Det gamla huset

By Walter Dickson

"Åt nordost vänder det gamla huset en väldig brandmur, som står grå och ödslig under hela vintern när inte solen kommer åt den. Den stora murytan är en tröstlös enahanda. Den har mörka fläckar som utslag efter en sjukdom, och där bitarna av putsen fallit bort gapar hål; den är anfrätt av tiden. Men då solen tar fatt på den får den liv. Allteftersom våren skrider fram vrids solljuset in mot brandmuren."Som en slags förlängning av sin debutnovell "Perspektiv från Stigberget" skildrar Walter Dickson än en gång den rörelse och det liv som kunde betraktas från Stigbergshöjden i Masthugget, Göteborg. Novellen utgörs av ett flertal porträtt av invånarna i en gammal hyreskasern i Masthugget. Det är förtroliga personskildringar som fångar fattigdom och hårt arbetande människor med inga eller få framtidsutsikter. Betraktelserna är objektiva, men görs med en inbjudande inlevelse och genomgående värme. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 13, 2023
• ISBN: 9788728469293

Book preview

Walter Dickson

Det gamla huset

SAGA Egmont

Det gamla huset

Copyright ©1943, 2023 Walter Dickson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728469293

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Det glimtar fram

där man minst anar det …

TILL

MIN HUSTRU

INLEDNING

N är jag öppnar dörren och träder ut på gården är det som att ta ett kallbad i morgonluften. Natten tycks dröja kvar under de höga trätrapporna, som klänger upp utmed det gråa husets sidor, och inne i det mörka prånget mellan vedbodarna och snickarverkstaden ligger ännu djupare skuggor. Men där silar lite ljus in mellan trappstegen och lyser upp soptunnorna, och jag hör ett par smällar från de morgonfriskaste rullgardinerna. Nerifrån gårdens botten ser jag upp mot himlen, och den är klar som vatten. Jag önskar att jag kunde ta ett språng från kullerstenarna rätt ut i rymden som man springer i havet en sommardag.

Det är nästan vår i luften, och nu sedan regnet sköljt bort snön från Stigbergshöjden ligger denna liksom naken och väntar vårskruden. För vi väntar verkligen lite grönt mellan kåkarna. Jag tittar efter i skarvarna mellan kullerstenarna på gården om det inte börjar skymta aningen av gröna strån än, men det gör det inte. När det där fina gräset sticker opp mellan stenarna, då har våren kommit på allvar, och då ser jag för mig de stora gräsvallarna i Halland, där jag lekte som pojke — och hela den gröna mattan, som rullas ut över vårt land.

Locket på en soptunna skrällde till, och jag såg upp i gårdskarlens ansikte som hälsade god morgon. Han var glatt i skinnet som man är på morgonkvisten, och på kinden invid örat lyste rakskråman röd.

— Här har varit frost i natt.

— Ja, det var en enveten vinter, men så ska väl sommaren smaka så mycket bättre.

— Ja, det vete tusan, då har vi värmen under tjärpappen där uppe, och så när en inte har gas utan ska elda till så börjar en önska vintern tillbaka; aldrig är det som en vill ha’t — en bara väntar och väntar.

— Larsson menar kanske att sommaren är bäst på vintern när man väntar på den och vintern på sommaren.

— Kanske det kanske.

Vi säger god morgon, och innan jag slinker in i portgångens kalla skugga skymtar jag min hustru bakom björklövet i fönstret där uppe. Hon öppnar, och rutan blänker till i det första dagsljuset. Vi kastar en slängkyss till varann över lakanet, som hon försvinner bakom då hon skakar det ut i luften. Jag springer genom portens skugga och kommer ut på Paradisgatan.

