Järnåldersskelettet

By Torbjörn Andersson

Vid en utdikning av en åker dyker ett mer än tvåtusen år gammalt skelett upp ur schaktmassorna. Personen har blivit mördad och sättet som offret en gång i tiden har bragts om livet på ger inspiration till en nutida mördare att inleda en serie av mord.
Den förmögne poliskommissarien Willhelm Trolke och hans kollegor vid Nyhamnsnäspolisen ställs inför den svåra uppgiften att leda jakten på en okänd och synnerligen kallblodig mördare.
Med lite hjälp av sin vän och före detta arkeologiska kollega Bert Fredriksson och den tilldragande rättsläkaren Jorunn Josefsson börjar trådarna alltmer peka mot att mördaren har ett utstuderat syfte med sina mord. Ett syfte som gör att Trolke och hans kollegor befarar att fler mord kommer att ske or inte lyckas stoppa mördaren.

Det här är första delen av en sammanhängande kriminalroman om poliskommissarie Willhelm Trolke.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Sep 3, 2021
• ISBN: 9789180272209

Torbjörn Andersson

Torbjörn Andersson är född och uppvuxen i Stockholm. I sin ungdom jobbade han som arkeolog, men valde senare i livet att sadla om sin yrkesbana. Genom årens lopp har han skrivit kåserier och diverse publikationer, samt inom ramen för sitt nuvarande yrke inom IT-sektorn tagit fram utbildningsmaterial och andra faktapublikationer. Nu har han låtit sina kunskaper om arkeologi och historia inspirera honom till att skriva sina första två romaner om poliskommissarie Trolke.

Book preview

Kapitel 1

Hur brottsplatsen en gång hade sett ut kommer vi aldrig att få veta. Det hade de många århundradena som gått mellan dådet och fyndet av kroppen sett till att för alltid sudda ut. Att ett brott var begånget rådde det inget som helst tvivel om. Om det nu inte är så att man betecknar en kalkpil genom en panna, som något slags bisarrt historiskt prydnadsföremål, vilket de flesta människor inte torde göra. Resterna av det som en gång hade varit en levande människa låg nu nere i ett lerblandat och nygrävt dike. Grävmaskinisten hade gjort ett bra jobb. Några hundra meter bort ifrån grusvägen löpte diket i en spikrak linje tvärsöver åkern. Det fortsatte sedan igenom en hage och därefter i riktning ned mot den lilla sjö som låg något trettiotal meter nedanför fyndplatsen. Diket hade säkert varit klart vid det här laget, och mannen som jobbade med grävmaskinen hade också varit på väg hem efter ännu ett fullgjort dagsverke, om det nu inte varit för det där som skopan hade frilagt.

Ibland inträffar sådant som kanske inte är fullt så sannolikt, men som ändå inträffar i ett av ödets många och förunderliga nycker. Det här var ett sådant tillfälle. Hade mannen i grävskopan bara satt ned sin skopa ett par decimeter längre fram hade kraniet på kroppen krossats, benen i kroppen splittrats och benresterna skingrats åt olika håll. Förmodligen hade händelsen gått mannen helt obemärkt förbi. Kanske hade benbitarna i bästa fall upptäcks senare då diket åter skulle fyllas igen, men den syn som nu var att åskåda i diket skulle för alltid ha varit borta. Nu hade istället ödet velat att skopan skulle blottlägga kroppen helt intakt, så att ingen skulle kunna undgå att se det brott som en gång hade blivit begånget. Det som var kvar av kroppen var i stort sett bara skelettet. Det var å andra sidan helt intakt, förutom det av pilen halvt krossade kraniet, samt underbenen som fortfarande förmodligen doldes av jordmassorna. Benens skelettdelar skulle sannolikt komma fram bara man fortsatte att gräva ytterligare en bit ned i marken. Det var emellertid knappast något som mannen med sin grävmaskin hade den ringaste tanke på att göra.

Förmodligen hade kroppen placerats ut i sittande ställning, men förskjutits ur sitt läge då grävskopans järnkäft tagit bort jorden runt skelettets dolda grav. Nu låg kroppen istället i en svag men fullt synbar lutning, där överkroppen och kraniet låg på en något högre nivå än vad underbenen gjorde som försvann tvärt ned i marken. Nu då mannen tittade ned på sitt nyupptäckta fynd såg det ut som om överlårsbenen desperat hade försökt att hålla kvar skelettet på sin plats, då grävmaskinens obevekliga kraft hade velat flytta på det

Resterna av det som en gång hade varit en levande människa såg ofrånkomligen rätt ålderstigna ut. Nio av tio personer som sett skelettet dyka upp i diket hade förmodligen inte ringt till polisen. De hade istället antagligen tagit kontakt med närmaste hembygdsmuseum eller i bästa fall ringt direkt till Riksantikvarieämbetet för att anmäla sin upptäckt. Det mesta talade nämligen för att mannen med sin grävmaskin hade råkat sätta ned skopan rätt ned i en forntida grav. Om det nu inte hade varit för det där andra.

Vad som gjorde att mannen i grävskopan slutligen valde att ringa polisen, istället för att söka upp numret till närmaste arkeolog, var till sist två saker. Egentligen borde flera andra indicier också ha varit tillräckliga för att man skulle kunna misstänka att det var ett nutida brott som hade begåtts, och inte ett brott vars förövare förmodligen var död och begraven sedan flera århundraden. Den första uppseendeväckande saken som mannen borde ha reagerat på var själva kraniet. Det var synnerligen rikligt bevuxet med hår, vilket borde ha indikerat på att skelettet inte var speciellt gammalt. Hårsvallet var så pass ymnigt att det faktiskt nästintill såg ut som om kraniet hade en peruk på huvudet. Frisyren var kanske inte den allra bästa och hårfärgen såg även rätt besynnerlig ut, men med tanke på att skelettet senare skulle visa sig ha legat i jorden i över tio århundraden, må benranglets frisyr vara ursäktad.

Inte heller blev den avgörande faktorn för grävmaskinisten den kalkpil som näst intill helt hade trängt igenom kraniets panna. En kalkpil som dessutom fortfarande satt fast på sitt delvis bevarade pilskaft. Visserligen var det att betrakta som besynnerligt att pilskaftet fanns kvar, men det var ändå ingen omöjlighet att träföremål kunde bevaras genom århundraden, och till och med genom årtusenden bara förutsättningarna var de optimala. Dessa saker var nu i och för sig ingenting som mannen i grävskopan hade någon kännedom om.

Inte heller blev den avgörande faktorn för honom att han till sist beslöt sig för att ringa polisen, de tämligen väl bevarade hudflikarna som fanns kvar på kraniets ena sida.

