Västvärlden Pyrrus och Kerk 2

By Stig Granfors and Marcus Granfors

Pyrrus och Kerk blir involverade i en strid mellan fattiga bönder och en mäktig ranchägare på planeten Västvärlden. Situationen är känslig, eftersom en upptrappad konflikt kan leda till krig mellan de två rikena på planeten. Med list och förslagenhet räddar de en frihetshjälte och kullkastar ranchägarens planer på att bli envåldshärskare på planeten. En grym handling får dock katastrofala följder.
Andra boken om rymdresenärerna Pyrrus och Kerk, vilkas motto är 'Det kommer att bli bättre'.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jun 18, 2020
• ISBN: 9789528022503

Stig Granfors

Stig Granfors has published several suspense, adventure, and science fiction novels in Swedish and English. Among the works there are also books about man's ancient and contemporary mysteries, the future depiction of life, riddles in the light of ancient myths and creation legends together with biological mysteries of life and the universe. The adventure novels about the space travellers Pyrrus and Kerk, written with his son Marcus Granfors, were published in the years 2020-2023. The Will Diamond series is a stand-alone sequel to the stories of the new colonies in the Andromeda Galaxy a few decades after the inevitable evacuation of Earth.

Book preview

Västvärlden Pyrrus och Kerk 2

Västvärlden Pyrrus och Kerk 2

Flykten från Dödsplaneten

Boskapstjuvar

Bossomranchen

Staden Norra

Flyktingarna

Eld och lågor

Färjstället

Fången

Ett inte så kärt återseende

Stormens centrum

Planen

Fritagningen

Brevet

Gömstället

Flykten över slätten

Den långa ritten

Striden

Tunneln

Vildens grymma hämnd

Längtan tillbaka

Bokens bakgrund

Impressum

Västvärlden Pyrrus och Kerk 2

av Stig Granfors och Marcus Granfors

Science fiction roman

Böcker av Stig Granfors

Faktaböcker

Civilisationens gåtor (2005)

Skapelsens gåtor (2006)

Livets gåtor (2008)

En skön ny värld (2010)

Historiska gåtor (2019)

Biologiska gåtor (2019)

Romaner

Liv (2011)

Glimt av hopp (2012)

Skärseld (2013)

Strid (2014)

Botnia (2015)

Varningen (2017)

Hotet (2019)

Böcker av Stig Granfors/Marcus Granfors

Neodym - Pyrrus och Kerk 1(2020)

Västvärlden - Pyrrus och Kerk 2 (2020)

© 2020 Stig Granfors och Marcus Granfors

https://stiggranfors.jimdofree.com/

Förlag: BoD - Books on Demand GmbH, Helsingfors, Finland

Tryck: BoD - Books on Demand GmbH, Norderstedt, Tyskland

ISBN: 9789528022503

Det kommer att bli bättre.

Pyrrus och Kerk

Flykten från Dödsplaneten

Det kommer att bli bättre. 

Det var Pyrrus’ första tanke, då han vaknade. Han var osäker på var han befann sig. Han låg på en hård bädd och runt omkring fanns inget annat än kala betongväggar. Han reste sig, gick fram till dörren och kände på den. Den var låst. Han kom ihåg allt nu. Dödsplaneten! Där allt liv försökte döda allt annat liv.

Han och Kerk hade landat föregående kväll i tron om att få tillbringa ett lättjefullt liv ett tag, medan de väntade på att det svarta hålet till Jorden skulle öppna sig.

I stället hade de skrämts från vettet genast de hade landat.

Pyrrus förde fingrarna över den närmaste väggens skrovliga yta. Ett stenblock var lösare än de andra. Med fingrarna lirkade han ut en tjock bit och började bearbeta dörrens handtag med denna. Handtaget bröts av efter några kraftiga slag. Låsmekanismen var sedan en enkel match och dörren flög plötsligt upp.

Han kom ut i en lång korridor, som han nu kom ihåg ledde mot huvudingången. Denna dörr var inte låst. Porten på utsidan likaså. Bredvid porten låg en apparat som kolonins invånare föregående kväll hade kallat eldkastare. Med hjälp av den kunde man bränna bort de växter som attackerade kolonin.

För att rädda Kerk behövde han apparaten. Kerk var fortfarande instängd i rymdskeppet på landningsplatsen utanför kolonins murar. Pyrrus knäppte därför på sig bränslebehållarna, öppnade porten och lät en tunn eldstråle spruta ut genom öppningen. Det kom ingen reaktion från de fientliga växterna och insekterna utanför. Han spanade runt. Upptäckte inte några omedelbara hot. Men rymdskeppet var täckt av grönska. Tjocka lianer höll det i ett fast grepp.