Gatan ligger tyst, och jag hostar, för det är så lustigt att höra hur ljuden förstärks av tystnaden. Så ekar snabba steg från Skepparegatan, och en kvinna skyndar neråt stan utför Nyströmsliden; det är väl tidningsbunten som väntar. Där hoppar två töser i vita rockar nerför Hästskovägen. Men så ligger det hela tyst igen, och man ser att sömnen ännu vilar över staden. Bortom Masthuggstorget sticker Tonghais master och kommandobrygga upp, och solen har just fångat dem. Man får en förkänning av utsikten borta vid Masthuggskyrkan när man tar en titt åt det här hållet först. Det är en givande punkt för ögat och fantasien: bortom Masthuggstorget en glimt av hamnen, men bara en glimt så man blir nyfiken, i öster vet man att staden ligger och sover i det stigande ljuset, och man längtar att få den i fågelperspektiv från toppen av Stigbergshöjden, åt söder Paradisgatan som tycks stiga rätt upp i himlen, och så i väster klockan som slår den tidiga timmen i Masthuggskyrkans torn — man får känning med morgonrymden där uppe. Jag går efter klockklangen, och när jag svänger in på Fjällgatan rusar havsluften mot mig som om man öppnade ett fönster, och jag påskyndar mina steg. Där Storebackegatan tar vid ligger gråsvart natt mellan kåkarna, men längre fram skymtar sol på berget, och där står stenbarriären ljus. Nu är jag där, och havet öppnar sig för min blick. Bortom horisonten tar fantasien vid och lägger ut hela det böljande Skagerack och den gropiga Nordsjön och i ett disigt töcken den brittiska ögruppen, som ligger i efternattens skugga ännu, och längre ut den svarta natten över den skvalpande oceanen. Jag tycker mig se nattens slagskugga röra sig på jordklotet, mörkast i sin kärna över Atlanten och blekare i kanterna där det kvällas som över den Amerikanska kontinenten och där det ljusnar till en ny dag som här vid Masthuggskyrkan, där jag står och följer det stigande ljuset, som kastar sig över kåkarna och gör deras skuggor över berget allt kortare och kortare. Jag vänder mig åt öster och nyser i solen. Nu är den uppe helt. — — Då jag åter ser ut över gattet har det ljusnat som en spegel man lyser i. Men nere vid Stigbergets fot ligger Bangatan kvar i natten ännu. Bara några minuter dock. Solen stiger och touchar taken där nere. Och nu! Det gnistrar till i ett fönster och i ett till, och två vita lakan viftar ut i vinden och tar fatt på solljuset. De ser ut som näsdukar här uppifrån. Snart ser jag hela rader av vita näsdukar där nere. Och de gråa kåkraderna ljusnar och får färg: svagt grönt och mörkbrunt och en obestämd nyans av något som varit vitt en gång.

Och så börjar mattpiskorna! En ensam nere vid Stigbergstorget satte i gång tidigt och fick spela solo länge nog. Men så kommer fler till, och jag räknar femton, tjugu, upp till fyrtio mattpiskor på en gång, som hälsar fredagsmorgonen med sitt smatter, och jag vet att fler tar vid längre bort åt Karl Johanskyrkan till. Nu har dagen börjat! Då vänder jag om för att gå hem och sätta pennan i arbete.

Jag går förbi den gamla kåken som min hustru och jag alltid brukar stanna och titta på när vi är ute och promenerar. Jag vet egentligen inte varför vi kommit att stanna vid den, men jag tror det var barnskriket uppe i översta våningen som kom oss att få den gamla kåken så kär den sommaren vi gick och väntade på Lillan. Det var nog unga människor som vi som bodde där uppe, och vi tyckte att det var som att stå och se upp mot vår egen våning och höra vårt barn och oss själva där inne. Sedan har det blivit en vana att stanna och fantisera framför kåken, att försöka utforska den som en gammal människa med ett rikt levnadsöde bakom sig. Det var det okända som lockade oss att stanna därutanför på höstkvällarna för att se ljusen tändas och människorna röra sig under lamporna där inne. Jag har ritat den gamla fasaden på mitt skissblock, vi har glatt oss åt blommorna i fönsterna, men vi vill lära känna tankarna, som rör sig längst inne där chiffonjén skymtar med sina ögon i björkträt och där sänggavelns svarvade kulor sticker upp.

När jag nu går förbi det gamla huset börjar mattpiskorna smattra här också. Mor Sofia står vid brandmuren och värmer upp sig i morgonsolen. Hon är den äldsta i den gamla kåken, och hon har berättat dess historia för oss. Hon kommer tassande i gröna tofflor och tar tre steg i sänder, för hon är trött.

