Sommar i torpet

By Hans Lidman

Sommaren har börjat och midsommarafton närmar sig med stormsteg. Innan dess ankomst måste torpet snyggas till. Trädgårdslandet rensas och maten lagas. Samtidigt finns naturen och det vilda djurlivet alldeles kring kröken, något som torpets invånare snart kommer att bekanta sig med och utforska. Sommar på torpet är en samling genreöverskridande naturberättelser från den svenska sommaren ute på landet av författaren Hans Lidman. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 26, 2021
• ISBN: 9788728018354

Book preview

Titta, kyrkan!

Bussen kränger. Uppför, utför. Runt tvära backkrökar, längs branta klippstup. Den kvider och morrar. Växellådan brakar. Ibland skymtar en blank vattenspegel.

Fönsterrutorna är heta i solgasset. Några står på glänt. Dammet från mötande bilar tränger in och blandar sig med lukten av svett och snus och råolja, ibland medförande en doft av syren.

På Elisabets panna blänker två stora svettdroppar. Men hon känner dem inte. Både hon och Karin är alltför upptagna av den försommarvärld, som rullar förbi — kor som betar, sovande hästar under blomvita rönnar, en smygande katt i dikesrenens svällande hundlokor. Motorbåtar, vita och läckra, bruna och tunga, skär genom fjärdarnas oljigt blanka vatten, ungdomar kryper över kala och jordtorra rovland. En böjd, orörlig gestalt vilar på gårdstunets solstekta bänk. Likt två yrvakna fågelungar, som tittar ut över bokanten, snor flickorna sina huvuden runt, hör och ser och känner, glömmer sig själva. Och när bussen rullar ut på färjan, skyndar de upp på övre däck, där de räknar passerande lastångare och där de en stund får hålla i skepparns stora ratt, medan vinden leker kring nylockat hår och skolbleka kinder.

Allt är sig likt. Så här har det varit sommar efter sommar. Ändå är det nytt och spännande.

När ett backkrön närmar sig och växellådan brakar mer än vanligt, blir spänningen andlös. Barnens blick står stint genom vindrutan. Båda sträcker sig. Halsarna blir långa, illusionen av fågelungar blir starkare.

Elisabet kan inte behärska sig. Hon stiger upp, reser sig på tå, spärrar upp ögonen. Och så ropar hon:

— Titta, kyrkan!

Ropet är klart och rent, likt en jublande fågeldrill. Och där, genom lummig grönska, skymtar torn och vita murar. Det är sommarkyrkan, ett av de fasta begreppen i sommarlandet.

När bussen passerar kyrkogården, blir Karin orolig. Hon böjer sig fram och söker en liten grav på andra sidan stenmuren. Hittar den, fixerar den. Noga, kritiskt. Men så höjer hon ögonbrynen och låter en ljus sky spela över ansiktet. Och sjunker tillbaka, lättad och lugnad.

Hennes mormorsmor har redan fått sina midsommarblommor.

Bortom kyrkan möter sjön. Den är varken stor eller liten och helt vassomgärdad. Under berget där på andra sidan lyser Åhmans lilla rödmålade bondgård med flaggan i topp. Och en bit längre bort, tätt invid skogsranden, skymtar torpet, grått av väder och vind, omgivet av små fält och dungar. Det är Slipstatorpet, Åhmans halvt förfallna utgård — vår längtans sommartorp.

Både Karin och Elisabet stirrar oavvänt över sjön, medan Salomsbyns långsmala tegar rinner förbi. Ingen säger nåt. Elisabets ögon blir blanka.

Bromsarna gnisslar, dammet yr. Vi lastar ur, bubbar och bär — sen fladdrar flickorna i väg utför den lilla tuviga och gräsbevuxna stigen likt vinglande fjärilar, yra av glädje och förväntan. Fågelsången drunknar i deras rop och kvitter, och blåklockor och prästkragar och all Slipstas blomster böjer sig ut över stigen, hälsande, välkomnande, smekande armar och ben.

