Valkyria Projektet

By Dennis Eriksson

Efter att ha närvarat på pressträffen hos det multinationella vapenföretaget VT Industries anläggning i Norrlands djupa skogar, förstår journalisten Rebecka Stenius att någonting döljer sig bakom den perfekta fasaden. Ju mer Rebecka undersöker VT Industries verksamhet, inser hon att det finns en bakomliggande komplott som kan förändra världspolitiken för all framtid. Snart är Rebecka fast i en våldsam spiral av olika händelser som omfattar hemliga militäroperationer, ljusskygga specialförband, hemliga agenter, hemska människoexperiment, lögner och även besökare från rymden.

Valkyria Projektet är den första delen i serien Valkyria arkiven.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Feb 17, 2023
• ISBN: 9789180802741

Dennis Eriksson

Dennis Eriksson är 27 år gammal och är född och uppvuxen i Enhörna utanför Södertälje, där han också bor kvar än idag. Till vardags är Dennis verksam som lärare och undervisar i historia och religion på högstadiet/gymnasiet. Ända sedan ung ålder har Dennis alltid varit intresserad av att skriva om fantasy, science fiction och det som ligger i gränslandet mellan fiktion och verklighet. Skymningsprotokollet är den andra delen i serien Valkyria arkiven. Tidigare titlar i serien är Valkyria Projektet.

Book preview

Till familj och vänner som alltid uppmuntrat mitt skrivande

Innehållsförteckning

PROLOG – DET ONATURLIGA

KAPITEL 1 – VT INDUSTRIES

KAPITEL 2 – HEM, LJUVA HEM

KAPITEL 3 – HEMLIGA FÖRBINDELSER

KAPITEL 4 – FALKEN

KAPITEL 5 – MÖTET

KAPITEL 6 – ANGREPPET

KAPITEL 7 – ETT OVÄNTAT SAMTAL

KAPITEL 8 – MÖRKA FÖRBINDELSER

KAPITEL 9 – ERBJUDANDET

KAPITEL 10 – GÅTOR

KAPITEL 11 – BESÖKARNA

KAPITEL 12 – MÄNNISKAN 2.0

KAPITEL 13 – UTBRYTNINGEN

KAPITEL 14 – YURI

KAPITEL 15 – AZRAEL

KAPITEL 16 – FLYKTEN

KAPITEL 17 – FRANK ALFREDSSON

KAPITEL 18 – VÅT JOBB

KAPITEL 19 – PRINCE OF BELFAST

KAPITEL 20 – YURIS VÄNNER

KAPITEL 21 – GÖMSTÄLLET

KAPITEL 22 – DEN BARMHÄRTIGE SAMARIERN

KAPITEL 23 – EN OVÄNTAD UPPTÄCKT

KAPITEL 24 – TVEKAMP

KAPITEL 25 – EN FÖR ALLA, ALLA FÖR EN

KAPITEL 26 – BAKHÅLL

KAPITEL 27 – DÅLIGA NYHETER

KAPITEL 28 – MONSTRETS GROTTA

KAPITEL 29 – KOMPLOTTEN

KAPITEL 30 – NORDISKA FÖRSVARSALLIANSEN

KAPITEL 31 – INGA LÖSA TRÅDAR

KAPITEL 32 – MIN FIENDES FIENDE ÄR MIN VÄN

PÅ EN ANNAN DEL AV VT INDUSTRIES

KAPITEL 33 – REAKTORANLÄGGNINGEN

KAPITEL 34 – KAPPLÖPNINGEN

NÅGRA MINUTER TIDIGARE

KAPITEL 35 – REBECKA

KAPITEL 36 – SERGEANT KONRAD

KAPITEL 37 – MAJOR BELL

EPILOG – DEN FÖRLORADE SONENS ÅTERKOMST

PROLOG – DET ONATURLIGA

Centrala Norrland, Sverige

Nattens mörker låg som en tung ridå över trädkronorna vars toppar vajade fram och tillbaka i vindens kalla brisar som svepte fram genom luften. Bakom några av de tjocka molnbankarna började månens gula, spöklika sken sippra fram och lyste upp den underliggande skogens ändlösa rader av granar som bredde ut sig så långt som ögat kunde nå och på några ställen reflekterades månskenet i de små sjöarnas spegelblanka vattenyta. Mitt i denna idyll träffade det kusliga månskenet även de svarta, solblekta takpannorna på det vita huset, vars färg flagnat bort på sina ställen. En bit ifrån det skamfilade huset låg ett stort stall vars utseende och skick påminde direkt om huset, vilket utgjorde en passande kombination. Strax till vänster om dessa byggnader fanns en förfallen lada som säkerligen var genomrutten och i behov av en omfattande renovering. Den tysta omgivningen blev snart förbytt till ett monotont regnknattrande som uppkom när de tunga regndropparna slog emot takpannorna.

