Det finns en väg

By Jascha Golowanjuk

När konstnären Peter Alm vaknar upp en morgon är det något som är fel. Ohyggligt fel. En knivskarp smärta går genom handlederna vid minsta rörelse. Vad är det som har hänt honom? Med stor möda lyckas han till slut få tag på hjälp, men problemen har bara börjat. Ingen verkar nämligen med säkerhet kunna säga vad det är han drabbats av, trots att de låtsas som att de vet. Är det akut artrit, som professorn säger? Eller är det släktens reumatiska gener som spökar? Att Alm har ett förflutet som hypokondriker går inte vännen Hans Blom obemärkt förbi, men nog verkar han ordentligt sjuk. Frågan är bara om någon kommer kunna hjälpa honom, innan han förlorat allt... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 19, 2022
• ISBN: 9788726967104

Book preview

Jascha Golowanjuk

Det finns en väg

SAGA Egmont

Det finns en väg

Copyright © 1964, 2021 Jascha Golowanjuk och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726967104

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

1

Alm låg i sängen och betraktade porträttet. Skuggan på halsen behövde dämpas en smula, han skulle kunna bli färdig med den i dag. Färgerna lyste harmoniskt i den skarpa januarisolen. Eller kanske var det av snön som fallit på natten!

Med en van rörelse skulle han just slänga undan täcket, då han skrek till. Det högg till i högra handleden som om man stuckit en kniv i den. Han vände sig mot väggen för att med vänster hand tända lampan, då samma smärta genomborrade också den andra handleden. Han rörde på fingrarna, på dem var det inget fel. Försiktigt försökte han ännu en gång lyfta täcket med båda händerna, men föll tillbaka mot kuddarna. Han satte händerna framför ögonen och synade dem. Ingenting syntes utanpå dem.

– Vad är detta? frågade han sig. Varför gör det så ont? Har jag legat fel kanske? Konstigt, båda händerna…

Han kunde inte röra handlederna varken fram eller tillbaka och smärtan blev värre när han försökte röra dem åt sidorna. Med fötterna och knäna lyckades det honom att sparka av sig täcket, och så gick han in i ateljén. Just då ringde telefonen och Alm gick fram till bordet. Men när han lyfte på luren tappade han den. Med stor möda lyckades det honom att placera den mellan axeln och örat.

– Vem är det? frågade han.

– Det är Hans. Har jag väckt dig?

– Nej. Hör på Hans, det har hänt något besynnerligt med mina handleder, jag kan inte röra dem en centimeter, det är som om det satt knivar i dem. Jag är absolut hjälplös.

– Vad menar du?

– Var snäll och kom så snart du hinner, jag ska förklara då.

Han lyckades lägga luren på klykan och gick ut i köket för att koka kaffe. Han var så upptagen av fenomenet i handlederna att han alldeles glömde bort, att han inte kunde hålla i något. Kaffepannan ramlade med ett slammer till golvet. Nu kom han att tänka på att han inte heller kunde öppna dörren för Hans, den var ju så svår att öppna. Han borde för länge sedan ha bett portvakten att göra något åt låset. Men som han nu var, skulle han inte kunna öppna några lås alls. Han var oförmögen att använda sina händer. Han upprepade meningen för sig själv flera gånger tills orden förlorade sin betydelse. En ny tanke dök upp. Förlamande och hemsk. Tänk om han aldrig mer skulle kunna använda händerna! Porträttet! Måla överhuvud taget! Alm lutade sig mot skafferidörren, slöt ögonen och kände hur svetten började sippra fram under hårfästet. Han var torr i halsen och försökte skruva på vattenkranen med armbågarna, drack några droppar vatten och gick fram till telefonen. Med hjälp av en blyertspenna i munnen lyckades det honom att slå portvaktens nummer, sedan lade han sig på knä och försökte få luren mellan örat och axeln.

– Snälla fru Karlsson, sade han, var god och hjälp mig, kom upp så fort som möjligt. Ta nycklarna med, jag kan inte öppna dörren själv.

