Storbasens saga

By Walter Dickson

"När han reser sig upp märker jag med ens hur gammal och trött han ser ut. Och det kommer för mig att han visst varit långt borta i en arbetsdag på norra stambanan. Hans blick är lite tung. Nu är han här, så helt här, att jag själv känner mig förflyttad med honom någonstans bortifrån och hit." "Storbasen" minns tillbaka på sitt yrkesliv som sprängarbas vid Norra Stambanan, en redogörelse för en arbetares stundom torftiga liv och det ständigt hårda arbetet. Han berättar för sitt barnbarn om sina möten med politiken, kärleken och verklig mänsklig lycka. Om barndomens intryck från hemmet i "Askskogen". Han dröjer vid sina kärleksmöten med den vackra mursmäckan Kajsa där ekivoka tillfälligheter och suggestiva scener blir beskrivna filterlöst. Realismens hårdhet möter livets glans. Barndomens minnen möter reflektioner kring döden.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 1, 2023
• ISBN: 9788728469224

Book preview

Walter Dickson

Storbasens saga

SAGA Egmont

Storbasens saga

Copyright © 1952, 2023 Walter Dickson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728469224

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Mursmäcka. Jag var mursmäcka. Det låter så konstigt nu det ordet som jag var. Här vid spisen är allt det där borta ju. Men ändå någonting som jag inte såg då är här nu. Ett ljus i de stora kalkmolnen. Att hela bygget, alla byggena, var inne i moln av kalk med sol. När de murade. Som om det var något roligt. Som om det alltid bara hade varit sol. Gud i himlen vad det kunde värka i ryggen, och så i axlarna, just där man bar. Att det var något roligt, något med sol, nej tvi, vill jag säga. Och ändå är det bara kalkmoln med sol i som jag ser nu. Har väl inte blivit tokig här i spisvrån.

Hon vänder sig sakta om, ser åt köksdörren och fönstret som om hon gjort något ingen fick se. Förgjordade dag. Fönsterrutan liksom ser på henne. Detta har aldrig hänt henne förut. Hon lyfter limborsten med höger hand vid sidan om sitt ansikte. Torkar sig med underarmen över ögonen. Blåser på den lilla hårtesten som lossnat från nålfästet i knuten, blåser den från ögonen. Den gör en liten skugga, som ett skuggfinger som far över hennes panna längs ögonbrynen.

Det måtte vara limborsten. Herregud, så grant den vitlimmade murhalvan lyser. Nu ser hon riktigt hur sotig muren var. Tänk att en limborste. Jo, det är den som gör att hon ser kalken, den myckna kalken för sig i ett moln med sol i. Hon blir lugnare.

Hon böjer sig framåt och är åter beskäftigt igång med sitt arbete. Har flyttat undan kastrullerna och pannan, lagt tidning över spisen och ligger själv med bröstet och magen halvt hävd över den och vitlimmar muren. I det beskäftiga arbetet gömmer hon sin syn. Hon far med limborsten fram och åter och ingenting annat är att se än att spismuren blir vit. Men hon målar fram sitt moln av kalk med byggena i. Och plötsligt blir hennes ansikte liksom förskräckt, kanske inte helt förskräckt, men ytterligt förvånat. Hon ser sig själv på bygget.

Nu håller hon upp ett slag igen, eller kanske hon för limborsten än ivrigare. I vart fall är det en stillhet som hon aldrig förr har känt, en rörelse hon aldrig förr förnummit.

Och nu frågar hon sig med ens: varför har jag satt igång med denna vitlimningen? När muren har fått stå grå i alla dessa år. Så kommer leendet där. Lyser upp hennes spisvrå som en liten lampa hon lyfter upp emot muren.

Hon står där alldeles ensam med ett leende på sin mun. Ler mot sig själv sådan hon var på bygget. Mursmäckan ler hon mot. Hon är någonstans hon inte var då. Någonstans där hon inte är nu.

Det är detta leende mot den vita muren jag tar till mig. Prövar att tända det. För den lilla lampan upp mot det vita som nu åter är grått. Men som ljusnar när jag ler. Försöker le hennes leende.

Hon tar liksom bort leendet med armen. Stryker sig åter över ansiktet med högra underarmen. Limborsten snuddar vid en liten hårsky över örat. Ett par hårstrån blir med ens alldeles vita i det mörka hårsvallet.

