Fruktan

By Andreas Ek

”Fruktan” är andra delen i en trilogi som tillsammans utgör en spin-off på Andreas Eks föregående titlar ”Raseri” och ”Törst”. Det är dystopiska samtidsskildringar som jämförts med både tv-serien ”Walking Dead” och filmen ”Outbreak”.

Kaoset i Malmö fortsätter. Kampen för överlevnad blir allt svårare. Tillsammans med sambon Charlie och några andra har Sara tagit sin tillflykt till en vårdcentral i Pildammsparken, där de lyckats skapa en form av vardag. De som smittats av viruset är ljuskänsliga och går därför inte ut under dagtid, i stället är det på natten som de bleka, blodtörstiga varelserna kommer fram. De är tusentals och blir fler och fler för varje natt.

Andreas Ek är polis och arbetar som kriminaltekniker med brottsplatsundersökningar, erfarenheter som inspirerar hans skrivande. Hans spänningsromaner har hyllats av läsare, lyssnare och recensenter, och ”Törst” nominerades till Selmapriset 2019.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Apr 21, 2021
• ISBN: 9789178299416

Book preview

Serien Raseri – del 2

FRUKTAN

av

Andreas Ek

Copyright © Andreas Ek 2021, Word Audio Publishing 2021

Omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design

ISBN: 978-91-7829-941-6

Utgiven av Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

1

Det metalliska ljudet från nyckeln som vreds om i nyckelhålet tystnade.

Ett distinkt klick hördes.

Milan tog ett djupt andetag. Han höll ett av stolsbenen rakt framför sig och det andra höjt över huvudet.

Allt hängde på det första slaget.

Celldörren hade inget handtag på insidan och Milan kunde inte se när det trycktes ned, men han hörde det.

Milans grepp om stolsbenen hårdnade.

Dörren rycktes upp.

Det svaga skenet från nödutgångslamporna i taket trängde in i cellen. I dörröppningen stod en smal, likblek varelse med ögon som gapande hål. Det var en man, men ändå inte mänsklig. Han hade ett par mjukisbyxor på sig och en t-shirt som var nersölad från linningen och neråt av blod.

Ett vrål bröt tystnaden i cellen.

Milan tvekade inte. Han störtade fram och skrek så högt han kunde.

Den bleka människoliknande varelsen visade inga tecken på att backa eller att bli rädd.

Milan lät det ena stolsbenet hagla över sin motståndares huvud, samtidigt som han stötte det andra mot kroppen. Varelsen gjorde inga försök att försvara sig, utan gick till motattack. Den försökte bita, men kom inte åt.

Slagen mot kroppen gav ingen effekt och Milan släppte taget om ena stolsbenet. Med sin lediga hand tog han ett hårt tag om varelsens hals och de hamnade ansikte mot ansikte. Varelsen vrålade samtidigt som den tryckte sig mot honom. Milan lade tyngden på sitt bakre ben för att inte ramla, samtidigt som han parerade varelsens försök att bitas. Kraften han möttes av överraskade honom eftersom han var betydligt större och borde vara mycket starkare än sin motståndare.

Varelsen vred huvudet neråt och klippte med tänderna mot Milan som höll ett järngrepp om dess hals.

Den vägrade att ge sig.

Blod rann från varelsens huvud och ner över ansiktet. Den fäktade med armarna i ett försök att komma loss. Milan skrek när han måttade ett slag med stolsbenet. Ett knak hördes när det träffade örat och fortsatte in i skallen.

Varelsen sjönk ihop och hamnade i en form av halvsittande ställning. Milan sparkade så hårt han kunde och träffade stolsbenet i änden så det trängde djupare in. Varelsen föll till golvet och blev liggande.

Milan störtade ut från cellen, smällde igen dörren och låste med nycklarna som satt kvar i låset.

Ljuset i korridoren tändes inte.

Milan frustade som en argsint tjur. Han blev stående mitt i korridoren och sneglade in i cellen varelsen kommit från. På golvet låg en av plitarna på rygg med ena benet vridet åt fel håll i knäleden. Det andra benet saknade en fot och hela halsen var söndersliten.

Milan kastade en sista blick på sin cell och spottade på golvet. Sedan skyndade han ner i korridoren mot dörren som ledde ut till trapphuset.

