Draken på Blå Linjen

By Fredrik Leanderson

Vätten Arttu Saajola lever ett mörkt liv. Det beror varken på fattigdom eller drogmissbruk, utan kan snarare härledas till den arbetsmiljö och de arbetstider som gäller för anställda på tunnelbanan i Stockholm. Men trots att soltimmarna är få och löneutvecklingen stagnerande, trivs Arttu tämligen bra med jobbet som platschef på Blå Linjen.

En måndagsmorgon slås den trygga tillvaron plötsligt omkull när han nås av beskedet att en surmulen drake förskansat sig vid Västra Skogens hållplats. I Stockholms Lokaltrafiks handbok för säkerhetsrutiner, under avsnittet "mycket osannolika omständigheter", finns en handlingsplan över hur personalen ska fortskrida vid eventuella sammandrabbningar med urtidsmonster. Dessvärre säger dessa föreskrifter att det är platschefen som i första hand bär ansvaret att ta itu med monstret ifråga...

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Dec 15, 2017
• ISBN: 9789177851844

Fredrik Leanderson

Fredrik Leanderson, född 1986, är uppvuxen i Söderhamn. Han är numera bosatt i Stockholm och arbetar till vardags som mellanstadielärare. Draken på Blå Linjen är hans debutroman.

Book preview

sig.

Kapitel 1: En doft av svavel och kanel

Arttu Saajola var en exceptionell vätte på många vis. Jag kan redan här i inledningen passa på att nämna att han var vansinnigt förtjust i sommaren, eftersom det var den enda tiden på året då han hade möjlighet att njuta av solens strålar. Man kan undra varför han var så betagen av solen. De flesta vättar avskyr den, rentav räds den.

Rent genetiskt var Arttu inte i behov av dagsljus. Genom evolutionen har vättar anpassat sig efter att leva i mörka förhållanden, och följaktligen behövde han inte solen på grund av dåligt mörkerseende, frusenhet eller D-vitaminbrist. Nej, det var dess sätt att dekorera landskapet som var grunden till hans soldyrkan. Arttu fängslades av hur strålarna fick daggen att glimma som diamanter på parkernas gräsmattor och sättet på vilket dess ljus reflekterades i vattnets böljor. Han fullkomligt avgudade hur den satte färg på lundarnas lövträd och den klarblå himmel som solen skapade.

Precis som många andra vättar hade Arttu sin hemvist i det lummiga Gröndal. Området var tämligen tätbefolkat, något som inte märktes vid första anblick. Här fanns inga hus att skåda, utan mest bara gräsmattor, träd och buskar. Det enda skönjbara tecknet på bebyggelse var vägarna, varav de flesta egentligen bara var upptrampade stigar. Den mer skarpsynte skulle dock lägga märke till små träluckor i marken. Luckorna, som låg med jämna mellanrum längs vägarna, var cirkelformade och ungefär i samma storlek som dasslock (många av dem var gamla dasslock). På var och en av dem fanns ett nummer inristat. På lucka nummer femtiofyra längs Lövholmsvägen var namnet Saajola inhugget med snirkliga bokstäver.

Vättar bosätter sig i regel under marknivå, Arttu var inget undantag. Bostaden, en liten etta med kokvrå, hade han ärvt av sin mor som varit död sedan länge. Den var anspråkslös, men innehöll det mesta som en ensamstående vätte kunde tänkas behöva. Från entréluckan fanns en repstege som ledde ner till en liten tambur. Där, bredvid en stor hallspegel, hängde Arttus kläder på två krokar. Han ägde endast två ombyten; det blå arbetsstället och en annan mer ledig utstyrsel som mestadels samlade damm. Nedom kläderna stod arbetskängorna som han fått till självkostnadspris av sin närmsta granne, skomakaren Törmänen.