Mursmäcka. Med bröst som förråder sig under den blåa karlskjortan, som hon fick av Albert. Vågar du ha den här Kajsa? Och så gubben Alberts skrattande mun. Med strängen av saliv mellan överläpp och underläpp, den lilla tråden av saliv som alltid finns där när han talar. Den brister i det skrattet. Och hon ser allt detta för sig. Jesses! Vågar du Kajsa? Ha min gamla avlagda murarblus. Han håller upp den som ett helt tält framför henne. Vågar du bli en riktig mursmäcka Kajsa? Ingår det här i hyran? får hon ur sig med ett svarsskratt som flyger in i gubben Alberts åskskratt som en liten hoppande sol. Visst ska jag bli mursmäcka. Tror farbor Albert att jag tagit mig upp hit ända nerifrån Värmland på mina egna fötter för att inte våga stå på dom?

En kunde allt tala på den tiden. Inte bara tiga som nu. Leendet kommer tillbaka och lyser på muren.

Och så till Albert: Men det ingår väl inte i hyran att farbror ska vara kammarjungfru åt mig när jag byter? Alberts mun hämtar fram den lilla salivtråden igen och han ler bara, just så pass att den inte brister. Nä, nä. Men farbrora mig inte mer. Säj Albert va. En kan känna sig gammal nog ändå. Han vänder sig om och går ut ur kammaren. Nu, så länge efteråt, ser hon detta. Ser hur gammal han verkligen såg ut när han vände sig om. Hur de breda axlarna låg över honom som ett ok. Och armarna hängande som ett par tunga bördor i oket. Den slaka byxbaken ser hon nu. Och sitt ord: Farbror Albert. Nejvisst, inte ska jag det. Inte ska jag farbrora längre du Albert. Då vänder han sig om i dörren och hans stora ansikte är nästan vackert när han småskrattar på ett alldeles annat sätt än förut. Vackert mitt i all den gråa skäggstubben som lyser som rimfrostnålar mot det liksom rödfrusna köttet.

Utan att veta det skrattar hon skrattet från då där hon står i sitt spishörn. Ett ungdomligare skratt som legat gömt djupt under höstar och vintrar, vårar och somrar i henne.

Hon ville så gärna skratta, det vet jag. Men ett skratt som var ett lockrop på skrattet och inte skrattet självt. Jag vill skratta, lät det när hon skrattade. Som när hon tog kräftorna och la på golvet för att vi skulle skratta tillsammans, hon och jag. Det såg lite hemskt ut, tyckte jag, när de kröp där baklänges på korkmattan, och jag tog visst henne i handen. Jag begrep mig inte riktigt på farmors skratt den gången. Fast när hon tog margarinlådan från Sven i Ekbacken för att jag skulle få den att leka med, då var jag bestämt inne i hennes skratt. Men det gjorde mig nästan rädd, så starkt var det. Så fullt av: det här roliga vill jag ha åt mitt barnbarn! Ser jag nu när jag minns, när jag är innanför det som var då. Nu när mitt leende lyser på hennes mur. Jag lyfter på ringarna i den gamla spisen och de hänger ihop flera i ett fast stycke. Varför vet jag inte, men jag tar spiskroken och slår dem fria från varann. En och en faller de in på sin plats i spishålet, faller med en hård klang in i varandra igen.

Klingande slår hennes skratt till i spishörnet. Det riktiga skrattet. Hastigt för hon handen till munnen för att dölja sig. Håller på att ta fel och få limborsten mitt i ansiktet. Kan inte bärga sig för ett skratt till som är både det första skrattet och en ring av skratt utanför det, åt allt detta som i denna stund är så vidunderligt. Ensam, alldeles ensam. Och så detta!

Albert har stängt dörren, ja. Och det är som om hon hade förstått honom. Nu är det så. Då var det bara liksom en gnista i hennes unga hjärta. Det som blev skrattet. Det klingande skrattet åt Albert. Herregud, som om han stängt dörren i detta ögonblick kommer hon att tänka på en sak. Han stod ju alldeles utanför dörren och hörde hennes skratt. Hörde att hon skrattade åt honom.

Hon kränger av sig klänningen. Provar det som ska bli hennes arbetskläder. Den grova kjolen. Gud, den som hade fått ha byxor. Och så Alberts skjorta som hon stoppar ner i kjolen. Det blir så mycket så hon får nästan inte plats för allt. Kom nu — Albert! Och dörren öppnas och hans ansikte tar opp sitt skratt igen. Han ser ut som om han skulle vilja gå fram och ta i ärmarna som hänger med axelsömmen långt neråt armbågen. Hennes händer syns inte och han frågar efter dem. Hon ser nu, återigen nu, att han skulle velat leta fram dem. Men han blir stående på avstånd — för skrattets skull. Alldeles klart ser hon det. För skrattets skull. Det blir att sy om lite, säger han ganska allvarligt. Visst är det så. Något i hans röst har lagts om. Som om han talade till en arbetskamrat. Just detta: han ser inte på henne. Bara på skjortan, den lite kalkstyva skjortan som hon krupit i. Att en kan bli så klar, så nästan slug till att se hur det var då.

