Farlig tid

By Jascha Golowanjuk

Det är krigstider i Europa när författaren Jascha Golowanjuk bjuds på middag av en grevinna i Stockholm. Varför han är där förstår han inte. Faktum är att hela sällskapet känns omaka och minst hälften tycks vara oroväckande tyskvänliga. Vad är tanken med tillställningen? Så småningom lyckas han ändå frammana intresse för karaktärerna i rummet. I synnerhet den unge pianisten Balters och den obehagliga fru Knaper. Kanske är det bara en känsla av konstnärlig samhörighet som drar honom till Balters. Men den där fru Knaper, med sitt ofördelaktiga utseende och sin betydligt mer attraktiva make. Vad är det egentligen hon döljer? När middagens efterspel leder Jascha till den trevliga beundrarinnan Hilde får han snart svar på många av sina frågor. Och det som händer härnäst, ja, det skulle kunna fylla en hel bok.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 15, 2021
• ISBN: 9788726967098

Book preview

1

— Alla konstnärer är ena patrask, sade greven och sträckte ut handen efter whiskyflaskan.

— Säg inte så Jicky, sade hans vackra blonda hustru som själv en gång stått på scenen i landsorten. Säg inte det älskling, han kan naturligtvis inte få tag i en taxi i den här hemska stan. Det är minsann svårt att inte ha egen bil. Det sista sade hon till sina gäster som nickade instämmande.

— Vad var det han hette? undrade den rödhåriga fru Knaper som jag under hela middagen försökt att konversera men totalt misslyckats med.

— Benjamin Balters, sade grevinnan.

— Ja, jag minns nu, sade fru Knaper, jag läste en ganska välvillig recension i bladet. Han lär ha tagit för sentimentalt på Chopin.

— Vet fru Knaper, sade grevinnan, här i landet blir allt stämplat som sentimentalt. Vi svenskar är så rädda för att visa känslor och tål heller inte att någon annan gör det. Jag gläder mig att få höra Balters i kväll. Tyvärr kunde jag inte gå på hans debutkonsert. Jicky är omöjlig att få med på konserter.

— Jag ville spela bridge, sade greven, men Nina envisades med att vilja engagera denne musiker.

Greven betonade i-et i musiker.

— Fru Bergenstam talade om att han hade räddat hennes kväll.

Grevinnan bet sig i läppen väl medveten om att hon trampat i klaveret.

Sällskapet verkade hopplockat. Det föreföll som om de inbjudna paren inte alls kände varandra. Själv kunde jag inte begripa varför grevinnan bjudit mig. Det kunde inte vara på grund av något återbud, kortet kom för två veckor sedan. Kanske berodde det på att min bok hade gjort en viss succé, kanske behövde grevinnan helt enkelt en middagsherre.

Jag träffade grevinnan första gången i Tylösand, dit en gammal väninna till min mor bjudit mig som tack för att jag gjort henne en tjänst. Hon var målarinna och var fascinerad av grevinnans skönhet. En äldre läkare, som jagade namn och som händelsevis råkat se mitt namn i en skvallerspalt, föreställde mig för grevinnan. Och nu satt jag här som på nålar.

Vid den långa middagen diskuterades kriget, Tyskland och Hitler. Tydligen hade ingen läst min senaste bok och hade inte en aning om att det satt en inte helt arisk författare bland dem. Jag var för ung, för blyg och för feg för att resa mig och lämna sällskapet. Nästan alla var eniga om att det vore uppfriskande — ja, bara för en tid — om Hitler kom till Sverige och ruskade upp det svenska folket. Fru Knaper var kanske den ivrigaste. Ett tandläkarpar sade inte många ord, men tandläkaren själv sade något som etsade sig in i min hjärna:

— När en människa är förtvivlad och nere vill hon helst tro på Gud eller på något underverk, ja, hon vill då hellre tro på det än att använda sitt förnuft och själv ta sig ut ur eländet. Det är just därför som tyska folket tror på Hitler.