Från tamburen hade man överblick över resten av bostaden som sammantaget inte var större än tio kvadratmeter och vars takhöjd varierade kraftigt. I ett av de bortre hörnen låg en stor sten vars yta slipats nästan plan och belagts med mjuk och väldoftande mossa. En ypperlig sängplats för en vätte, med andra ord. I hörnet mittemot stod en kista full med värdelöst krimskrams som Arttu samlat på sig med åren. Direkt till höger om den lilla hallen fanns en vedeldad gjutjärnsspis och tvärsemot denna stod en stol som fungerade som både läsfåtölj och toalett. På det hela taget var det en enkel, men fullt funktionsduglig, bostad.

Måndagen den 4 juli år 1831 var ett datum som Arttu sent skulle glömma. Det var då hans liv kom att ta en dramatisk vändning. Dagen inleddes emellertid som vanligt, med uppstigning klockan halv fyra. Hans morgonrutin såg ut som den brukade; han stekte strömming och kokade två koppar rivigt kaffe på spisen, varpå han ägnade tio minuter åt gymnastiska övningar för att mjuka upp lederna före det att han iklädde sig sin arbetsuniform. Innan avfärd inspekterade han sig i spegeln för att försäkra sig om att han såg proper ut.

Med sina åttionio centimeter var en Arttu relativt lång vätte, och för att vara femtiotre år gammal var han i förhållandevis bra form. I betraktarens ögon såg han spinkig ut, men därmed inte sagt att han var klen. Armarna och benen var sega och seniga efter årtionden av hårt kroppsarbete. Ansiktet var strävt och knotigt, det påminde lite grann om barken på en murken trädstam. Hudtonen gick i en blek grön nyans och stod i väldigt hög kontrast till hans nästintill svarta ögon. De spetsiga öronen var asymmetriska, både i placering och storlek, som om de fästs under någon slags sätta-knorren-på-grisen-förhållanden. Han hade långt hår, men däremot bara fyrtioen hårstrån, vilket ingav ett skalligt intryck. Hakan och den spetsiga näsan pryddes av varsitt svullet och hårigt födelsemärke, attribut som anses attraktiva bland vättar, men som de flesta andra finner motbjudande.

Efter den fysiska besiktningen gav sig Arttu iväg, mätt, belåten och koffeinstinn. När öppnade luckan möttes han av en klarblå himmel och han förstod med ens att morgonpromenaden skulle bli gemytlig. Från Lövholmsvägen vek han av ned mot den närliggande sjön och följde stigen längs med vattnet. På sjöns östra sida låg Trekantsparken, tyst och fridfull. En livad plats om dagarna, men helt ödelagd under denna timma. Det var något visst med att vara uppe innan dagen vaknat till liv, det fanns ett lugn som var få förunnat i en storstad. Det enda ljud han hörde var koltrastens sång, en fågel som i likhet med Arttu var morgonpigg.

Från parken gick han raka vägen till Liljeholmstorget där de första marknadsstånden snart skulle riggas upp. Bortom torget kunde man skönja ovanjordiska bosättningar. Det rörde sig nästan uteslutande om enkla enplanshus vari människor residerade. Hyggligt arbetarfolk, de flesta med finska rötter. Han korsade torget och kom så småningom upp på Södertäljevägen, en större farled in mot Stockholms mer centrala delar. Vägen var för det mesta vältrafikerad, men när Arttu kom gående var kärrorna lätträknade.

Vid linfärjorna över Liljeholmsviken hade trafiken redan stockat sig, vilket inte var ovanligt. Den planerade bron, vars fästen knappt börjat slås i, var långt ifrån färdigställd. En bro skulle underlätta trafikflödet avsevärt, men tills den stod klar var det bara att gilla läget. Arttu fick vänta i tjugo minuter innan han kunde kliva ombord på en av färjorna.

I vanliga fall ägnade han inte någon större notis åt de lågmälda konversationer som försiggick mellan resenärerna, men denna morgon var det ett samtalsämne som fångade hans intresse. Dialogen ägde rum mellan en av färjkarlarna och en robust dvärg med så mycket skäggväxt att hans mun knappt gick att urskilja.

- Nonsens, brummade dvärgen. Några sådana har inte synts till i våra nejder sedan jag var grabb.