Han går utan att hon behöver be honom denna gången. Går fortare och stänger dörren. Fort, men hela tiden så tyst.

Hon kränger av sig skjortan, står ett ögonblick i den som i ett tält som fotogenljuset blir blått uti. Står i det blåa ljuset inne i Alberts skjorta. Får den så över huvudet. Drar till så linnet följer med. Och där står hon med spritt nakna bröst. Jesses, hon rodnar visst. Bara en lätt rodnad, så det knappt är sant. Hon är ju över femtio. Men tänk att hon står här och tänker att kanske stod han ändå och tittade i nyckelhålet. Han gick så fort ut ja. Så fort och tyst. Nästan som på tå, tror jag. Som när man spänner sig för något.

Hon tar upp linnet och synar det. Hittar ett hål som hon måste laga. Kliar sig på ryggen, just där mellan skulderbladen som det är så svårt att komma åt. Känner med ens att hon är sömnig. Gäspar. Men här ser hon sig, ser att hon har en vacker kropp. Vrider sig lite i en spegel som inte fanns i det rummet. Ser att brösten nästan pekar lite oppåt.

Hon stannar upp helt. Väger tungt på ena höften och står som om hon betraktade sitt arbete. Lägger ifrån sig limborsten på tidningen. Hur gammal kunde Albert vara då? En femtifem, femtisex, tror jag. Femtisex. Det kommer på henne med en gång, som om han först nu i detta ögonblick fyllt femtisex. Som jag nu.

Det är som om hon höll under sina unga bröst. Som hon kunde göra ibland då, utan att egentligen tänka på det, bara lyfta lite under dem, liksom väga. Men då gäspade hon, medan hon fann sin njutning i att höra på kaffet som surrade i pannan till den första morgonkoppen. Vad en var ung och lite vetande.

Men här är hennes ögon vidgade, glansiga och seende som när man lagt sig och tar emot dagen i bilder. Albert femtisex som jag. Hon stryker över förklädet, rättar till det över magen, knyter lite hårdare i ryggen, så att hon känner det. Far med handen över håret. Får lite vitt på fingrarna från de nersmetade hårstråna. Men märker det inte.

Femtisex. Den varma vågen som sköljer genom henne är den vanliga hon känner då och då nuförtiden. Men den har ett ord allra överst som måste ut när hettan liksom spänner i halsen. Det ordet flyger ur henne så alldeles av sig själv att hon rycker till och för fingertopparna intill varandra: Albert!

Bara detta enda ord, men hon vet precis vad det betyder. Därför gör hon som hon gör nu. Som om tösen hon ser på den vitlimmade muren kunde tro något, kunde misstänka något. Hon börjar så smått skälla på henne med små snabba häftiga ord inåt. Kunde du inte tänka dig att han stod där och glodde i nyckelhålet? Vad går du där och bröstar dig för? Och tar och tar på dig själv, håller fram liksom. Visar dig, tror jag. Men ett litet leende sitter i mungipan, pillar liksom så att läppen skälver en aning. Men med ens blir munnen allvarlig, öppnar en springa. Kanske ändå att hon … att hon visade sig. Då blir hon häftigare mot den unga. Bära sig åt på det viset när hon vet att han står utanför och väntar. Ville förstås öppna dörren och ta honom till sig så gammal han är. Femtisex. Albert. Kom du Albert.

Nu tar hon limborsten och stryker med rasande fart den lilla fläcken som är kvar. Limmar över, limmar över. Drar flera tag i onödan. Det är ju redan färdigt.

Så är det som om hon fattade ett beslut. Ser sig omkring. Sätter sig på stolen. Ger sig åt den rättmätiga vilan. Gömmer sig i den och tänker: Visst skulle jag ha hjälpt Albert.