Nej, de två för grävmaskinisten avgörande och för honom mest skrämmande faktorerna var bägge koncentrerade till skelettets högra arm. Om den övriga kroppen långsamt hade omvandlats till ett skelett under tidens gång kunde man med bästa vilja i världen inte säga detsamma om den högra armen. Från det som en gång borde ha utgjort kvinnan eller mannens skuldra fanns en i alla avseenden mycket väl bevarad och helt komplett arm. Det var inte bara det att huden var helt intakt, utan nu råkade även hela armen vara det. Mannen med grävskopan kunde tydligt se hur överarmens kraftiga muskler spelade under huden och hur handens fingrar fortfarande hade sina naglar i behåll. Fingrar som fortfarande krampaktigt höll ett hårt grepp om ett kort träskaft. Längst upp på träskaftet satt en stor järnklump fastsatt. Skelettet höll med andra ord helt enkelt handen runt en hammare. En hammare som i hög grad liknade den hammare som mannen själv hade hållit i idag på morgonen. En hammare som han i sitt halvt chockade tillstånd omöjligt kunde tänka sig var forntida. Således borde inte heller kroppen framför honom kunna vara det. Grävmaskinisten tog därefter långsamt upp sin mobil ur byxfickan och med blicken stadigt fäst på skelettet, som om han var rädd för att det skulle försvinna mitt framför ögonen på honom, lyckades han med darrande händer bläddra fram ikonen till mobilens kamera. Han tog ett par bilder av sitt makabra fynd och såg sen förläget på skelettet som om han hade stört dess eviga törnrosasömn med sitt fotograferande. Därefter slog han långsamt in alarmnumret till polisen.

Kapitel 2

Juni 1995

Han sprang bokstavligen för sitt liv. Nu gällde det honom själv och ingen annan. Han var gjord av kött, blod och ben och ingen animerad fantasifigur. Ingen programmerad soldat som hastigt dök upp på en dataskärm för att i nästa sekund bli nedskjuten via spelkonsolens kikarsikte. Ett huvudskott brukade ge 100 poäng. Ett dödande skott i bröstet 50. Vid tillräckligt antal poäng och antal dödade fienden kom man till nästa bana. Nya utmaningar, nya faror, nya huvudskott, nytt dödande. Bana för bana. Mer och mer avancerat. Mer och mer sofistikerat. Svårare och svårare banor med större faror som krävde tillgång till allt tyngre och mer avancerade vapen. En fantasivärld där allt var möjligt, men nu var det här inget programmerat dataspel, utan blodigt allvar. Han var den jagade och de kikarsikten som skulle riktas mot honom var äkta. Riktiga kikarsikten av metall och inga programmerade spelkonsolers hårnålssikten. Frågan var inte om hans död skulle ge 50 eller 100 poäng. Hans död skulle inte ge några poäng alls utan endast en biljett in i evighetens sömn.

Bakom sig kunde han höra männen och deras rop. Det var ingen tvekan om att de kom allt närmare. Likt ett jaktlag som försöker driva upp sitt byte mot skyttens gömställe, drev de nu honom via rop och skrik framför sig. De behövde inte smyga eller dölja sig för honom. De visste att han fanns där och de visste att det var han som var det jagade bytet. Skallet från hunden studsade olycksbådande mellan träden. Hans enda chans att undgå det bakomvarande drevet var att han i detalj kände till skogen och trakten. Han hade också ett speciellt trumfkort att ta till och det var dit han ämnade fly för att gömma sig. Den höga fart han höll gjorde att kvistar och grenar ideligen slog emot honom. Han kände hur något varmt hade börjat rinna ned för hans högra kind. Han förde handen till kinden. Medan han flåsande sprang vidare mellan träden såg han att det var blod på fingrarna. Några sår och en mörbultat kropp var inget att klaga över. Värre skulle det bli om han inte lyckades undkomma männen som han hade bakom sig. Hans möjlighet till att undkomma sina förföljare hängde först och främst på om han skulle hinna fram till bäcken före dem. Där måste han hinna vada en bit uppströms för att få hunden att tappa bort hans vittring. Det skulle ge honom den enda chansen att klara sig. Det var den enda tanke han hade i sitt huvud. Hans andhämtning var tung och flåsande. Hjärtat bultade frenetiskt och hans kropp hade för länge sedan nått sin kapacitets gräns. Något ytterligare välbehövligt syre lyckades hans hjärta inte pumpa ut i hans blodomlopp. Det kändes som om hans lungor mer och mer förlorade sin förmåga att ta upp det där lilla extra syret som hans muskler så innerligt behövde just nu. Hans envishet och beslutsamhet var det enda som skulle kunna rädda honom från sina förföljare, nu då hans kropp i övrigt hade nått sin kapacitets gräns. Om och om malde samma tanke i hans huvud. Han måste komma fram till bäcken före sina förföljare. Väl framme vid vattendraget skulle han vada uppför det i ett femtiotal meter för att sedan vika in skogen igen på andra sidan bäcken. Bara hans förföljare inte hade haft tillgång till en hund. Han måste få den att tappa bort vittringen av honom. Misslyckades han med det skulle chansen att klara sig vara obefintlig. Det visste han. Lyckades han villa bort hunden skulle han ha en chans. Han hörde skallen från hunden bakom sig, uppblandat med männens rop till varandra. Han tyckte att de lät närmare nu än förut. Han kände hur paniken växte i honom. Var var bäcken?

Hans liv hängde förmodligen på ett par sköra minuter. Kanske skulle hundra sekunder i hans liv utgöra den stora skillnaden mellan att få leva och berätta, eller att dö och ta sanningen med sig i graven. Om han nu ens skulle få någon grav? Kunde han bara nå fram till gläntan och få vara ensam vid stenen ett par minuter skulle han sen vara dold för allt och alla. Ingen skulle någonsin tro att ett näst intill perfekt gömställe fanns vid det stora stenblocket. Allt han behövde var att komma dit före sina förföljare, få de nödvändiga minuterna för sig själv för att hinna flytta undan täckstenarna över sprickan, och sedan var det bara att krypa ned i hålet. De där nödvändiga minuterna skulle emellertid inte existera om han inte lyckades göra sig av med hunden först. Aldrig förr hade det känts som om bäcken legat så långt bort som nu. Ett hundratal meter till bara så borde han vara framme.