Pyrrus rusade fram till rymdskeppet och lät eldstråle efter eldstråle spruta över växterna. Han såg att Kerk kikade bekymrat ut genom ett fönster. Pyrrus höjde handen till signal att allt var lugnt. Men det var inte lugnt. Växterna närmade sig igen och de stora insekterna förberedde sig på ännu ett anfall.

Pyrrus brände dock bort de tjockaste lianerna, öppnade luckan och gled snabbt in.

Där blev han mottagen av en mycket orolig Kerk. Vad står på?

Pyrrus motade bort honom. Jag hinner inte förklara nu. Vi måste ge oss av, innan de förbannade växterna stoppar oss. Ser du! Han pekade ut genom fönstret mot lianerna som nu snabbt kröp framåt mot skeppet.

Kerk förstod, slog sig ned i andrepilotens stol och öppnade motorns reglage.

Pyrrus startade motorn. Den tände genast och brände bort undervegetationen, som invaderat deras landningsplats.

De åkte iväg och brände upp också de lianer som vågat närma sig rymdskeppet.

När de var uppe i den yttre atmosfären berättade Pyrrus vad som hade hänt. Hur växterna hade attackerat honom och hur han hade blivit räddad av den unga kvinnan. Han berättade om de jättestora insekterna. Och om fientligheten som strömmat mot honom överallt. Planeten var fylld av ondska.

Han berättade om sprickorna i jorden och om lianerna som kommit upp ur dem och snott sig kring hans ben. Han berättade om skogen som tjock och hotfull hade återgäldat hans blickar, skrovlig och grå som gammal bark. Han berättade om lianerna som på kolonins innergård hade försökt avstänga hans väg. Kvinnan som räddat honom hade dock skickligt parerat försöken. Det var uppenbart inte första gången hon hade att göra med lianer av denna typ.

Han berättade om oväsendet, eller rättare sagt musiken, som spelades på högsta volym för att skrämma bort vilddjuren. Vilket tydligen hade lyckats.

Pyrrus hade inte lust att göra närmare bekantskap med djurlivet på planeten. Den ena insektens vingbredd på upp mot tre meter var mer än nog för att skrämma bort också en modig man. Insekten hade varit nästan för skräckinjagande att betrakta. Den var döden personifierad, ett monster, ett perfekt vapen.

Signalerna hade varit så tydliga. Insektens enda uppgift var att ta död på sin motståndare snabbt och omedelbart. Utan nåd. Den fula, breda munnen hade delat huvudet i två delar, de sågtandade och spetsiga tänderna hade sett ut som de kunde slita ett byte i bitar på nolltid. De läderaktiga vingarna hade varit stora som segel och klorna hade skurit in djupa spår i stenplattan insekten stått på.

Pyrrus berättade om musiken och namnet på musikerna, vars låt hade använts för att skrämma bort vilddjuren.

Aha, jag förstår, kommenterade Kerk. Planetens namn kommer från initialerna. Crosby, Stills, Nash & Young. CSNY helt enkelt. Men varför tvåan?

Därför att det finns en etta här ute någonstans, gissade Pyrrus. Det fanns inte tid att fråga. Jag rymde därifrån så fort jag fick en chans.

Kerk kastade en blick på bränslebehållaren som Pyrrus kommit in med. Vad är det där?

De kallar den en eldkastare. En livsfarlig grej som sprutar eld.

Fick du den till låns?

Pyrrus skakade på huvudet. Nej, jag hade inte tid att fråga. Han rös av obehag. Jag vill inte se den här planeten igen.

Men de skulle båda återvända till planeten en dag. Pyrrus visste inte i det skedet att hans öde var kopplat till denna planet, som långt senare skulle bära hans namn. Hans uppgift – ja rentav mission i livet – var att befria planeten. Och samtidigt befria kolonin.

Kerk knäppte på navigatorns tredimensionella karta. Förde med fingret över den del av universum där de befann sig. Han hittade flera beboeliga planeter med kolonier.

En planet med ett positivt namn den här gången, instruerade Pyrrus. Och med ett angenämt klimat året om. Vi kommer nämligen att tillbringa ett, kanske två år, på planeten. Det svarta hålet till Jorden är fortfarande stängt som du kommer ihåg.

Kerk nickade. Om vi åker västerut kommer vi om några dagar till Västvärlden. Det är ett neutralt namn, eller hur?

Ja, låter bättre än Dödsplaneten i alla fall, genmälde Pyrrus. Knäpp in koordinaterna. Jag kopplar på automatpiloten, så får jag vila ett tag. Mina nerver darrar ännu efter den senaste prövningen. Han skakade på huvudet. Den där grymma insekten. Den kommer att ge mig mardrömmar flera månader framöver.

