Torksommar

By Nils Parling

Svetten lackar när Jösse sliter sig igenom ännu ett skift på sågverket. Sågverket ligger i Dalarna och just den här sommaren, i slutet av 1950-talet, är ovanligt het. Det skapar problem på flera sätt – den omgärdande skogen riskerar att antändas av hettan och sågverket är beroende av vatten för att driften ska fungera – men för Jösse är värmen sekundär. Han är en man som borde njuta av ungdomens sötma men hålls tillbaka av sin harmynta läpp. Men det är på väg att ändras, vid sommarens slut ska han äntligen opereras. Förändringens vindar blåser i Dalarna.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 10, 2021
• ISBN: 9788726940367

Book preview

1

Dagen har ingen molnstod.

Som ett gnistrande klot av eld stiger solen ur österdjupen och seglar trögt och mäktigt, i oskuggat majestät, över den blåa himlakupan, för att slutligt sjunka i en bädd av blodröda dunster över raggiga skogskammar i väster.

Så har det varit länge.

De som spådde i vårdagsjämningen fick för ovanlighetens skull rätt. De sju veckorna städade ytterst diskret undan det tunna snötäcket och slickade med torr tunga islocken av sjöarna, lockade flyttfåglarna åter till deras avlingsplatser och drog fram löv och tidig fägring i bergslandets blandskog och på dess karga backar.

I och med detta föreföll det som om vädergudars spakar gått i baklås. Spådomsmakare och sibyllor tog till i underkant vad klarvädret beträffade. Nu går det på tionde veckan och ännu har ingen siktat den löftesrikt dräktiga molnstod som jorden törstigt väntar.

För Israels Barn betyder den ihärdiga solbestrålningen emellertid inte försmäktande. Sågverket ligger självfallet vid sjön. Utanför barkmörjan mellan länsarna är Skärvikens vatten tämligen klart, och vem som vill och är simkunnig kan ta sig ett svalkande dopp på rasterna. Bryggardrängen från Malmberga kommer två gånger i veckan och blir för sågverkspersonalen vad Moses med staven var för ökenvandrarna. Mest påkännligt är det väl på stabbgården, i de dallrande värmeböljorna från virkesstaplarna. Stabbläggarna är också de som oftast gör sig ärenden ner i undersågen, där pilsnern håller sig sval och läskande i utrymmet under golvluckan till den motoriserade brandposten.

Och ännu är sommaren bara barnet och ihärdigt solsken brukar kunna ladda upp bergslandets malmkroppar med överflöd av elektrisk energi. Sen behövs bara ett litet lågtryck med en och annan molnflisa, för att det skall bli stort buller och störtregn. Den här delen av Bergslagen brukar sällan genljuda av jämmer efter väta. Regnet kommer väl. Tror man.

Jösse Gösta Gustafsson, tjugo års yngling, bränner i dagarnas pass sin redan kaffebruna rygg på bryggstumpen bortom barkhuset. Han är påpetare härute och hans uppgift är att förse barkhusbryggans taggiga paternosterband med timmer. Det är egentligen inget tungt och muskelmattande jobb, snarare ett latmansgöra, enkelt och en smula monotont.

Bara ibland kan arbetet bli mera kraftödande. Det är när vinden ligger på från älvdalen västerut och tvingar timret utåt mot länsarna. Då kan det bli en hel del spring, ifall Skepparn och Gasten är tröga med baklänsen och inte hinner mata fram tillräckligt. Fast det händer mera sällan. Skepparn är gammal i tjänsten och smöjer sin bakläns och drar sina timmervarp med god beräkning.

Just nu bjuder arbetet det vanliga lättsamma virkandet med flottarhaken. Västvindskåren, som kom viken att rysa lätt i morse, har kvävts av solvärmen. Kroklångens sjö är ett slätt golv i den vidgande dalskopan österut, en heltäckande blå matta mellan brunt klippiga strandlister och gröna blandskogsväggar. Bara kring Skepparns flatbottnade båtskrov ute bland timmerbreorna skvalpar vattnet oroligt, och från barkhusets ränna mot sågen dyker naketgula timmerstockar i plumsande kaskader.

Insuget från den grova pumpledningen, som förser barkmaskinen med vatten, attraherar timret mellan brygga och länssnara så där lagom starkt. Det är bara att vända stockarna tillrätta och skicka dem mot uppfordringsbandet. Bara låta ljustret gå, med invand, lättjefull precision.