I sitt uppjagade tillstånd började tankarna spela honom obehagliga spratt. Hade han sprungit fel någonstans utan att märka det? Var låg bäcken? Han hade inte råd med några misstag nu. Han måste få de där minuterna för sig själv vid gömstället. Hur lång tid hade han råd att spendera för att gå upp längs bäcken? En minut? Två minuter? Visserligen skulle han vara fullt synlig för männen om de hann fram till vattendraget innan han hade hunnit ta sig upp på andra sidan, men lyckades han inte förvilla hunden skulle ändå ingenting spela någon roll. Männen hördes oroväckande nära nu. Han försökte öka farten, trots att hjärta och lungor i hans bröst protesterade mer än någonsin.

Spring nu! Spring som du aldrig gjort förut. Spring för ditt liv. Spring för att du ska kunna berätta. Spring för att du ska få rättvisa. Spring för din mor! Spring för din far! Andas för din bror! Andas för din syster! Spring för ditt liv! Spring!

Där dök den äntligen upp. Bäcken som han hade längtat så innerligt efter. Han hade kommit ett litet stycke längre nedströms än vad han hade tänkt sig. Terrängen på den motsatta sidan av vattendraget var näst intill ogenomtränglig och det skulle bli lite svårare att ta sig upp på andra sidan än vad han hade trott. Han skulle behöva vada längre i bäcken än vad han först hade tänkt sig bara för att kunna ta sig upp på den motsatta stranden. Hur kunde han ha sprungit så snett? Bakom honom hördes ropen allt tydligare och männen hade onekligen närmat sig. Orken var inte riktigt som förr. De senaste månaderna hade det varit knapert med både mat och sömn och hans dåliga fysiska hälsa hade tydligen tagit ut sin rätt. Hade inte hans rädsla och beslutsamheten varit så stark hade han bara givit upp, men det fick han inte göra. Hans skyldighet var att få berätta för omvärlden vad han hade varit med om. Berätta och få omvärlden att skapa någon slags rättvisa åt honom. Han var tvungen att klara det här. Han var skyldig sin familj det. Det var det enda han kunde göra för dem nu.

Åh, vad trött han var! Vad skönt det vore om det bara hade varit ett dataspel han spelat trots allt. Bara kunna släppa taget om spelkonsolen och ta igen sig en stund. Pusta ut. Stänga av spelet och få tyst på datorns evinnerligt brummande fläkt för en stund. Stiga ut i den verkliga världen igen, för att senare ta sig an spelet igen med ny kraft och med ny energi. Kunna starta om hela spelet och börja om från början igen. Starta om och vis av tidigare erfarenheter inte göra om sina tidigare misstag. Det stora problemet var bara att det här var hans verkliga värld. Det fanns ingen avstängningsknapp att trycka på. Han sprang här mitt i den verkliga världen och han sprang som han aldrig hade sprungit förut. Det här var den enda värld som existerade för honom just nu. En värld bestående av en kamp mot varje enskild minut. En värld fylld av en kamp för varje enskild sekund. En värld där varje extra sekund var värd sin vikt i guld. En värld där han kämpade mot tiden för att rädda sitt eget liv.

Kapitel 3

- "Det var då själva fan också."

Kommissarie Hans Willhelm Trolke slängde med en irriterad gest iväg sin mobil på skrivbordet. Istället för att höra sin dotters stämma i mobilen hade han för fjärde gången i rad hört en fransk röst i sitt öra sägandes något om no possible. Vad man än kunde säga om kommissarie Willhelm Trolke, så inte var det att hans kunskaper i franska var så mycket att skryta med. Snarare var de synnerligen begränsade, för att inte säga direkt obefintliga. Hans franska ordförråd sträckte sig inte längre än att det i bästa fall bestod av ett tjugotal ord. Å andra sidan kunde han dessa ord rätt hyfsat vid det här laget, väl inövade som de var under många år. Dessvärre var det inte något av dessa för Trolke tjugo kända franska ord som rösten hade använt sig av, men så mycket hade han ändå förstått av den franskspråkiga rösten, att något samtal med sin dotter skulle det inte bli den här gången heller.

- Dålig dag idag?

Trolke vände sig om. Lutad mot dörrposten in till hans rum stod kriminalinspektör Alfred Holm. I handen höll han en kopp kaffe som han frenetiskt rörde om sockret i med hjälp av en liten plastsked. Alfred Holms begär till socker i kaffet var en visa i polishuset och faktiskt även bland stora delar av Stockholms läns poliskår. Då de flesta andra i hälsans tecken hade valt bort sockret i kaffet hade Holm hårdnackat hållit fast vid sina tre bitar i koppen. Alla kommentarer om sockerråtta och andra gliringar som han under årens lopp hade fått från sina kollegor hade han bara skakat av sig. Sin rätt till socker i kaffet ansåg han vara en mänsklig rättighet. I tron att polismästaren i sin spariver hade utfärdat ett beslut att inte längre tillhandahålla socker på länets polisstationer, hade Holm skrivit ett protestbrev till honom och mer eller mindre hotat att säga upp sig och dra hela Sveriges poliskår inför både arbetsdomstol och FN, om nu inte polismästaren såg till att ändra sitt beslut med omedelbar verkan. Det fanns gränser för vad en polisman kunde tåla och nu hade polisdirektionens allehanda besparingar gått för långt enligt Holm.

Det hela hade börjat en augustimorgon då Holm just skulle börja sitt dagspass. Vid en av polisens kaffeautomater hade det i en promemoria stått att läsa, att det på grund av det kärva ekonomiska läget som hade uppstått i årets budget, visade det sig tyvärr vara nödvändigt att dra in alla inköp av socker till länets samtliga polisstationer. Nästa morgon hade en ny promemoria funnits uppsatt vid kaffeautomaterna. Enligt en utredning, som begärts av PHI-Poliskårens Hälsoomvårdnadsinstitut, visade det sig att sockret låg bakom 20 procent av alla sjukdagar som länets poliser hade haft de senaste fem åren. Om antalet sjukdagar orsakade av för mycket sockerförtäring kunde minskas till hälften, vilket den nyligen framtagna statistiken tydligt visade att det skulle vara möjligt att göra, så skulle dessa sjukdagar motsvara kostnaden för ytterligare 20 polistjänster. Eftersom poliskåren sedan många år var hårt belastad och 20 nya tjänsterna väl behövdes hade därför ett beslut tagits om att all bit- och strösockerförtäring inom länets polisstationer från och med nu inte längre var tillåten. Beslutet hade fattats med omtanke om poliskårens arbetsbelastning, men även med omsorg av den individuella polismannens egna hälsotillstånd och välbefinnande.