Kerk tittade anklagande på honom. Det var ditt beslut. Du trodde att namnet Dödsplaneten var ett skämt. Och vilket skämt det var! Tänkte kosta oss livet.

Vi gör alla misstag ibland, svarade Pyrrus, lutade sig tillbaka i pilotstolen och stängde ögonen. Han höjde handen då Kerk tänkte säga något. Ett par timmars vila är allt jag begär. Full tystnad, tack!

Kerk muttrade något och knäppte vidare på navigatorn. Kanske fanns där värdefull information om planeten de utsett som mål? Men det enda han fick reda på var att planeten hade koloniserats cirka hundra år tidigare. En gammal koloni med andra ord. Han fick fram en närbild av planeten, zoomade och granskade utsikten på marknivå. Det var mest öken med vildvuxna träd och buskar här och där. I horisonten syntes något som liknade oaser. Planeten hade också ett hav och flera insjöar. Han förde fingret vidare. Nära sjöarna fanns mängder av grönt gräs där boskap gick och betade. Ett typiskt nybyggarsamhälle, som försedde andra kolonier med mat. Ranchbyggnader dök upp på satellitbilden med jämna mellanrum. Marken verkade vara uppdelad mellan dem. Eller så ägdes rancherna gemensamt och drevs av anställda förmän med arbetare under sig. Kerk hade hört om liknande kolonier förut.

Han förde snabbt fingret över satellitbilden, närmade sig en stad. Det var egentligen en by med, som det såg ut, dammiga gator och enkla träbyggnader. Han förde fingret ner på gatan, svängde runt i olika riktningar. Där fanns en restaurang, en bar, ett hotell och ett sheriffkontor med fängelse. Staden hette Norra. En typisk boskapsstad.

Kerk slickade sig om munnen. Fängelset fick invånarna behålla för sig själva men restaurangen och hotellet såg lockande ut. Också baren. Det var länge sedan han fått en stark drink. Rymdskeppets förråd hade inget av den varan. Men över allt annat allt såg han framför sig den jättestek han skulle beställa.

Nära staden Norra fanns en landningsplats för rymdskepp. Den verkade vara i flitigt bruk. Detta pekade på ett fördomsfritt och dynamiskt samhälle. En symbios av nytt och gammalt. Det bästa av båda världarna. Invånarna var förmodligen ödmjuka och fredliga människor. Vänliga mot främmande besökare, eftersom de var beroende av dem.

Han bläddrade vidare bland uppgifterna om planeten. Det fanns ytterligare tio städer på planeten. Planeten var uppdelad i två riken, vilkas gräns bestod av en lång och bred flod. Kerk hittade inga broar men utskilde snabbt två färjställen, som förband de två länderna med varandra.

Det södra riket såg ut att vara mera en ökentrakt med höga bergskedjor, som delade landskapet. Men här fanns också gröna fickor främst kring små sjöar och vattendrag. Men mest fanns där sand. Kerk antog att det uppstod farliga sandstormar emellanåt. Men nu visade satellitbilden en vildvuxen men vacker trakt.

Han förde med fingret över navigatorn och kom fram till en stor stad. På en skylt utanför staden stod det på två språk Välkommen till Ortiz. Det ena var det universella språk som talades i alla kolonier. Men det andra verkade vara en blandning av spanska och kinesiska. Det stod Bienvenida med märkliga tecken efteråt.

Det såg ut som om det bodde bara fattiga invånare i staden. Husen var enkla och restaurangerna, hotellen och butikerna såg inte särskilt inbjudande ut. Skyltarna hängde ofta på sned och svajade i vinden. Åtminstone var staden inte lika tilldragande som den andra staden på norra sidan av floden. Men den här staden hade dock ett ordentligt namn, tyckte Kerk. Ortiz lät betydligt bättre än Norra. Han bestämde sig för att besöka staden i något skede.

Han hittade inga uppgifter om varken styrelseskick eller ledare. Men det angick inte honom. Han ville bara beställa en stek nu och då. Och han skulle skaffa sig ett tillfälligt jobb. I en boskapsstad fanns det alltid behov av temporär arbetskraft. Han kastade en snabb blick på den sovande Pyrrus. Pyrrus fick själv avgöra hur han skulle tillbringa sin ett år långa väntetid. Han tyckte om att spela kort. Kanske fanns det ett pokergäng, som regelbundet samlades i baren? Kerk kände sig plötslig törstig. Ville plötsligt ha något starkare än vatten. På Neodym hade sprit varit förbjuden, men det hade funnits tillgång till hembränt nu och då. Även om Pyrrus som ledare hade ivrigt försökt stoppa alla försök i den vägen.

Den plikttrogne Pyrrus.

De dagarna var nu förbi.

Han skulle få söka en annan inriktning för sitt liv.

Bli en ny Messias på Jorden?

