Trumman

By Nils Parling

Han befann sig på Thomas gård. En gård som nu var nedbränd. Mitt bland spillrorna låg Thomas och hans Silja. Sida vid sida, som om de bara vilade. Båda skjutna. Mördade av kringstrykande soldater. Renskötaren Erkki gör sitt bästa för att sköta sin hjord och samtidigt undvika striderna som utspelar sig i det kalla Finland. Men trots att han håller sig långt utanför de tätbebyggda civilisationerna kommer kriget allt närmare ... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 22, 2021
• ISBN: 9788726940503

Book preview

1

Det var inte mörker. Det var inte ljus. Det var något mitt emellan.

Något diffust grått i mörkare och ljusare växlingar, som ena stunden gav sikt ett hundratal meter och i nästa krympte ner den, som om en skymmande slöja dragits över snödrivorna och kom den lågvuxna, glesa skogen att te sig som en här av vålnader, med ryggarna kurande mot snålvinden som tryckte på från öster i häftiga pustar, flåsande sin köld över nordliga lappmarksvidder.

De snabbt drivande molnen var det, som åstadkom skiftningarna. Norrskenet som flämtade bakom dem släppte igenom de spöklikt fladdrande dagrarna, skuggslöjorna, det närmast overkliga spelet på skymningens gråskala.

Någon springa i molntäcket fanns inte att se. Bara någon sekund skymtade något som skulle kunna tänkas vara den lågt drivande månen. En ljusare fläck mellan de flyende molnen, förrän den åter suddades ut och försvann i vågsvallet av gråsvarta, skymmande ovädersförebud.

Att oväder verkligen var att vänta visste den nogsamt, som genom år av erfarenhet lärt sig att registrera de otvetydiga tecknen.

Erkki Vuossa, som hukad mot stormbyarna på sina skidor strävade genom den snöiga terrängen med dess glesvuxna, nariga tallar och spretande armar från kullblåsta torrträd, som stack upp här och var i den mer än meterdjupa snön, behövde inte tvivla på vad som var att befara i den vägen.

Någon fruktan för detta som nalkades honom i möte hyste han emellertid inte. Han var dock tjugotre år och hade vistats i renskog och på fjäll sedan barnsben. Så för hans personliga välfärd hade det ingen större betydelse vad naturmakterna bjöd av strapatser och motigheter.

De tre senaste helvetesvintrarna hade visserligen varit svåra. De värsta han kunde dra sig till minnes vad köld och snö beträffade. Men när hade väl en den finska lappmarkens son dukat under för sådant? Det var i varje fall något han aldrig hört talas om…

Fastän förövrigt fanns det ju vissa livets moment att oroa sig för.

För det första gnagdes han litet av en viss ängslan hur föräldrarna, som han lyckats förmå till att söka sig över till svenska sidan från deras vinterboning söder om Kaaresuvanto, skulle reda sig i den allmänna villervallan, som den brådstörtade evakueringen av gränsbygdens innevånare åstadkom.

De i Palojoensu av finska trupper inringade tyskarna, som på sitt återtåg norrut attackerats av sina forna, påtvingade vapenbröder eller i varje fall allierade, hade i hårdnackat motstånd bitit sig fast i byn. I desperation och hopplöshet inför finnarnas obönhörlighet ändå lyckats bryta ringen och strävade under irriterande eld från finska vapen mot Kaaresuvanto, där Erkkis föräldrar sedan två år tillbaka bebott en timrad stuga, medan Erkki och hans bröder Olavi och Nila vintertids följt renarnas drivande i lågmarkerna öster om Sountajärvi, i vinterkåtan av systern Siri tillgodosedda med värme och mat. Siri, som ingenting bättre kunde tänka sig än vildmarkerna, oavsett om sommar eller snöstormsvinter.

Han skulle kanhända ha velat följa föräldrarna över till grannlandet, för att se hur de kom sig tillrätta i det plötsligt till bristningsgränsen av flyktingar överhopade Karesuando. Men fadern hade avrått och sagt att man fick väl som andra evakuerade försöka klara sig i neutralitetens hägn, tills finnarna rensat ut de främmande gästerna och man kunde återvända och ta vinterbostaden i besittning på nytt, om den nu kunde tänkas återfunnen obränd så där lite på sidan om våldets väg.

