Strid

By Andreas Ek and Ludvig Josephson

Invånarna i samhället på Skeppsholmen har levt utan fruktan sedan de Förändrade frös till döds under vintern. Gruppen från Skåne anländer, vilket innebär fler munnar att mätta. När det första brottet begås måste ett straff utdömas, men det visar sig vara ödesdigert.

Våren och värmen kommer sakta tillbaka och det gör även en handfull Förändrade. Det beslutas att en grupp ska åka söderut för att spana efter fler. Ett överhängande hot riskerar att rasera allt man byggt upp.

“Strid” är sista delen i Andreas Eks postapokalyptiska spänningsserie “Raseri”. När grupperna från Stockholm och Malmö sammanstrålar verkar det först som att de äntligen kan leva i frid, men när lugnet inte blir långvarigt inser överlevarna att de kanske alltid kommer att vara på flykt.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Nov 14, 2023
• ISBN: 9789180006521

Book preview

Serien Raseri – del 6

STRID

av

Andreas Ek

En bild som visar text, Teckensnitt, Grafik, logotyp Automatiskt genererad beskrivning

Copyright © Andreas Ek & Word Audio Publishing Intl. AB 2023

Omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design

ISBN: 978-91-8000-652-1

Utgiven av Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

1

Lågorna slet och ryckte när den oinbjudna, kalla luften trängde sig på. Det var inte kylan som var problemet, med de rätta kläderna kunde hon vistas i minus trettio grader och nu var det flera plusgrader. Det var den där jävla vinden som envisades med att komma tillbaka med jämna mellanrum. Det krävdes så lite. En obetydlig vindpust förde med sig kylan från havet och tog sig igenom fibrerna i jackan och understället som ett virus.

Carin skrattade till men det var inte ett skratt av lycka, utan uppgivenhet.

Det där jävla viruset.

Det förde inte med sig något gott över huvud taget. Bara kaos och elände. Om det inte hade varit för viruset hade Pontus aldrig smittats och blivit en av dem. Först galen och sedan förändrad. Men hon hade sett till att det inte gick så långt och hon skulle aldrig någonsin få svar på frågan hon ställt sig så många gånger.

Var det rätt beslut?

Hon skakade av sig minnet av när Pontus morrade. Hur han höjde blicken och stirrade på henne med hat i blicken utanför Universitetssjukhuset i Linköping. De hade åkt dit med Mona Gentzell, virologen som arbetade på P4-labbet i Solna, för att undersöka om forskare på sjukhuset levde. Och om de i så fall arbetade med att få fram ett botemedel eller vaccin. Med tanke på hur snabbt viruset spridit sig var chanserna minimala att det fanns överlevare, än mindre någon som var i färd med att ta fram ett botemedel. Farhågorna hade besannats. På sjukhuset fanns bara förändrade och de dödade Mona. När Pontus och Carin flydde ut till solljusets trygghet, slog viruset till med full kraft. Att Pontus skulle smittas var redan känt – han hade tagit vaccinet mot Fästingfebern som lamslog en hel värld. Att viruset skulle reagera och muteras i kroppen långt senare var det ingen som kunde ana och när det väl hände gick det så snabbt att det inte fanns något att göra. Inget annat än att fly. Och hoppas.

Carin reste sig och blickade ut mot Gröna Lund, vars attraktioner var lika döda som människorna som gått förlorade. Till höger såg Skeppsholmen nästan ut att sväva i det mörka vattnet och lamporna på HMS af Chapman – den tremastade fullriggaren som nu inhyste flera boende – skulle snart börja glöda längs relingen. I mitten av kupolen högst upp på Skeppsholmskyrkan fanns en strålkastare som inte skulle tändas förrän mörkrets inträde. Ljuset lyste då upp innertaket och spred ut sig genom öppningarna i kupolen och på så vis skapades en statisk fyr, som nödställda kunde söka sig till. Där ljuset fanns, fanns även räddningen.

