En djupfryst man i gula byxor

By Kalle Löfqvist and Fredde Granberg

Första delen i mysdeckarserien Morden i Lund

 

Oskar Stenvall är en man utan ambitioner. När alla studiekamraterna gjorde karriär och skaffade familj blev han kvar på sin, inte så framgångsrika, resebyrå på Lilla Fiskaregatan i Lund. Där för han en stillsam tillvaro. Hans liv förändras abrupt när praoeleven Hanna från Arlöv kliver in i hans liv, samtidigt som hans excentriske granne, herr Larsson, utsätts för ett mordförsök i sin herrekipering. Och den misstänkte gärningspersonen – mannen med de gula byxorna – dyker upp livlös i Oskars gamla Volvo PV!

Detta blir upptakten till en galen road trip för den udda trion. En tur som inkluderar allt från en bjudning hos Otto von Bismarcks sonson, till knarksmuggling i Amsterdam. Hela tiden har de den nitiske polisen Bruno Söderstjärna i hasorna ... och hans fru, journalisten Malin, som i hemlighet gör allt för att hinna lösa fallet före Bruno.

Kalle Löfqvist är Lundabo och skolad i studentlivets karnevaler, revyer och spex. Han har senare skrivit manus för flera nöjesproduktioner på SVT. Nu är han mellanchef på ett stort svenskt möbelföretag. “En djupfryst man i gula byxor” är hans debut som skönlitterär författare.

”En fantastiskt rolig bok, full av spännande förvecklingar. Läs den!”

Anders Jansson, komiker

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Oct 4, 2022
• ISBN: 9789180003803

Book preview

En djupfryst man i gula byxor

Morden i Lund

Kalle Löfqvist

Copyright © Karl Löfqvist, 2022

Omslag: Emma Graves

ISBN: 978-91-8000-380-3

Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

Kapitel 1

Den bleka novembersolen stretade sig motvilligt upp över hustaken. Ännu orkade den bara lysa upp husfasadernas översta våningar. Det hjälpte inte att kommunen just spänt upp julbelysningen över gatan, Lilla Fiskaregatan kändes fortfarande ruggig och kall efter nattens kyla och frost.

Lund vaknade sent och alltid lika plötsligt. Från folktomma gator klockan nio till myller bara en timme senare. Stressade studenter som försovit sig till dagens första föreläsningar blandades med sjukvårdspersonal på hemväg från sina jourskift och shoppande pensionärer som hängt på låset för att vara först på plats när butikerna öppnade.

Det var dock nästan aldrig någon som hängde på låset till Larssons Herr numera. Butiken hade funnits i över 70 år och den nuvarande ägaren, Albin Larsson, var snart inne på sitt fyrtionde år som butiksföreståndare. Larsson var av den gamla, klassiska sorten. Alltid oklanderligt klädd och – när han stod i butiken – alltid med ett måttband runt halsen. När höstlöven började hopa sig i rännstenen framemot oktober, bytte Larsson trenchcoat mot lodenrock. Regniga dagar bar han galoscher. Var han nu fick tag på dem. Larsson hade en assistent också. Kjell. En skinntorr, gänglig typ i svårbestämbar ålder. Kjell bar väst men aldrig kavaj och höll en låg profil i Larssons närvaro. Det var inte svårt att se vem som var föreståndaren av dem. Kjell hade respekt för sin arbetsgivare och var ständigt redo att följa Larssons order:

– Hämta en mindre storlek, Kjell! Öppna dörren för kunden, Kjell! Häll upp ett glas vatten, Kjell!

Med lätt böjd nacke och ett lite fånigt leende utförde Kjell allt som Larsson bad om, smidigt och nästan ljudlöst.

Kjell var dock lite av en Dr Jekyll och Mr Hyde. Kom man förbi när han var ensam i butiken, mötte man en helt annan person: skojfrisk och öppen, med synpunkter om både väder och lokalpolitik. Så fort Larsson dök upp blev han emellertid sig själv (eller vilket det nu var) igen: undanglidande, lismande och så försynt att han upplevdes som en del av inredningen.