Det knattrande ljudet letade sig långsamt in i Olof Hammars hörselgångar och med ett sömndrucket grymtade vaknade han till och sträckte på sin stela och ömma kropp. Han gnuggade sig i ögonen och tittade på den tickande klockan på väggen vars visare stod strax efter halv tre. Med en tung duns lade han ner huvudet igen och vände sig mot sin fru Lina som stillsamt låg och sov tungt, vilket de dova snarkningarna också talade för. Olof log lite medan han vände sig om och tog ett fast grepp om sin kudde igen och slöt ögonen när ett kraftigt brak i symbios med ljudet av takpannor som sprack hördes ljudligt och det gjorde honom helt klarvaken för det kunde inte vara någon dröm. Även Lina vaknade till och for upp medan hon skrämt utbrast: Vad i hela friden är det som händer?. Måste ha varit åskan som slog ner i kåken, muttrade Olof likgiltigt när hästarna i stallet började gnägga högljutt och de slutade inte. Olof slängde av sig täcket och började dra på sig sina kläder som låg på en naken pinnstol av trä bredvid deras dubbelsäng.

Vad ska du göra? frågade Lina försiktigt för att inte reta upp Olof som hade ett fruktansvärt dåligt morgonhumör och tände lampan över sänggaveln för att underlätta för honom. Han tittade lite surt över axeln och svarade kort: Jag ska gå ut och få tyst på hästskrällena för annars kommer vi att vara vakna hela natte…. Ett hjärtskärande läte ljöd genom luften och detta var något som Olof aldrig tidigare i hela sitt liv hade hört förut. Snabbt slängde han på sig sin skjorta utan att knäppa den och gick med stapplande steg mot sitt arbetsrum som låg bredvid deras sovrum. Stressat låste han upp det gröna vapenskåpet som stod intill väggen under de många djurhuvudena som han själv stoppat upp. Han plockade ut det dubbelpipiga hagelgeväret som han med fumliga rörelser laddade med två stycken hagelpatroner. Någonstans i bakhuvudet tänkte han för sig själv att det måste vara en varg som virrat sig in i stallet och att hans trötta hjärna inte kände igen dess ylande. Olof stoppade i sina bara fötter i de leriga gummistövlarna och tog ett ordentligt tag om stavficklampan som stod på byrån precis vid hallen och gick ut på den svagt upplysta altanen.

Ficklampans ljuskägla svepte fram över den leriga grusplanen mellan huset och stallet där den träffade den skitiga pickupen som stod parkerad och direkt frös han till och för en sekund trodde Olof inte sina ögon. Utmed sidan av bilen löpte flera stora rivmärken som gått igenom karossen på åtskilliga ställen och bak på flaket var ena hörnet helt hoptryckt. Han blev genast helt kall, för det fanns inget djur i de norrländska skogarna som hade kunnat åstadkomma detta. Hästarna gnäggade fortfarande högt och ljudligt, vilket fick honom att tro att det som skadat bilen var i stallet och med en klump i halsen började han gå mot stallbyggnaden.

Greppet om hagelgeväret hårdnade när han skulle skjuta upp den stora stalldörren som gick på skenor när han lade märke till att handen färgades röd av blod. Det var då som han upptäckte pölar av blod och köttslamsor som skvätte upp längs sidan av gummistövlarna. Skrämt svepte Olof med ficklampan längs sidorna av stallet och såg att det var blodiga dragspår som ledde mot deras förfallna lada. Klumpen av rädsla och oro blev inte mindre, utan växte snarare och han svalde bekymrat ner den igen och började försiktigt följa spåren och han hoppades innerligt att vad det än var som lurade där ute hade gett sig av. Efter några meter stötte Olof på ännu en blodpöl och i denna låg det ett avslitet ben där köttslamsorna fortfarande var kvar. Måste vara ett rådjur eller hjort tänkte Olof och petade med foten på benet när han hörde ett högljutt slafsande som kom ifrån ladan.

Ladudörren var uppsliten, så våldsamt att plankorna hade flisats sönder och det var nog bara slumpen som gjorde att den fortfarande hängde på ett av gångjärnen som gnisslade lite när de svala vindarna svepte förbi och föste den med sig. Med ett hårt grepp om hagelgeväret staplade Olof in och hans trötta hjärna trodde för ett par sekunder att ögonen spelade honom ett spratt när han stirrade rakt in ryggtavlan på den varelse som uppenbarades i ljuskäglan som slafsade i sig resterna av de söndertrasade rådjuret och vände sig hastigt halvt om när den kände ljuset från ficklampan. För att kunna använda båda händerna släppte Olof ficklampan och slog snabbt på strömbrytaren, vilket fick de många raderna av föråldrade lysrör att blinka till innan de lyste upp ladans innanmäte.