Det kunde man ju se vad han ville. Den dagen jag kom, uttröttad och som eld i fötterna. Som han pysslade och sysslade. Kaffe och de bästa kopparna. Ner till käringen Bergström och lånade kakor. Och klarskinn. Kan en tänka: klarskinn. Fast när en tänker efter så var det ju inte så konstigt just det. Men tvättfatet. Och vattnet han satte på spisen. Sa visst något om de små fötterna. Så snäll farbror Albert är, tyckte jag. Och sa det flera gånger. Snälla farbror Albert. Jo, jo. Men Herregud, det begriper en väl. Att Albert, femtisex som han var och frisk och kry och allting. Och så tvätten, den gången med tvätten. Stod han inte och tog i underbyxorna som jag hade hängt tillsammans med handdukarna på vinden. Underbyxorna som jag köpt till söndagsstassen. Oj, är Albert här på vinden. Han riktigt skrämmer mig, Albert. Ja, ja, jag skulle se till den söndriga rutan så jag tänkte jag kunde ta in tvätten för dig, Kajsa. Tror den är torr. Och han lyfter näven lite mot handdukarna, inte mot byxorna. Albert, Herregud, står där med ett rödrutigt handdukshörn i nypan. Och först nu begriper jag. Stod där förstås och tittade på de granna byxorna när jag kom i dörren, blev så där ljus och stor i ögonen. Hade kanske klappat dom.

Hon ruskar lite på huvudet där hon sitter. Albert skulle kommit så fint, det känner hon nu. Med ens slår det hål i hennes blick, svarta hål. Hennes ögon blir alldeles svarta. Det darrar kring munnen som när hon skall till att i ord få fram en sak hon riktigt vet.

Han skulle inte gjort som Gustaf Adolf. Nej, inte som Gustaf Adolf. Som kom med de vita tänderna blänkande i gapet och bara tog. Å, om hon kunde ta den tösen där på muren, ta riktigt fram henne och ge henne en örfil. Tänderna! För att han hade så granna tänder lät hon honom bara gå på. Hon knyter händerna där de vilar som i en hängmatta i förklädet mellan knäna. Knyter dem, öppnar dem och tittar på dem med en hård blick där de ligger bredvid varandra liksom oåtkomliga för hennes tankar.

Hon ser Gustaf Adolfs händer för sig och sina. Som de fingrarna lekte med varandra över brunnslocket innan hon följde med honom in. Sådana fingrar som hans hade hon inte sett förut. Kanske bokhållaren hemma på bruket hade lika vita, men de var smalare, hårdare, som om benen synts igenom. Gustaf Adolfs var mjuka, runda och mjuka, och dom gick att böja bakåt lite i lederna. Inte de där läderputorna vid knogarna, inte det hårda, skrynkliga skinnet över lederna, skinnet som var som handskar pappa och bröderna aldrig kunde dra av. Att en kan se så klart ett par händer så långt bortifrån. Hon har mjuknat lite kring munnen nu och ögonen har ljusnat så hon nästan ser yngre ut. Ja, ja, Gustaf Adolfs fingrar var som avklädda på nåt vis. Så nakna och runda så en tyckte en såg nåt annat på honom när en tittade på de där fingrarna. Nä, nu tror jag! Men just så var det, vet hon nu. Ja, hon såg … ja det gjorde hon när han kom med långfingret och drog över hennes arm ner mot handleden och in i hennes hand som blev så tung och liksom dåsigt slöt sig i ett kraftigt tag om hans finger. Då skrattade han till och visade alla de vita tänderna.

Det rycker till i henne som om hon verkligen hörde skrattet. Det mörka i ögonen och det hårda kring munnen kommer tillbaka. Hon tar upp händerna ur förklädet, gnider dem i varandra som när de har somnat. Och det brukar de verkligen göra ibland när hon sätter sig still med dem. Nu är hon över tösen igen och händerna är knutna och hårda när hon lägger dem en på vardera knät. Ditt nöt! Å, ditt nöt!

De mjuka fingrarna var hårda sen. När det kom så långt som till byxorna blev hon med ens som klar i huvet, så kvickt gjorde han det. Någonting skrämde henne. Hon undrade visst över sig själv att hon kylnade till. Nu vet hon vad hon höll på att tänka: Så kvickt som om han aldrig gjort annat. Ditt nöt! Den tanken motade du bort, slöt ögonen för att inte se den. Och den försvann. Men nu har jag den här. Han hade allt tatt av många tösbyxor den. Fy för skam, det är ju nu jag riktigt ser hur han lättar med ena handen under veka livet på mig så att jag lyfter på ändan, och så kvickt runt om med den andra näven och neråt i en sväng så jag med en gång känner dem kring knäna som ett bindsel jag vill sparka bort.

Det rycker i henne som ville hon resa sig upp. Lättar bara lite från stolsitsen och sjunker tillbaka igen: Hon har sett det för sig: hur hon sparkade. Sparkade av dem själv i ett par raska tag som också förvånar henne. Hon slätar ut förklädet över knäna, hon sätter upp huvudduken som ligger nerfälld över halsen. Hon knyter hårt under hakan. Drar fram duken över pannan så att ansiktet liksom får ett litet rum för sig innanför det blåblommiga tyget.