- Va vare jag kände för doft då? frågade färjkarlen medan han pustande och frustande drog i repet som fick färjan att röra sig över viken. Jag har läst ett å annat om dem, å re e allmänt vedertaget att deras närvaro kännetecknas av en frän stank av svavel med toner av kanel. Ja kände’tt ända från Traneberg. Käringen kände’tt me.

- Du inbillar dig! Du har sovit för lite, förstår jag? I gryningsljuset kan man lätt få för sig saker när man inte är riktigt klar i huvudet.

- Jeppe å Casper kände’tt med. Vi e alla överens. De luktar drake.

Dvärgen skrockade muntert.

- Jag tror bestämt att det är dags för avlösning snart, så som du yrar. Drake? Pfft.

Det tror jag när jag ser den.

Färjkarlen muttrade något till svar och konversationen dog.

Det tog bara ett par minuter för färjan att nå över till Södermalm, en mer livlig, ruff och tätbefolkad del av staden. Där tog sig Arttu upp på den beryktade Hornsgatan, ett långt stråt som sträcker sig över halva ön där allehanda slags skumraskaffärer försiggår, åtminstone om man ser till gatans västra del som är kantad av krogar, spelhus och bordeller och andra slags verksamheter som tilldrar sig medborgare av mer tvivelaktig karaktär. Kvarteret vaknar vanligen till liv när hederliga människor gått och lagt sig, och på morgonkvisten brukar arbetarfolket avlösa festprissarna.

Av säkerhetsskäl höll sig Arttu alltid på behörigt avstånd från Hornsgatans fotgängare. Här kunde man nämligen råka ut för alla möjliga slags typer. Även om de flesta bara var överförfriskade och glada i hågen, fanns alltid ett överhängande hot i form av hetlevrade gangsters, tuppjuckande våldsverkare och obalanserade missbrukare.

Måndagarna brukade vara lugna, och förutom en påstruken sjöman som bjöd upp till dans råkade Arttu inte ut för några sammanstötningar. Han passerade däremot ett par gamla fyllbultar som debatterade ett välbekant ämne.

- Ja loverej, Ebbot! De stinker drake över hela Kungsholmen!

- Lägg ägg nu, Klabbe! Va rökeru för pipor egentligen?!

Det var ett märkligt sammanträffande. Först färjkarlen, och nu dessa två gentlemän. Det måste det vara något ruttet i avloppet som framkallar denna stank, tänkte Arttu. Själv kunde han inte vädra någon främmande doft. Å andra sidan kunde han inte vädra någonting alls då hans näsa fortfarande var täppt i sviterna av en sommarförkylning som inte ville ge med sig. Likväl var han förvissad om att det fanns en bättre förklaring till lukten än att det kommit en drake till staden. Drakar är ju enorma varelser och en sådan skulle knappast kunna ta sig obemärkt in i Stockholm. Det hade väckt en enorm uppståndelse bland allmänheten. Gatorna skulle ha fyllts av larm och panik.

Arttu lade lustbarheternas kvarter bakom sig och kom in på Hornsgatans något mer sofistikerade delar som domineras av sammanhängande tvåvåningshus som oftast har en affärsverksamhet på nedre planet och en bostad för näringsidkaren på övervåningen. Denna handelsgata fortsätter spikrakt i över en kilometer och hyser så många butiker att det skulle ta en hel semestervecka att utforska dem.

I det rofyllda tempot som Artur framskred i tog det ganska precis femton minuter att ta sig från den ena änden av gatan fram till Torkel Knutssongatan (uppkallad efter en f.d. ledamot i trollkarlsrådet som sedermera kom att uteslutas på grund av spelmissbruk), där han i vanlig ordning vek av åt vänster ned mot Söder Mälarstrand där hans blå tjänsteeka låg förtöjd vid kajen.

Den lilla roddbåten var en av få förmåner han fått åtnjuta sedan han kommit upp sig till positionen som platschef. Trots att han inte erhållit något lönepåslag, var det ändå en belöning i sig att ro över Riddarfjärden under sommarmånaderna.