Gångbron ut till Holmen, som avsnör sjön i två hälfter, är reparerad och lutar inte som förra året. Gäddor slår i strandvassen, löjor spritter ute i draget. Mellan klipporna på Holmen har nyponbuskarna redan fått läckert djuprosa knoppar, och på en kvist i de knotiga jättefurornas skugga sitter hornugglans nyss utflugna unge och rullar med ögonen.

På den andra gångbron, som sammanbinder Holmen med torpets strand, möter Karin. Med skakande fingrar pekar hon på svallvågorna efter en stor gädda, som plaskat mitt under bron och sen ränt i väg ut mot sjön, så vasstråna böjts undan i en lång spikrak linje. Och så berattar hon viskande om tre stora braxnar, som stökar omkring i det grunda vattnet, väl synliga mot ljus lerbotten.

— Gå riktigt tyst! förmanar hon. Vi måste hämta metspöna!

Men hon glömmer gädda och braxen inför stigens och skogsrandens myller av liv. Där spelar gräshoppor i ängen, där kilar guldglänsande nyckelpigor upp och ner längs grässtrån och blad. Under ormbunkarna lyser liljekonvaljer som kritstänk, i stenkanten prasslar ödlor bland vissna fjolårsblad, mitt på stigen sitter en trastunge, orädd och så fullproppad med mask, att den knappt kan röra sig. Koltrasten jollrar i albusken, lövsångaren slår en mild och slocknande strof från en av torpets björkar. Och mellan de blomrika körsbärsträden far flugsnapparen under klippande och ängsliga rop, uppbragt över försommaraftonens plötsliga oro — den som väcker torpet och dess omgivning ur en gången vinters törnrosasömn.

Också här är det gamla lika nytt. Gårdstunet med sitt kortvuxna gräs, den skräpiga logen med myllret av bråte och gömställen, den djupa kallkällan bortom utedassets holklika utbyggnad. Förstubron med sin solälskande nässelfjäril, den öppna vinden med sin långa rad av getingbon.

Visst har grillens röda tegelstenar frusit sönder litet mera över vintern, visst har stigen ner till båtbryggan växt igen. Och så har igelkottens uteglömda mjölkfat spruckit. Men metspön och maskburkar står kvar på sin plats, och kök och sovrum är ljuvligt svala och flugfria, ännu. Och från rökugnen drar alltjämt en svag doft av rökt ål och abborre.

Kaffepannan har knappt börjat sjuda, förrän Åhman kommer stolpande med ett spann gräddgul mjölk. Han vet att torpets husfar gärna vill ha grädde till kaffet, han vet också, att sommarns första kaffekok brukar få några skedar extra. Och starkt kaffe är det bästa han vet.

Han är en ståtlig karl, bonden Åhman. Lång och smärt. Hög panna, ren och skarpskuren profil. Ur ögonen lyser ett snabbt och klart intellekt, från hans läppar kommer ord och tankar, som är ovanliga hos en väglös och isolerad jordbrukare.

Flickorna åker till väders, och både barnens mor och mormor får en förtjust kram. Handslaget gör nästan ont.

Sen kommer nyheterna, pratet. Vägen, som kanske ska byggas runt berget om ett år eller så, katten Mirran som har en lagom stor unge därhemma i lådan, potatisen som kom i jorden minst ett par veckor för sent — bara för att taxeringsarbetet drog så långt ut på tiden. Slitet och släpet med jord och djur kommer också fram, likaså glädjen över att vara sin egen, att få göra vad man vill. Och den trygga känslan att få leva och dö här i Slipsta, den friaste och skönaste vrå som finns på vår jord.

Medan Åhman berättar, kommer hans dotterdotter Margareta med kattungen. Den skall vara torpets husdjur under sommarn, liksom igelkotten Tagge var det förra sommarn. Den är redan döpt till Sessan.

Karin blir simmig av lycka. Hon har länge