Fallet Betty

By Thomas Nilsson Dansk

Mannen uppe på bron lyfte ett stort bylte ur bilen. Med stor möda lade han ned det på marken och började vältra det mot räcket. Professorn nere på marken tvekade. Vad skulle han göra? I nästa sekund rullade mannen byltet ut över brokanten och något skymtade fram mellan de virvlande tygerna. En människa. Utan några spår efter mördaren eller några aningar om vem den döda kvinnan är har polisen fastnat i sin utredning av fallet. I desperation väljer de att vädja till allmänheten efter ledtrådar. Där ute finns det någon som vet något. Och det gör det. Men de vill inte ha med polisen att göra ... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 31, 2021
• ISBN: 9788711742211

Book preview

1

Man kunde tro att han sov. Att han suttit i vilstolen hela natten och slumrat. Han satt så stilla att sädesärlan som vippade på stjärten och plockade insekter i gräsmattan vågade sig ända fram till hans fötter. Talgoxena och blåmesarna som börjat arbetsdagen brydde sig heller inte om honom. Solen som väckt skogen och vinden lyste på hans skära flint. Några grå hårtestar hade fortfarande fäste kring öron och nacke. De blåådriga, brunfläckiga gammelmanshänderna låg knäppta i knäet.

Vilstolens markisväv smälte ihop med hans randiga skjorta. Kanske var det därför andmamman i vassen med sina sex små vågade sig upp på stranden vid hans fötter. Hon såg honom inte. Fjärden hade börjat krusas av vind, men tät vass stoppade alla vågrörelser och invid land där han satt framför sin sagoboksröda stuga låg vikens yta som en spegel.

Han var gammal nog att kunna sitta stilla och titta. Det var bara de grå ögonen som förrådde att han inte sov. Gamla människor behöver så lite sömn. Han tänkte att det kanske aldrig skulle bli någon mer sommar för honom. Och han hade inte råd att förlora något längre. Egentligen kunde han inte fatta att han i så alltför många år ävlat och tävlat sig fram till en professur. När han för länge sedan hade kunnat dra sig tillbaka hit till barndomens stuga för att leva med i det som han nu såg som det väsentligaste av allt: närheten till jord och sten, gran och björk, vatten och djurliv.

Varje dag fyllde honom med glädje och tacksamhet numera. Så han gick upp med solen, satt på parkett och iakttog andlöst hur livet, det verkliga livet, det som funnits sedan cellen skapades, fungerade i en värld som människan glömt och höll på att fördärva med alla sina kemiska påfund. Vattnet i viken var inte längre badklart och rent. Avlopp strömmade ut. Påsar och burkar guppade i vasskanten. Det var som om folk trodde att allt vatten som flöt var en naturens sopstation.

Från april till oktober bodde han ensam i stugan. Ensam med böcker och TV, radio och telefon. Slutsumman blev för honom ingen ensamhet alls. Snarare tvärtom.

Han höjde blicken och såg på det nybyggda brospannet som reste sig mäktigt mot himlen. Där uppe susade trafiken förbi. Han tyckte att de gärna kunde ha målat det grå betongvalvet i regnbågsfärger. Så hade han haft en regnbåge att titta på. På var sin sida om fjärden stödde sig bron på cementerade fötter. Den gamla bron var riven och livskraftiga alsnår dolde strandfästena.

Så här tidigt på morgonen, tre minuter över fyra noga räknat, dundrade bara en och annan långtradare förbi där uppe. Han såg från sin vinkel bara personbilarnas tak när de svischade i väg i tillåtna etthundratrettio. Det var förbjudet att stanna på motorvägen och på bron, men det hade hänt att en och annan bil stoppat, folk hade beundrat utsikten ellerslängt ifrån sig skräp som singlat ner i fjärden. Han hade funderat på att skaffa sig en megafon och ropa upp till dem. Han hade också undrat om någon bil skulle ramma räcket och singla ner, sådan fart som de höll. Men hans stuga låg utanför farozonen. Det var ingen risk att någon långtradare skulle krossa den. Möjligen skulle en del last kunna nå fram till äppelträdet innanför staketet — kanske.

Han satt där i stillheten då han sågett grått tak flyta in på bron. Andmamman betade i strandkanten och ungarna pinnade runt henne, småsnattrande med pipiga läten. När han tittade upp igen såg han att bilen stannat och han kände sig förargad. Skulle den där bilisten också använda fjärden som sopstation?

Mannen där uppe lyfte ut något som såg ut som ett klädbylte. Han lade ner det på marken och vältrade det mot räcket.

Den pensionerade professorn tvekade. Han tänkte resa sig upp och skrika åt karlen där uppe, men då hade han skrämt andhonan. Han tvekade ännu då han såg att mannen högt där uppe rullade byltet under räcket. I nästa sekund föll och virvlade något tungt ner från bron.

En människa.

Professorn såg hur den föll, först långsamt och sedan allt snabbare tills den nådde vattenytan med ett dovt plask och försvann. Andhonan flaxade till och försvann med alla ungarna in i den skyddande vassen. Där uppe på bron startade en bil och överraskningen och häpnaden som