Men nu var det länge sedan någon kom.

Carin vände sig om och blickade ut över vattnet på andra sidan, där Kungliga slottet reste sig som en mörk siluett. Mer norrut kunde topparna av träden i Kungsträdgårdens utkanter skönjas. Taket på Nationalmuseum på Södra Blaiseholmen erbjöd en storslagen utsikt över Stockholms hjärta – ett hjärta som sedan länge slutat att slå.

Carin letade som vanligt efter ett tecken på en sista ansträngning från huvudstaden att komma till liv igen. Ett tänt ljus i ett fönster. Ett rop. Tjutande bildäck. Men staden gav ingenting tillbaka. Hon och de flesta av invånarna på Skeppsholmen hade kämpat länge med att rensa Skeppsbron på bilar hela vägen fram till Skeppsholmen för att underlätta för andra. De hade också plogat vägen för att visa att det fanns överlevare i närheten.

Vinden förde med sig ett ljud, eller hon tyckte sig i alla fall ana ett ljud. Det var inte snörena som piskade mot flaggstängerna på toppen av Grand Hôtel bredvid, vilket hördes skrämmande väl i den tysta staden. Det var något annat. Carin höll andan och lutade sig fram, som om det skulle få henne att både höra och se bättre.

Då hörde hon det. En bilmotor.

Vinden förde med sig ljudet över vattnet och det studsade mot byggnaderna, vilket gjorde det i stort sett omöjligt att identifiera varifrån det kom. Men snart behövde hon inte längre använda sig av hörseln.

Hennes kortvågsradio som satt i brösthöjd sprakade till.

Carin och Petter från Erik på Storkyrkan. Kontakt Slussen. Bil med okänt antal passagerare rör sig mot mig. Kom till vägspärren med en gång. Kom.

Uppfattat, sa Petter som befann sig på taket av Grand Hôtel.

Uppfattat, sa Carin och rusade till kanten av taket. Hon kopplade in sig i repet som låg förberett och repellerade ner. När hon några sekunder senare var nere på marken slet hon upp bildörren till en Range Rover och körde i väg med en rivstart. På gatan vid entrén till hotellet körde en Humvee i väg – Petter.

Jag är nere, sa Erik över radion. Status?

30 sekunder, sa Petter.

Precis bakom, sa Carin.

Jag har visuellt, sa Erik. En personbil, den kör långsamt på Strömbron. Har passerat tullhus två. En förare och en passagerare i framsätet. Oklart i baksätet.

Carin stannade precis bakom Petter och de sprang till Erik som stod mitt på Strömbron i höjd med Slottsbacken. Han var klädd likadant som Petter och Carin – med insatsbyxor, pistol i benhölster och jacka. Han hade automatkarbinen i anläggning och rånarluvan nerdragen. Det såg fientligt ut och det var meningen. Åtminstone till en början, för att ta det säkra före det osäkra. Petter drog ner sin rånarluva och Carin gjorde likadant. De ställde sig vid var sin sida om Erik med ett par meters avstånd och siktade alla tre mot bilen som närmade sig.

Den tvärnitade.

Framåt, framåt, sa Petter.

Som operatör på Nationella insatsstyrkan hade han mest erfarenhet av offensiva insatser. Det var bara naturligt att det var han som tog taktpinnen, vilket var något som de tre hade kommit överens om sedan tidigare.

Passagerardörren öppnades och en kvinna hävde sig ut. Benen bar henne inte och hon föll ihop på marken, men hon kom snabbt upp på fötter.

Carin, Erik och Petter närmade sig.

Erik, sa Petter. Ta passageraren. Jag tar föraren. Carin, du täcker oss.

Både Erik och Carin bekräftade att de uppfattat ordern. Carin lät Erik och Petter gå före. Hon riktade hela tiden sin automatkarbin mot bilen och höll koll på de andra dörrarna.