Fader Heikki hade också yttrat att i orons och våldets tider som dessa behövdes renskötarna bättre hos hjorden. Han Erkki också, för avlösning i vakten. Strängvintrarna syntes ha avlat varg i stor myckenhet över Lappland. Eller rättare sagt, kriget hade drivit stora flockar av de gråa odjuren från bullret vid ryssgränsen till dukat bord bakom fronterna därborta och sedan spridit dem västerut över fjäll och genom flackmarksskogar, så att maken till vargavinter stod inte att håga.

Dessutom var det inte bara vildmarkernas gråben att frukta, menade gubben. Just nu fanns ytterligare en fara för drivande hjordar av tamren. Horder av mänskliga eller rättare sagt mer eller mindre omänskliga vargar drev också kring varhelst framkomliga leder fanns. Avskurna fördelningar av väpnade, hungrande soldater. Slaktade var de kom åt, mejade urskiljningslöst med kåpist och gevär i var renflock som råkade komma inom skotthåll. Värre än varg och järv var de i sin framfart. Brände gårdar längs vägarna.

Förhärjade kåtor vid sjöarna. Skrämde till skogs alla som i tide varsnat deras framfart i våld och eld och kunde försticka sig, i hopp om att ändå klara livhanken om också gården eller kåtan gick upp i rök.

Fader Heikkis sista ord, med handen på Erkkis axel vid avskedet:

– Nila är bara pojken än, om också god hjälp. Men ni behövs alla tre, om gråben skulle råka splittra hjorden i ovädersmörker. Vargarna kan ni nog hålla stången med hundars och bössors hjälp. Men sök hålla renarna samlade borta från vägarna och de tvåbenta vargarnas vapen! Kriget var aldrig vårt. Men våra renar är våra. Och vad är en lapp utan renar annat än som renkalv utan vajans juver…

Så hade då Erkki skilts från föräldrarna i hoparna av flyktingar som väntade på evakueringsmöjlighet. Med mat i ränseln och geväret remmat över axlarna tagit kosan österut.

I den gråa skymningen hade han något ögonblick stannat till på sydsluttningen av fjället ungefär en mil från evakueringsorten och skådat mot horisonten i söder. Sett ungefär vad han väntat sig att få se.

Under de första drivande molntrasorna från öster helt annorlunda moln. Ulmande svarta ur rodnande härdar. Palojoensu som brann. En av det i hans tycke vanvettiga krigets eldhärdar. En av de många som spritt sig längs vägen från Rovaniemi fjärran i söder, efter en finskrysk uppgörelse som gett denna styggt overkliga facit för nordfinlands och de västliga lappmarkernas del.

Kuttanen under fjället, på västsidan av genomfarts vägen, hade tett sig övergivet. Ingen rök ur skorstenarna. Så det var att anta att befolkningen, jagad av rykten, redan befann sig på säkra sidan om gränsälven.

Några anryckande truppförband hade han heller inte kunnat iaktta längs vägen, så hans ängslan angående föräldrarna var ändå inte överdrivet svår, när han skidade vidare mot Suontajärvi, genom hedmarkerna norr om Enontekiö.

Väl kommen till Enontekiövägen hade han rastat i en skymmande dunge av tall och småbjörk. Ätit lite bröd och kött men inte velat tända kaffeeld, för den händelse att någon avdelning av soldater som retirerat från Palojoensu möjligen skulle kunnat bryta sig ut längs vägen och söka fly mot Kautokenio och vidare mot Alta i nordnorge.

Han ville inte komma i vägen för några soldater. Under den korta tid han vistats i Kaaresuvanto hade han hört rykten. Rykten som mält att samer som omisstänksamt gått rakt på patruller eller smärre fördelningar i närheten av sina visten, tvingats följa med som vägvisare eller leda soldaterna till renarnas betesrevir i skogslandet, där slakt och frossande blivit följden. En och annan same hade vad det ryktades fått ta emot hugg och slag och lämnats blödande eller tillochmed döende på platsen, medan roffarna drog åstad med så mycket renkött de kunnat frakta.