Oskar Stenvall handlade inte särskilt ofta på Larssons Herr. Men på något sätt gillade han att butiken fanns. Som en värdig motvikt till alla gapiga, stora kedjor och opersonliga nätbutiker. Därför tittade han in i affären då och då och handlade något litet på väg till kontoret. Att komma in i butiken var som att förflyttas till annan värld, i en annan tid. Tjocka orientaliska mattor täckte nästan hela det knarrande parkettgolvet. Inredningen gick i mörk mahogny, elegant inramade hyllor och klädstänger infällda i väggarnas mörka träpaneler. Butikens vänstra ände dominerades av en hel vägg med belysta glasskåp som exponerade skjortor, slipsar, manschettknappar och andra accessoarer. Här och var uppenbarade sig oväntade föremål som ett uppstoppat piggsvin, en färgglad uniformshatt med stora fjäderplymer och en gigantisk afrikansk mask tillverkad av ben och snäckor. I taken hängde stora lampkronor i mässing som spred ett varmt ljus genom sina kupor av alabaster.

Kjell verkade vara ensam i butiken när Oskar klev in. Han stod bakom disken bredvid den stora gamla kassaapparaten i grå metall och hälsade honom med en lätt bugning.

– Nej men god morgon och välkommen! En härligt krispig höstdag vi har i dag, inte sant! Vad får det lov att vara?

– Strumpor, sa Oskar.

Kjell visste mycket väl vad Oskar ville ha. Han köpte alltid samma sak, hade inte råd att unna sig så mycket mer ur butikens ganska exklusiva sortiment. Kjell drog fram tre par svarta strumpor på disken lika snabbt som Lucky Luke drar sin revolver. Elegant fick han dem att glida isär som en solfjäder över diskens blankputsade glas. Med lyfta ögonbryn och fast blick svepte han med handen i luften över de tre paren, som om han just utfört ett trollerinummer. Trots att det bara var ett par strumpor för 65 kronor, fick Kjell det att kännas som om Oskar stod vid ett livsavgörande beslut. Oskar nickade mot paret med grå rand och halade upp plånboken ur innerfickan. Kjell lindade omsorgsfullt in hans strumpor i blekgult silkepapper och la ner dem i en påse. Trolleritricket var över.

Oskar gick ut på gatan och kisade mot förmiddagssolen. Han stannade upp i steget och kastade en blick in genom butikens skyltfönster som dominerades av en stor, naturalistisk oljemålning av en räv och en tweedklädd manlig skyltdocka med blek hy och höga skinnstövlar. Förmodligen var butiken så gott som konkursmässig och det var knappast Oskars småköp av strumpor som skulle rädda den för eftervärlden. Men så länge den fanns kvar kunde han ju lika gärna handla sina strumpor där som någon annanstans. Han fortsatte förbi den pampiga tegelfasaden i riktning mot Stortorget och svängde in igenom porten till den betydligt mer anspråkslösa bakgården där han hade sitt kontor. Entrédörren vette direkt mot den kullerstenslagda innergården och nåddes via en liten stentrappa. Genom åren hade den trampats av tiotusentals skor som slipat gropar i de tre trappstegen och polerat dem sidenmjuka. Gården var mörk och fuktig under morgontimmarna. Bara under de ljusaste månaderna på året nådde solen hela vägen ner till kullerstenarna, lyckligtvis just på den sida där Oskar hade sin ingång. Ibland brukade han ta med sig kaffekoppen ut på den lilla trappan för att samla tankarna. Där kunde han sitta med utsikt genom porten mot gatan utan att förbipasserande la märke till honom. Det var sällan någon tänkte på att gathus också har en baksida – en innergård med ett eget liv, ett inre liv.

Denna morgon var gården tom och solen stod fortfarande lågt. Luften luktade mossa och lite murket. Oskar skulle just sätta nyckeln i låset till kontorsdörren när han hörde rop och skrik från gatan.