Arttu gjorde loss båten, sköt ut den i vattnet och lät sedan årorna skära nästan ljudlöst genom den spegelblanka vattenytan. Han blev lika hänförd varje gång han passerade över fjärden, i synnerhet under vackra dagar som denna. Österut hade solen letat sig upp en bit i skyn och kastat ett angenämt ljus över Gamla Stan. Allra vackrast var vyn åt andra hållet bort mot Västerbron, som förenar Södermalm med Kungsholmen (man kan även säga att bron förenar de nedre samhällsklasserna med de övre, åtminstone i symbolisk mening).

Dessvärre var sträckan över Riddarfjärden inte särskilt lång, inte ens om man maskade med årtagen. Arttu styrde in ekan i kanalen som separerade Kungsholmen från Norrmalm. En bit in fanns en rad förtöjningsplatser. De flesta var vid tillfället tomma, men här och var låg det roddbåtar som liknade hans egen. Vid bryggorna hängde skyltar med texten: Båtplatser reserverade för Stockholms Lokaltrafik.

Arttu gjorde fast ekan och låste upp en närliggande dörr märkt med texten ENDAST PERSONAL.

Kapitel 2: Stockholms Lokaltrafik

Arttu arbetade för SL, Stockholms Lokaltrafik, ett bolag som tillhandahåller en underjordisk transporttjänst avsedd för stadens medborgare. Under Stockholm finns nämligen stora tunnlar som sträcker sig kors och tvärs mellan stadsdelarna. Tunnlarna kan delas in i tre linjer som symboliseras av färgerna grön, röd och blå. Gröna Linjen sträcker sig från adelns fastigheter på Kungsholmen till pöbelns kyffen vid Skanstull. Röda Linjen går från handelsmogulernas Östermalm till de sedeslösa kvarteren kring Hornstull. Blå Linjen har sin ena ände i Kungsträdgården och den andra borta hos alverna i Västra Skogen.

Varje linje har två parallella tunnlar med järnvägsspår där dressiner, malmhundar och andra slags rälsgående farkoster åker i skytteltrafik och fraktar betalande resenärer till önskad destination. Dessa vagnar är ofta ihopkopplade, så pass att varje ekipage kan ge rum åt ett hundratal trafikanter åt gången.

I tunnlarna finns ett flertal platser där de jämlöpande spåren först möts och sedan förgrenar sig på ömse sidor om en lång plattform, där av- och påstigning sker. Dessa kallas för hållplatser eller stationer. Vid några av hållplatserna kan man, genom trapphus och hissanordningar, byta linje, allt för att underlätta för resenärerna. Vid Fridhemsplan på Kungsholmen kan man byta mellan Grön och Blå, och vid både Gamla Stan och Slussen går det att byta mellan Grön och Röd. Vid Centralen, hela systemets nav, kan man byta mellan alla tre linjer.

Då denna berättelse tilldrar sig hade tunnlarna under Stockholm funnits i ungefär etthundra år. Det var gruventreprenören Thorild Gråsten som år 1723 initierade bygget som en gåva till stadens medborgare (det skvallrades förvisso om att herr Gråsten i själva verket sökte ett effektivare fortskaffningsmedel att ta sig hem från krogen med, än den luftballong han kunde ses flyga runt i efter blöta kvällar på Södermalm). Då myndigheterna, efter många om och men, givit honom klartecken kallade Thorild till sig halva personalstyrkan från en silvergruva han ägde i Salatrakten. Efter fem år av både med- och motgång stod bygget färdigt. Det fick namnet Tunnelbanan.

Invigningen den 5 maj 1728 blev ett minnesvärt evenemang för folket i Stockholm. Under denna vackra vårdag steg damer och herrar med eleganta utstyrslar och viktiga ämbeten ombord på de nybonade fordonen för en premiärtur som skulle gå från de yttre hållplatserna till Centralen. Sex avgångar skulle synkroniseras för en unison ankomst, en tämligen komplicerad manöver. Dessa jungfruresor blev en publiksuccé. Sextetten anlände till Centralen vid exakt samma tidpunkt, till folkmassornas jubel. En ny era inom transport var därmed inledd. Thorild blev hyllad, belönad och till och med spontant adlad av en impulsiv riddare som varit ombord på en av vagnarna.