Det blev en hel minuts paus efter tandläkarens yttrande. Pausen föreföll längre än en minut och den var laddad med åska. Till slut harklade sig greven och kastade en blick på sin vackra hustru. Det var som om han ville säga: Och såna där idioter bjuder du! Tandläkaren teg envist. Och likadant hans fru. Kanske satt de båda två också som på nålar.

Det var fru Knaper som räddade situationen med att börja tala om Wagner. Hennes ganska distingerade man satt tyst och öppnade inte munnen annat än för att äta och dricka. Ibland bugade han sig stelt mot värdinnan för att skåla med henne. Det föreföll som inte heller han trivdes i sällskapet. Hans ansikte uttryckte leda.

Två platser vid bordet stod tomma. På den ena hade en laméklädd skådespelerska suttit. Mitt under middagen hade hon blivit illamående och tvungen att lämna sin plats. Den andra var avsedd för en tysk höghet som blivit förhindrad i sista ögonblicket.

— Så tråkigt, sade grevinnan, att inte prinsessan kunde komma.

Fru Knaper nickade. Hon visste tydligen varför hon var bjuden och varför hon skulle träffa prinsessan. Jag räknade slutligen ut att det hela var en sorts pliktmiddag. Men vad tandläkaren med fru hade där att göra var en gåta. Men det var något om prinsessan och fru Knaper, det syntes tydligt på deras ögonspråk. Greven gjorde ingen ansträngning att konversera. Han drack sin whisky inklämd i en förgylld rokokofåtölj. Det var bara värdinnan och fru Knaper som talade. Jag var ond och teg, ond på mig själv som inte hade mod att lämna det hitlervänliga sällskapet.

Efter en längre paus då man såg hur värdinnan sökte efter något att prata om lyste hon upp och sade:

— Har ni läst artikeln om Benjamin Balters? Det är faktiskt en sagolik historia. Tänk, Balters hittades av en präst eller en missionär nära Saharaöknen.

— Vad säger grevinnan? utbrast fru Knaper.

— Ja, tänk! Barnet levde som ett vilddjur i en grop. Han livnärde sig på tiggeri. Somliga trodde att det var ett nomadbarn som förirrat sig eller lämnats nära öknen.

— Vilken ras? frågade fru Knaper skarpt.

— Jag vet inte. Å nej, han ser inte judisk ut, närmast spansk. Förresten var fru Bergenstam riktigt ledsen att hon inte bjudit honom med på sin middag. Han var ju engagerad den kvällen. Man kan ju inte bjuda en okänd pianist tillsammans med unge prins Carl.

— Omöjligt, instämde fru Knaper.

Hennes tyste lille distingerade man gav sin fru en sidoblick utan att röra huvudet. Jag satt och funderade på hur en så ful kvinna som hon kunnat fånga en så snygg karl. Hon hade utstående ögon som en basedowspatient, näsan var toffellik och underkäken starkt framskjuten. Allt detta hade väl kunnat gå an om hon inte dessutom sett så osympatisk ut.

— Egentligen en ganska smaklös reklam för en pianist, sade hon. Var artikeln införd före eller efter konserten?

— Efter. Det var i en damtidning, jag minns inte vilken. Han ser ut som en spanjor. Ja, fru Bergenstam sa att han var en ganska charmerande ung man.

— Alla italienare, spanjorer och judar är patrask, sade greven med skärpa. Det är förbannat nonchalant att låta oss vänta så här!

Greven var närmast gredelin i ansiktet. Den storporiga näsan blänkte och underläppen hängde slappt ner. Det såg ut som om han när som helst kunde få slaganfall.