2

Passerkortet som pliten i korridoren hade i sin ficka fungerade till dörrarna. Milan rörde sig som i trans nerför trapphuset och genom otaliga dörrar. Han hade bara en tanke i huvudet: Johanna och Sabrina.

När han kom ut från häktet stannade han inte upp. Han bara sprang.

Av det Milan sett från sitt cellfönster förstod han att något riktigt jävligt hände i Malmö. Att två plitar slaktats på häktet utan att få någon som helst hjälp av kollegor var illa. Vid minsta överfall kom annars alltid plitarna rusande som pistolskott och hjälpte till.

Samtidigt brydde han sig inte. Det enda som spelade någon roll var hans fru och dotter.   Han rusade som en målsökande missil rakt genom Rörsjöparken, som han sett från cellen på häktet. Han sprang förbi krockade bilar på vägarna och omkullvälta cyklar i parken.

När han kom in i ett bostadsområde såg han enstaka bilar köra i hög hastighet med skrikande däck. Från ett par hus skyndade män och kvinnor ut med resväskor. Någon ropade på hjälp. Milan vände sig inte ens om.

Han skulle inte stanna för något.

Först efter en halvtimme slog han av på takten.

Gatan sträckte sig femtio meter ner och den var helt övergiven. I normala fall var båda sidor tätt packade av de boendes fordon. Nu stod där bara en handfull bilar. En av dem var Johannas.

Milan saktade ner. När han passerade Volvon sneglade han in genom rutan på förarplatsen och fortsatte mot entrédörren i massivt trä med glasfönster. Han slog den fyrsiffriga koden och öppnade dörren med ett ryck.

Trapphuset var nersläckt. Fönstren på varje mellanvåning släppte in dagsljuset. När han kom upp till rätt våning stannade han.

En enda dörr var öppen. Dörren till deras lägenhet.

Milan gick in i hallen. Golvet och väggarna var nedstänkta av blod. När han kom in i vardagsrummet stannade han upp. Benen vek sig under honom.

Med tom blick sjönk han ner på knä.

3

Sara satt på golvet vid fönstret där hon suttit så många gånger förut och njutit av utsikten mot havet från 46:e våningen. Nu fanns det ingenting att njuta av längre. Bron hade förvandlats till en kyrkogård av metall där bilarna fortfarande stod övergivna och packade som sillar. Ett par hundra meter från den svenska sidan gapade ett stort hål som delade bron i två delar. Asfalten hängde ner mot vattnet i båda ändarna.

De båda stridsflygplanen hade sprängt sönder bron och flugit mot Danmark. Allt för att förhindra att smittan spreds vidare.

Sara masserade tinningarna och försökte komma på sätt att få information. Strömmen hade inte kommit tillbaka. Inga informationskanaler fungerade längre.

Hon satte kikaren till ögonen och spanade ut över Sundspromenaden. De smittade såg fortfarande ut att leta efter folk att slå ihjäl, men de var inte lika intensiva som förut. De var inte heller lika många och det verkade som om de mest drev omkring. De flesta människorna måste ha lämnat staden eller låst in sig, precis som Sara och Charlie hade gjort.

Ett fåtal lemlästade kroppar låg på gatorna. Ett dussintal smittade gick mitt på en av gatorna. Den ryckiga gången gjorde det lätt att känna igen dem. Kläderna var blodiga och de såg sig hela tiden omkring, som om de letade efter någon att döda.

Då hände något.

En av de smittade föll ihop. Det var som om benen bara vek sig under henne och hon blev liggande orörlig. De andra verkade inte märka det, eller så brydde de sig inte. De fortsatte att gå. Gruppen försvann runt en byggnad och lämnade kvinnan ensam kvar på gatan.

God morgon, sa Charlie.

Sara tittade upp. Hon hade inte hört när sambon kom ut från sovrummet.

God morgon, svarade hon.

Charlie nästan hasade sig fram. Hennes kortklippta hår stod åt alla håll. Morgonrocken var inte knuten i midjan vilket blottade hennes putande mage och delar av brösten. Hon böjde sig ner, kysste Sara på munnen och lade sig ner på golvet med huvudet i Saras knä. De sa ingenting till en början. Sara strök handen genom Charlies hår och bröt tystnaden efter en stund.

Hur mår du? sa hon.

Charlie mötte Saras blick.