– Skynda, ring ambulansen! Det har hänt en olycka!

Oskar sprang ut genom porten och stod plötsligt öga mot öga med en svettig man i väst. Det var Kjell.

– Hjälp! skrek Kjell med gäll röst. Hjälp mig!

Oskar ryggade tillbaka, vad var det som pågick? Var det ett rån?

– Vad är det som händer? frågade han i ett försök att lugna ner situationen.

– Det är en olycka, en olycka säger jag! Ring någon då! Hjälp!

– Vem ska jag ringa? Snälla Kjell, försök samla dig lite. Är någon i fara?

– Han är skadad!

– Lugna ner dig, berätta nu i lugn ton, annars kan jag ju inte hjälpa dig, förstår du väl, ropade Oskar, kanske lite för högt. Han märkte själv hur han började dras med i Kjells upprivet stressade tonläge och gjorde ett nytt försök att samla ihop den upprörde mannen.

– Kjell? Titta på mig, så … lugn. Kjell, andas nu lugnt och berätta. Vad är det som har hänt?

– Herr Larsson, han ligger därinne på kontoret. Han är död!

Kjell föste Oskar framför sig på trottoaren, in över tröskeln och vidare in i butiken. Ett visst lugn spred sig när dörren gled igen bakom dem. Butikens akustik var dämpad och ljuset dovt. Kjell skyndade vidare genom lokalen och viftade till Oskar att följa efter. Han skuttade förbi provhytterna och upp för en liten halvtrappa och där, längst bak i lokalen, fanns en stor dörr som stod på vid gavel.

– Här! Han ligger här! Skynda er!

Oskar klev försiktigt in i rummet, lite skärrad och spänd över vad han nu skulle få se. Kanske fanns det något hotfullt därinne. Någon som kunde döda?

Han stannade upp och panorerade med blicken från sin utkikspunkt vid dörrposten. Kontoret var förvånansvärt stort och möblerat nästan som ett vardagsrum. Mörka, väggfasta bokhyllor täckte hela ena sidan av rummet och under ett draperiinramat fönster i glasmosaik stod en Chesterfieldsoffa i grönt läder. Bakom ett enormt mahognyskrivbord till höger i rummet stack ett par damaskförsedda skor fram. Oskar tog ett djupt andetag och gick runt bordet för att titta. Där låg han, herr Larsson, på rygg och helt orörlig. En stor pöl runt hans korpulenta kropp.

– Han är död! pep Kjell. Jag hörde ett brak från kontoret och när jag kom upp hit så låg han bara där!

Oskar stod handfallen och visste inte vad han skulle ta sig till. Kanske var det Kjells ömklighet som fick honom att fatta mod. Han gick fram till kroppen och satte sig på knä invid Larssons breda bringa.

– Herr Larsson! ropade han.

Han lossade på den välknutna flugan och lutade örat mot Larssons mun för att lyssna. I samma ögonblick sprätte det till vid mannens nacke. En svart orm vred sig i krumbukter strax intill Oskars vänstra knä! Tydligen satt den i kläm under Larssons kropp, bara huvudet och ett par, tre decimeter stack fram. Hade ormen dödat herr Larsson? Var kom den ifrån? Var det en giftorm eller kvävde den sina offer? Oskar ryggade tillbaka och förlorade genast balansen. Det smärtade i handen när han satte ner den bakom sig som stöd och när han ryckte den till sig såg han hur blod rann ur ett långt snitt i handflatan.

– Åh herregud det är Winston! ropade Kjell.

–Winston?

– Ålen där på golvet! Herr Larsson har ramlat över sitt akvarium. Akta dig det är glas överallt!

Oskar började förstå hur det låg till. Larsson hade fallit tvärs över ett stort akvarium, som förmodligen stått på ett bord vid väggen. Nu låg han i en pöl med vatten bland glasskärvor, neontetror och sjögräs. Men var han död? Blodet rann fortfarande från såret i Oskars hand. Han drog åt sig herr Larssons numera oknutna fluga, virade den runt handen och tryckte åter örat mot butiksägarens bröst.