Kvinnan vid passagerarsätet hade inget i handen. Erik släppte taget om sitt vapen, med vetskapen att Carin täckte honom. När han kom fram till passageraren, svingade hon. Erik duckade och greppade tag om henne. Höll om henne. Kvinnan skrek först, men lugnade snabbt ner sig och blev stående i Eriks famn.

Petter hade fått ut föraren som hade ett litet knyte i famnen. Han bad Carin hålla koll på henne medan han undersökte baksätet.

Hur ser det ut? frågade Erik.

En man, cirka 45 år, sa Petter. Skottskadad i buken. Inget utgångshål. Svag puls. Vi måste dra nu.

Är du okej? frågade Carin kvinnan.

Hon nickade.

Carin fastnade med blicken på det lilla knytet som låg i kvinnans famn. Bebisen var ordentligt invirad i en filt och hade en rosa mössa på sig.

Vi ska hjälpa er, sa Carin. Hon visade med handen att kvinnan skulle gå till Erik. Han stöttade upp passageraren genom att låta henne ha sin arm runt hans nacke.

Carin gick runt bilen och öppnade baksätets dörr. Sätena på ena sidan var bakåtfällda och där låg den skottskadade mannen. Han var storvuxen, krallig och hade tuppat av. En hund, två barn och en smal, ung man satt i baksätet och bagageutrymmet. Sätena var fällda så att mannen skulle få plats.

Ni ska få hjälp, sa Carin och fick ögonkontakt med den smala, unge mannen. Kan du hjälpa oss med din kompis?

Ja, sa han. Jag heter Axel.

Det där tar vi senare, sa Petter som öppnat dörren från andra sidan. Han böjde sig in i bilen och greppade tag om mannen. Drog ut honom. Carin kom runt på samma sida och sa åt Axel att ta ena benet.

Vi tar honom i en av våra bilar där borta, sa Petter.

Kolla hans underarm, sa Carin.

Jag vet, sa Petter.

Tatueringen med texten Demon Crew och djävulen med en kniv och en pistol i vardera handen betydde att mannen de bar på inte gick att lita på över huvud taget.

2

Sara slog upp ögonen och drog efter andan, som om hon varit under vattenytan för länge. Hon ryckte till när siluetten av en arm kom närmare.

Det är okej, sa Linnea. Du hade en mardröm.

Är det morgon? flämtade Sara.

Ja.

Sara slöt ögonen. Lättad av att det var Linnea, sjuksköterskan som undersökt henne när Erik, Petter och Carin hade tagit med Sara och de andra till Skeppsholmen. Mardrömmen dröjde sig kvar som en ilsken geting och Sara satte handen mot pannan. Pustade ut. Såg Matte framför sig. Han och hans kompisar hade lämnat Axel att dö innan han anslöt till Saras grupp. De hade jagat i kapp Sara, Charlie, Milan, Axel och barnen när de var på väg till Stockholm. Nu var Matte död, hans kompis och de båda tjejerna likaså.

Sara log när hon mötte Linneas blick. Det kändes tryggt där hon var – i ett rum någonstans på Skeppsholmen där överlevare från Stockholm tagit sin tillflykt. En pulserande, molande värk som strålade ner mot armbågen kom från axeln och hon såg ner på den. Försökte röra armen. Sara drog snabbt in luft mellan tänderna och knep ihop ögonen när det kändes som om någon högg henne med en kniv. Precis som under gårdagen. Hon öppnade ögonen försiktigt.

Var är Charlie och Filippa?

De tog en promenad precis här utanför med Erik, de kommer nog snart.

Du slocknade runt tre på eftermiddagen i går och har sovit sedan dess, sa Linnea. Det har i princip alla dina vänner gjort, förutom Axel. Linnea skrattade. Han var ute hela dagen i går och var helt i extas över vårt lilla samhälle.

Det låter som Axel det, sa Sara. Är Kompis med honom?

Ja, hon är som ett plåster på honom.