Men allt blev inte riktigt som Thorild hade planerat. Den ursprungliga tanken var att tjänsten skulle stå till allas förfogande, men när tunnelbanan stod klar var det bara ett fåtal privilegierade som tilläts nyttja den. Stadsborgarrådet, stadens beslutsfattande organ, hade gått bakom ryggen på Thorild och stiftat lagar som sade att endast människor av hög börd fick bruka det nya färdmedlet.

För adeln var det inte bara en fråga om förflyttning. Att åka tunnelbana blev en statussymbol, och sålunda användes den flitigt. Den höga nyttjandegraden medförde högt slitage på både räls och fordon. Rådet, som var ålagda att finansiera underhållet, uppmanades av Thorild att skjuta in med mer pengar. Blotta åsynen av kostnadskalkylerna gav rådsherrarna byxångest, särskilt i den ficka där portmonnän vilade. Ändå måste underhållet betalas, resonerade de, men vem skulle stå för notan?

En följd av dessa överläggningar var att borgerskapets rikaste affärsmän förlänades rätten att beträda tunnelbanan, om än till skyhöga avgifter. Förmögna knösar och magnater började frekventera linjerna, men biljettintäkterna täckte bara en knapp tiondel av det Thorild begärt. Han vädjade åter inför rådet. Beklagligtvis tog de honom inte på tillräckligt stort allvar. Det kom att få ödesdigra konsekvenser.

I slutet av år 1730 inträffade den första olyckan. Två vagnar frontalkolliderade efter att en bit räls gått av i närheten av S:t Eriksplan. Samtliga ombord omkom ögonblickligen. Någon månad senare lossnade hjulen på en vagn som färdades i hög fart vid Hötorget. Resultatet? Fyra avlidna, sju fördärvade för livet. En rad liknande haverier följde, varav några med dödlig utgång.

Situationen krävde en syndabock, i synnerhet då en stor del av offren tillhörde aristokratin. Rådet lät undanhålla sin egen roll och såg istället till att skulden föll på herr Gråsten. Han blev inte formellt anklagad för något, men den stackars dvärgen ådrog sig en rad mäktiga fiender och tvingades gå under jorden.

Den 21 februari 1731 stängdes tunnelbanan helt, men olyckorna upphörde inte för det. Alla de förhastade och undermåliga åtgärder som vidtagits fungerade bara tillfälligt och gav i förlängningen upphov till ytterligare problem såsom ras, översvämningar och slukhål. Kulmen av alla motgångar ägde rum en sommardag då tunnelbanan rasade in på flera platser, varav det värsta raset inträffade i tunneln under Riddarfjärden där taket gav vika och orsakade kraftiga översvämningar. Detta skapade fullständigt kaos på flera håll i staden och det uppstod skador för hundratusentals riksdaler. Och det var inte det värsta.

Av någon outgrundlig anledning hade hela Stockholms gunstling, prinsessan Anna-Belle, haft för vana att smita ner i tunnelbanesystemet. Hennes privata chaufför hade sett henne passera avspärrningarna vid Gamla Stans hållplats en knapp halvtimme före rasen. Prinsessan återfanns aldrig. Hon antogs ha omkommit i vattenmassorna.

Vreden var total hos medborgarna. Det utlystes en nationell häktningsorder på Thorild. Denna kunde emellertid återkallas redan samma dag då samlade vittnesmål antydde att Thorild farit iväg i hög fart längs Gröna Linjen bara för att låta vagnen krascha rakt in i väggen vid Västra Kungsholmens hållplats. Man antog att dvärgen i ren illvilja förorsakat rasen för att sedan självmant ta sitt liv. Denna förklaring godtogs snabbt av myndigheterna som var angelägna om att så fort som möjligt vända blad, innan någon grävde för djupt i ärendet.

Man lyckades inte sopa alla spår under mattan, men det skulle ta nästan femtio år innan sanningen uppdagades. De ansvariga rådsherrarna var då bortgångna för längesedan och slapp på så vis stå till svars för den slapphänta hanteringen som lett till tunnelbanans förfall.