– Lever han, lever han? kved Kjell med svag röst.

– Sch, var tyst så kan jag kanske höra om det slår, sa Oskar irriterat. Jo, jag tror faktiskt att det slår. Svagt.

Kjell sken upp lite hastigt och gned sina händer mot varandra. Han vägde lite på fötterna framåt uppåt, men gjorde ingen ansats att stiga fram och hjälpa till. Oskar lyssnade vidare efter andetag. Bröstkorgen rörde sig inte och kring mun och näsa var det vindstilla som i en gravkammare. Oskar tog mod till sig. Det fanns bara en sak att göra. Han lutade Larssons huvud bakåt och tryckte in läpparna någonstans under hans välvaxade, vita mustascher.

Larssons bröstkorg hävde sig sakta och tungt. Luften som pep ut ur hans halvöppna mun luktade unket. Oskar blev svagt illamående. Det var alltså så det kändes att kyssa en livlös, 80-årig farbror, tänkte han. Möjligen en erfarenhet han kunnat tänka sig att vara utan. Gjorde det ens någon nytta? Mannen var ju i princip redan död, eller?

– Rädda honom, rädda honom. Snälla försök, jag kan inget om sånt här, försök!

Kjell var nära tårarna och gick ner på knä med båda händerna över huvudet. Med ett nytt fast grepp om Larssons rödsprängda näsa återupptog han räddningsförsöken. Andetag för andetag. Oskar började bli yr och kände nervositeten komma krypande. Hur länge skulle man hålla på egentligen?

– Ring ambulansen, Kjell!

– Jag kan inte numret, de har ju bytt sedan några år och …

– 112! avbröt Oskar mellan inblåsningarna, och skynda dig. Hans hjärta kan stanna när som helst.

– 112. Är inte det Fröken Ur?

– Ring 112 nu för helvete! skrek Oskar. Han dör ju här om du inte skyndar dig. Säg till dem att skicka en ambulans på direkten.

Kjell lommade fram till telefonen vid skrivbordets bortre ända och lyfte luren.

– Den fungerar inte, sladden är avsliten.

– Här, ta min mobil. Oskar slängde över mobilen till Kjell.

Kjell började gå Oskar på nerverna. Nu förstod han varför herr Larsson var barsk mot honom ibland. Han fortsatte blåsa, det stillade i alla fall paniken lite grann, att ha en uppgift att sköta. Så plötsligt mullrade en rossling upp genom halsen på Larsson. Han blåste igen. En hostning, och så en till och ytterligare en. Tunn vätska stötte ut ur Larssons mun och näsa. Äntligen slog han upp ögonen. Larsson tittade på Oskar med forskande blick. En nästan självlysande orange liten guldfisk blänkte i hans ena mungipa.

– Herr Larsson var avsvimmad, sa Oskar och förvånade sig själv med att han inte kom sig för att säga du till den gamle mannen trots att de nyss varit minst sagt intima med varandra. Å andra sidan visste han ju inte vad gubben hette i förnamn och någon form av artighet kunde väl en nyligen avsvimmad äldre herre ha rätt att förvänta sig?

– Avsvimmad ...? mumlade Larsson.

– Ja, du låg här på rygg när jag kom in. Jag heter Oskar och arbetar inne på gården bakom er butik. Kjell kallade på mig för att få hjälp. Hur är det fatt?

– Fatt och fatt, jag mår skit! Finns det ingen läkare här?

– Ambulansen är på väg.

De hade precis fått upp herr Larsson på soffan när ambulanspersonalen anlände. Han satt lutad in mot soffhörnet med raka ben och hälarna i golvet – fortfarande medtagen. Akvarievattnet dröp från hans byxben och Kjell hade lagt en hel drös med handdukar under honom för att rädda soffan och mattan så gott det nu gick.