En sak var säker, detta var en varelse som han aldrig tidigare hade sett under sina år i skogarna. Rent anatomiskt sett påminde den om en människa även om den var väsentligt större och var säkert ett huvud längre än Olof som själv mätte närmare hundranittio centimeter. Den reste sig upp med ett väsande ljud och vände sig mot Olof som backade skrämt när den ihopsjunket började gå mot honom med blodet droppade från munnen. Dess hud var askgrå med sporadiskt utplacerade svarta fläckar över kroppen som inte var symmetriskt uppbyggd, utan mer asymmetriskt där Olof kunde urskilja att dess högra kroppssida var väldigt mycket mindre och att armen till och med var en människas.

Varelsen kröp närmare in på Olof och gjorde en ansats att kasta sig över honom när Olof klämde åt avtryckaren på hagelgeväret som brann av. Hagelsvärmen träffade varelsen i magtrakten, vilket fick en kaskad av blod och köttslamsor att stänka upp över Olof och på de närliggande träbjälkarna. Med ett furiöst skrik svingade varelsen sin stora arm, där de långa klorna på dess krokiga fingrar ven genom luften och Olof hann inte reagera förrän han slungades in i väggen med ett brak och hagelgeväret flög in bland högarna av hö. Han kravlade sig upp sittande med stöd mot väggen och kände hur det var alldeles varmt och klibbigt på vänster sida av bröstkorgen och de stora rivmärkena gick inte att ta miste på, där blodet pumpade ut ur de stora såren. En rörelse i ögonvrån fångade hans lidande uppmärksamhet och han blev alldeles chockad när han upptäckte den lilla pojken som satt skrämt, hopkurad bakom de två rostangripna traktorerna iförd i enbart trasor.

Stick härifrån pojk!, skrek Olof smärtfyllt och viftade bort jagande med handen men pojken satt förstenad av rädsla och gjorde inte någon som helst rörelse. Den kraftiga stanken från varelsens andedräkt lade sig som en tung dimma över Olof som vände sig om mot den och såg hur dess långa klor kom farande genom luften igen och han kände att det var över för hans del. Skadan som den åsamkat, gjorde honom alldeles för svag för att ens försöka göra motstånd och det fanns ingen som helst chans att Lina hade hört något av detta med tanke på åskovädret utanför.

Flera pysande ljud hördes upprepade gånger och klorna träffade honom aldrig. Ansträngt öppnade Olof upp ögonen och såg hur varelsen lutade sig mot en av de stöttande pelarna som höll upp ladans tak och blodet rann nerför dess torso och den grymtade smärtfyllt när den med ett språng kastade sig genom en av de ålderstigna väggarna och försvann in i skogens mörker. I ögonvrån såg Olof ett flertal mörkklädda figurer komma gående i samma stund som han upptäckte att pojken var borta. Gestalterna rörde sig som tysta skuggor i mörkret och de var utan tvekan någon form av militärer, vilket deras uniformer som täcktes av blänkande skyddsplattor, samt högteknologiska mörkerglasögon påvisade. En av gestalterna var någon form av befäl eftersom denne beordrade ut ett flertal av sina soldater att söka efter varelsen som med ett unisont nickande försvann lika tyst som de kommit.

Vilka är ni? frågade Olof med en plågsam röst när befälet vände sig mot honom utan att säga något och direkt tog två andra grenadjärer ett ordentligt tag om hans armar och släpade ut honom ur ladan. Två stycken ljudlösa flygfarkoster hovrade i luften utanför och deras starka strålkastare lyste upp den leriga gårdsplanen. Bryskt släppte de ner Olof på marken som föll handlöst utan att ta emot sig mot det blöta underlaget men lyfte ganska snabbt upp huvudet igen när befälet satte sig på huk bredvid och klappade honom upprepade gånger på kinden för att han skulle kvickna till. Kommer du ihåg något av det du sett? frågade denne med en kall metallisk röst och släppte honom med blicken för att nöjt konstatera att två av hans soldater fångat in pojken igen som motvilligt strävade emot medan de släpade honom mot VTOL-farkosten som långsamt landade en bit bort.

Ja? Ja, det gör jag, stakade sig Olof när befälet utan några som helst tvivel drog upp sin ljuddämpade automatpistol och sköt Olof med två snabba skott i huvudet som sjönk ihop livlös. Ledargestalten reste sig och skulle precis börja gå mot den flygfarkost som landat en bit bort när Lina helt sömndrucket stapplade ut på altanen och utbrast: Vad är det som händer?, vilket blev hennes sista ord i livet när två stycken välriktade skott från ett prickskyttegevär träffade henne och med en duns rasade hon ihop och den döda kroppen tumlade ner för trappan. Långsamt sänkte soldaten kikarsiktet från ögat och vände sig mot sitt befäl som helt likgiltigt med sin kalla röst beordrade: Städa upp detta och få det att se ut som vi aldrig varit här.