Holm som redan var sur över gårdagens besked hade nu blivit fly förbannad. Då hans ordförråd av svordomar och förbannelser hade tagit slut hade han i halv desperation sprungit till sitt rum och slängt sig över polisens intranet. Nu skulle han leta reda på vilken fullblodsidiot på Poliskårens Hälsoomvårdnadsinstitut som hade fattat det här århundradets mest korkade beslut. Vederbörande hade Holm bestämt sig för att läsa lusen av enligt konstens alla regler. Dessutom avsåg han att upplysa detta lilla felnavlade kryp om att risken var påtaglig, att sjukfrånvaron faktiskt skulle öka istället för att minska, då länets polistjänstemän hädanefter skulle bli tvungna att stå ute i kyla och regn utanför polisstationen och dricka sitt kaffe medelst hemifrån medhavt socker. Deras beräkningar i beslutsunderlaget byggde således på fullständigt felaktiga grunder och var därför rent kontraproduktivt. Dessutom skulle han hellre skicka in sin avskedsansökan från detta dårhus och dess idioter till överordnade för-stå-sig-påare än att sluta med att ha socker i sitt kaffe.

Eftersom Holm inte lyckades hitta någon information om Poliskårens Hälsoomvårdnadsinstitut på intranätet, vilket i och för sig inte var så konstigt eftersom institutet inte existerade, hade han i sin ilska över att inte hitta någon ansvarig person som han kunde läsa lusen av, istället författat ett mejl till Stockholms polismästare och påtalat att om inte institutets beslut drogs tillbaka, skulle Bengt Alfred Holm med omedelbar verkan skicka in en anmälan till arbetsdomstolen att hans mänskliga rättigheter hade åsidosatts av hans arbetsgivare. Dessutom skulle han även ta kontakt med både EU och FN. I sitt mejl till polismästaren bifogade han en inskannad bild av Poliskårens Hälsoomvårdnadsinstituts promemoria och ifrågasatte dessutom hur ett förbud av den här karaktären kunde proklameras på detta medeltida sätt, utan att personalen först hade fått säga sitt om saken via ett öppet och konstruktivt informationsmöte. Han fortsatte sedan med att påtala att det inte heller hade gått att få fram någon uppgift om Poliskårens Hälsoomvårdnadsinstitut, ej heller vem som var ansvarig för denna organisation, vilket Holm i sitt mejl ansåg vara rent skandalöst. Eftersom polismästaren var ytterst ansvarig för all personal inom länet krävde Holm att han skulle få veta vilka som gömde sig bakom organisationen, och med vilken rätt den kunde utfärda ett beslut som direkt inkräktade på hans personliga integritet.

I sitt upprörda tillstånd slutade hans normalt genuint skarpa hjärna fullständigt att fungera, och han varken såg eller hörde sina kollegors menande blickar, flin och gapskratt runt omkring honom. Det var först då han i personalmatsalen berättade att han hade skrivit sitt mejl till polismästaren, och folk runt omkring honom fullkomligt hysteriskt hade börjat vrida sig av skratt, som han förstod att det var hans egna kollegor som låg bakom Poliskårens Hälsovårdnadsinstitut. Skratten och gliringarna hade aldrig velat upphöra och det ansågs länge i polishuset att skämtet hade varit osedvanligt lyckat och upplivande. Inte heller blev det sämre av att kollegorna på ett ännu okänt vis hade fått fatt i svaret som polismästaren hade gett Holm på hans mejl. Som tur var för Holm kände polismästaren faktiskt till Holm och hans evinnerliga konsumtion av socker i kaffet. De hade under några år tjänstgjort inom samma polisdistrikt och redan då hade Holms friska sockerkonsumtion varit uppe för allmän diskussion. Hans svar på Holms mejl var därför inte en reprimand om att Holm bättre skulle undersöka saker och tings riktighet innan han skickade oväsentliga nonsensmejl till länets polismästare. Inte heller stod det något om att tonen i Holms mejl hade varit en helt annan än vad som kunde förväntas av en svensk polisinspektör. Nej, polismästaren hade enbart tackat Holm för tipset och sagt sig vilja överväga om inte promemorians förslag ändå kunde komma väl till användning. Promemorians innehåll var onekligen intressant och kunde definitivt vara ett bidrag till att förbättra det kärva budgetläget som faktiskt rådde i länet. Förslaget var till och med så bra att polismästaren skulle överväga en liten belöning till Holm som tack för tipset. Belöningen rekommenderade polismästaren att Holm med fördel kunde använda till att införskaffa lite privat socker till kaffet. Då skulle ju åtminstone skattebetalarna slippa betala kostnaden för socker till länets poliskår. Skattebetalarna skulle ju ändå behöva stå för fiolerna då Holms diabetes eller annan sjukdom drabbade honom som var relaterad till för mycket sockerkonsumtion. Holm hade aldrig svarat på det här mejlet, men historien hade spridit sig snabbt runt om på länets polisstationer.

Nu stod han emellertid där; Holm. Lutad mot dörrposten in till Trolkes tjänsterum och rörde runt sina tre sockerbitar i kaffet.

- Kom in, sa Trolke. Sätt dig. Han pekade åt Holm att sätta sig på någon av stolarna vid det lilla runda bordet som stod placerat framför rummets ena fönster.

- Funkar den inte som den ska?, sa Holm och nickade mot mobilen på skrivbordet.

- Mobilen fungerar nog, men värre är det med det franska mobilnätet.

- Jaha, du har synpunkter på det förstår jag, sa Holm och sköt ut stolen en bit ifrån bordet och satte sig ned.