– Jaha, vad är det som har hänt här då? frågade den ene ur ambulanspersonalen och fick fatt i Oskars provisoriskt omlindade hand.

– Nej, nej, det är inte mig ni är här för, det där är ingenting. Det är mannen i soffan som råkat värst ut, sa Oskar.

– Mannen i soffan heter Albin Larsson och kan tala för sig själv, utbrast den gamle mannen indignerat. Jag är utsatt för ett attentat och mannen med den belgiska sidenflugan runt handen har just räddat livet på mig. Vilket är mer än vad man kan beskylla er för. Varför tog det sån tid?

– Vi kom så fort vi fick larmet, svarade den äldre av de två lite urskuldande.

– Så fort ni fick larmet. Jo jag tackar, jag. Gick ni hit från lasarettet?

– Vi var bara ett kvarter härifrån, uppe vid Stortorget, det kan inte ha tagit mer än två-tre minuter. Den andre sjukvårdaren, en ung man med hästsvans och pilotglasögon, lät nästan sårad.

– Är ni medvetna om att en människa kan få bestående hjärnskador om han är utan syre i två-tre minuter? Nåväl vad ska ni göra nu? Och var är polisen?

– Polisen? Det hade vi inget larm om.

– Jag har helt uppenbart blivit utsatt för ett mordförsök, inte sant? Eller tror ni jag slutade andas och kastade mig tvärs över akvariet bara för att få sällskap av er här?

Den äldre av vårdarna hämtade en stol och slog sig ner framför Larsson. Hon såg samlad ut.

– Nu tar vi detta från början. Jag heter Gudrun och är sjuksköterska med specialitet inom akutmedicin.

Hon sträckte fram handen och hälsade på Larsson, som tycktes räta på sig lite. Han lyfte hakan från bröstet och nickade som om han gav sitt medgivande till henne att fortsätta.

– Så, hur exakt gick mordförsöket till? Är ni fortfarande i fara? fortsatte Gudrun.

– Någon har lagt giftpiller i min medicinburk, där jag förvarar mina Progyflex, sa Larsson med självsäker röst.

– Progyflex, det är allergimedicin, sa ambulansmannen med pilotglasögonen.

– Tack, unge herr farmaceuten. Jag vet själv vad jag äter och varför, sa Larsson. Avbryt mig inte. Jag tog alltså två piller ur burken som jag förvarar i skrivbordslådan. Jag hade varit på banken och besökt kamrer Holmlund. Holmlund stinker alltid hästkvalster och det är jag allergisk mot. Jag kom tillbaka hit, tog två tabletter och kände genast att något var fel. De smakade annorlunda och strax efter att jag svalt dem fick jag svårt att andas. Det började snurra rejält och jag föll baklänges där borta.

Herr Larsson pekade med sitt morotsknotiga finger mot platsen där han just legat.

– Vad hände sen? frågade pilotglasögonmannen i ett förmodat försök att återta sin värdighet.

– Hur ska jag kunna veta det, jag var ju avsvimmad? När jag vaknade upp stod den här ynglingen på knä bredvid mig. Jag fick just reda på att han gett mig konstgjord andning.

– Vill ni att vi tar er med till lasarettet, så att ni kan bli undersökt? frågade Gudrun.

– Tackar som frågar! Jag skulle nog önska att få tala med polisen först. Jag förväntar mig att ni stannar här tills de är klara med brottsplatsundersökningen.

– Om ni känner er kry nog att träffa polisen är det ingen idé att vi väntar. Åk upp till lasarettet när polisen är klar med sitt. Vi måste vidare på andra uppdrag, sa Gudrun och reste sig upp.

– Vadfalls? Herr Larsson skiftade snabbt ansiktsfärg från blekt vit till en förorättad röd kulör. Vi pratar om mordförsök här!