Löst tal en del kanhända, i den allmänna skräckens tecken. Men säkert mycket av sanning bakom övrigt. Ty som ordspråket sade: Ingen rök utan eld…

Så han, Erkki, tog inga risker. Förhöll sig tyst i sin dunge. Åt sig krafter. Lyddes. Något ljud av människoröster nådde inte hans öra, inte heller vapenskrammel från vägen.

Bara vid ett tillfälle hade hans käkar upphört att mala. Från Enontekiöhållet hade han tyckt sig uppfatta ett knappast hörbart knastrande, som emellertid bara någon stund stört och som likaväl kunnat härledas till avbrutna småkvistar i närheten, eftersom skogen kring hans skyle begynt gunga i flåsandet från en annalkande storm.

När han sålunda ätit och vilat en halvtimmes tid, hade han skidat vidare. Cirka fyra mil hade han åkt och befann sig alltfort ungefär tjugo kilometer från de låglänta skogsmarkerna norr om Vuontisjärvi, där han för tvenne dygn sedan lämnat bröderna. Hjorden av renar hade varit gott samlad. Plöjt kring och bökat sig gångar i djupsnön för att komma åt att skava fram den begärliga laven, eller med sträckta halsar nafsat från spretiga grenar de grågröna, hängande skäggtottarna.

Någon trötthet kände han inte av, där han skidade fram mot de allt ettrigare stormpustarna med sin ränsel och geväret på tvärs över rygg och axlar.

Vuossas Erkki var inte av klenvirke. Snarare som av seg och vindhärdad furu, likt kullarnas låga träd som slöt sitt glesa skydd kring honom, sedan han spänt näbbskorna i bindslena och i ett par språngsatser tagit sig över den öde vägen och i rytmiskt glid och med kraft i stavtagen arbetat sig fram mot nordost, den anade snöstormen i möte.

Särskilt lång till växten var han väl inte, i så måtto företedde han ingen avvikelse från sin åldriga ras. Men axlarna var breda och i den uppfällda koltkragen bet envishet samman tänderna i det knotiga ansiktet under fyravindarsluvan, vars flikar fläktade som vingar i stormvindarnas försök att flå mössan av skallen på skidåkaren. Benen arbetade lätt och utan någon känsla av mattighet, och händerna klädda i skinnvantar med håret ut knöts benigt kring skidstavarnas med narvad renhud lindade grepp.

Erkki hade visserligen aldrig, sedan han gick i skolan i Enontekiö deltagit i någon skidtävlan och inte heller i den tiden hyst någon nämnvärd ambition att visa sig styvast bland samers och nybyggares barn.

Men han hade som vuxen och renskötare tröttat både varg och järv till döds genom mil efter mil av hedmark och fjällterräng. Och det, liksom ansträngningen vid hopsamlandet av kringspridda renflockar, hade gett honom seghet och obrytbar kondition och åtminstone förefallit honom själv fullt ut lika hedersamt som exempelvis flängandet efter medaljer och pokaler.

Snödrevet han väntat mötte strax innan det låga fjället med Vuontisjärvis rödingsjö högst däruppe; mera en ett par kilometer lång tjärnpuss, där han om somrarna brukat rycka feta rödingar på stubbmask eller hemmagjord fluga, men där väl nu torde vara i det närmaste bottenfruset, med undantag för största djupet i denna fjällets vattenhåla.

Han såg det komma vältrande emot sig som en för blicken ogenomtränglig vägg, som i sin täta massa av stormfösta flingor fick mörkret att djupna och helt förskymde molnens vågspegling av norrelden bakom och suddade ut varje skymt av den förut genom molntrasorna emellanåt framtonande, konturlösa månen.

För att slippa uppförslutorna och ravinerna i fjällkroppen, nu när all sikt plötsligt var skymd, och förskonas från stormen på krönen, vek han en smula åt höger och följde den tillfrusna älven mot Vuontisjärvi, för att från den boplatsen åter svänga mot norr, mot renbetesterrängen där han lämnat bröderna och hjorden. Han kunde gärna slänga inom till det åldrande äktaparet Rantavari på deras gamla gård, den de alltjämt vägrade lämna, ännu sedan sonen kallats ut i Finlands anfallskrig mot ryssen och aldrig återvänt.