Han bodde i Malmö, till och med i Turning Torso som jag och Charlie, men våra vägar korsades inte förrän vi träffades vid ett koloniområde längre norrut där vi tillbringade vintern. Han lämnade Malmö långt före oss för att leta efter sina föräldrar, det var då han träffade Kompis.

Den svarta, korthåriga labradoren lämnade aldrig Axels sida. Hon hade varit uttorkad och knappt kunnat gå eftersom det satt en glasbit under ena trampdynan. Axel hade gett henne vatten, dragit ut glaset och skött om såret. Hon hade blivit hans följeslagare och de hade utvecklat ett band som var få förunnat.

Linnea gick runt sängen.

Hans föräldrar då? Hon tog tag om påsen som hängde i droppställningen.

Döda, som de flesta andras.

Sara sneglade mot droppet.

Det här är ett näringsdropp, sa Linnea. Axel fick det första dagen, men från och med i går behöver han det inte. Du och Milan hade ganska dåliga blodvärden och var rejält undernärda. Det här hjälper till att ge kroppen en extra skjuts.

Charlie och barnen får inget?

Linnea skakade på huvudet.

De är undernärda, men inte i samma grad som ni. Charlie berättade att du hade gett henne dina ransoner under vintern när ni bodde i det där koloniområdet?

Sara nickade försiktigt.

Och att det höll på att ta kål på dig? fortsatte Linnea.

Ja. Sara ryckte på axlarna. Hon ammade och kunde inte gå hungrig för Filippas skull.

Det var nog bådas räddning kan jag säga.

Sara rynkade näsan och höll tillbaka tårarna.

Marcus och Fridas värden var helt okej. Linnea lade sin hand mot Saras axel. Jag gissar att de också fick en del extra?

Ja. Sara såg henne i ögonen. De och Charlie fick störst ransoner.

Hur gamla är de förresten?

Marcus är femton och Frida är tio.

Var är deras föräldrar? frågade Linnea och slog ner blicken. Nej, förlåt. Känns som att jag vet svaret på den frågan.

Tyvärr är det så, sa Sara. Marcus föräldrar smittades framför ögonen på honom och han dödade dem båda två.

Herregud!

Ja, det är så vidrigt att man inte vill tro att det är sant. Han pratar knappt om det. Hon suckade. Och Frida blev räddad av en i vår grupp, Leif, som nu är död tyvärr. Han dödade hennes pappa när han blev galen och försökte ha ihjäl henne.

Det knackade på dörren.

Kom in, sa Linnea lågt. Märkbart tagen av det hon nyss hört.

Erik. Han hade fortfarande sina uniformsbyxor och pistolen i benhölstret. Bakom honom kom Charlie med Filippa invirad i en handduk.

Är du redo? frågade Erik.

Ja, sa Linnea och vände sig mot Sara. Jag undersökte Filippa i går, men vill göra det nu igen.

Sara såg frågande på henne.

Linnea skakade på huvudet.

Nej, det är inget sådant. Hon mår jättebra och var så duktig. Jag vill bara göra en koll till, för säkerhets skull.

Charlie kom fram till sängkanten och strök handen över Saras kind. Sara kunde inte slita blicken från Filippa som låg och snusade i Charlies famn.

Får jag hålla henne en stund? frågade Sara.

Självklart, älskling, sa Charlie och räckte över deras dotter.

Hon är så fin. Saras hjärta började slå snabbare och hon var nästan tvungen att bita sig i läppen för att inte gråta.

Verkligen, sa Linnea. Hon lade huvudet på sned när hon såg på det lilla knytet. Jag kan undersöka henne lite senare om du vill.

Nej, gör det nu. Det är lika bra. Här, ta henne. Sara kysste sin dotter försiktigt, som om hon var gjord av kristallglas, och räckte över henne. Var är barnen?

De spelar fotboll med ett gäng andra barn, sa Charlie.