Oskar kände sig manad att säga något, men visste inte vad. Var Larsson utsatt för ett mordförsök på riktigt, eller hade han fått ett slaganfall eller något annat som gamla människor kan få? Oavsett vilket hade väl Larsson rätt i att han borde undersökas på något sätt, eftersom han nyss varit avsvimmad. Samtidigt var situationen jobbig. Lite pinsam, som det kunde bli när folk var krävande och tog plats. Oskar flackade med blicken och tog ett par steg bort från den upprörde gamle mannen. Kanske kunde han bara tacka för sig, smita ut genom dörren och lämna platsen. Han skulle ju ändå inte kunna bidra mer. Och strumporna hade han ju redan betalat.

– Hör nu Larsson, sa Gudrun bestämt. Då gör vi så här: Jag gör en snabb undersökning av er här på plats och skickar en rapport till sjukhuset. Sedan ger jag och min kollega oss av för att rädda liv. Ni inväntar polisen och bistår dem i den viktiga utredningen här på plats. När de är klara, tar ni en taxi till akuten och när ni kommer dit berättar ni att ni varit i kontakt med mig. Här är mitt nummer om något skulle krångla.

Hon räckte över en visitkortsliknande lapp. Larsson tog emot den och tittade på den.

– Bra, sa han, mycket bra!

De övriga i rummet andades ut i tysthet.

– Då så, då är vi överens, sa Gudrun och halade fram ett stetoskop ur en av sina fickor. Vill herr Larsson vara vänlig och sätta sig på stolen och ta av sig på överkroppen. Och jag får be er andra att lämna rummet, fortsatte hon och nickade åt Kjell och Oskar. Tack för god hjälp så här långt. Jag återkommer om jag har fler frågor.

– Ett hjärtligt tack för den heroiska insatsen, sa Kjell, när de lättade lämnat rummet och kommit ut i butiken igen. Jag är lite tagen nu. Vi kan väl talas vid lite senare i dag eller i morgon eller så. Man vet ju inte vad som kommer att hända sen, när polisen varit här.

Kjells blick vandrade utmed insidan av skyltfönsterna, som om världen utanför hotade honom. Och det gjorde den kanske. Kanske stod attentatsmannen just nu därute och bevakade butiken. Oskar kände ett litet obehag över tanken på att lämna den trygga butiksmiljön och stiga ut på trottoaren. Som om entrédörren var tröskeln till en okänd och farlig värld, där vad som helst kunde hända.

– Fruktar du fler attentat, frågade Oskar, och hörde själv hur dramatiskt det lät.

– Ja dels det, och så undrar såklart kunderna varför vi inte har öppet.

Det var tydligen två likvärdiga hot: att hans chef kunde bli utsatt för ännu ett mordförsök och att kunderna blev undrande. Oskar beundrade ändå hans arbetsmoral.

– Ringde du polisen?

– Nej, eller jo, alltså jag ringde ju polisen, men de kunde inte komma nu direkt. Lite senare skulle de komma, sa de.

– Berättade du att Larsson misstänker ett attentat?

– Nej inte direkt, sa Kjell och tittade undfallande ut genom fönstret snett bakom Oskar.

– Vad sa du då?

– Ja, alltså, jag sa kanske bara att det hänt en liten olycka och att allt var bra igen. Man vill ju helst inte ha en massa poliser här. För kundernas skull. Men tusen, tusen tack för hjälpen.

Oskar visste inte vad han skulle tro. Vad det ett attentat eller inte? Kanske hade gubben bara snubblat eller fått en liten stroke eller hjärtsnörp eller vad man nu får när man är i den åldern. Han tog farväl och klev ut på Lilla Fiskaregatan. Luften var frisk och sval och obehagskänslan han just haft började rinna av honom. Ändå var det något som var konstigt. Varför ville inte Kjell ha dit polisen? Oskar började tankfullt gå de få stegen mot sin port. Så när som på en vithårig man med gula byxor som stod och tittade genom butiksfönstret och ett gäng fnissiga studenter som satt på en bänk en bit bort, var gågatan nu åter nästan tom på folk. Morgonruschen var över och hade lämnat en liten paus inför lunchrusningen som återigen skulle fylla gatorna med hungriga lundabor på väg till någon av de många små restaurangerna.