Jösse Gösta Gustafsson trivs egentligen riktigt bra med sitt arbete. Det är friskt. En smula i överkant kanske, när vinternätter sänkt kvicksilvret i termometern till minus trettio eller så, och stora strömbildaren knappast förmår hålla isen borta mellan intagets länsar. Men om sommarn, som nu i sol och värme, är det fint. Och på flottarbryggan, med haken i hand, är han tämligen ostörd. Han kan ta sig en liten paus om han vill, för barkmaskinen har en aning större kapacitet än sågramarna, och där ligger ständigt timmer i förlag nedanför bryggan till sågporten. Barkmaskinisten Hjälm är hygglig och tjatar inte i onödan. Faktor Holmberg är tjock och mastig och beträder mera sällan de plankor som är gungande underlag för påpetarens fötter. Han kommer väl ibland rent pliktmässigt. Står på fastmarken och vänder sin digra buk utåt mot sjö eller timmer eller gungar uppför snedbron till barkhuset för en snabbinspektion av det rasslande, tjäckande verket därinne. Och så är det barkbilen som kommer med jämna mellanrum för att tömma fickan vid barkhusväggen på dess blöta innehåll och frakta det mot barktippen uppe i backarna söderpå. Pelle Arvidsson som kör den är inte särskilt sällskaplig av sig. Han är nygift, har hustru och väntad arvinge och ett påbörjat villabygge i tankarna och söker inte så ofta umgänge med övriga Israels Barn. Förövrigt är här oftast lugnt. Ingen påträngsenhet, i varje fall inte i någon större utsträckning.

Han står där på post med sin hake, iklädd smärtingskor och blåbyxor med livrem. Den långskaftade haken virkar, pikar, hugger och drar. Ryggen är lång och musklerna spelar under huden för kroppens vridning och seniga armars rörelser. Han är smärt över höfterna och ungefär enochsjuttiofem från sulan till de svarta virvlarna av hår. Välvuxen är det begrepp gestalten som helhet ger.

Och ansiktet? Ja, hakan är fast, med en aning till grop i, näsan inte värre uppåt än en del andra näsor här i blandfolksbygderna, där svenskar, valloner och finnar i faren tid gjort vad de kunnat för att förvilla rasintrycken. Ögonen blickar klargrå under svarta, bågiga bryn.

Men det är ändå något särskilt med detta solbrända ansikte, som gör att det till utseendet avviker från andras…

Hugg och stick! Ljustra stock efter stock! Hans arbetsskifts moment. Frukost och lunch i enlighet med sågvisslans signaler. Små snabbraster däremellan, för ett hastigt dopp kanske, för kaffe eller en kall pilsner i undersågen.

Men dagen igenom är han pinsamt medveten om detta som gör honom till en särling i ett arbetarkollektiv, som dock i stort sett accepterar honom som han är och sällan med ord anspelar på hans särlingskap.

Sällan med ord?

Kanske lite för mycket sagt. Han skulle nog sätta stort värde på om kamraterna ville använda hans dopnamn som tilltalsord. Men det gör de inte. Han är alltifrån skolåren Jösse. Han har vuxit upp med namnet och får finna sig i det. Man menar måhända inget illa. Känns gör det emellertid, fastän han år igenom försökt vänja sig vid det.

Det har kanske hänt att han tänkt sig en möjlighet att undslippa svedan. Att han tänkt sig en sorts flykt från Skärvikens by där alla känner alla. Men närmare eftertanke har alltid påpekat att det säkert inte skulle tjäna något till. Människor har nu en gång så lätt för att hitta på klickanamn åt varandra. Namn som passar…

Han slår fast flottarpiken i bryggan framför tårna och korsar armarna om skaftet för några ögonblicks paus i solskottet. Slickar övertänderna med tungan och kisar tankspritt ut över timmerbreorna. Pott-pott-pott! puttrar Skepparn Gabrielssons flatbottnade skuta Skärviken 1, omkring därute bland stockarna. Båten har inbyggd motor och propellern arbetar i en ränna i dess undersida. Den klättrar obehindrat över timmerbreorna om den inte skjuter stockarna åt sidan med sin mjukt trubbiga järnbog. Skepparn står stadigt vid ratten. I aktern återfinns Gasten Bergström med haken förankrad i den långa baklänsens kedja av hoplänkade stockar. Det hela rör sig sakta men säkert, i färd med att smöja in länsen för nästa notvarp.

Ute vid ytterlänsen singlar måsarna kring som fladdrande vita pappersflagor och väsnas som vanligt. En fet gråtrut på en av diktalstockarna, som håller ytterlänsen på plats, jamar bas i den illvassa konserten. Och längre ut på djupvattnet blänker kniphannarnas vita bröst som små pärlor mot vattensilket.