Några minuter därefter kom portvaktsfrun och fann Alm sittande vid bordet med händerna på knäna. Han tittade på dem som om de inte tillhörde honom längre. Utan att ta blicken från dem sade han:

– Jag vet inte vad det är, men jag kan inte röra handlederna. Det syns ingenting på dem.

– Herr Alm har förkylt sig, sade portvaktsfrun och kom närmare. Det är ju så rysligt kallt i dag. Min man har inte kunnat sova en blund på hela natten, så ont har han av ischiasen. Det är vädret. Kanske lite rematist!

– Lite! Jag kan inte röra handlederna en millimeter, kan inte hålla i något, ingenting.

– Det går över, tröstade fru Karlsson. Min syster har rematist också. Herr Alm skulle bara se hennes händer! Hon kan inte röra ett finger, så här tjocka är fingrarna! Det syns ju ingenting på herr Alms händer. Det går över.

Alm reste sig och satte sig igen, upptäckte att hans pyjamas inte var knäppt, försökte knäppa en knapp, men uppgav försöket.

– Hur ska jag klara mig? frågade han rätt ut i luften. Jag kan inte ens knäppa en knapp, mycket mindre hålla en pensel i hand. Jag har varit frisk i fyrtiofem år, inte ens en förkylning, bara lite hösnuva ibland. Ingenting! Och nu plötsligt detta. Jo, fru Karlsson, var snäll och koka lite kaffe åt mig. Jag är inte människa förrän jag får kaffe. Å herregud, hur ska jag bli människa igen, om jag ska dras med det här!

– Herr Alm tar då till också, sade fru Karlsson och log. Varför se så svart på saken? Min syster då, som i tio år släpat sig fram på käppar och inte kunnat hålla en kopp i hand, inte klä sig, ingenting.

– Mycket uppmuntrande, mumlade Alm.

– Men hon har blivit så pass bra numera att hon kan röra sig utan käppar. Och vet herr Alm, vad som hjälpte henne. Gissa! Hon drack torkade rävrumpor på fastande mage.

– Rävrumpor!

Alm reste sig igen, hans ögon blev stela och uttryckslösa. Fru Karlsson blev lite rädd och skyndade sig ut i köket. Alm tänkte på sin stackars mor. Han såg hennes händer framför sig, förvridna, hemska, stela, som djurklor. Hade han ärvt hennes sjukdom? Gick sådant i arv? Han mindes hennes eviga stönanden och klagomål över värken. Skulle han nu bli likadan som hon?

Alm stönade till och sjönk ner med pannan mot skrivbordet. Han tänkte inte fortsätta att leva som invalid. Nej, tusen gånger nej! Det fanns enkla medel för att ta livet av sig.

– Men vad är nu detta? hörde han fru Karlssons förebrående röst. Inte ska herr Alm ta det på det viset. Läkarna nuförtiden är så duktiga, det här är kanske inte så allvarligt. Drick nu lite kaffe, det piggar upp!

Hon hällde i koppen, strök smör på brödet och väntade. Alm lyfte ena handen, men lät den sjunka.

– Jag kan inte, sade han med darrande röst, var snäll, hjälp mig!

Fru Karlsson förde koppen till hans läppar, gav honom brödet och satte sig mittemot honom.

– Visst är det ett elände, filosoferade hon. Man tänker ju aldrig på att man är frisk, när allting fungerar som det ska. Man bara tror att det alltid ska vara så. Och så kommer något djävulskap. Som till exempel när jag hade gallstensanfall. Jesses, det var då tusen gånger värre än att få barn, ska jag säga herr Alm. Eller när min man får sina ischiasanfall som i natt, då vet man minsann att man lever! Vi har en så rar och god doktor, nej han är inte doktor, han är docent! Den borde herr Alm gå till. När jag hade min galla…

– Men det är inget fel på min galla!

– Nej, men en docent han vet allting om alla sjukdomar. Docent Berg, han är mycket fin och snäll. Han behandlar en vanlig människa som man vore en fin och förnäm person.

