Två skälmar i farten

By Anders Eje

Svensken Bror och skotten Douglas är på resande fot i tropiska miljöer. De passar de båda herrarna utmärkt. De är nämligen första klassens lurendrejare.Glada i hågen kokar de ihop den ena kuppen efter den andra. Påhittiga, halsbrytande och underhållande sådana. Planerna är inte alltid lika genomtänkta. Ibland går lurendrejandet helt år fanders. Men vad gör det, när det goda humöret alltid är på topp. "Två skälmar i farten" är en underhållande spänningsroman som utspelar sig i drömska miljöer under 1930-talet. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 23, 2023
• ISBN: 9788728526637

Book preview

Anders Eje

Två skälmar i farten

SAGA Egmont

Två skälmar i farten

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1937, 2023 SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728526637

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

BROR WALTER

D et var en gång mellan de två världskrigen — närmare det förstas slut än det andras början likväl — två herrar, som satt och pratade i den för ögonblicket rätt tomma matsalen på Stora hotellet i Linköping. Klockan var över halv tolv på natten. De båda gentlemännen hade just avslutat sin måltid, bestående av smör, ost och sill, helan, halvan och en hederlig svensk biffstek med lök. Förklarligt är följaktligen att de kände en viss tillfredsställelse både med sig själva och tillvaron.

Den yngre av de båda herrarna tittade förväntansfullt upp i den äldres ansikte — ett runt, lätt Adonisbetonat ansikte med en kokett mustasch, som det ibland brukades på den tiden. Skulle det bli en skvätt punsch till kaffet? Robert var oberäknelig.

— Trevlig publik i kväll, tycker du inte, Robert? Och fullsmockat som vanligt.

Robert bestod den andre en lätt hånfull blick.

— Du sitter naturligtvis och inbillar dig, att det är din förtjänst. Jag ska säga dig, Bror Walter, att det är pjäsen och inte du som drar.

— Men min Charleys tant har i alla fall fått beröm vart vi kommit. Minns du vad Örebrokuriren skrev? »Herr Tordéns framställning av titelrollen var späckad med en hel massa små tricks, som verkligen stimulerade publiken.»

Den mäktige ryckte på axlarna — ingen kunde rycka på axlarna som han.

— Tricks och tricks! Låt mig säga dig en sak, min käre Bror Walter: »Ögon äro själens fönster, konst är konst, men inte könster!» Lär dig den strofen utantill, Bror Walter.

Det där hade Bror Walter hört förut. Han suckade. Det blir nog ingen punsch, tänkte han med bitterhet i hjärtat.

Då skrällde en kaffesked mot bleckbrickan. Den var mäktig chefs.

— Vaktmästaren! Får vi en halva punsch, men kall som fans mormor och kvickt som en olycka!

Robert är i alla fall en gubbe med hjärtat på rätta stället, fast kanske en smula besk i repliken, tänkte Bror Walter. När jag får faster Augustas pengar ska jag bjuda honom på en brakmiddag, som han aldrig ska glömma.

Vårnätterna det året var drömlika. Värmen hade kommit redan i slutet på april. Kring lindarnas och björkarnas grenar stod som en sky av ljusgrön konfetti, som om kvällarna kunde göra en smått sentimental. Bror Walter började tala om sin omätliga kärlek till fröken Inez Linsén.

— En hel del har jag att tacka dig för, Robert, sade han med ett gråtmilt tonfall (som påminde om gubben i Gamla Heidelberg). Bland annat att jag fått lära mig vad det är att spela teater …

— Hm! lät teaterchefen.

— Men, fortsatte skådespelaren utan att låtsa om inpasset, allra mest står jag i alla fall i tacksamhetsskuld till dig för Inez. Om jag inte kommit in vid ditt sällskap och om inte Inez varit en av dina sujetter skulle jag aldrig träffat henne — och hur fattigt på romantik skulle inte då mitt liv ha varit!

— Och hon är kär i dig, tösen?

Tonfallet var inte just smickrande för Bror Walters fåfänga, men skådespelaren hade inte öra för det just nu. Han svarade med att citera en dikt av Sveriges Holger Drachmann och han sjöng ut med en röst som om han stått på en scen framför en salong med tretusen personer:

Mitt i sommarens doft

jag fann dig, mitt barn,

och du spann omkring mig

de starkaste garn.

