De kosmiska löparna: Science Fiction

By Brian Carisi

av Brian Carisi




Ett rymdskepp med utomjordisk teknik och en brokig besättning på en kosmisk odyssé genom den oändliga rymden... Människor, androider och utomjordingar måste samarbeta om de ska kunna stå emot de namnlösa farorna mellan stjärnorna och ärva arvet från en uråldrig kosmisk civilisation.

Det avlägsna rymdskeppet CAESAR II/ALGO-DATA har fastnat i ett tätt fält av svarta solar. Det finns ingen väg ut och inte heller någon levande varelse i de många skepp som ligger som vrak här. Men så kommer en främmande ras utan problem igenom rymdskeppets skyddssköld och visar sig vara ytterst fredlig. Men kan man lita på Rimdenianerna?

• Language: Svenska
• Publisher: Alfredbooks
• Release date: May 25, 2023
• ISBN: 9783745230925

Book preview

De kosmiska löparna: Science Fiction

av Brian Carisi

Ett rymdskepp med utomjordisk teknik och en brokig besättning på en kosmisk odyssé genom den oändliga rymden... Människor, androider och utomjordingar måste samarbeta om de ska kunna stå emot de namnlösa farorna mellan stjärnorna och ärva arvet från en uråldrig kosmisk civilisation.

Det avlägsna rymdskeppet CAESAR II/ALGO-DATA har fastnat i ett tätt fält av svarta solar. Det finns ingen väg ut och inte heller någon levande varelse i de många skepp som ligger som vrak här. Men så kommer en främmande ras utan problem igenom rymdskeppets skyddssköld och visar sig vara ytterst fredlig. Men kan man lita på Rimdenianerna?

Upphovsrätt

En bok från CassiopeiaPress: CASSIOPEIAPRESS, UKSAK e-böcker, ALFREDBOOKS och BEKKERpublishing är varumärken som tillhör Alfred Bekker.

© av författaren / Omslag A.PANADERO

© för denna utgåva 2023 av AlfredBekker/CassiopeiaPress, Lengerich/Westfalen i

BRIAN CARISI är en pseudonym för ALFRED BEKKER

De påhittade personerna har inget att göra med verkliga levande personer. Namnlikheter är slumpmässiga och inte avsiktliga.

Alla rättigheter förbehållna.

www.AlfredBekker.de

[e-mail]

1

Otaliga rymdskepp fångade mellan nio svarta solar vars gravitationskrafter höll de meteoritskadade vraken på plats.

Och CAESAR var ett av dessa strandade objekt.

Hon kunde inte röra sig utan stannade kvar i rymden.

Fixerad av krafter som knappast kan vara av naturligt ursprung, precis som de svarta solarna, som bara kan vara vidareutvecklingar av så kallade vita dvärgar. Teoretiskt tänkbart. Den enda haken var att universum skulle ha behövt vara minst 45 miljarder år äldre än vad som tidigare antagits för att kunna producera sådana objekt.

Antagandet att denna Sonnenhof var en konstgjord anläggning var därför uppenbart.

Bilden på CAESAR/ALGO-DATA:s stora panoramaskärm, som består av en enda bit protomateria, visade alltid samma dystra syn av de strandade rymdskeppen. De var av de mest varierande konstruktioner. Vissa av dem hade redan så allvarliga yttre tecken på förfall att de förmodligen hade varit fångade här i århundraden eller till och med årtusenden.

Men den syn som uppenbarade sig inuti ALGO-DATA - eller CAESAR, som rovfågelskeppet kallades av sina mänskliga passagerare - var inte mindre dyster.

De orörliga kropparna av den noroofianska besättningen låg överallt. De såg ut som om de hade frusit.

Död.

Josephine och Marcus var övertygade om detta, även om de inte kunde säga säkert. Deras kunskaper om den noroofianska metabolismen var trots allt mycket begränsade.

Hela Noroofians besättning hade hamnat i detta frusna tillstånd efter den mystiska skanningen av skeppet. Endast Josephine, Marcus, Otlej och Naea hade inte påverkats. Oziroona och Ozobeq, å andra sidan, hade transporterats bort av spindelliknande robotar.

Inkräktare har tagit sig in i skeppet! AI:n rapporterade, inte för första gången.

Josephines blick vändes mot John Bradford, som inte var tillgänglig för henne just nu. Han låg i en av de sarkofagliknande pilotstolarna på CAESAR. Man kunde utgå från att fartyget gav honom allt han behövde.

Vilken typ av inkräktare talar vi om? frågade Josephine.

Standardförsvar har inletts.