– Varför skulle han göra någon skillnad på sina patienter? frågade Alm irriterad.

– Hähä, sade fru Karlsson, herr Alm känner nog inte till att det är skillnad på en portvakt och en grevinna. Fortfarande. Gå bara in i en fin privat affär och titta efter hur man blir bemött. Vill herr Alm ha en kopp till?

Alm nickade. Fru Karlsson irriterade honom, allt irriterade honom. Han önskade, att han kunde få vara ensam och tänka ut hur han skulle ta livet av sig. Fast naturligtvis inte genast. Han skulle väl visa sig för någon eskulap. Men sedan. Det var nog bäst att noga förbereda allt. Han ville i alla händelser inte sluta i rullstol eller leva på socialvård. Vad var det för dumheter den snälla goda kvinnan satt och pratade! Reumatism! Han hade väl ingen reumatism. Det syntes ju ingenting. Hans mor hade varit reumatisk, det var ju sant. Kanske hade det börjat på henne som nu på honom? Med handlederna. Så hjärtlös och lättsinnig ungdomen var, tänkte han. Han hade aldrig det minsta tagit del i sin mors hemska lidande, inte ens tänkt på det förrän nu.

– Tack fru Karlsson, sade han, men var snäll och stäng inte dörren, jag väntar en vän, själv kan jag ju inte…

När han blev ensam lade han sig på knä och drack den andra koppen. Gudskelov att inte knäna också var angripna, tänkte han. Men han önskade att det hade varit knäna och inte händerna. Hur skulle han kunna existera utan att kunna använda sina händer?

I den ställningen fann Hans Blom honom. Det var en skolkamrat till Alm, en magerlagd lång man med ilsket rött hår och barnsligt blå ögon. Han stannade på tröskeln till ateljén. Först tänkte han säga något roligt, men när han fick se Alms förtvivlade min slöt han munnen.

– Jag kan inte röra handlederna, sade Alm, minsta rörelse värker så förbannat så jag kan skrika. Portvakten har varit här och hjälpt mig.

Han berättade i detalj, hur han kände det, om sina försök att lyfta telefonluren och koka kaffe. Blom betraktade honom med ängslan. Han hade aldrig sett den levnadsglade Alm så förtvivlad.

– Måste du ligga på knä? frågade Blom.

– Hur tror du jag ska kunna dricka ur koppen annars? Nu tycker jag, att det börjar göra ont i nacken också, det säger klick varje gång jag böjer huvudet. Det är lättare att ligga på knä.

Hans Blom stod fortfarande på tröskeln och stirrade. Han tyckte, att det såg ut som om Alm ansträngde sig allt han kunde för att inte brista i gråt. Alm, som brukade ta livet så lätt och var en sådan optimist.

– Vi måste naturligtvis skaffa en läkare fortast möjligt, sade han. Men du vet hur det är nu för tiden, det är en nåd att få tag i en. Men jag ska försöka med min egen. Han har fått ett par av mina böcker, han tar nog emot dig. Det är en väldigt trevlig kille.

Blom ringde. En automatisk telefonsvarare meddelade, att doktor Pralitz var på semester och inte var anträffbar förrän i början av mars. Blom letade i telefonkatalogen och fick tag i en annan läkare. Denne tog emot samma dag.

– Det är professor Barthol, sade han. En fin gammal herre. Han har inte så många patienter längre. Vilken tur att han tar emot. Men om han skulle verka en smula otålig eller lite arg, så bry dig inte om det. Han har rykte om sig att vara ganska frispråkig. Många kvinnliga patienter går till honom en gång och aldrig mer.

– Varför det då?

– Nå ja, du vet, många kommer och berättar långa historier och vet allt bättre än professorn själv. Jag känner en kvinna, som berättade att han först skällde ut henne, sedan sparkade han ut henne. Undra på det! Den tokiga människan förklarade för professorn, att hennes blod aldrig nådde hjärnan och att det var därför hon hade yrsel. Det finns andra, som vet precis vilka inre organ, som är angripna och hur sjukdomen ska botas. Sånt irriterar en läkare. Han vill själv konstatera, själv ställa diagnosen.