Du var stjärna i sky,

du var glitter på våg,

du var fagraste ros,

som i skogen jag såg.

Och när morgonens glans

över fjärden flöt ut,

kring din panna dess skimmer

blev samlat till slut.

Du blev skön som ett helgon —

kring silkeslent hår

en gloria lyste

av ungdom och vår.

Du är min, du är min —

du skall klinga en gång

som den mjukaste ton

ur min vackraste sång.

En ensam gäst hade dröjt sig kvar vid ett bord, en mycket fet herre med rödbrusigt ansikte och väldiga händer, som han plötsligt slog samman till en smattrande applåd.

— Bravo, skrek mannen. Bis! Bravo! Deklamera mera.

Bror Walter reste sig upp och bugade allvarligt.

— Vad är det för förbannade dumheter? fräste teaterchefen. Du bär dig åt så man får skämmas för dig.

— Skämmas! upprepade skådespelaren harmsen. Är det något att skämmas för att få applåd inför öppen ridå?

— Var nu förnuftig, Bror Walter, rådde teaterchefen och stötte sitt glas mot skådespelarens. Och vad nu lilla Inez beträffar, tror du inte att det är ditt blivande arv efter faster Augusta hon egentligen är ute efter?

Bror Walter protesterade patetiskt. Inez var inte alls sådan! Bara tanken var absurd. Inez var den mest renhjärtade och osjälviska kvinna, som någonsin trippat omkring i ett par atlasskor på ett scengolv.

— La, la, la, nickade teaterchefen förstrött. Apropå, Bror Walter, har du nånsin varit i Paris?

— Nej.

— Res dit då, käre vän. Ser du, en kvinna kan vilken annan karlslok som helst ta ifrån dig, men att du varit i Paris kan ingen ta ifrån dig.

Och med dessa något metafysiskt dunkla ord tömde teaterchefen sitt glas och hojtade på notan. Kvällens diskussion var avslutad och de båda herrarna tog var sitt hotellrum i besittning. Men Bror Walter satt länge och stirrade ut genom fönstret mot den blåvioletta nattens färgspel. Roberts försåtliga insinuation lämnade hans sinne ingen ro. Tusen gånger och en sade han sig, att den var enbart löjlig och ändå kunde han inte bli den kvitt.

— Jag önskar till Gud att jag aldrig haft någon faster Augusta, mumlade han mellan tänderna.

Ja, faster Augusta! Bror Walter mindes henne från sin tidigaste barndom — en lång mager kvinna med onaturligt raka axlar, kroknäsa, genomträngande ögon, bestämd haka och en lornjett med sköldpaddskaft, som hängde på hennes platta bröst i en guldsnodd kring halsen. Den var ett ruskigt vapen, den där lornjetten! Den som kunde undgå att gripas av skräck, när hon riktade sin lornjett mot en, var inte av kvinna född och säkert kunde det mera skrivas på lornjettens än de platta bröstens konto, att faster Augusta aldrig blivit gift.

Bror Walter, enda barnet till den illiterata Uddevallarådmannen — annars järnhandlare — och hans maka Lydia, född Norbenius, var ett ständigt objekt för faster Augustas pedagogiska intresse. Innan grabben fyllt fyra år hade hon klart för sig vad han skulle bli: sjöofficer.

— Jag vet inga stiligare mänskor än våra officerare vid flottan, brukade hon säga. De är alltid så rakryggade. Gå alltid rak i ryggen, Bror Walter!

Och så stirrade hon på honom genom lornjettens blixtrande glas, och när hon gjorde det måste pojken alltid tänka på glasögonsormen, som han sett en bild av i någon av pappa rådmannens tjocka böcker om djurens liv. Men så rädd blev han inte att han brydde sig om att räta på sin redan rätt tidigt krumma rygg. Och det där med sjöofficer ägnade han inte en tanke. Valet av levnadsbana förtonade i ett oändligt perspektiv bortom skolan, som han fann avskyvärd, rädd för allt tvång som han var. Bror Walters betyg blev också därefter, men om dem talade pappa Magnus lyckligtvis aldrig med sin syster Augusta, för vilken han hyste en enligt mångens mening ganska löjlig respekt.