På vikens motsatta strand breder Skärvikens by ut sina huskuber i haggrönskan längs riksvägen. Faluröda hyreskaserner och stugor som bleknat eller rodnar klappgrötsskärt över det smaklösa i reveteringen, som inte gör rättvisa åt arkitekturen. Större än alla övriga, pampigare som sig bör, ligger Israels, sågverksdirektör Kristian Israelssons gula villa, ute på den mjukt rundade udden närmast vattnet, med god sikt mot den lilla träindustri, vars avkastning möjliggjort bland annat den flotta åttarumsvillan. Den har stora moderna hörnfönster mot viken och bred solbalkong med markis i polkagrisfärger. På taket glimmar stång och spröt till byns första TV. En vit flaggstång med gyllene knopp reser sig ur den välansade gräsmattan, som delas strikt av en grusad väg ner till den vältimrade båtbryggan, där en brunblänkande mahognybåt sover under sitt oljedukskapell. Israels villa är på trenne sidor omgärdad av ett högt och stabilt staket. Ditned leder också bara den ljusraka gatan från riksvägen, medan små genstigar slingrar genom grönskan mellan övriga, oinhägnade byggnader i byn.

Just nu rör det sig kjolfladdrigt sommarljust och knallrött därborta på udden. Jösse på sin planklagda bryggstump följer synen med ögonen. Israels jungfru drar ut för att vattna de uttorkade blomrabatterna i trädgården. Vattenkannan dinglar lätt i handen där hon rör sig mot bryggan. Det är bara cirka hundrafemtio meter från Jösses plats ditbort där den unga jungfrun lutar sig över vattnet för att fylla sitt käril. Hans gråa blick föder en glimt av spänt intresse och tungan kanar på nytt ett slick över framtänderna. Israels jungfru är tämligen ny på platsen. Hon heter visst Maj-Britt nånting. Och hon är vacker, med slanka ben och toppiga bröst och skrattande ungt ansikte med en gloria av solhår kring. När hon nu böjer sig djupt framåt från bryggan åker kjolen upp för en rund stuss och under glänser de slanka benen bara och nästan kopparbruna. Glipan mellan linning och knallröd bröstsnibb är också solbrynt, liksom ansiktet.

Det mal så underligt i Jösses bröst vid åsynen. Och när hon reser sig med kannan i hand och vandrar upp mot rabatterna, följer hans blick girigt den svassande runda flickstussen, de nakna lemmarna och ryggen, det solgula och rika hårsvallet.

Han ser henne ofta därborta. Avståndet är dock en smula för långt för att avslöja detaljer. Ibland har han tänkt sig en kikare, men tanken har självdött i en känsla som av skam.

Ett försök till närmare bekantskap har tanken emellertid inte mäktat med. Han vet hur litet det skulle lönas att söka kontakt. Den vetskapen tvingas han resignera i.

Där går hon omkring med sin gröna kanna, i trädgården bortom vikens vatten. Själv är han här, och nåden att på avstånd iakttaga är vad som ges. Mera kommer det aldrig att bli. Så är det.

Han suckar lite vid den reflexionen.

Barkmaskinen mal tomning. Frånvaron av det tunga tjäckandet i maskinrasslet därinne bak brädväggen väcker Jösse Gösta Gustafsson till medvetande om plikten. Han kastar en hastig blick mot det lilla fönstret under maskinhusets gavelnock. Däruppe skymtar Hjälms bleka ansikte. Hjälm står med kinden stödd i handen och kikar ut. Hans arbete är inte särskilt avundsvärt, har Jösse ofta tänkt. Instängd i maskinlarmet och det eviga stänket från barkhoarnas vältrande stockar, tvingas han tillbringa sina skift i ett klumpigt oljeställ. Nu kan det kanske gå an, men i köldtid är det helt enkelt en ruggig post. Men Hjälm tycks bära olägenheterna med jämnmod. Hans enda intresse utåt är storpolitiken. I sin oväsensfyllda ensamhet grubblar han över maktbalansen i världen. Om han överhuvudtaget yttrar sig i kamraters krets är det om de stores ränkspel och det kalla krigets frost över världen, om djävulsbomber, radioaktivitet och människosläktets minimala utsikter till fortlevande. Just nu syns han försjunken i tankar. Kanske följer hans blick de båda vita streck som stiger över söderskogen i ett bågböjt skidspår över himlakupan: ett par reaplan, osynliga högt däruppe, med kondensslingorna som svansar efter sig.