- Ja, det skulle man väl kunna sammanfatta det hela som, sa Trolke småsurt. Jag förstår mig uppenbarligen inte på det franska samhället. Franska bönder är överlägsna Europamästare på att häva ut koskit och annan dynga framför sina städers stadshus. Så fort det proklameras några skattehöjningar eller regler som inte passar deras galoscher är de franska bönderna där med sina traktorer och dyngspridare på gatorna. Fransmän tycks jämt och ständigt gnälla på att EU:s andra medlemsländer helt har missförstått hur saker och ting egentligen förhåller sig. Det kostar energi och framför allt pengar för landet att få de övriga europeiska invånarna att förstå hur fransmännen ser och upplever sin omvärld. Fransmän är nu en gång för alla födda till finsmakare och finsmakeri kräver extraordinära kostnader. Det kostar på att bevara det kulinariska och sofistikerade franska köket mot de andra EU-ländernas matbarberi. Det är med andra ord var fransmans skyldighet att skydda sina matvanor mot varje försök till utländsk påverkan. För att möjliggöra detta kräver olika franska yrkesgrupper EU-bidrag i massor. Genom att åberopa sin matkultur kan därför franska ostronodlare till exempel lägga ned miljontals Euro för att se till att ostronen har exakt rätt salthetsgrad och vattenförhållande under hela sin uppväxt. För att fylla hålen i deras odlingsbudgetar begär de sedan bidrag från de andra EU-medlemsländerna och skyller på att de har behövt göra extraordinära miljöåtgärder för att få sina ostron att smaka på rätt sätt. Bara för att den övriga världen har skitat ned planeten och förstört vattnet ska väl inte det franska köket behöva få lida för det? Av någon lustig anledning glömmer de helt bort sina egna atombombssprängningars påverkan på den globala miljön, som inte nämns med ett ord i sammanhanget. Globala EU-pengar blir därför snabbt lokala ostronpengar då de ramlat in på det franska EU-kontot, men kampen måste gå vidare. Europas befolkning förstår sig verkligen inte på hur Frankrike på många sätt och vis verkligen uppoffrar sig för sina europeiska fränders bästa. Hur ska annars de franska medborgarna, med bönderna i spetsen, tolka att EU-bidragen till dem ständigt ifrågasätts och jämt tycks vara indragsningshotade av de andra medlemsländerna? Frankrike vill också gärna nästla sig in i klubben för stormakter och de framställer som sagt var atombomber på löpande band, som de sedan provspränger till höger och vänster så det står härliga till, men ett fungerande mobilnät tycks den franska statsapparaten fan i mig inte vara kapabel att kunna få fram.

- Ja, det första du nämnde behövs det väl knappast någon större intelligens för att klara av, sa Holm då Trolke äntligen slutade sin långa harang av fördomar. Jag menar, vilken tok som helst kan väl klara av att tippa av lite koskit framför en trappa.

Holm lutade sig därefter bakåt så att ryggstödet på stolen knakade betänkligt.

- Däremot skulle jag nog tro att det är aningen mer komplicerat att bygga upp ett mobilnät, fortsatte Holm, "men man kanske kan få fråga vad det är som är fel på detta franska mobilnät?

Holm lät i övrigt Trolkes övriga salva mot det franska samhället och dess medborgare gå obemärkt förbi.

- Ja, säg det du, sa Trolke och tittade uppgivet på sin mobil. Det kanske inte är något fel alls. Jag blir bara så trött av att höra denna franska monotona röst i örat varje gång jag förväntar mig att få höra min dotras stämma. Hon är just nu i Frankrike på semester och det tycks vara stört omöjligt att komma fram till hennes mobil.

- Är du säker på att hon inte bara stängt av mobilen eller kanske helt enkelt inte svarar då du ringer? Vem vill väl ha dig tjatande om allt och intet i telefon ett par gånger om dagen, speciellt om du är på det här humöret, sa Holm.

Han gav Trolke ett brett flin, väl medveten om den nära relation som Trolke hade med sina två barn.

Trolke skulle just ge något dräpande svar tillbaka men höll tillbaka sin tilltänkta kommentar. Att ge sig in i en munhuggning med Holm och sedan lyckas komma ur den med äran i behåll var näst intill omöjligt att göra. Ingen hade en sådan naturlig förmåga att ge rappa och träffande kommenterar som Alfred Holm. Dessutom visste Trolke efter många års tjänstgöring tillsammans med honom att han bara ville väl. Holm hade för övrigt även fullständigt rätt i sina antagande. Trolke var för en gångs skull irriterad och det berodde helt och fullt på att den nära relation han hade med sin dotter och även med sin son och hustru. Trolkes familj var något som låg honom varmt om hjärtat. Det yttrade sig bland annat i att han mest varje vecka gjorde ett besök i blomsteraffären och köpte en blomsterkvast åt sin hustru. Dessutom ville han prata med sina barn minst ett par tre gånger i veckan, och helst mer. När då det franska mobilnätet hela tiden upprepade no possible i hans öra var det något som irriterade honom mer än vanligt.

Han stirrade på mobilen och fick sedan något drömmande i blicken. Hans tankar for tillbaka i tiden…

Kapitel 4

Tjugoåtta år hade gått sedan han hade träffat sin Angela. Fortfarande tyckte han att hon var den mest attraktiva kvinna som han någonsin hade mött. Hon och hennes väninna hade bott på våningen ovanför honom på hotellet som han och hans vänner hade bott på under semestern. Han hade bokstavligen stött ihop med henne i receptionen första dagen på hotellet. Bägge två hade bett om ursäkt och bedyrat att det var deras eget fel att de hade sprungit in i varandra. De hade därefter artigt utbytt några meningar om ditt och datt och senare under veckan hade de även druckit någon drink tillsammans vid poolkanten. Det var emellertid först den sista kvällen innan hemfärden som han hade vågat samla ihop sig och frågat om han fick bjuda ut henne på middag. Det hade hon uppskattande tackat ja till och på den vägen var det. Varför han inte hade gjort några inviter mot henne tidigare på semestern kunde han inte riktigt förklara, men han hade senare sagt att hennes skönhet hade bringat honom ur fattning. Angela å sin sida hävdade, att hon redan den där första dagen då de hade sprungit in i varandra, hade fått känslan av att här mitt emot mig står mannen som jag vill dela resten av mitt liv med. Han blir det Angela, var det något som hade sagt inne i hennes huvud. Då Trolke under de följande veckorna inte hade visat henne något speciellt intresse hade hon emellertid trott att hon hade misstolkat sin känsla. Hon hade försökt att koppla bort honom, men med ett tämligen klent resultat.

När väl det första steget var taget blev det en rejäl islossning. Drygt ett år senare flyttade de ihop och då var Angela redan gravid. Arton månader efter att de hade träffats fick de en son tillsammans och efter ytterligare två år kom deras dotter till världen. Efter tjugoåtta år var deras känslor för varandra fortfarande lika starka, trots att mycket vatten hade runnit under världens broar sedan dess. Inledningsvis hade de köpt en trerummare i en söderförort till Stockholm. Trolke hade till Angelas förskräckelse köpt lägenheten kontant och det var först då som hon hade förstått att hennes nyvunna kärlek faktiskt var i besittning av en riktig förmögenhet. Då hon mer eller mindre upprört hade krävt att få reda på varifrån alla hans pengar kom, hade Trolke för första gången utförligt berättat om sin släkt. Angela, som tidigare hade tyckt att Trolke hade varit lite väl fåordig om sitt förflutna, insåg för första gången att hon bar på ett adligt barn i sin mage.