Stämningen var spänd, den stackars värdinnan försökte hitta på något att tala om och hon kastade förebrående blickar på tandläkaren som satt där med uttryckslöst ansikte och hopknipen mun. Jag satt längst bort i salongen och låtsades studera en obegriplig tavla på väggen. Ibland var pauserna mycket långa och obehagliga. När husan meddelade att herr Balters kommit suckade värdinnan lättad och nickade åt sin man att han skulle möta honom. Greven steg upp och gick tungt med båda händerna i byxfickorna varvid han visade en omfångsrik bakdel. Grevinnan rätade på sig och förde tungan över läpparna. Fru Knaper verkade på sin vakt, de övriga rörde sig inte ens när Balters kom in i salongen.

— Godafton, sade han, förlåt att jag är så sen, men jag kunde ju inte få tag i en bil.

— Det här är pianisten Joakim Balters, förlåt Benjamin var det, sade värdinnan.

Den unge mannen verkade bortkommen, bugade sig stelt mot gästerna och tittade på flygeln. Värdinnan var tydligen osäker om hon skulle föreställa honom för var och en och stod några sekunder utan att veta vad hon skulle ta sig till. Att resa sig och räcka honom handen föreföll mig påfluget och demonstrativt.

— Har grevinnan något emot att jag tar bort fotografierna och vasen från flygeln? frågade Balters.

— Naturligtvis inte, naturligtvis inte!

Båda började ta bort fotografierna och Balters stod med den tunga vasen med krysantemer och tittade sig villrådig omkring. Slutligen placerade han den på golvet.

Från mitt hörn kunde jag ledigt studera gästernas miner. Tandläkarparet verkade fullständigt oberörda. Med sina närsynta ögon undersökte fru Knaper Balters ansikte, antagligen för att utgrunda om det fanns något semitiskt drag i det. När Balters satte sig vid flygeln tog hon på sig ett par glasögon och hennes min mildrades. Hon tog fram sin handväska och började hastigt pudra sig. Hennes man gav henne en blick utan att röra på huvudet. Jag kunde nästan gissa vad han tänkte. Grevinnan satt spänd och studerade Balters ansikte. Balters preludierade för att höra om flygeln var stämd och satte sig sedan bekvämare tillrätta.

Han spelade preludium och fuga av César Franck och när jag hörde de första tonerna började jag slappna av. Han hade ett mjukt, nästan kvinnligt anslag, flygeln sjöng under hans långa vita händer och det verkade som han själv också börjat lugna sig. Jag kunde inte räkna ut hur gammal han kunde vara. Tjugotvå, tjugofyra kanske. Det såg inte ut som om hans kinder någonsin kommit i beröring med en rakkniv. Han hade sydländsk hudfärg. Ibland kastade han huvudet bakåt för att få bort en envis svart lock som föll ner i pannan. Han såg bra ut. Näsan med de skälvande näsvingarna rörde sig som på en rashäst och ögonfransarna var oförskämt långa.

Fru Knaper blev mer och mer intresserad, då och då tittade hon på honom genom glasögonen. Hennes smale lille man satt med slutna ögon, det syntes tydligt att han njöt av musiken. Greven hade somnat och grevinnan tittade oroligt åt hans håll, rädd att han skulle börja snarka.

Mitt i fugan uppenbarade sig skådespelerskan som blivit illamående vid middagen. Hon stannade på tröskeln och ställde sig i en elegant pose, också hon betraktade den unge pianisten med nyfikenhet. Värdinnan gjorde en vink till henne att hon skulle sätta sig men hon märkte det inte.

Var damerna intresserade av den pojkspolingen? tänkte jag, det var konstigt. Alla tre kunde inte ta blicken från honom, de stirrade som förhäxade på hans allvarliga ansikte. Han verkade ju nästan som en skolpojke som fått stryk och höll på att brista i gråt. Kanske han väckte damernas moderskänslor?

Med undantag av paret Knaper lyssnade ingen på musiken. Det var faktiskt oklokt av honom att spela fugan, som visserligen inte var så invecklad som en fuga av Bach men ändå för oklar för otränade musiköron.