Fysiskt bra, sa Charlie och suckade. Psykiskt däremot vet jag inte, jag vet inte om jag kommer klara av den här graviditeten med allt som pågår.

Sara flätade ihop sin hand med Charlies.

Vi är två om det här. Vi kommer att lösa det.

Hur då?

Vi måste bege oss ut snart. Vi har ingen mat kvar och ännu värre är att vi knappt har något att dricka. Lite bubbelvatten i några flaskor som inte räcker länge.

Vad tror du om sjukhusen?

Akuten var ju helt full av smittade människor. Sara suckade.

Charlie sa ingenting.

Vi ger det någon dag till, sedan måste vi hitta någon annanstans att bo, fortsatte Sara. Det går inte att gå 46 våningar upp, du kommer inte klara det när du blir större.

Inte du heller med dina skadade revben.

Sara blickade ut över havet och bet på tumnageln. Charlie drog bort Saras hand från munnen.

Du funderar på något, sa hon.

Vad tror du om vårdcentralen?

Att vi ska bo där?

Varför inte? Sara rätade på sig. Där finns mediciner och sjukhussängar. Och säkert en massa böcker om förlossning och graviditet.

Det är värt att kolla upp, sa Charlie och nickade mot kikaren som Sara hade i handen. Ser du något?

Mest smittade som driver omkring. Jag såg en som precis föll ihop. Hon knäppte med fingrarna. Bara sådär.

Var då? Charlie sträckte sig efter kikaren.

Där borta, sa Sara och pekade.

Charlie satte sig upp och tittade.

Jag ser ingenting förutom två smittade. Det är två män och jag kan inte se någon kvinna.

En rynka bildades mellan Saras ögonbryn.

Får jag se? Hon tog kikaren från Charlie och spanade ner mot platsen där hon sett kvinnan falla ihop.

Hon var borta.

Jag fattar ingenting. Hon var ju där nyss.

Charlie ryckte på axlarna.

Där! sa Sara efter en stund.

Kvinnan hade krupit bort från gatan och var på väg mot en av uteserveringarna. Hon hasade sig över asfalten till trottoaren och kastade sig in i skuggan som caféets markiser erbjöd. Hon blev liggande en stund för att sedan krypa vidare mot en man som låg död utanför entrén. Kvinnan sträckte fram armen mot kroppen som låg i solen, men skrek högt och drog snabbt tillbaka den.

Vad i helvete? sa Sara tyst.

Vad är det? frågade Charlie.

Vänta!

Kvinnan låg kvar i skuggan och andades tungt. Djupa andetag. Som i en sista ansträngning kastade hon sig fram och fick tag i mannens livlösa ben. Hon skrek för fullt och drog in kroppen till skuggan.

Vad som hände sedan fick Sara att rysa.

Kvinnan satte tänderna mot mannens hals och drack hans blod.

4

Dagsljuset letade sig in genom fönstren och fick vardagsrummet att bada i ett ljus som avslöjade vartenda dammkorn på golvet.

Milan satt hopsjunken på golvet och skrek.

Johanna och Sabrina låg bredvid varandra på rygg, som om någon radat upp dem. Deras kläder var nersölade av blod som även flutit ut över parketten. Benen och armarna var fulla av bitmärken.

Milan kröp fram till Johannas fot och rörde vid den. Inom honom fanns ett hopp om att hon skulle rycka till och vakna till liv.

Hon rörde sig inte.

Milan blev sittande vid deras fötter. Tårarna rann nerför kinderna. Det fanns ingenting han kunde göra för att få dem tillbaka. Han sträckte sig mot Sabrina. Hennes kalla fot försvann nästan i hans hand. Han höll den ömt.

Då uppfattade han ett ljud han hört tidigare.

Väsandet.

Det kom från hans och Johannas sovrum. Dörren stod på glänt och rummet var helt nersläckt. Milans ögon smalnade och han pressade ihop käkarna så hårt att det kändes som om tänderna skulle spricka. Han reste sig. Såg sig omkring efter något han kunde använda som vapen.

En rörelse syntes genom dörrspringan.

Varelsen befann sig precis bakom dörren.

Milan hade inte tid att leta efter vapen. Han brydde sig inte heller. Det fanns ingenting kvar i livet för honom.

Han knöt nävarna och gick mot sovrumsdörren. Han tog sats