Klockan var strax före elva och det var hög tid att gå till jobbet om Oskar skulle få något gjort den här förmiddagen. Han svängde in på gården, för andra gången denna förmiddag. Allt var sig likt, förutom att det satt någon på den lilla trappan upp till hans ytterdörr. En person han aldrig sett förut.

Kapitel 2

Det hade kunnat bli perfekt. Det skulle ha sett ut som ett vanligt slaganfall och ingen obducent i världen skulle ha kunnat hitta några rester av kolmonoxid i herr Larssons blod efteråt, ämnet finns naturligt i kroppen från början. Allt detta var han säker på. Dels var han tillräckligt kunnig inom biomedicin för att kunna utföra egna beräkningar, dels hade han googlat kors och tvärs över hela internet utan att hitta något som helst liknande fall. Det var konstigt, tänkte han, att ingen verkade ha förgiftat någon på detta sätt förut.

Idéen var lika enkel som genialisk. Han hade bytt ut innehållet i Larssons allergipillerburk vilket förvisso hade krävt lite mod. Provhytterna i affären låg precis bredvid dörren till kontoret och skrivbordet där tabletterna fanns. Provrummen var ofta bevakade, både herr Larsson och hans undersåte var måna om att kunderna fick den hjälp de behövde. Men han hade haft tur och lyckats smita in medan Kjell varit upptagen med en slipskund. Gifttabletterna hade samma form och storlek som Larssons allergipiller, men innehöll allt annat än antihistamin. Rent kemiskt bjöd herr Larssons nya medicin på en enkel men superb reaktion: ämnet i tabletterna löstes upp när det kom i kontakt med magsyran och omvandlades då till kolmonoxid som omgående togs upp i blodet, eftersom kolmonoxid binder till de röda blodkropparna 250 gånger starkare än syre. Ju mer kolmonoxid i blodet, desto mindre syre kan transporteras runt i kroppen. Utan syre dör man. Enkelt och genialiskt.

Om inte den där förbannade resebyråkillen kommit in och ökat syrehalten i gubbens blodomlopp med konstgjord andning. Fasen också! Han kunde såklart försöka igen. Men risken var stor att gubben nu var på sin vakt. Kanske var det trots allt bättre att försöka hitta ett nytt sätt, ville det sig illa fick han väl ta kål på resebyråkillen också …

Kapitel 3

På trappan satt en ung tjej och kollade i sin mobiltelefon. Hon var uppskattningsvis i tidiga tonåren och såg lite blek ut. Det rödbruna håret var uppsatt i en hästsvans och kläderna enkla men prydliga. Jeans och något slags kort jacka över en enfärgad topp. Oskar stannade upp. Inte för att han hade någon synpunkt på att det satt folk på trappan till hans kontor. Men, någon obestämd och lite obekväm känsla fick honom att sakta in på stegen. Så mindes han. Det var prao-tjejen som han lovat att ta hand om. Han hade sagt ja när han fick förfrågan från skolan för flera månader sen och sen helt glömt av vad han lovat. Självklart hade han också glömt att planera något särskilt för den stackars entusiastiska skoleleven. Hur gammal var man egentligen när man gjorde prao? Kunde hon ens utföra något som helst vettigt arbete?

– Hej, hej! hojtade Oskar hurtigt. Är det du som är ... som ska ha prao hos mig den här veckan?

– Jag antar det, svarade tjejen. Om det är du som har Independent Travel. Hon reste sig snabbt, stoppade ner mobilen i bakfickan och räckte fram högerhanden i samma svepande rörelse. Hanna heter jag.

Hon gav ett piggt och glatt intryck. Handslaget var fast och hon mötte hans blick när de hälsade.

– Kul, jättekul, Hanna! Oskar heter jag. Har du väntat länge?

– En timme. Jag var precis på väg att gå, men jag visste inte