Trolkes förfäder hade nämligen sedan medeltiden tillhört den högre adeln i Sverige och i århundraden hade deras vapensköld hängt i riddarhuset. Själv disponerade han inga slott eller herresäten, men väl ett antal andra fastigheter runt om i landet. Fastigheter som hon förstod inbringande honom en hel del intäkter. En inkomst som kunde komma väl till pass till den inte alltför iögonfallande lön som en nyexaminerad polis uppbringade. Trolkes föräldrar hade dessutom skött sina affärer väl och förvaltat sina förfäders arvegods på ett ypperligt sätt. Summan som Trolke och hans syster hade fått i arv vid föräldrarnas alltför tidiga död var obegripligt stor för de flesta människor. Själv hade Trolke också fått en medfödd känsla för att köpa och sälja aktier och värdepapper. Han hade förvaltat sin förmögenhet väl och lyckats få en synnerligen god avkastning på sitt ärvda kapital. Hans och numera även Angelas förmögenhet hade med åren blivit allt större och i dagsläget skulle han utan större problem ha kunnat köpa både slott och herresäten kontant, om han nu hade velat ha ett sådant. Det var dock inte något som stod högt upp på hans önskelista och det var inte heller något som han ens funderade på. Ett slott ansåg han alltför opassande att bo i. Ofta var de långt ifrån så bekväma och praktiska att vistas i som många trodde. Sagornas förskönande värld om dessa byggnader var inte alltid så sannesenliga enligt Trolke. Det hade han själv fått erfara i sin barndom, då han och hans syster tillsammans med sina föräldrar hade hälsat på släktingar runt om i landet, som både ägde och bodde i stora stenslott. Ingenting om det här eller sitt adliga påbrå hade han först velat berätta något om för Angela, fram till det där lägenhetsköpet. Han hade varit alltför rädd för att hans bakgrund och hans betydande förmögenhet skulle skrämma iväg henne. De frågor hon hade ställt om hans något annorlunda efternamn hade han därför på ett eller annat sätt alltid lyckats skoja bort. Det var honom som människa han ville att hon skulle älska, inte hans förmögenhet eller adliga anor. Överhuvudtaget var hans adliga bakgrund inget som han ville tala om. Med åren hade han insett att han hade växt upp i en priviligerad krets av människor. En kategori av befolkningen, som alla kanske inte alla gånger hade så mycket till övers för. Å andra sidan fanns det även personer som alltid hade gjort sig till för honom, då de väl hade insett vem han var. Den senare kategorin hade Trolke alltid haft speciellt svårt för. Han hade aldrig riktigt kunna förstå hur folk kunde lägga sig ut och fjäska för någon bara för att vederbörande var adlig. Speciellt inte nu då adelskapet inte ens hade någon praktiskt betydelse. Angela hade hur som helst förstått hans oro och försäkrat honom om, att det var honom hon älskade och inte hans bakgrund eller förmögenhet. Trolke hade efter det samtalet känt en lättnad och glädje som han aldrig tidigare hade gjort.

Den låga profil som han hade haft om sitt arv och sin bakgrund gentemot Angela var även något som han höll gentemot andra personer. Inte heller inom vissa delar av poliskåren var det alltid så populärt att bära ett adligt namn. Det visste Trolke och han hade därför genom årens lopp alltid varit mån om att visa att han var en i gänget precis som alla andra. Det hade han lyckats med och han visste att han hade sin personals förtroende och var en uppskattad chef. Vad han däremot inte hade kunnat rå på var hans kollegors evinnerliga vilja att kalla honom vid efternamn. Med åren hade han emellertid vant sig vid det, och nu hände det till och med att han inte ens reagerade då någon kallade honom för Willhelm.

Hans släkts förflutna hade däremot inte gått honom obemärkt förbi. Tidigt hade han blivit intresserad av historia och redan i skolåldern hade han slukat allt vad han kunde komma över i bokväg runt den svenska historien. Som barn hade han i timmar suttit och funderat över hur hans förfäder hade levt och hur deras omvärld hade sett ut. På något vis hade släkten Trolkes förfäder blivit påtagligt levande för honom i takt med att han gick igenom släktens historiska namnlängder. Under hans barndom blev hans förfäder riktigt verkliga för honom och han kom att känna en stark samhörighet med dem, trots att de sedan länge var döda och begravda och minst sagt hade levt i en för honom annorlunda värld. Ju längre bak i tiden han kom, ju mer fascinerad blev han och desto mer ville ha reda på.

Efter att ha gått ut Sigtunas internatskola bestämde han sig därför för att ägna sig åt historia och forntid på heltid. Han ville helt enkelt bli arkeolog. En termin hann det bli vid Stockholms universitet innan det var dags för honom att fullgöra sin militärtjänstgöring. Femton månader senare ryckte han ut som nybliven fänrik och längre än så blev inte hans militäriska bana. Under värnplikten hade han själv insett att han hade en bra förmåga att både organisera och administrera de uppgifter som han blev ålagd. Tillika hade han även en stor förmåga att hantera människor och han var en högt uppskattad person både hos sina överordnade officerare, likväl som hos underordnade värnpliktiga. Även om han själv insåg sin förmåga och fallenhet för yrket, hade han artigt men bestämt tackat nej till de förfrågningar som han hade fått om att vidareutbilda sig inom det militära. Nog för att det funnits åtskilliga höga officerare i hans släkt, men Trolke tyckte att det fick räcka med det militära livet för hans del. Istället var han fast besluten att fullgöra sina studier till arkeolog, trots att många av hans klasskamrater på gymnasiet ifrågasättande hade höjt på ögonbrynen då han hade nämnt något om sina planer. Arkeolog var väl knappast ett passande yrke för någon med hans klasstillhörighet och knappast ett yrke för någon som hade gått ut Sigtunaskolans gymnasium med toppbetyg.