Avslöjandena inte bara rentvådde Thorild, det ledde också till att intresset för tunnelbanan fick en pånyttfödelse. En proposition lades fram inför beslutsfattarna om att återinföra den underjordiska trafiken. Efter en jämn omröstning bestämdes det att tunnlarna, som formellt ännu tillhörde stadsborgarrådet, skulle rustas upp och tas i bruk på nytt.

I och med denna renässans bildades Stockholms Lokaltrafik. Bolaget skulle förvaltas av Transportstyrelsen, ett av rådets utskott, och hade i uppgift att återuppföra trafikverksamheten under jorden. Man anställde välmeriterade dvärgar för att handha bolaget, samtliga med lång erfarenhet inom gruvindustrin. Dessa fick handplocka sitt manskap, och tusentals dvärgarbetare kallades till Stockholm för att förverkliga ombyggnationerna. Detta framtvingade förstås stora investeringar, men denna gång var rådet villiga att betala varenda riksdal.

För att få budgeten att gå ihop kom Transportstyrelsen fram till två lösningar som man verkställde så fort restaureringen var färdig. Den ena lösningen var att öppna upp tunnelbanan för allmänheten. Även om biljettpriserna skulle behöva reduceras avsevärt, räknade man ändå med att göra en större vinst om den breda massan beviljades tillträde. Den andra lösningen var att sänka arbetarnas löner. Detta mottogs med ilska. Många dvärgar kände sig lurade och två tredjedelar av arbetskåren sade upp sig i vredesmod och sökte sig tillbaka till sina hemtrakter.

Du tänker säkert att detta måste ha varit ett bakslag för styrelsen, men faktum är att massuppsägningarna ingick i deras plan. Detta innebar nämligen en möjlighet att nyanställa. Men var skulle man hitta arbetare som var vana vid att jobba i mörker, som klarade långa pass med tungt kroppsarbete och som dessutom inte hade särskilt utvecklade tankar om kollektivavtal? Svaret gick att hitta i en av landets lägst stående raser: vättarna.

Därmed kom det sig att både dvärgar och vättar återfinns bland SL:s medarbetare. Att få till ett samarbete mellan dessa två grupper gick dock inte helt friktionsfritt. Genom historien har många blodiga fejder ägt rum mellan dvärgar och vättar, då de konkurrerat om territorium och resurser i bergens innandömen.

Medan vättar inte fäster särskilt mycket tankemöda kring det förgångna, är dvärgar desto mer långsinta. För att överhuvudtaget kunna tänka sig en samverkan begärde dvärgarna en tydlig rasbaserad hierarki, som sammanfattningsvis gick ut på att dvärgarna skulle bli vättarnas överordnande. Styrelsen hade förstås kunnat förbise detta krav, men man vill blidka de dvärgar som ännu var kvar eftersom deras expertis var oumbärlig. Följande bestämmelser beträffande dvärgarnas befattningar skrevs ner:

Har det yttersta ansvaret för planeringen av tunnelbanans struktur och utformning.

Skall sträva mot att tidtabellernas angivelser efterlevs.

Är förpliktade att upprätthålla en ändamålsmässig hantering av tryggheten i tunnelbanan och ska omedelbart vidta åtgärder vid brister i säkerhetsföreskrifterna.

Är ålagda att kvalitetsgranska utbyggnads- och renoveringsprocesser med regelbundna kontroller och uppföljningar.

Skall främja innovation och utveckling av det underjordiska järnvägssystemet.

Och vad det gällde vättarnas ansvarsområden gjordes följande gällande:

Är skyldiga att utföra underhåll, renhållning, drift, utbyggnad och säkerhetstester enligt direktiv från sina överordnanden.

I mindre byråkratiska formuleringar kan man säga att dvärgarna fick titta på medan vättarna uträttade skitgörat.

Reformerna innebar ett paradigmskifte för det underjordiska transportväsendet. Vid nypremiären 1785 sågs inte längre några välbärgade dignitärer med långrock, krås och guldmanschetter. Ädla damer i vida sidenklänningar lyste också med sin frånvaro. Ingen med en årsinkomst på över tiotusen riksdaler satte sin fot i tunnelbanesystemet. Det gjorde däremot vanliga arbetare, som även fick sällskap av diverse lösdrivare och trashankar. Rälsen var inte längre en exklusivitet för överklassen, utan blev snarare något som kännetecknade proletariatet.