Annars förstod man nog litet till mans vad denna respekt bottnade i — Augusta hade lyckats med vad Magnus gjort haveri på: att tjäna ihop en liten förmögenhet. Augusta Tordén hade slagit sig ned i Stockholm och där startat en uthyrningsbyrå, som tack vare gynnsamma konjunkturer på hyresmarknaden snart blivit en liten guldgruva. För varje sommar hon kom och hälsade på Bror Walters föräldrar — de hade en liten villa på Gustafsberg — blänkte glasen i hennes lornjett alltmera triumferande och segervissa. Ryktet visste berätta att hon redan sex år efter starten (Bror Walter var tio år då), samlat ihop en förmögenhet på tvåhundratusen, säkert placerade i guldkantade papper. Och hon blev vördad och respekterad därefter.

— Du måste göra faster Augusta till viljes, brukade pappa Magnus säga. Du kan väl försöka gå rak i ryggen åtminstone de sommarveckor hon är här.

Och Bror Walter bjöd till för han tyckte mycket om sin pappa. Men sjöofficer kunde han inte bli, även om han aldrig så gärna velat göra faster Augusta till viljes även på den punkten. Ynglingen blev nämligen kvarsittare i sjätte övre (som det hette på den tiden) med inte mindre än tre underbetyg, i fysik, matematik och botanik, och efter andra året hade han lyckats öka på underbetygens antal med ytterligare ett. Han måste automatiskt lägga ner sina studier vid Uddevalla högre allmänna läroverk till stor bedrövelse för alla andra utom för sig själv.

Yttersta — eller innersta — orsaken till detta bedrövliga förhållande kan tecknas med tre bokstäver: U. T. A., vilket inte alls betydde Utan Tid för Arbete utan Uddevalla Teater Amatörer. Staden hade litet tidigare gästats av ett resande teatersällskap, som med oerhörd framgång spelat en rafflande pjäs med namnet »Tsarens kurir», och det var den som givit Bror Walter och fyra av hans klasskamrater blodad tand. Efter tre föreställningar hade man annonserat Extra ungdomsföreställning med biljettpriser mellan tjugofem öre och en krona. Bror Walter hade vurmat för teater som en dåre ända sen hans mamma flera år tidigare tog honom med på »Lyckopers resa», när de en julhelg var i Stockholm och hälsade på faster Augusta, och nu gav han sig inte, förrän han av fadershjärtat utverkat tolvskillingen till »Tsarens kurir».

— Fanken också! hade Bror Walter efter föreställningen ropat med av entusiasm lågande ögon. Det där skulle väl vi kunna göra lika bra. Eller hur, pojkar?

Naturligtvis! Ingen tvekan om den saken. Och så satte de genast i gång på en vind borta vid Kålgårdsberget, där en av de andra pojkarnas pappa hade ett lagerhus för importerat vete. Men att komponera pjäsen, skriva ut rollerna, måla dekorationerna (på baksidan av gamla tapeter) och repetera tar mera tid än en icke initierad teaterman skulle kunna tro. Och alldenstund Bror Walter påtog sig själv det mesta av arbetet, blev det som det blev med skolbetygen.

Rådman Tordén föredrog att meddela sin syster nyheten i telefon. Det blev inte något billigt samtal, ty Augusta hade allt möjligt att säga och hon sade det i långa perioder. För den misslyckade utgången av ynglingens studiebana fördelade hon skulden solidariskt mellan hans mamma och pappa.

— Säg inte emot mig, Magnus, dekreterade hon strängt. Det är alltid föräldrarnas fel, när nånting sånt där händer. Vad har Bror Walter gjort i stället för att läsa sina läxor?

— Det vet jag verkligen inte, stammade rådmannen sanningsenligt, ty i själva verket hade Bror Walter omgivit hela U. T. A:s verksamhet med stor hemlighetsfullhet.

— Ja, där ser du! utropade faster Augusta, i sin vanliga triumferande ton. Där ser du, Magnus! Du vet inte! Varken du eller Lydia har brytt er ett smack om att kontrollera Bror Walter och där ser ni resultatet. Nåå, vad ska det nu bli av den stackars pojken?