Hans år på Sigtunaskolan hade förutom hans förträffliga betyg även gett honom ett par andra viktiga erfarenheter. Dels hade han fått ett antal vänner som han fortfarande umgicks med, i och för sig inte i någon större utsträckning, men de fanns alltid där runt honom i en eller annan bemärkelse. Dels hade han också under åren på internatskolan fått klart för sig att vissa överklassbarn var hopplöst förlorade i sin egen värld. De som inte var av rätt släkt, saknade de rätta kontakterna och inte hade tillräckligt mycket pengar på bankboken var ingenting värda i deras ögon. Att det fanns ett annat samhälle utanför deras egen lilla upphöjda världsbubbla var ingenting som de förstod eller ville ta åt sig av. Då saker och ting började kärva sig för dem löste de alltid problemen genom att slå en signal till sina föräldrar. Föräldrar som alltid var benägna att skicka dem mer pengar eller rycka i de rätta trådarna för att få det omöjliga att bli möjligt. Deras världsbild stämde knappast överens med hans egna åsikter, trots att han mycket väl visste att fina släktled och pengar knappast var något som saknades i hans eget hem. Deras attityd kom dock i förlängningen att påverka honom. Under de här studieåren började han själv att brottats med hur han skulle ställa sig till sin egen fars affärsmetoder och framtidsplaner för honom. Han visste att även hans far hade ett stort antal kanaler och kontakter som han utnyttjade för sina affärsändamål. Många skulle knappast ha upplevt det som om Trolkes far verkligen arbetade. Hans dagar bestod mest av att göra riskbedömningar, investera i olika projekt och egendomar, köpa och sälja fastigheter, bolag, aktier och andra värdepapper, som han med en osannolik precision och med hjälp av sina väl utvecklade kontaktnät alltid lyckades köpa och sälja vid de rätta tillfällena. Hans specialitet var att investera i bolag som han bedömde hade nya och goda affärsidéer, men där ägarna själva inte hade kapital nog att marknadsföra, tillverka eller överhuvudtaget förverkliga sina idéer. Med en förmögenhet uppbyggd sedan århundraden kunde emellertid fadern förverkliga deras drömmar genom att antingen skjuta till sitt eget kapital, eller genom att helt enkelt köpa upp bolagen. Naturligtvis var alla affärsvillkor noga definierade med krav från faderns sida på en rejäl del av den eventuellt kommande avkastningen. Själva slitgörat att driva bolagen framåt utförde han aldrig själv. Istället nosade han med en terriers tillförlitlighet upp driftiga och duktiga personer som kunde leda bolagen åt honom. Tack vare väl tilltagna, för att inte säga rent feta löner och arvoden, lyckades han alltid få tag på de personer som han ville ha. De kostnader som var förknippade med upplägget var i sammanhanget ändå försumbara med tanke på vad han själv tjänade då han senare sålde bolagen.

Trolke anade att hans far hade planer för honom och hans syster att ta över hans affärsimperium, men han var inte helt säker på hur han själv skulle förhålla sig till det. Något direkt arbete var inte heller Trolke beredd att säga att hans far gjorde, men trots det visste han att faderns affärer hade skapat både arbetstillfällen och goda inkomster, inte bara åt den egna familjen utan även åt andra. Ändå fick Trolke en viss fadd smak i munnen att hans far alltid satt med alla trumfkorten på handen. En eventuell felsatsning och misslyckad affär från faderns sida betydde inget för honom, medan den kunde bli en livslång skuld för någon annan. "Affärer är som en lek och är man inte beredd att leken tåla, ska man inte heller ge sig in att leken leka", brukade fadern säga.

De närmaste åren efter sin militärtjänstgöring tillbringade Trolke på universitetet med att läsa arkeologi, kulturgeografi och historia. De där åren sammanfattade han i efterhand som en rolig och bekymmerslös tid. Dagar, kvällar och nätter tillbringades ömsom med studier och ömsom på mer eller mindre vilda studentfester. På sammanlagt tre terminer lyckades han klara av sin C-uppsats i arkeologi. Han hade även haft turen att få ett sommarjobb på riksantikvarieämbete under den här perioden, vilket bara stärkte hans lust till att bli arkeolog. Hans föräldrar hade inte ifrågasatt hans beslut och de hade till och med uppmuntrat honom till att studera vidare. Trolkes far hade nämligen för länge sedan insett att hans son hade fått samma fingertoppskänsla för placeringar och vinstgivande affärer som han själv hade begåvats med. De aktier och värdepapper som Trolke hade fått på sin myndighetsdag hade han förvaltat väl och han såg hur sonens kapital växte med bravur. Den dagen sonen ville ta över hans affärsimperium skulle han vara välkommen att göra det. Det här var något som å andra sidan vållade Trolke en del bekymmer. Redan vid 18-års ålder hade han insett att han själv var en förmögen man. Förutom de aktier, värdepapper och kontanter som han hade fått av sina föräldrar på sin myndighetsdag hade han även fått en del skogsmark och en större hyresfastighet. Hyresintäkterna insåg han skulle komma att ge honom en god och stadig inkomst framöver, men det här var knappast något som han ansåg vara ett vanligt jobb. Hans reaktion på föräldrarnas gåva hade först varit att han bara för sin egen vinning skulle utnyttja människors behov av att få tak över sina huvuden. Det här var något som han hade svårt att förlika sig med. Han hade emellertid inte velat såra sina föräldrar och nämnde inte något om sina tankar för dem. Efter sin tid i militären bestämde sig till sist att han skulle försöka göra det bästa av situationen. Under lumpen hade han inte bara insett att han hade lätt för att organisera och hantera människor, utan han hade även förstått att planering och noggrannhet betydde A och O för att nå framgång. Han tog därefter sig an uppgiften som hyresvärd med stort allvar. Trots att hyresfastigheten formellt drevs av ett bolag med tillhörande ledning och driftspersonal ville han själv gärna sätta sig in i bolagets alla vardagliga problem. Det blev som ett slags roligt tidsfördriv och ett välkommet avbrott mellan alla studier och evenemang på universitetet.

*

Under hans femte termin på universitet fick han ett erbjudande att få en anställning under sex månader vid en utgrävning utanför Linköping. Trots att det skulle innebära trippelarbete med studier och fulltidsjobb i olika former tackade han ja till erbjudandet, lycklig över att ha få till ett avbrott från de i hans smak alltför teoretiska studierna. Via en portion tur och med ett löfte om en hyra på endast 200 kronor i månaden lyckades han på ett par dagar få tag i en inkvartering i en husvagn strax bredvid utgrävningsområdet.

De kommande femton månaderna skulle komma att bli en vändpunkt för honom. Ovetande om det gav han en tidig vårdag sig iväg mot sitt första riktiga jobb som han uttryckte saken. Efter en intensiv vår och sommar av grävande, diskussioner med kollegor och synpunkter från nyfikna besökare började sakta höstmörkret komma smygande även detta år. I takt med att löven singlade ned från träden och naturen sakta men säkert gjorde sig redo inför den kommande vinterkylan, började också Trolke för första gången känna att han höll på att gå in i en ny fas i sitt liv. Hans hjul hade under alla år alltid snurrat på i ett rasande tempo, väloljade av hans naturliga begåvningar och hans tillika goda ekonomiska förutsättningar som hans föräldrar hade givit honom. Precis som han hade gjort runt sin 18-årsdag, då han fått alla pengarna av sina föräldrar, började han fundera på vem han var och vad han förväntades göra av sitt liv. Det hade funnits gott om tid för honom att vrida och vända på alla sina tankar och funderingar under de långa höstkvällar som han tillbringade ensam i sin hyrda husvagn. Vem var han egentligen? Vad hade han hitintills gjort med sitt liv och framför allt; vad ville han göra med sitt liv framöver?