— Gomorron! hälsar hon.

— Gomorron, hälsar jag tillbaka, nu är väl ändå våren här!

Hon ser på mig en lång stund.

— Våren?! Vet han inte att det finns ingen vår nuförtiden.

Kanske ger jag hennes ord en djupare innebörd än de har, men ändå är det underligt och gripande att höra den gamla tvivla på våren.

— Men solen är god här framför brandmuren i alla fall, säger hon.

— Ja, mor Sofia gör rätt i att ta reda på den.

Gumman tassar tre steg mot portgången.

— Men någon riktig vår är det inte, mumlar hon och stannar.

Så tassar hon sina tre steg vidare. Tofflorna lyser i solen, som tinar upp marken framför brandmuren. Jag ser spåren efter gumman avteckna sig tydligt i den mjuka jorden. Så försvinner mor Sofia in i porten, och jag går vidare. Det kryper en ängslan över mig. När jag kommer till vår egen portgång känns skuggan som andedräkten i ett isande svalg. Men där inne på andra sidan portgången skymtar gårdens solbelagda stenar. Och där sitter en vit katt och tittar i höjden. Och så hör jag att det gnisslar som när man hissar ett segel. Jag går in på gården. Och jag måste le. För där kommer Lillans sparkbyxor dinglande i luften. Och efter dem blöjorna och mantlarna och de små skjortorna med krus kring halsen. Och alltihop blir hängande högt där uppe över gården och viftar i solskenet. I fönstret står min hustru och ler mot mig. Det är den genialiska tvättlinan hon provat för första gången. Den löper från en talja i köksfönstrets mittelpost till en annan talja i en gavelspets tvärsöver gården. Det är som ett signalställ. Och det är hoppfulla signaldukar rätt i solen.

Jag tar trapporna som ett nix. Och så är jag uppe. Och tar min hustru i famn innan jag sätter mig till arbetet. Vi drar från alla gardinerna och fyller vår lilla våning med sol.

Min hustru och jag ställer oss och ser ner i korgen. Lillan märker inte att vi betraktar henne. Hon ser på sina händer, tar ett finger i sänder som om hon räknade dem. Solen kommer krypande på korgkanten och lyser upp blomma efter blomma på det ljusblåa tyget. Lillan sträcker ena armen i vädret, och solen lyser rakt igenom de små skära fingertopparna. Lillans mörka ögon står vidöppna som inför ett stort under när hon lyfter den andra handen upp mot den som solen tagit fatt på. Fem fingrar till lyser upp, och de mörka ögonen blir ännu större. Så ligger hon en lång stund och spelar med fingrarna i solljuset. Vi sträcker fram våra händer mot hennes utan att hon ser oss. Det blir en massa fingrar för solen att leka på och för Lillan att förundras över. Världen utanför korgen är ett okänt tomrum för henne, och jag tänker på hur mycket som kommer att sträckas fram mot henne ur detta okända.

— Måtte hon alltid få så vackert ljus att förundras över! viskade min hustru.

Så visar vi oss för Lillan, och hon ler mot oss.

— Vad vi är rika! Han som sade att han tyckte synd om oss för att vi är så fattiga, han förstår inte att gripa det fullödigaste guldet direkt ur solen.

— Tror du ändå inte att det i alla människors liv finns glimtar av solen?

— Jo, livet är ju fött av solen. Men människorna har funnit på så mycket att skymma den med.

— Ja, det verkar som om de såg bort från det ljus som tar fatt på deras händer för att söka ett annat.

— Du, det glimtar fram där man minst anar det.

— De orden skall jag börja min nya bok med. Min älskade, det är du som visat mig det självklara ljuset. Sätt dig här och skriv ner på första sidan de orden du sade.

Och min hustru tar pennan och skriver på det vita arket: Det glimtar fram där man minst anar det.

Jag vill skriva om den gamla kåken, som vi brukar stanna vid. Och jag vill skriva med min hustrus ord för ögonen.