Saras ögon tårades och hon tog ett djupt andetag. Äntligen fick Marcus och Frida vara barn igen.

Linnea lade ner Filippa på en brits där det låg dubbla handdukar. Hon virade upp handduken som Filippa var inlindad i och tog ett stetoskop som låg bredvid.

Jag ska lyssna på hennes hjärta och kontrollera motoriken. Hon satte membranet mot Filippas bröst.

Sara bet på tumnageln. Charlie stod vid hennes sida och höll henne i andra handen.

Hjärtat låter jättefint. Linnea vände sig mot Charlie. Hur har hon ätit?

Hon gör inget annat, skrattade Charlie.

Så mjölkproduktionen funkar bra?

Absolut. Charlie klämde Saras hand och nickade mot henne. Den där pinglan såg till att jag och barnen fick mest att äta under vintern, så vi har klarat oss bra.

Hur är det med Milan? frågade Sara.

Han ligger i rummet bredvid och undersöks av Fredrik. Han är också sjuksköterska.

Var ligger ni? frågade Sara Charlie.

Ett rum lite längre bort, sa hon och rynkade pannan. De har en ultraljudsmaskin där. Kommer du inte ihåg det?

Jo, nu när du säger det. Sara mindes. Första dagen i sjukstugan var en enda dimma, men av gårdagen mindes hon lite mer. Hon hade undersökts av Linnea och mest bara sovit. Erik hade kommit in och pratat lite kort. Sagt att Sara skulle fokusera på att få tillbaka krafterna innan han berättade om Skeppsholmen.

Varför får vi inte sova i samma rum? frågade Sara när Linnea tog upp Filippa.

Jag förstår hur ni måste känna er, sa Linnea och räckte över Filippa till Charlie. Vi här på Skeppsholmen är försiktiga av oss, framförallt när det kommer till nya besökare och jag förstår att ni också har era tvivel.

Är det så konstigt? sa Sara.

Verkligen inte, sa Linnea. Alla är inte de som de utger sig för att vara.

Linnea sa åt Charlie att klä på Filippa och bad Sara att sätta sig på undersökningssängen. Sara fick hjälp upp, men hade inte behövt det. Det var egentligen bara axeln som smärtade. Hon fick hjälp med att knäppa upp sjukhusrocken och rös till när stetoskopets membran nuddade huden.

Djupt andetag, sa Linnea.

Sara såg Petter – den större polisen – genom dörrspringan. Han måste ha arbetat på någon av insatsstyrkorna med tanke på att han såg ut som om han skulle ut i krig. Vältränad som få var han dessutom. Han stod fortfarande vänd med ryggen mot rummet.

Är det nödvändigt? Sara vände sig mot Erik, som än så länge inte hade sagt något.

Petter? Erik skakade på huvudet. Nej, egentligen inte. Han är mest intresserad av vilka ni är. Kommer du ihåg mig?

Jag är skjuten i axeln, sa Sara. Inte huvudet. Det är du som basar här.

Erik log.

Basar och basar, sa han. Jag och min fru, Lotta, har blivit utsedda till att leda det här samhället. Vi har i vår tur valt ut fem personer som har olika ansvarsområden.

Hosta, sa Linnea.

Sara hostade.

En gång till.

Sara gjorde som hon blev tillsagd.

Demokratiskt utsedda? sa hon och mötte Eriks blick.

Det stämmer, vi bestämde att vi skulle ha det så efter en incident precis när vintern kom. De förändrade tog sig över och vi fick fly i båtar. När vi väl vågade oss i land igen, insåg vi att de hade frusit ihjäl under natten.

Vi har också sett det, sa Charlie som slagit sig ner på en stol vid Saras säng. Filippa låg i hennes famn och tittade med stora ögon på en plansch med två katter som lekte med en boll.