Det avgörande startskottet till hans grubblerier var en av alla de nyfikna besökare, som mer eller mindre dagligen dök upp på utgrävningsplatsen. De flesta människor han hade mött i sitt liv, förutom de där förlorade studenterna på internatskolan, hade reagerat positivt då han hade berättat om sitt intresse för arkeologi. Att nyfikenheten och intresset för historien var stort bland allmänheten hade med all tydlighet visat sig under de gångna månaderna. Åtskilliga timmar hade han visat runt besökare på gravplatsen för att de själva skulle få se alla de fynd som de hade gjort under arbetets gång. De flesta hade uppskattat hans tillmötesgående sätt och låtit sig uppslukas av hans berättelser. Alla hade emellertid inte varit lika odelat positiva. Speciellt en äldre herre hade gjort ett djupt intryck på honom. Fast Trolke än idag inte tyckte att gubben hade rätt i allt vad han hade sagt den där gången hade hans ord ändå kommit att påverkar honom. Han kunde fortfarande minnas hans ord väl. Uppslukad av att pensla fram några pärlor han just hade hittat hade han inte märkt hur gubben smugit sig fram till honom.

En döing är en döing och kommer alltid så att förbli, hade han sagt. Det måste finnas många viktigare saker här i livet som du borde kunna ägna dig åt, än att ligga där på knä och krafsa runt med en pensel bland gamla benbitar. Se istället till att göra något för de människor som fortfarande är vid liv. De redan döda kan du ändå inget göra för.

Trolke hade häpet tittat upp från sitt grävande och konstaterat att det bredvid honom stod en mycket gammal man lutad mot en silverförsedd käpp. Gubben hade haft ett stort vitt skägg och burit en mörkblå seglarmössa på sitt huvud. Trots att Trolke aldrig hade sett mannen förut hade han direkt fått en känsla av att gubben bar på ett stort lass av vemod och sorg på sina axlar. Innan Trolke ens hade hunnit svara hade gubben tagit till orda igen.

Du vet väl att det dras in på pensioner och sjukvård och resultaten i skolan försämras stadigt varje år. Snart törs inte heller hederligt folk gå ut och handla utan att bli nedslagna i brist på respekt för både lag och medmänniskor. Någon omsorg för vare sig barn eller gamla kommer det snart inte att finnas kvar i det här landet. Allt blir sämre och alla siffror du kan tänka dig pekar bara nedåt, utom de förbannade skatterna som bara blir högre och högre. Följ mitt råd unge man. Låt döingarna vila i frid. Har de legat där i tusentals år kan det fan i mig inte skada alltför mycket om de ligger kvar där ett tag till. Nej, är det något som det kan sparas in på, så är det banne mig det du håller på med.

Trolke blev så ställd över gubbens synpunkter att han bara hade känt sig dum och skyldig där han låg på knä vid sin halvt uppgrävda grav. Det var inte många gånger han tappade fattningen, speciellt inte inom områden som han själv var särskilt intresserad av, men något i mannens budskap och det sätt som han hade framfört det på hade berört honom djupt. Han hade bara halvt stammande lyckats få ur sig något om att man genom att studera historien även har något att lära både om sin nutid och den kommande framtiden. Det argumentet hade bara den gamle mannen fnyst åt och sagt, att om det förhöll sig så borde han väl för länge sedan ha förstått att sluta med detta trams, och istället börjat göra något vettigt av sitt liv. Sen hade han vänt sig om och i sakta mak begett sig av längs landsvägen. Trolke hade följt honom med blicken tills han försvunnit bort ut ur hans synfält. Vart gubben hade tagit vägen och var han bodde hade han aldrig fått reda på. Han hade hört sig för bland kollegorna och folk i omgivningen, men ingen sa sig känna till någon person med gubbens utseende. Trots att mannen hade dykt upp likt en gubbe i en låda, och sedan lika osynligt försvunnit som en sådan, hade han aldrig lyckats glömma orden som han hade sagt. Trots att Trolke fortfarande inte delade den gamla mannens åsikt var det ändå något i hans resonemang som hade bitit sig kvar hos honom. Trots det fräna budskapet hade det inte funnits någon bitterhet i gubbens röst, snarare ett sorgligt konstaterande att det fanns så mycket att förändra i världen. Göra någon nytta för de nu levande och se till att de fick det bättre i sina liv. Döden skulle komma till dem alla och därefter fanns det inget behov av trygghet, mat eller värme. Vad gubben såg Trolke och hans kollegor göra på utgrävningsplatsen var knappast något som han ansåg gjorde världen till en bättre plats att leva i. På sätt och vis hade gubben rätt. Någon direkt lösning på dagens samhällsproblem var det ju knappast att man grävde upp några krossade lerurnor eller en och annan böjd spjutspets ur några gravar. Världen blev knappast bättre för det, vilket Trolke mycket väl insåg, men samtidigt hade han ändå alltid känt att han gjorde något viktigt med sitt grävande. Även de som hade lagts ned i sina gravar måste hanteras med respekt. Bara för att ett husbygge eller en ny motorväg krävde att en gammal gravplats måste tas bort, innebar det inte automatiskt att man kunde bära sig åt hur som helst med vad som fanns på platsen. Föremålen och människorna i gravarna hade fortfarande något att berätta för sin omvärld trots att deras stämmor för länge sedan hade tystnad. I historien fanns mycket att dra lärdom av. Kunde man bara tolka budskapen i den rätt gick det förhoppningsvis att undvika att upprepa alla historiska misstag som mänskligheten hade begått. Så långt var nog allt väl, men den gamla gubben hade faktiskt en poäng i att det var bättre att ombesörja att de nu levande hade det bra, än att bara pyssla om de som redan var döda. De döda var ju onekligen just döda och utom all hjälp.

Under många kvällar satt han med ett tänt stearinljus i sin hyrda husvagn och stirrade in i ljuslågan. Funderade över sin tillvaro och den framtid som han ännu inte visste något om. Vad ville han egentligen göra med sitt liv? Det frö av tvivel till sin släkts liv och leverne som hade börjat gro under gymnasietiden hade vuxit sig allt starkare ju äldre han hade blivit. Varför skulle han vara för något mer än någon annan bara för att några personer i hans släkt för hundratals år sedan hade lyckats alliera sig med någon kung eller adlig person, och på så sätt lyckats att skaffa sig en nyckel in till de finare rummen och salongerna i samhället? Salonger där beslut om liv