– Hur vet du allt det där?

Blom rev sig i sitt röda hår och rynkade på näsan som han alltid gjorde, när han hade svårt att besvara någon fråga. Till slut kom det:

– Den där professorn var en gång ganska jäklig mot mig.

– Och till en sån vill du att jag ska gå!

– Det är bättre att bli utskälld och frisk än att gå till någon som ingenting vet och kan.

Blom stannade i ateljén tills de skulle gå, och så började han klä på Alm. Det gick någorlunda med underkläderna och skorna, men när Alm skulle ta på sig överrocken, måste de ge upp. Antingen gled ärmarna upp mot skuldrorna eller stönade han våldsamt varje gång Blom försökte dra upp rockärmarna på honom. Till slut beslöt de att han skulle ha rocken hängande över axlarna. De skulle väl snart få tag i en taxi, menade Blom.

Men de fann ingen taxi och på bussen fick de vänta i tio minuter. Alm skakade av köld och började gråta.

– Gråter du? frågade Blom deltagande.

– Jag gråter alltid när det blåser, sade han och gjorde en rörelse med huvudet för att få bort tårarna. En sån kyla, en sån blåst, klagade han.

Professor Barthol bodde i Centrum. Där gick de först till en frisör, som rakade och kammade Alm. När han var färdig försökte Alm ta bort ett hårstrå, som hängde över ögat och svor till. Att man var så otroligt beroende av sina handleder, det kunde man inte ens drömma om! Fru Karlsson hade rätt, man tänkte inte på sin hälsa, när man var frisk, man bara tog den som en självfallen sak. Men det vore ju också fjolligt att gå och glädja sig åt friska handleder varje dag, eller vad det nu kunde vara som kunde komma ur funktion. Alm kom att tänka på, att han skurit sig i fingret en gång. Det hade blivit inflammation och han hade varit tvungen att åka till sjukhuset för att få fingret omskött. En hel vecka hade han gått med omlindat finger och stött emot det tusen gånger.

Professor Barthol var en man nära de sjuttio, lång, mager, senig och med ett vackert ansikte. Mellan hans buskiga grå ögonbryn satt en djup rynka, som kunde betyda både energi och envishet.

– Vad kan jag göra för er? frågade han bryskt.

– Jag kan inte röra handlederna. Det kom plötsligt, som en blixt från klar himmel.

Professorn tog ena handleden, rörde den försiktigt åt alla sidor, medan Alm gjorde de våldsammaste ansträngningar för att dölja smärtan.

– Gör det så ont? frågade professor Barthol.

– Förbannat ont. Vad kan det vara?

– Artrit.

Professorn gick fram till ett litet glasskåp, tog fram en injektionsspruta och bad Alm kavla upp ärmen.

– Jag kan inte, sade Alm, vill professorn hjälpa mig av med kavajen?

Han hjälpte honom, men så klumpigt och bryskt att Alm stönade till.

– Å ja å ja, så farligt är det väl inte, sade professorn och blängde på honom.

Han tog sänkan och sedan hemoglobinprov. Så satte han sig vid skrivbordet och började fråga om namn, ålder och adress.

– Är ni Peter Alm, som hade utställning förra året? frågade professorn.

– Ja, det är jag.

– Jag har en liten tavla av er i salongen. Jaså är det ni själv? Ring upp mig om en timme, så får ni veta hur hög sänkan är. Här ska ni få ett recept på utmärkta piller. Ni tar tre om dagen. Och här är smärtstillande medel, ta fyra om dagen! Godmorgon!

Blom studerade receptet på gatan, han kände till det smärtstillande medlet. Fenacetin var det. Däremot hade han ingen aning om vad Delta Butazolidine var för ett medel. De hejdade en bil och körde direkt till apoteket, väntade en kvart och fick medikamenterna. Hemkommen kastade Alm överrocken på golvet, slängde av sig skorna och lade sig på sängen.

– Vilket elände, förbannat elände, mumlade han. Hur ska jag nu klara