MOR SOFIA

Åt nordost vänder det gamla huset en väldig brandmur, som står grå och ödslig under hela vintern när inte solen kommer åt den. Den stora murytan är ett tröstlöst enahanda. Den har mörka fläckar som utslag efter en sjukdom, och där bitar av putsen fallit bort gapar hål; den är anfrätt av tiden. Men då solen tar fatt på den får den liv. Allteftersom våren skrider fram vrids solljuset in mot brandmuren. Det börjar med att några strålar kastas snett över ytan, snuddar den och ger en aning om liv. Det skälver av dagrar och skuggor i hålen efter de urfallna murstyckena, små fina skiftningar, som kryper över den hårda ytan och får den att leva. Men även då solen slutligen står rätt på den gamla gaveln får den inte en hel och full färgton. De små skuggorna finns där som spår efter vittringarna — man ser att den är gammal fast den kvicknat till i solskenet. Den är som ett mångtydigt ansikte med fåror efter tiden, ett gammalt ansikte, som ler så smått, som det rycker i musklerna på, lite stelt men godmodigt. Och den rymmer tre våningar liv bakom sin yta. Vid dess fot bryter ungarna loss kalk och tegelbitar, och där rör sig skuggorna under solljuset livligast. — Men det är bara några timmar på sommarmorgnarna den gamla muren lever upp så här. Sockeln skjuter med sina bastanta stenar utanför väggytan ett bra stycke och bjuder gubbarna en sittplats när morgonsolen lämnat gaveln åt den svala sommarskuggan. Här pratar man om år som gått, om den och den som bott i det gamla huset och om den och den som ännu bor där. Och där sitter gubbarna ibland om kvällarna tills solen gått runt hela Stigbergshöjden och sjunker i havet bortom Hisingen.

Gamla mor Sofia tar reda på morgonsolen framför brandmuren. Tidigt om sommarmorgnarna sitter hon på sockeln och lever upp en stund hon också. Hennes ansikte får de där förunderliga skiftningarna över sig. Solen glittrar så smått i de hopknipna ögonen, som ser in över planket till gården invid. Mor Sofia sitter inte och mediterar över solljuset, hon sitter inte och betraktar en utsikt — hon kikar på Petterssonskans gardiner i huset mittemot eller hon granskar tvätten, som hänger på linan. Men hon blir bara sittande en halvtimme eller så, ty som alla gamla har hon ingen ro i kroppen utan måste in till sitt att stöka. När de bruna, magra händerna med det skrynkliga, silkeslena skinnet nappat med förklädet i beskäftig oro den där halvtimmen måste de ta i de gamla sakerna där uppe, damma dem, hålla om dem och flytta dem än hit än dit. De händerna har varit i gång så länge att de måste gå vidare i de invanda rörelserna; de många årens arbete har satt fart i dem, och nu rör de sig av sig själva. Antingen de ligger i det blårandiga förklädet eller vid sidan om kaffekoppen knycker det i de knotiga fingrarna, och nu sedan dottern, hos vilken den gamla bor, förbjudit henne att gå i grovsysslorna har hennes händer fått söka sig ett arbetsfält, där de icke egentligen arbetar men tror att de arbetar. Mor Sofias tankar är som hennes händer: de rör sig som de varit vana år efter år. Där är kvällstankarna innan sömnen kommer: frukost, middag, kvällsmat? — vad har jag hemma i skafferiet och vad behöver jag köpa? Det är ju onödiga tankar nu, då hon bara har att råda dottern eller rättare instämma i vad hon bestämmer och planerar till matlagningen. Men ändå … Tankarna kommer som de är vana att komma. De där kvällstankarna är den första morgonkänningen. Men så kommer de riktiga morgontankarna, och de är en verklighet också nu på gamla dar: pelargoniorna i kammaren en bra dask med vatten — kaktusen i köksfönstret en sparsam liten skvätt. Och så kommer de gamla tankarna dagen i ända antingen de nu följs av handling eller inte: städningen och inköpen och matlagningen och disken och strumpstoppningen och byxlagningen — alla dessa hundra småsaker, som måste ha var sitt fack i hjärnan. De där facken öppnar och stänger mor Sofia av gammal vana; tankarna måste fingra med det invanda precis