— Jag vet verkligen inte, upprepade den rådville rådmannen. Sanningen att säga så vet jag varken ut eller in. Men pojken är både påhittig och händig — Lydia tycker han ska försöka sig på något mekaniskt.

— Me-ka-niskt! På faster Augustas röst lät det som om hon blivit utsatt för en personlig förolämpning. Ni är inte kloka! Ska pojken ligga under bilar och spårvagnar och kravla sig upp igen oljig och lortig så man inte kan se vad han är gjord av? Är det så ni menar, ja, då vet du Magnus, då tar jag min hand från er allesammans.

Vad denna fruktansvärda hotelse innebar stod inte genast klart för rådmannen. Faster Augustas hand hade hittills inte skymtat i några sammanhang av ekonomiskt intresse för familjen i Uddevalla, men Magnus Tordén, som hyste en inrotad skräck för det dunkla och formlösa, blev tvärrädd och frågade, vad syster Augusta »i så fall» hade för önskningar.

Damen funderade ett ögonblick. Telefonisten sade:

— Två perioder. Samtalet slut?

— Nej, skrek faster Augusta gällt, det är det inte. Jag tänker. Och avbryt oss inte en gång till, för då anmäler jag er för telefondirektören, som är min personlige vän.

Det började gå upp för Magnus, vart en av de vägar löper, som leder till ekonomisk framgång här i livet. Man måste ha ordentligt med skinn på näsan. Men han teg och aktade sig visligen att avbryta sin syster i hennes tänkande.

— Nu vet jag, sade faster Augusta till sist. Bror Walter ska bli lantbrukare, vetenskaplig lantbrukare. Näst livet på sjön finns det ingenting, som går upp mot livet på landet. Pojken ska studera vid Ultuna och jag betalar vad det kostar. Ultuna ligger vid Upsala och Upsala ligger inte långt från Stockholm. Härifrån kan jag utöva den kontroll över Bror Walters studier, som ni lättsinnigt undandragit er. Vad säger du om det, Magnus?

Magnus sade just ingenting. Han visste av erfarenhet att syster Augusta alltid brukade driva igenom sin vilja och då tjänade det ju ingenting till att komma med några invändningar. Bror Walter underrättades skonsamt om sakläget.

— Jag vill inte alls bli lantbrukare, förklarade han. Jag vill bli skådis.

Föräldrarna spärrade häpna upp ögonen.

— Skådis, upprepade pappa Magnus långsamt. Vad är det? frågade han precis som katekesen förr i världen.

— Skådespelare! Jag vet att jag har anlag för teatern och en hel del har jag redan lärt mig. Hamletmonologen kan jag utantill. Vill Ni höra den?

Föräldrar är ibland otacksamma. Varken fader Magnus eller moder Lydia ville höra Bror Walter läsa den stora monologen ur Hamlet. Vad de däremot bestämt ville var att övertyga Bror Walter om det hopplöst vansinniga i att bli skådespelare. En skådespelare hade inget socialt anseende (den tiden). Och vilket levebröd! Inte kunde man leva på att vara skådespelare!

— Jo, för all del, förklarade Bror Walter frankt. Visst katten kan man det. Personne har byggt sig egen villa på Djursholm. Och Victor Hartman lämnade en hel massa pengar efter sig.

Varken rådmannen eller hans maka hade hört talas om Personne eller Victor Hartman. De trodde att deras son stod där och försökte slå dalkarlar i dem och argumenterade därefter. Mot faster Augustas dekret fanns inte någon appell helt enkelt, och Bror Walter tycktes resignera inför sitt öde. Men det var endast som han låtsades. I »Bohuslänningen» hade han läst, att Rönnbladska sällskapet skulle komma till stan med en vårlätt komedi några dar senare och det vore väl som tusan, om man inte då skulle kunna gripa sin chans i vingbenet och korsa faster Augustas idiotiska lantbruksplaner.

Vad hette den där pjäsen? I sitt rum på Stora hotellet i Linköping satt skådespelare Tordén och fortsatte att stirra ut i vårnatten. Det var lögn att han kunde komma i håg vad det var för ett stycke. Så mycket tydligare mindes han den tragik, som omsusade hans förmiddagsbesök hos teaterdirektör Rönnblad. Han hade fått gå ned på scenen