Erkki var sen gammalt välkommen i Rantavaris stockstuga. Skulle vara det nu också, när han ändå gjort den lilla svängen i lä av fjället.

Och en kopp kaffe, om också surrogatblandat, skulle faktiskt inte vara ovälkommet efter flera timmar på skidorna utan något värmande i magen. Och så var väl de ensamboende gamla måhända nyfikna på vad som tilldrog sig där västerut.

I slika tankar spände han stavarna i och lät skidorna löpa ut över den isbroade och snörykande älven mot det gamla finska gårdsbygget. For som en vålnad genom den tätnande snötjockan och fann så där i förstone inget märkligt i att inget fönsterljus blinkade honom i möte fastän tung skymning redan rådde. Skyllde på den virvlande snön, som skymde sikten mot kullen.

Djupt bestört blev han först, när han spärrögd stod framför en ännu rykande ruin med ugnsmur av kullersten och med i det närmaste igenyrda spårstopor i omgivningen som tecken på att gården haft besök av långt flera än åborna och nu han själv.

Tankarna tvinnade som trampade snokar i Erkki Vuossas plötsligt omtumlade sinne.

Vad var nu detta? Var fanns de gamla, finnen Rantavari och hans gumma? Hade de kanske i tide, från den mera höglänta röjningen, innan mörkret suddade ut sikten, sett nidingar närma sig, förstått att fara var på färde och lyckats komma undan i skogen?

Eller?…

För alla rykten som var i svang. Om våld och mordbrand där västerut…

Med stavarna tryckta intill sidorna rörde Erkki skidorna genom snödrevet upp mot detta som varit en gård. Han såg genast att ladugården som hyst parets enda ko liksom hela uthuslängan var nerbränd till en hoprast hög av stockvirke som ännu här och där rodnade svagt och blandade rökslingor i snöyrans virvlande vita.

Erkki Vuossa svor en ramsa på lapska och finska och höjde sin ena skidstav liksom anklagande mot drivande snömörker. Stötte åter staven i snön och stirrade vildögd omkring sig. Skärskådade mängden av överyrda spår, skidspår, stövelspår, tillochmed vad det ville synas medspår efter en kälke av något slag. Tog några stavtag framåt och gjorde sitt första fynd. Ett plågsamt, fruktat och själsförödande.

Ty där, i lä av murvålnaden, som uppenbart ännu höll kvar en del värme medan nerfallna stockar runtom bara rykte svagt, satt Rantavarigumman hopsjunken och som livlös, med ett vitt förkläde av drevsnö i skötet och benen i snöiga hosor särade. Hennes huvud vilade mot ena skuldran och stormen slet och flaggade med de gråa hårfanorna.

Erkki fick av sig skidorna. Slängde ränseln och geväret över dem och klev över sotiga och ännu av värmen snöfria stockars rester fram till muren och gumman. Tog med gråtlika förbannelser i bröstet om hennes magra skuldror och ruskade lätt, så hennes huvud med den slappt gapande munnen gungade från sida till sida.

– Mor Silja! Mor Silja, flåsade han. – Kära mor Silja, vad har de gjort med dig?

Han fick av sig fyravindarsluvan. Rätade upp hennes huvud mot muren. Strök snövätan från hennes ansikte, borstade försiktigt undan det vita som samlats från hennes midja ner över ben och hosor.

Hennes ena arm i skinnkofta låg krökt över hennes mage. Han lyfte dit den andra som hängt slappt ner i snön. Ville liksom i rådlösheten lägga de gamla händerna tillhopa i gamlans sköte.

Hon var ju död. Var skulle han göra av henne? Snöstorm, köld och tjälad mark…

När han så flyttade armen som legat krökt över magen, såg han ju vad som åstadkommit hennes död. Från armbågen neråt den knotiga näven var koftans ärm röd från en stor fläck under bröstet. Det gav honom kväljningar och han la hastigt tillbaka armen och korsade den andra över.