Fugan gjorde inget som helst intryck och Balters satte i med revolutionsetyden nästan utan att göra någon paus efter César Franck. Greven vaknade till och såg slött på fru Knaper, som saligt leende tittade på pianisten. Här fanns allt vad en pianist behövde, kraft, virilitet, briljant teknik, frasering och stilkänsla. Rummet tycktes bli fyllt av storm och kanonader. Konstigt, men tandläkarparet satt där som om det regnade. Det var ju omöjligt att inte bli hänförd över spelet. När etyden förklingat utbrast grevinnan:

— Underbart! Underbart! Spela mer av Chopin!

— Ge honom en drink först, sade greven.

— Tack, jag dricker inte, sade Balters.

Han kastade en försiktig blick på grevinnan och gästerna och började spela berceusen. Kanske spelade han den bäst av allt. Tonerna sjöng och vyssjade, de smekande kadenserna i diskanten var som en avlägsen bäck i en drömskog. All spänning och otrevnad i salongen trollades bort med musiken. Jag har sällan hört berceusen spelas så mjukt, så poetiskt som den kvällen. Balters själv hade under tiden förändrats och blivit så blek som om han höll på att försvinna från denna värld någonstans i en ljuvlig dröm.

Det blev en paus. Ingen sade något. Skådespelerskan hade mjukt glidit ner på golvet och satt med händerna kring knäna och huvudet hängande som en vissen blomma. Ljuset föll på hennes vackra nacke och det blonda praktfulla håret.

Som sista nummer spelade Balters polonäs i ass dur av Chopin och när han var färdig steg han upp och bugade sig som om han stod på en scen.

Genast reste sig tandläkarparet för att ta avsked.

— Å nej, kära ni, utbrast grevinnan, redan! Just nu då vi har det som trevligast. Måste ni gå?

Tyst bugade sig paret och försvann från salongen. När de hade gått viskade skådespelerskan:

— Vad var det där för dönickar?

— Hsss, sade grevinnan, vi var skyldiga.

— Tack för en underbar kväll, sade fru Knaper och skakade hand med värdinnan och värden. Hennes man bugade sig stumt som en skolpojke och kastade nyfikna blickar på Balters som fortfarande stod vid flygeln och nervöst rörde fingrarna. Han tycktes inte veta var han skulle göra av dem.

— Det var förtjusande att höra er spela, sade fru Knaper och tryckte pianistens hand, jag hoppas få glädjen att höra er hemma hos mig och min make. Som gäst, tillade hon med en menande blick.

— Glöm inte att skriva era namn i gästboken, ropade värdinnan efter dem. Vänd till mig sade hon: Och herr Golowanjuk, ni måste absolut skriva ert namn, er autograf blir kanske värdefull en gång.

Balters och jag skrev våra namn och snart var vi ute på gatan. Det var kallt och Balters frös i sin lätta sommarrock. Jag föreslog att köra honom hem i en taxi.

— Det är vänligt, sade han och hackade tänder, men det är så långt bort på Söder.

— Det gör ingenting, sade jag, jag gör det gärna, bara man kan få tag i en bil. Det var roligt att höra er spela.

Han svarade inte men huttrade till så häftigt att jag tyckte synd om honom och skämdes för min varma ulster.

— Jag har själv varit violinist, sade jag, och jag vet hur det är att spela i en salong hos vilt främmande människor. Det är inte roligt.

— Jag fick hundra kronor, sade Balters, jag skulle önska jag fick sådana engagemang lite oftare. Jaså, ni har varit violinist. Hur kan man vara det och plötsligt sluta?

Först i bilen berättade jag för honom att man inte kunde förena två yrken som vart och ett krävde hela ens tid.

— Å, sade Balters, det måste vara underbart att vara författare.

Det tyckte jag också på den tiden, så jag nickade.

— Har ni lust att läsa en bok av mig så skickar jag en till er i morgon?

— Skriver ni ert namn i den?

Jag mindes plötsligt hur jag för en del år sedan hade hållit i en novellsamling med författarens personliga dedikation till en av mina bekanta. Jag betraktade raderna med vördnad och bläddrade i boken som det varit en antik bibel.