Kerk gav inte mycket för den spådomen.

Men det skulle visa sig att han hade fel.

Boskapstjuvar

De hade varit uppe i bergen fyra veckor. Pyrrus och Kerk avskydde redan jobbet. Men det var väl betalt och de behövde pengarna, eftersom de skulle tillbringa minst ett år på planeten. Den kalla vinden tog fart ända från de snöhöjda topparna ner till de djupa dalarna och gick genom märg och ben. Korna och tjurarna verkade inte bry sig om den snåla vinden, men Pyrrus och Kerk frös ideligen, då de var ute och vaktade boskapen.

Den här planeten borde heta Isvärlden och inte Västvärlden, konstaterade Kerk en dag, då hans tänder skallrade av kyla mera än vanligt.

Pyrrus nickade. Vi gör åtminstone skäl för vår lön, kommenterade han och drog jackan tätare omkring sig. Den här dagen blåste den isande vinden hårdare än förut. Men de hade också emellanåt fått njuta av varma dagar, då solen spred sin gula strålar ända ner i dalen och bollade strålarna mellan de branta klippväggarna. Men just nu kändes det som om de inte hade sett solen på väldigt länge.

Den kvällen, då de gick till sängs i den anspråkslösa hyddan, sa Kerk. Det här är ett enformigt liv. Jag är trött på den här hyddan. Han bankade på väggen som om han ville tysta den envisa blåsten utanför.

Hyddan brydde sig inte om vinden, fastän blåsten ylade och rev och slet i kojans tak. Hyddan var stadigt byggd, men kaminen räckte inte till för att värma hela stugan. Därför hade de dragit de båda sängarna närmare kaminen för att få åtminstone så mycket värme att de hann somna innan den lömska nattkylan slog till.

Ja, en planet med så många gröna dalar och slätter borde ju ha ett varmare klimat än det här, genmälde Pyrrus och drog på sig en extra tröja. Händerna fastnade i ärmarna och han såg en stund ut som en vålnad som försökte skrämma bort inkräktare. Tur att Kloss gav oss extra kläder i alla fall.

Kloss var Bossomranchens kock, som hade delat ut förnödenheter åt dem för den sex månader långa vistelsen uppe i bergen. Deras uppdrag var att se till att korna blev tjocka och feta under den tiden. Och sedan driva hjorden tillbaka, när kontraktstiden tog slut.

Fem månader kvar i den här miserabla hålan, konstaterade Kerk dystert och tittade sig omkring i det asketiska rummet. En liten kokvrå med kärl hängande på väggen, ett fyrkantigt bord med tre stolar och två sängar. Jag tror de har bättre möbler i fängelsecellerna i Norra.

Ja, men det här är ett enkelt jobb, inflikade Pyrrus. Korna sköter ju sig själva. Jag har tid att meditera på dagarna.

Pyrrus övade sig dagligen på att finslipa den nya läran han skulle sprida på Jorden. Han skulle bli den nye Messias, den nye profeten, som Jordens befolkning ännu inte visste att de längtade efter.

För mig är det här bara långtråkigt, svarade Kerk. Jag tror jag ger mig ut på en utflykt om några dagar. Söderut, där det förhoppningsvis är varmare än här. Det har du väl inget emot?

Jo, det är förbjudet, svarade Pyrrus. Vi har order att stanna här med boskapen. Så du får inte sticka iväg än. Men om fem månader kan du resa vart du vill. Rida runt hela planeten om du så önskar. Men det hinner du knappast. Jorden väntar. Det kommer du väl ihåg?

Okej, jag kommer ihåg vår överenskommelse, genmälde Kerk. Och jag skrev under kontraktet med Bossomranchen och det ska jag också hålla. Hur långt har du kommit med den nya läran? Neo, var det så den hette?

Ja, stommen är redan gjord, den behöver bara finslipas runt kanterna. De har ett tryckeri i staden, där vi landade. Jag ska låta trycka boken där. Första delen. Vad tycker du? Du har ju läst inledningen.

Kerk tittade besvärat ner på golvet och mumlade något ohörbart.

Vad då, frågade Pyrrus.

Kerk harklade sig ljudligt för att få lite betänketid innan han svarade. Tja... texten flyter och är intressant. Om man tycker om den typen av filosofi vill säga.

Men du tycker inte om den?

Kerk ryckte på axlarna. Jag är min egen lyckas smed. Har aldrig haft så mycket till övers för andras idéer och tankar.

Pyrrus suckade djupt men avslutade med ett positivt tonfall. Jag antar jag hinner bearbeta dig. Ytterligare fem månader i den här isoleringen och du kommer att kasta dig över texterna till slut.

Kerk rös vid tanken men gissade att Pyrrus hade rätt. Det var bara det att han inte var van med filosofiska texter.