KAPITEL 1 – VT INDUSTRIES

Östra Norrland, Sverige

Det ljudliga sorlet av exalterade röster och det karaktäristiska knäppande ljudet från kamerablixtar fyllde det mörka rummet. Till och från stötte och armbågade sig de uppspelta journalisterna och reportrarna med varandra medan de försökte roffa åt sig de bästa platserna som var längst fram i hörsalen. Värmen började sakta men säkert smyga sig på och Rebecka Stenius torkade sig försiktigt i pannan med en servett som hon sedan knycklade ihop och lade i fickan på den ljusbruna rocken som hon bar utanpå den vita, stickade tröjan. Hon kontrollerade för tredje gången att blyertspennan fungerade genom att dra några snabba streck i ena hörnet på det lilla blocket som låg i knäet på hennes stentvättade jeans när lamporna i taket långsamt tändes upp och avslöjade talarstolen framför alla rader av sittplatser som var uppställda på den tjocka gummimattan. Rebecka slängde undan en hårtest från hennes gyllenblonda hår som lagt sig framför de rundade glasögonens kant vilket då visade hennes kristallblåa ögon som glimrade starkt och intensivt.

Ett blått sken lyste långsamt upp en gestalt som var klädd i en vit skräddarsydd kostym som passade de glänsande skinnskorna och det gick inte att ta miste på att det var Vincent Thornberg. Grundare till det hypermoderna och världsledande svenska vapenföretaget VT Industries som på rekordtid hade revolutionerat såväl den svenska som den internationella vapenindustrin i sådan grad att Sverige fått en helt ny plats i världsordningen. Där de andra länderna nu började ta landet som en riktigt stor aktör på den världsliga scenen.

Rebecka hade bevakat utvecklingen av VT Industries för den nystartade lokaltidningen Norr Nyheter sedan det startade som en liten obetydlig fabrik, till att nu omfatta ett gigantisk byggnads- och fabrikskomplex som de hyr av den svenska staten i Norrlands djupa skogar. Det hade varit rejäla protester mot denna anläggning men som alltid mynnat i sanden nästan omedelbart eftersom staten gett sitt godkännande till byggandet av VT Industries och det var något som Rebecka hade skrivit åtskilliga artiklar om i tidningen. Hologrammet av Thornberg började röra sig och han drog en hand genom det platinafärgade håret och hostade till några gånger, inte i syfte att få uppmärksamhet utan mer för att få bort det som irriterade halsen.

Jag ber om ursäkt för att jag är sen men jag ser att ni ändå har funnit er till rätta glädjande nog. Hoppas att personalen här tog hand om er på ett bra sätt. Det har inte varit lätt att kunna få in en sådan här pressträff eftersom vi har varit mycket upptagna med våra senaste projekt här på VT Industries. Vincent gjorde ett kort uppehåll och slog en blick på sitt Rolex armbandsur medan journalisterna ivrigt antecknade det som han sagt innan han harklade sig och fortsatte: Tack vare den mycket avancerade tekniken som VT Industries har att erbjuda, har vi satt Sverige på den internationella kartan och vår egna militära styrka med soldater från världens alla hörn, alla med olika och unika spetskompetenser har bidragit till att skapa fred och stabilitet i flera av världens regioner som tidigare präglats av oro och oroliga omständigheter för deras befolkningar. Vi styrs inte av någon stat utan vi styr oss själva. Han slog ut med handen mot flera olika filmsekvenser som projicerades upp på väggen bakom honom där de alla visade hur soldater från VT Industries hjälpte människor i nöd och understödde andra väpnade styrkor i ingripanden runt omkring i världen då VT Industries erbjöd sina tjänster mot betalning. Allt detta kan man hyra som ett komplement när man själv inte klarar av problemen på egen hand, förklarade Thornberg entusiastiskt.

Rebecka tog en klunk ljummet vatten från flaskan som stod mellan hennes vita tygskor och skrev sedan ner det som Vincent sagt och skulle precis titta upp från de blyerts skrivna anteckningarna när taket överraskande började glida undan i snabb takt, därefter gled väggarna undan och det gjorde att den svala höstbrisen svepte in över dem ihop med solens ljus. Hon tittade förvånat runt omkring sig på de olika hallarna, skorstenarna och terminalbyggnaderna och det massiva rektangulära byggnadsverket som sköt upp bakom trädtopparna i fjärran och som dessutom var under konstruktion.

Flera av de andra publicisterna upptäckte att Vincent Thornberg kom gående emot dem, i verklig förlaga och inte något hologram och slog gemytligt ut med armarna. Välkomna till centrumet av min verksamhet, bakom mig ser ni hjärtat av all vår produktion, eller åtminstone en del av den, tillade Thornberg och pekade på den stora