Skjuten! Under revbenen! Ondskans avskum! En gammal gumma! Underjordens varulvar! Satans handgångne dråpare av oskyldiga! Var? Hur länge sedan?

Och Thomas Rantavari? Var fanns han månntro?

– Mor Silja, mumlade Erkki tjockt och strök med bara näven över gummans insjunkna kinder. – Thomas? Om du ändå kunde tala, mor Silja…

Den där gapande, i det närmaste tandlösa munnen, som väl aldrig ordat mycket, men som nu tycktes definitivt ha talat färdigt! Med en lätt grimas av inre smärta satte Erkki handen under gummans haka i avsikt att sluta den mot överkäken och slippa se eländet.

Då kände han plötsligt vad han först trodde vara en sinnesvilla, född av det undermedvetnas önskan, när han nyss strukit över de insjunkna kinderna. Huden var inte kall, verkade inte död. Och underkäken föll inte åter ner i koftans krage när han släppte den.

Kunde de likväl vara möjligt? Fanns här hopp?

Han sprang häftigt upp ur sin hukade ställning. Av brännbart material fanns en myckenhet bland de rykande stockresterna kring ugnsrauken, mot vilken gumman låg lutad. Han fick fram lillyxan ur ränseln och högg ur halvt förkolnade klampar med stor hast torra spån till tändved. Den ösande snöstormen var honom i förstone till men och släckte tvenne tändstickor i iverskälvande nävar, men när han slet upp kolten och bredde sig själv till skydd över tändstickslågan och torrkasorna, blev stormpustarna sedan enbart till hjälp och han hoppade kring bland slocknade bränder och bröt vildsint loss spjälkor och klöv utan att akta på faran för egna fötter, klampar som brutits i fallet från takstolarna och knäbräckte takstör och fann obrunna näverflak och slängde allt på den snabbt växande elden som låg som flaxande röda vingar under stormens blåsbälg.

Så fick han fram den flata kaffekokaren ur ränseln och packade den med snö och fyllde på surrogatblandat kaffe och brände sin ena brådskande hand, när han sköt in den sotiga tingesten i utkanten av elden, såg hur snön snabbt smalt och fyllde på mera. Kaffe! Svart, hett, om där ännu fanns liv i gamla mor Silja Rantavaris, om han kunde få i henne en skvätt. Och en flaska brännvin hade han också i förningen, köpt av en finne därborta i Kaaresuvanto. Om han fick i gumman en blandare? Om hon bara kunde svälja…

Vad sedan? Inte visste han det. Inte just nu. Men om hon ändå bara ville vakna…

Han var åter vid gamlans sida. Stod på knä i snön. Flängde upp en knapp i hennes kofta framtill och stack in handen utan att akta på det klibbiga under hennes tunna bröst.

I förstone kände han inget, och hans hopp som växt fram när han känt hennes haka och kinder ännu inte helt iskalla, sjönk till en inre kvidan av maktlöshet, blandad med tysta förbannelser och hat mot förbrytarhopen som skjutit Silja Rantavari utan förbarmande.

Men så tyckte han sig känna liksom det matta pickandet som från en döende ripa han vid något tillfälle hållit i handen innan han definitivt gjort slut på fågeln.

Också det blev en chock, men av helt annat slag. Han knäppte åter till jackan och torkade de blodiga fingrarna mot byxlåret och betraktade spänt hennes ansikte. Såg med hoppande hjärta hur de slutna ögonen öppnades på springa, beslöjat döda först, så lätt vidgade mot elden som speglades i dem men inte kunde bortförklara att irisen var sörländskt blå och inte mörk som Erkkis och hans släktingars ögon. Hennes mun glappade åter upp, och ett gurglande stön trängde fram mellan skrynkliga läppar.

Med ett skutt var Erkki åter vid elden och ryckte den nu kokande kaffepannan ur lågorna. Så krokade han snabbt träkåsan ur bälteremmen, fyllde den till hälften för att inte spilla, var åter hos gumman och förde kåsan till hennes slappa munspringa. Hälften av det svarta surrogatkaffet rann väl ut igen genom giporna, men hon svalde iallafall något. Han fick fylla på igen och tog fram flaskan ur ränseln och satte till en duktig skvätt brännvin,