— Har ni skrivit många böcker? frågade Balters.

— Två. Jag håller på med min tredje.

— Förlåt, hur var namnet?

— Ni behöver inte be om ursäkt, vår värdinna kunde ha föreställt oss för er.

Jag nämnde mitt namn och han låtsades som om han hade hört det någonstans. Precis som jag brukade göra i liknande situationer. Hur ofta har man inte blivit föreställd för en känd person och känt sig skyldig att se imponerad ut!

När bilen stannade mot rött ljus såg jag att Balters log enfaldigt, ljuset föll just på hans trötta bleka ansikte. Han trivdes inte riktigt i mitt sällskap och visste inte vad han skulle tala om.

— Grevinnan är vacker, sade han. Hon ser verkligen ut som en riktig grevinna.

— Hon är född Andersson.

— Somliga är inte födda något alls, sade han. Det lät mystiskt och först långt senare förstod jag vad han menade. När pausen blev för lång sade jag:

— Ni spelar mycket vackert.

— Musik är väl inte bara vackert, sade han försiktigt, det lät nästan som en fråga.

— Nej, ni har rätt. Förlåt, jag är trött och tänkte inte på vad jag sade. Det var en besvärlig middag.

— Vad fick ni?

Jag kom först inte ihåg vad vi fått för mat. Medan jag försökte påminna mig vad vi åt tänkte jag på att Balters kanske var hungrig. Och jag hade ingen mat hemma. Grevinnan kunde väl bjudit honom på en vickning, tänkte jag. De gånger jag varit engagerad att spela i privata salonger hade man alltid gett mig något att äta efteråt. Men det var i Köpenhamn. Kanske gjorde man inte så i Stockholm i de fina kretsarna. Fast det förstås att det var ju ransonering, men nog hade grevinnan haft något åt Balters att äta.

När bilen stannade någonstans bortom Ringvägen kastade Balters en blick på taxametern och vände sig mot mig som om han tänkte betala men jag viftade bort hans rörelse.

— Skickar ni verkligen en bok? frågade han när han steg ur.

Han tackade för skjutsen och upprepade sin adress så jag inte skulle glömma den. Först när jag åkte hemåt tänkte jag på Balters konstiga brytning. Var det danska eller slaviska? Jag kunde inte bli klar över det.

Jag var glad när jag låg i min säng och jag lovade mig själv att aldrig mer ta emot bjudningar av den sorten.

Innan jag somnade tänkte jag på fru Knapers groteskt fula ansikte. Hon var något i stil med Zweigs fula hertiginna fast i mindre format.

2

Nästa dag skickade jag min debutbok till Balters som jag lovat. Jag fick inte en rad till tack. Först senare i livet vande jag mig vid att folk tog emot böcker med vänlig dedikation och sedan aldrig låtsades om det eller ännu mindre att de gav något utlåtande om dem. Nu blev jag lite förargad och beslöt att inte vidare slösa några som helst tankar på Balters. Jag skickade också en bok till greveparet, det blev betydligt billigare än att skicka blommor. Från det hållet väntade jag mig ingenting. Greven läste väl bara politik och börsnoteringar och hans vackra fru om skönhetsvård i veckotidningar.

Min tredje bok blev ett dundrande fiasko. Då jag inbillade mig att alla människor läst den dräpande kritiken vågade jag mig inte ut på gatan. I stället grep jag mig an med en ny roman med ännu större iver. En kväll smög jag mig ut till tobaksaffären för att köpa papper. Men de råkade inte ha den sorten hemma som jag brukade använda så därför måste jag bege mig ner till stan för att skaffa det på annat håll. Jag hann in i en affär belägen vid en sidogata till Kungsgatan. Jag fick mitt skrivmaskinspapper och gick till kassan för att betala. Just som jag stod där i kön fick jag se fru Knaper sitta i kassan. Med flit drog jag ner hatten i pannan så hon inte skulle känna igen mig. Herr Knaper skymtade genom en glasvägg på ett litet kontor böjd över räkenskaper. Just fru Knaper! Henne ville jag inte träffa. Hon hade med all säkerhet läst de dåliga recensionerna. Jag skyndade mig ut ur affären.