Hur kunde inkräktarna ta sig igenom skyddssköldarna?

AI gav inget svar på detta.

ALGO-DATA verkade inte heller vilja säga något om vilka försvarsåtgärder företaget hade vidtagit i detalj.

Josephine vände sig till Marcus, vars amorfa kropp av nanopartiklar hade antagit den vanliga pseudo-humanoida formen. Ytan på denna kropp gav intryck av att vara befolkad av myllrande arméer av små insekter som flög över den i mer eller mindre kaotiska strömrörelser.

Jag hade redan i tomrummet runt Virojades-systemet trott att vi befann oss i en hopplös situation, men just nu är vattnet förmodligen mycket högre för oss ...

Marcus lutade huvudet något.

En gest som nästan verkade som en nickning.

Ett stenkast skiljer oss från det stora magellanska molnet, noterade han. Och sedan det här.

Josephine närmade sig raden med pilotstolar som en gång i tiden hade varit avsedda för de så kallade sju herdarna.

Med två av dem hade de gjort resan till Stora Magellanska molnet.

Ozobeq och Oziroona.

Kanske har den här krisen sina goda sidor, sa Josephine.

Marcus rörde sig något.

Hur ska jag kunna förstå det?

Det kan vara så att vi återfår kontrollen över skeppet.

Marcus gav ifrån sig ett ljud som påminde om ett hes skratt.

Jag undrar bara vad vi kan ha för nytta av den här regeln under rådande omständigheter! stönar han efteråt.

Josephine var i hemlighet tvungen att hålla med honom.

Men allt i henne vägrade att bara luta sig tillbaka och ta den deprimerande situationen för given.

Det måste finnas ett sätt!

Vem som helst!

Kanske hade John Bradford till och med redan hittat honom ...

Marcus närmade sig en av konsolerna. Nanopartiklarna i hans högra hand flöt isär och bildade en länk mellan honom och konsolen.

Några ögonblick senare drog Marcus tillbaka armen igen.

Han vände sitt ansiktslösa huvud i Josephines riktning.

ALGO-DATA vägrar att lämna någon information om inkräktarna. Informationen skulle endast vara tillgänglig för befälhavaren.

Låt oss hoppas att ALGO-DATA kommer att erkänna John Bradford som sådan igen.

Jag undrar om larmet faktiskt utlöstes av inkräktare.

Tatueringarna över Josephines ögon lyftes.

Vad menar du?

Det fanns inga tecken på någon penetration av våra skyddsskärmar.

Vad är det du vill komma fram till, Marcus?

Till det faktum att inkräktaren redan kan ha varit ombord. Jag talar om monstret som Volinov nämnde ... Riugerob!

Kunskapen om Riugerobs existens hade återvänt till Marcus minne i samma ögonblick som han hade konfronterats med Wolinovs beskrivning av detta spöke.

En kattliknande krigare med taggar som stack ut från den läderartade huden på hans rygg. Han var Riugerobs vän som hade stått vid Marcus sida på Marsstationen.

Hur kunde jag GLÖMMA honom, tänkte Marcus.

Fantomen Riugerob var förmodligen ansvarig för att John Bradfords far Nathan försvann från sitt stasiblock. John hade lyckats övertala Ozobeq att låta ALGO-DATA inleda en storskalig sökoperation.

Hittills utan framgång.

Marcus hade också gett sig ut för att leta, men inte heller han hittade några ledtrådar till var katten Katzanen och den bortförda Nathan Bradford befann sig.

Tycker du att ALGO-DATA:s sökning var framgångsrik? avslutade Josephine.

Ja, svarade Marcus tonlöst.

Sanningen var att han fruktade ALGO-DATAs framgång.

Man kunde ju anta att skeppets AI skulle döda Riugerob så fort den hade spårat upp honom. Chansen att hinna före ALGO-DATA var nog mycket liten redan från början, tänkte Marcus.

2

Det var som hans första flygningar med CAESAR II, som Noroofen kallade ALGO-DATA. Han var ett med skeppet. Sensorerna var praktiskt taget förlängningar av hans egna sinnesorgan.

Frågan var i vilken utsträckning han också åter fick kommandot över ALGO-DATA.

Men det var säkert att förhållandena var mer gynnsamma än de hade varit under hela resan till GMW. Noroofen hade ju definitivt eliminerats. Ozobeq och Oziroona likaså.

John Bradford såg bilder. Bilder av två spindelliknande robotar som bar Oziroonas och Ozobeqs kroppar.

Vad händer med dem?", frågade Bradfords tankar.

Skeppets artificiella intelligens svarade honom med en kort, kärnfull instruktion.