Arttus far, Keijo Saajola, hade arbetat på Blå Linjen. Efter att fadern förolyckats under ett säkerhetstest, föll hushållets försörjningsansvar på Arttu. Och på vilket bättre sätt kunde han livnära familjen och samtidigt hedra sin avlidne far, än att gå i dennes fotspår?

Eftersom Keijo varit omtyckt bland personalen hade det inte varit några problem för Arttu att få en fast anställning. I många år sysslade han med rengöring av rälsskenor kring Fridhemsplan, innan han förflyttades till Västra Skogen för att bli vagnvändare. Sådana finns vid varje ändhållplats och har i uppgift att förflytta ankommande vagnset till motsatt spår inför returresan, en slitsam syssla som tvingade många att gå i förtidspension. Vagnarna var tunga och vättar var inte byggda för den sortens lyft. Ändå kämpade Arttu på utan att klaga.

När hans gamla platschef för tre år sedan trillade av pinn, utsågs Arttu till efterträdare i egenskap av att vara den med längst arbetserfarenhet och minst benägenhet till olydnad. Bortsett från fri tillgång till roddbåt, innebar ämbetet inte några direkta fördelar. Däremot innebar det mycket ansvar och idel utskällningar.

Kapitel 3: Kod sexsextiosju

Trots att det arbetade närmare tretusen vättar på SL, var deras personalrum avsevärt mycket mindre än dvärgarnas. Det var därtill nästan omöblerat så när som på några slarvigt ihopsnickrade träbänkar som stod längs de skeva panelväggarna. Golvet bestod av upptrampad jord, som titt som tätt förvandlades till lervälling då regnvatten letade sig in genom det läckande taket.

Men eftersom de flesta vättar inte hade tid för rekreation var det få som sörjde den låga standarden. Dvärgarna, som skötte den största delen av sina göromål från Centralstationen, hade däremot gott om tid för fika och samkväm.

Arttu anlände till personalrummet fjorton minuter i fem. Vid denna tidpunkt var endast platscheferna närvarande. Deras arbete drog igång redan klockan fem, för att hinna lägga upp arbetsschemat inför de första avgångarna en timme senare.

- God morgon, Arttu!

- God morgon, Eila!

- Dagens fångst från Ulvsundasjön. Här, varsågod!

Eila Hämäläinen var platschef vid Thorildsplan och hade för vana att förse Arttu med färsk fisk som hon fångade på vägen till jobbet. Detta hade hon gjort varje dag de senaste tre åren, och hennes fiskelycka var så pålitlig att Arttu inte längre packade någon egen lunchlåda.

- Herre gösingens vilken gös!

Eila skrattade och sade sedan:

- Kom med och fiska nån gång vetja.

- Kanske det kanske.

För varje gös han mottog medföljde en invit om att följa med på fisketur. Arttu hade inga inre motsättningar mot vare sig fiskeverksamhet eller Eila som person, ändå hade fisketuren inte blivit av trots att han fått över tusen sprattlande firrar genom åren.

- Vi kanske ses vid båten sen i alla fall?

- Kanske det kanske.

Eila brukade vänta troget vid bryggorna i ungefär en halvtimme varje kväll i hopp om att få träffa Arttu en liten stund, men oftast var det förgäves. Timman före den sista avgången spenderade platscheferna på Centralen, där de skrev rapporter över dagens händelser. Eftersom det generellt inträffade fler avvikelser på Blå Linjen, och på grund av att han hade stora bekymmer med att forma läsbara bokstäver, blev Arttu oftast kvar längst av alla.

- Annars möts vi imorgon.

- Kanske det kanske. Ha det fint nu nere på Gröna!

- Du med nere på Blå!