Då vet ni, sa Erik. De förändrade klarade inte av kylan, speciellt inte eftersom alla smittades under sommaren och var klädda efter vädret. Vi upptäckte att det såg likadant ut i hela Stockholm. De flesta låg nere i tunnelbanan, förfrusna inne i tunnlarna tillsammans med döda osmittade.

Deras mat. Sara slog ner blicken.

Ja. Erik ryckte på axlarna. Sedan dess har vi inte sett en enda levande förändrad. Erik gick bort mot fönstret och såg ut. Efter det bestämde vi oss för att bosätta oss här på Skeppsholmen permanent och vem vet? Vi kanske flyttar någon annanstans om några år när det blir för trångt här, men här har vi växthus, mat, vatten. Han log. Till och med duschar.

Sara höjde på ögonbrynen.

Duschar?

De har varmvatten också, viskade Charlie.

Hur har ni lyckats med det? frågade Sara.

Erik ryckte på axlarna och skrattade till. Han tog en stol som stod mot väggen, drog fram den mot sängens kortända och satte sig.

Vi har en alltiallo som heter Pavel, sa Erik. Han har fixat det mesta och för bara några veckor sedan lyckades han göra så att avloppssystemet fungerar på hotellrummen. Vi kan alltså spola på toaletterna nu. Och duscha varmt i ett av omklädningsrummen.

Låter helt fantastiskt, sa Sara.

Linnea satte en blodtrycksmanschett runt Saras arm och började pumpa.

Allt är Pavels förtjänst, sa Erik. Jag vet faktiskt inte vad vi skulle göra utan honom. Han installerade en massa pumpar som tar vatten från havet och renar det genom något filter. Det är inte drickbart, men går utmärkt att duscha i. Vi har ett ställe där man kan hämta dricksvatten.

Sara kunde inte minnas när hon duschade varmt senast. Husbilens vatten hade tagit slut redan efter ett par veckor och sedan dess hade hon och de andra fått värma vatten när de tvättade sig.

Men i alla fall, fortsatte Erik, vi bestämde att någon borde leda samhället och jag fick av någon anledning varenda röst. Kanske för att jag var yttre befäl när det begav sig, jag vet inte. Men jag ville däremot inte stå som någon form av ensam ledare så jag föreslog min fru.

Ditt blodtryck är lite lågt, men det är ingen fara, sa Linnea. Hon lade ifrån sig manschetten och tog upp en trästicka från en engångsförpackning. Gapa.

Kungen och drottningen med andra ord? sa Sara innan hon gapade och fick stickan i munnen. Det var konstigt att en man och fru skulle leda ett samhälle. Snacka om jäv.

Erik skrattade till.

Så långt ska vi inte behöva gå. Vi lyssnar på samhällets behov och anpassar oss därefter.

Linnea kastade stickan i papperskorgen och tog fram en ficklampa i pennformat. Hon bad Sara att följa ljuset med blicken.

Du sa att de förändrade som ni kallar dem dog under vintern för att det blev så kallt, sa Sara och såg på Erik när Linnea var färdig.

Det stämmer.

Skåne har betydligt mildare vintrar.

Det har du rätt i.

Är ni inte rädda för att de överlevt vintern där nere och kommer hit?

Det har pratats om det, speciellt nu när ni har kommit. Man är rädda för att de förändrade har följt efter er. Han lutade sig fram och knäppte händerna. Vi har inte sett till en enda förändrad sedan i vintras och jag vill inte ta ut någonting i förskott. Allt är kanske frid och fröjd nu, men när sommaren kommer…, han skakade på huvudet, jag vet inte. De som har överlevt, om det nu är några som har gjort det, kanske kommer hit. Det är bland annat därför vi stannar här med tanke på vattnet som skyddar oss. Det finns bara en väg in hit och det är över bron.

Men de lär sig, sa Sara. Anpassar sig.

Absolut, men de lär knappast lära sig hur man kör båt.

Säg inte det.

Erik log.