Jösse höjer en näve och vinkar. Figuren bakom glaset flaggar lätt med en stor hand till svar och försvinner. Så böjer Jösse sig ner i ett hastigt knix och doppar sina torra händer i vattnet. Det är hans privata vana. Istället för att spotta i nävarna för bättre grepp doppar han dem. Så slänger han in piken bland timmerstockarnas gula trynen och skiljer den lilla hjord som skockats under bandbryggan och börjar på nytt skicka dem en och en och två och två upp mot Hjälms arbetsplats. Skrovliga träkroppar i brunröd furubark eller flasigt grått granbarksfodral. Barkhoarnas gnagande tänder gör dem alla vitgula. Huset är byggt högt på pålar. Från sin brygga ser Jösse stockarna plumsa i sjön från rännan därborta. I hans fantasi har det hänt att de avklädda klamparna blivit till naketvita kvinnokroppar, till dykande, simmande najader.

Tiden kräller fram i solbrand och monotoni. Flottarhaken virkar sin lek. Än är det ett par timmar till middag.

Gråtruten borta på diktalben lyfter och knegar med loja vingrörelser ut över viken. Måskonserten lamnar alltmer i hettan. Skärviken 1 är på ingående med fångst i sin timmersnara som förlängts med en wire, utspelad från en rulle medskepps. Båten tuffar rätt mot Jösses bryggända och skjuter upp sin trubbiga järnnos på plankorna. Gasten Bergström hoppar ur och gör fast. Det poppande motorljudet blir tyngre och dovare, när Skepparn Gabrielsson växlar över kraften till lintrumman och börjar inspelet. Länsbågen långt därute drar sakta upp en skiljelinje av vatten mellan timmerbreorna.

Gasten Bergström tar lite ledigt från sjömansjobbet. Jösse som står där och ljustrar med sin hake ser upp när han känner bryggan gunga under kamratens steg.

– Hej, Jösse! Satan vad hett!

Gasten stannar och torkar panna och bröst med handflatan. Han är ett par år äldre än Jösse, av medellängd, med slätrunt ansikte och blekt hår. Ögonen är blå, med iris som liksom flyter över i vitan utan avgränsning. Munnen grinar med jämna, vita tänder, bred och köttig. Han går i blåbyxor och stövlar med nervikna skaft. Överkroppen rodnar starkt av solbränna. Den ljuslättes brist på pigment yttrar sig också i vit fnasighet på de röda öronsnibbarna.

– Hej, Elov, nickar Jösse tillbaka och upphör inte med sitt arbete. Han avstår från att nämna kamraten vid det namn kollektivet gett honom, detta fast han vet att Elov alls inte tar illa upp om någon kallar honom Gasten. Och han frestas tänka som förr ibland att det egentligen inte är någon fara med Elov. Elov är ju alltid så öppen och gringlatt ljus, så sällskaplig och lättsam, så flink med käften till likt och olikt, mest kanske olikt. Det är bara ett som naggar en smula, som en påtaglig avund, lätt analyserbar om man vill vara ärlig. Elov Bergström är byns Casanova. En erotikens hoppjerka som ansvarslöst skuttar från mage till mage. Det där vet alla. Själv låter han inte sin storhet som hjärtekrossare och unga oskulders deflorerare mögla bak tystnadsplikts murar. Han lägger hellre än gärna fram sina bravader till beskådan, fräckt och på samma gång som fullt naturligt, som något som bara är så och måste vara så, eftersom han nu en gång är jäntornas gunstling och en hejarsmed till brunstare.

– Som sagt, grinar Elov och spänner sig lite där han står och låter sina underligt strålljusa ögon vandra kring sjö och strand. Man blir kåt som en orne i värmen! Om inte Israels käring var hemma skulle man kanske krålat över och prövat jungfrun i rosengård. Israel själv är ju i Stockholm. Fast en kunde spänt på käringen också förstås och lättat hennes bekymmer. Eller hur, Jösse? Ska vi kråla? Vi kan klunsa om godingarna. Har man tur kunde man få gå i torrdocka.

Han skrattar, och skrattet är som gnäggandet från en glad och yster hingst. Jösse ler lite krystat och skickar en stock uppåt bryggan. Han gillar inte riktigt ämnet, trots heta tankars lek förut när Israels unga piga bar vatten till rabatterna. Hon är inte längre där, ser han i en hastig blick mot den pampiga villan på udden. Har kanske gått till innesysslor på nytt.

– Jäkla fin pudding iallafall, fortsätter Elov. Nå, man hinner väl. Än kan dalapojken vinna hästen. Men kör