Men så tar hon med ens ett tag med handen över pannan, stryker den fri så att duken kommer högt upp på huvudet. Hon besinnar något hon aldrig tänkt på. Absolut aldrig tänkt på. Han betalade dem ju inte för dagsverket. Greta och hon hade kommit på morgonen, i ottan, så var det. Trötta, för de hade gått hela natten, bara sovit ett grand i kvällningen, stekhett som det var att gå på dagarna. Daggen över allt den morgonen. Bara dagg. Och upp ur dalens dimma kommer de två vandrerskorna som är på väg från Värmland upp till Hudiksvall, där en släkting till Greta skaffat dem arbete. Mursmäckor, hade de sagt till varandra. Vi ska bli mursmäckor. Vad är det? Och så hade de skrattat så att skogens ensamhet hoppade omkring dem.

Det ljusa är på väg att ta hennes ögon igen. Solen i limfärgen far med en ljus hand över det mörka i hennes ögon och de skrattar lite. Kalkmolnet med mursmäckan i står ännu och väntar någonstans där det inte blivit till för henne. Den morgonen. Hon hör deras skratt i dimhavet, tänker fram dem där de sticker sina bara huvuden upp över randen av det vita. De är på den vita muren hos henne, så nära att det nästan ryser till lite som att ta ett steg i solvit morgondimma.

Och så den lilla röda gården som liksom kom fram mot dem där de stod och klippte med ögonen i solen. De går in på gången och ledet knirkar så stort i morgonen. Gräsvallen runt stugan, tusentals små stjärnor i gräs invid gräs. Och de går fram i det våta stjärnhavet och drar mörkgröna spår efter sig. Så är han där och visar tänderna i det grannaste skratt hon sett.

Vad var det jag tänkte på? Vad är det jag hållit på att glömma bort. Jo, jo. Att han inte betalade oss. Fanken, ska ni ända opp till Hudiksvall. Stanna här och vila er en dag, va. Vila apostlahästarna från den hårda vägen medan ni hjälper mig med höet, va. Ett dagsverke vore väl inte dumt att ta då och då när vandringen bliver lång. Jag betalar bra. Och så var det som att dras rätt in i det skrattande gapet med de vita vita tänderna, som pärlor i ett halsband. Betalade bra, ja. Att jag inte tänkt på detta förrän nu. Inte ett öre fick vi. Och ett alldeles nytt drag med ytterst små vassa veck kommer kring hennes mun.

Inte den nattens skräck nu, bara som ett minne att det var en skräck att bli tagen första gången och tagen så hårt. Men pengarna! Inte ett öre för hela dagens arbete med höet.

Men så hajar hon till. Jesses så väl! Så väl att hon inte hade tagit emot dem. Så väl att han inte kom med dem. Tänk om hon glömt sig och tagit emot de pengarna. Som om han skulle betalat för något helt annat. Å, den tösen, den tösen! Ett nöt, ett nöt också i detta. Hade förstås tackat och tagit emot om han kommit stickande med slantarna. Och inte besinnat sig förrän långt efteråt när det var för sent att vända. Kanske inte besinnat sig förrän nu.

Hon suckar befriat som om hon dock undgått en stor fara. Men Gustaf Adolf då. Skulle det vara möjligt att han … Kanske han kände just detta att det inte gick att komma med pengar efter den natten. Men Greta då, hon fick inga hon heller. Fast det hade väl inte varit lätt ge den ena och inte den andra. För det var väl aldrig så att … Nu blir hon illande röd som en ung flicka. Nej, nej, så kunde det inte vara. Men tänker hon efter så vaknade hon ensam i sängen. När han gick hade hon inte märkt, så gott hade hon somnat. Och att Greta låg i ladan därute det visste de bägge.

Nej, det var ju henne, Kajsa, han vänslades med hela eftermiddagen så ofta han kom åt när högafflarna vilade. Hon liksom stryker bort rodnaden. Nej, han inte så mycket som såg åt Greta en gång. Fast vänta, en gång hade hon gått in och druckit och när hon kom tillbaka stod de och pratade med höskrindan lassad och färdig. Fast prata och prata. Nej, det var bara mig han hade öga för. Förresten var Greta inte alls så välskapt vare sig här eller där som jag. Ja, Herregud, det kan ju ingen hjälpa, men så var det. Asch, va sitter jag och får för mig. Hon blir förgrymmad på sig själv för sin glömska som dock är ett ålderns tecken. Greta var ju mödom i Hudiksvall när de började vid det första bygget. Men där … javisst, nu minns jag Rönnkvist. Att en kan glömma så