Medan jag arbetade på min roman stod fru Knapers ansikte framför mig hela tiden. Det hjälpte inte att rynka pannan och med all kraft koncentrera sig på arbetet. Hon stod där med sina hårda ögon och arrogant framskjuten underkäke. Vad hon måtte vara olycklig! tänkte jag. Hon måste ju vara medveten om hur ful hon var. Och hennes distingerade blodlöse man. Hur fann just de två varandra? Kanske de älskade varandra? Men det sista föreföll mig otroligt.

Jag kunde inte bli kvitt det besynnerliga paret. De fanns ständigt omkring mig. Till slut gick jag tillbaka till affären för att kanske växla några ord och bli av med de efterhängsna tankarna. När jag var liten brukade min fosterfar säga att om jag var rädd för något så skulle jag gå fram och övertyga mig om att det inte var något farligt, t. ex. om något lyste vitt i mörkret eller om ett föremål skrämde mig. Likadant nu nästan. Jag ville bli kvitt det fula ansiktet och gick in i pappershandeln. Därinne fanns inte en enda kund mer än jag. En expedit gav mig en penna och ett radergummi och så stod jag vid kassan. En liten varelse satt där och tog emot pengarna. Jag trodde det var ett barn och tittade smeksamt på det lilla ansiktet. Ett par gråa allvarliga ögon mötte mina och ett vänligt leende lekte på hennes läppar. Hon gav mig pengar tillbaka och samtidigt rörde hon på huvudet för att få bort en hårlock ur ansiktet. Jag såg nu att hon var puckelryggig och att hon hade — just som många puckelryggiga — ett underbart vackert hår som föll i ljuvliga guldkaskader ner över axlarna och ryggen.

— Är det herr Golowanjuk? frågade hon viskande efter att ängsligt ha sett sig omkring i den tomma affären.

Jag minns hur jag kände färgen stiga i ansiktet. För det första tog jag fel, det var inget barn. För det andra var jag övertygad om att flickan läst min misslyckade roman.

— Förlåt, får jag be er om något? frågade hon mjukt.

Jag tyckte om att hon använde tilltalsordet ni i stället för att tilltala mig i tredje person som en del gjorde.

— Jag undrar om ni skulle vilja vara så gränslöst rar och skriva ert namn i min bok? Jag kan skicka den per post och lägga i frimärken till portot. Jag tycker så mycket om den.

Hon nämnde vilken bok det var och jag nickade. Jag gav henne min adress och sade adjö. Några dagar efteråt kom det två böcker. Jag skrev dedikationer i dem båda. Flickan hette Hilde Birk. Så kom ett tackbrev och den senaste romanen. Hon skrev att hon tyckte lika mycket om alla tre böckerna. Det var den första uppmuntran jag fått för den romanen. Där föll den i god jord. Boken var kanske inte så dålig som jag själv trodde.

På den tiden var jag lycklig över varje vänlig rad jag fick. Så nu skrev jag en långt vänligare dedikation än jag brukade. Det kom ett nytt brev. Hon bad ödmjukt om ursäkt för att hon besvärade mig med brevet, men hon var tvungen att tala om att just den senaste romanen intresserade henne mest, fast den gick henne inte till hjärtat som de andra. Jag ringde upp henne i affären just vid den tid då jag trodde att hon var där. Det dröjde länge innan någon svarade.

Hon hade en melodisk lite skygg röst och verkade överraskad över att jag ringde.

— Har ni svårt att tala? frågade jag.

— Nej, här finns ingen just nu, vi ska snart stänga.

— Varför viskar ni?

— Gör jag?

— Ja, det är som om ni blev rädd för mig.

— Å nej, för er är jag inte rädd, ni är en fin människa. Vad säger man när man hör sådant?