dagen är kanske inte så långt borta.

Det bullrande skrattet återkom.

– Och vem skulle klara av en sådan sak? frågade ledaren med hån i rösten. Du kanske, Alexander Vendel?

– Det är tänkbart, svarade Alexander. Folket vill ha frihet. De vill kunna prata om allt utan att riskera att hamna i fängelse. Ja, Orkus, det kan mycket väl tänkas att det blir jag som störtar dig!

Grinet i diktatorns ansikte fanns kvar, men hans ögon hade blivit mycket kalla.

– Om det inte varit så att jag lovat dig att leva skulle det ha varit ett nöje att se dig hänga i galgen på Stora Torget, fräste han. Men jag håller mina löften! Du ska försvinna från den här staden och jag har sett till att du inte blir insläppt i någon annan.

Det fanns inte längre så många städer i landet. Alla var ganska nya – byggda efter den stora översvämningskatastrofen. Människorna som bodde i dessa städer var fattiga och hade mycket begränsad frihet.

Om detta visste stadsinvånarna egentligen just ingenting. De kunde inte minnas att de haft varken bättre eller sämre. Inte heller vågade de flytta. Propagandan sa att städerna var de enda trygga platserna. Det som låg utanför stadsgränserna kallades landsbygden eller vildmarken och beskrevs av de styrande som en vargarnas marknad, någonting mycket farligt och otryggt.

Alexander noterade Orkus slappa handviftning, den som betydde att besöket hos ledaren var över. Vakternas hårda nypor grep honom igen. Han fördes till stadsporten i muren som omgav staden och på sätt och vis gav den ett medeltida utseende.

Ett rostig järnvägsspår gick ända fram till muren en relik från den tid när människor på olika platser ännu hade möjligheter att resa till varandra.

Vakterna förde honom vidare, bort mot det som var vildmarken. Den låg bortom de bevakade åkrar och boskapsrancher som omgav staden. Där arbetade människor, skyddade av soldater, för att stadsborna skulle få mat för dagen.

I Orkus propaganda framställdes landsbygden som ohyggligt farlig. Många stadsbor begrep förstås att detta inte var riktigt sant, men de visste också att livet på landsbygden var hårt – fast fritt. Därför hade en hel del människor i hemlighet gett sig av dit för att söka lyckan. Men de fick det svårt. De få byar som fanns kvar var förfallna och till stor del övergivna. Överallt härjade tjuvligor och rövarband. Det fanns nästan bara en möjlighet att bli rik i vildmarken – nämligen att gå med i ett stort gäng som hade möjlighet att skaffa mycket mat.

Alexander visste att det var ytterst få som klarade sig ensamma där. På landet fanns ingen el – vilket man hade då och då i städerna – men man kunde för det mesta få tak över huvudet i ett övergivet hus eller i en förfallen by.

Det var en stor patrull som bevakade honom och förde honom långt in i detta främmande område. De var inte rädda för att han skulle fly, utan soldaterna fanns som försvar mot angrepp från