Blå Linjen var den djupaste av de tre linjerna och för att komma dit var man tvungen att gå via de andra två. För resenärer innebar det en nedåtstigande promenad genom gångar och trapphus, men för arbetarna fanns hisschakt som ledde raka vägen ner till rälsen.

För att komma vidare till de olika hållplatserna var vägen emellertid densamma oavsett om man var anställd eller inte, och den gick via spåren. Det var helt enkelt opraktiskt att ordna egna tunnlar åt personalen. Från ledningshåll sågs det dessutom som en förtjänst att vättarna var de första att bege sig ut på järnvägen varje morgon, eftersom man då kunde säkerställa att banorna var intakta, utan att för den sakens skulle äventyra passagerarnas hälsotillstånd. Detta var inget man behövde hymla med, då vättarna enligt bestämmelserna var ålagda att utföra säkerhetstester. Olyckor var dock sällsynta. Mycket hade förbättrats sedan Thorild Gråstens dagar, inte minst vad det gällde säkerheten.

När Arttu skulle kliva på hissen ner till perrongen kände han hur en bastant hand lade sig på hans axel.

- Saajola! Mitt kontor, omedelbart.

Rösten var bekant, men det hörde inte till vanligheten att den tilltalade honom. Stigbert Bumling, SL:s trygghetschef, beblandade sig ogärna med vättar.

Arttu vände sig om och var nära att slå näsan i dvärgens tjocka mage. Han lät blicken glida långsamt uppför en mycket uttänjd SL-uniform, vars guldknappar såg ut att kunna skjutas iväg vilken sekund som helst, tills han mötte Stigberts plirande ögon, halvt dolda under två buskiga ögonbryn som höll på att växa ihop till ett. Dvärgens huvud var kortklippt, men det snövita skägget var desto längre och hoptvinnat till en enda stor fläta, tjockare än Arttus bägge ben tillsammans.

Trygghetschefen hade vanligtvis en munter uppsyn som gick bra ihop med den omfångsrika midjan. Denna måndag fanns dock inga glädjeyttringar i hans ansiktsuttryck, bara allvar.

- Jaha? Åh, ja! Jag förstår. Till ert kontor, omedelbart.

Arttu hann knappt avsluta meningen förrän han knuffades i rätt riktning. Medan han gick mot kontoret funderade han över varför Stigbert ville träffa just honom. Han drog slutsatsen att det måste ha att göra med det arbete som pågick vid Västra Skogen. Ett mindre ras hade inträffat den föregående veckan. Arttu och hans manskap hade ägnat de senaste dagarna åt att säkra marken på mitten av perrongen, där ett hål uppstått. Hållplatsen var fortfarande i bruk, men skulle eventuellt komma att stängas av längre fram ifall avspärrningarna behövde utökas.

Väl framme på kontoret stängde Stigbert omgående den tunga ekdörren bakom dem. Arttu såg sig omkring. Kontoret var hårt, kallt och uttryckslöst. Ett skrivbord i teak upptog ungefär halva rummets area. Uppå det stod papper, bläckställ, skrivdon, kuvert, brevpress och en in- och utkorg i ett närmast pedantiskt arrangemang. Till vänster om skrivbordet fanns en bokhylla full av böcker och pärmar med tunnelbanerelaterat innehåll. Där fanns gamla ritningar, arkiverade rapporter, säkerhetsanvisningar, triviala skriftsamlingar och en massa annat som präntats ner sedan bygget satte igång för drygt hundra år sedan.

Hela kontoret gav ett stelt, byråkratiskt intryck. Ett familjeporträtt hade gjort det mer hemtrevligt, fast å andra sidan gav inte Stigbert intrycket av att vara någon familjefar. På väggen bakom skrivbordet fanns däremot en målning föreställande Stigberts stora förebild, Thorild Gråsten.

- Sitt, sade Stigbert och gestikulerade mot en ranglig pinnstol som antagligen skulle rämna om trygghetschefen själv slog sig ned på den.

Likt en lydig hund satte sig Arttu och såg förundrat och lite ängsligt upp mot den myndiga dvärgen, som slog sig ner mittemot honom.

- Det gäller en olägenhet på Blå Linjen.

- Jaså? Vadå för