Vi bevakar hela strandlinjen natt som dag, nu mest för att upptäcka andra människor som vi gjorde med er. Jag anser att det största hotet mot invånarna på Skeppsholmen nu är andra överlevare.

Vad menar du?

Vi har det bra här, vi har allt man behöver för att växa som samhälle och det vill folk ta del av. Nu verkar de flesta av er vara bra folk, men det finns många där ute som inte är det.

De flesta av oss? Sara rynkade pannan.

Tänk inte på det nu. Apropå att de förändrade anpassar sig så gillrade de en fälla för oss på Biblioteksgatan.

Saras blick sa allt.

Det kanske inte säger dig så mycket, sa Erik. Skit samma, det är en gata vid ett torg inte långt härifrån.

Norrmalmstorg, sa Linnea.

De hade gjort en barrikad med hjälp av två bilar som de måste ha flyttat. Eftersom det var molnigt och regnigt ute vågade de sig fram. De kom från alla möjliga skrymslen och vrår och gick till attack. Vi klarade oss genom att köra ner i vattnet.

Sara rörde lite på axeln och ryckte till när smärtan slog till.

Du ska få lite Alvedon mot smärtan, något annat kan jag inte ge dig just nu, sa Linnea och reste sig från stolen.

I Malmö gjorde de något liknande, sa Sara. Vi hade en grill som vi använde ofta. Milan hade kört den till Pildammsparken och när det var soligt brukade vi gå dit och grilla. Bara ha det skönt, ni vet?

Linnea vände sig om.

Det låter härligt.

Det var det. Sara suckade. Men en dag var den inte där. Den var borta. Vi tänkte ju direkt att det var några andra överlevare som typ snott den eller något, men Marcus och Frida hittade den mitt på Tallriken.

Nu var det Eriks tur att se oförstående ut, något som Linnea upptäckte.

En storgräsmatta omgiven av träd, sa hon.

Precis, sa Sara. Du har varit där?

Ett par gånger. Linnea låste upp ett högt skåp som stod mot väggen.

Sara lutade sig åt sidan för att kunna se bättre, något som inte undgick Erik.

Alla mediciner är där, sa han. Allt är inventerat och skåpet är alltid låst. Det är bara Linnea och jag som har nyckel.

Förlåt, sa Sara. Det var inte meningen att snoka.

Ingen fara, sa Erik. Vad sa du om gräsmattan?

Grillen stod i mitten av Tallriken, eller ja, gräsmattan som är formad som en cirkel. Därav namnet. Det växer träd runt omkring med gångvägar i varje väderstreck och när vi alla gick till grillen för att undersöka, dök de ni kallar för förändrade upp bland träden.

Eriks panna veckades.

Satan, sa han. Det låter jävligt illa.

Det var det också, sa Sara. Grejen är att träden är ganska höga, så det kastas skuggor över gångvägarna.

Jag gissar att de förändrade kunde ta sig ut på gångvägarna då?

Ja, de skar av våra enda vägar ut.

Linnea låste skåpet och vände sig om.

Så när solen gick ner kunde de ta sig ut på gräsmattan?

Precis. Vi såg inget annat val än att sätta eld på träden och det blev vår räddning. Milan höll på att stryka med när han tog Frida på ryggen och räddade hennes liv.

Var det då som Charlie fick värkar? frågade Erik.

Känner du till det?

Erik log.

Jag är polis, precis som du. Du är inte den första jag har pratat med. Axel och de andra berättade en del i går när du hade slocknat, men inte att de förändrade gillrade en fälla med grillen.

Det är en sak till också. En av dem trotsade solen och klev ut från skuggan. Solen började bränna direkt, men den stod kvar.

Herregud, sa Linnea. Hon räckte över två Alvedon och en flaska mineralvatten som Sara tog emot.

Tack, sa Sara och höll upp flaskan. Hur många sådana här har ni?

Ett par tusen, sa Erik. "Vi har länsat flera butikslager och det finns många