Flyktbåten

By Rein Westerbusch Norberg

Det är vinter 1944 och andra världskriget rasar. Estland är ockuperat för andra gången. Tidigare var det ryssarna och nu är det tyskarna. För de många estlandssvenskarna, som levt där sedan långt innan den svenska stormaktstiden på 1600-talet, finns bara ett mål. Flykt över Östersjön till det gamla landet. Men för Rix och de andra är det inte helt enkelt att bara fly när nazisterna går fram i faslig takt. Det gäller att hitta det rätta ögonblicket och rymma med livet i behåll. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 19, 2022
• ISBN: 9788726961775

Book preview

Rein Westerbusch Norberg

Flyktbåten

SAGA Egmont

Flyktbåten

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1986, 2021 Rein Westerbusch Norberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726961775

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till båtbyggarna

Krigsvintern 1944

Estland är ockuperat för andra gången under kriget. Nu av tyska trupper och omdöpt till Ostland.

Krigsnyheterna talar om en ny rysk frammarsch mot Estlands gräns. Många minns med skräck den ryska ockupationen tre år tidigare, då tusentals estländare och estlandssvenskar under gevärshot trängdes in i godsfinkor och upp på lastbilsflak för att aldrig mer höras av.

Bland vänner och bakom stängda dörrar talas det bara om en sak: flykt.

För estlandssvenskarna, en befolkningsgrupp som levt här sedan långt före den svenska stormaktstiden på 1600-talet och behållit sitt språk och sina sjöfarartraditioner, finns bara ett mål för flykten: det gamla landet på andra sidan Östersjön.

1.

En frisk sydvästvind svepte in från havet, en vind som fick tallkronorna vid stranden att böja sig och viska inåt skogen att våren är på väg, ett budskap som spred sig från träd till träd och som susade vidare inåt landet i stora böljande skälvningar genom trädtopparna.

Rix huttrade till och drog ner skärmmössan över öronen. Han tvekade ett ögonblick vid en stor snöfläck men tog sats och hoppade över den. Det hade varit lättare att ta sig fram på den lilla iskant som fortfarande hölls kvar av de tusentals stenarna på den långgrunda stranden, men han ville inte bli sedd utan höll sig i skydd av skogsbrynet. Det fanns både soldater och angivare som höll ögonen på ensamma vandrare.

– Se nu till att ingen ser dig, sa mor Miralda när han gav sig av. Oscar och Ferdinand väntar.

Rix hängde påsen med rodermaljorna och kopparspikarna över axeln i ett snöre och kikade på den blå uniformsrocken som hängde på väggen.

– Kan jag ta Oscars rock? Den är lite större än min egen och då syns inte påsen.

– Ja, det kan du, sa mor och log, det har nog Oscar inget emot. Och så känner du dig lite större också kan jag tro, det kan du behöva idag. Oscar tycker nog att det är åll rajt, sa mor Miralda och försökte härma Oscars engelska uttryck.

Rix tankar kretsade kring Oscar och Ferdinand medan han gick i skogsbrynet.

Oscar och Ferdinand var på flykt. Nu på vårvintern hade tyskarna plötsligt börjat skriva in alla vapenföra män i sin armé, estländare, svenskar, gamla och unga.

– Till och med invalider vill de ha, hade Oscar sagt en natt när han kom och knackade på fönstret, till och med en enbent invalid ville de ha till fronten.

Oscar talade gärna om sig själv som invalid, men utan självömkan, han ville bara förekomma viskningar och frågande blickar om han tog ett snedsteg eller satte foten lite för tungt i golvet. Oscar var sjöman och hade seglat ute i Stora Världen i många år. Han sa alltid åll rajt när något var bra. Han kunde berätta om kryddofter och krogslagsmål, om platser som Surabaja och Singapore, där flickorna var bruna i hyn och gick nästan nakna under den heta solen. Året innan kriget bröt ut hade han kommit hem på kryckor och med vänster byxben pendlande tomt. Han hade fastnat med foten i en vajerkink under en förtöjning i Cardiff i England. Benet hade slitits av en bit under knät och ramlat ner i hamnbassängen. Han hade fått stanna i nästan sex månader på sjukhus i England men sjuksystrarna var najs görls och han hade lärt sig tala engelska innan han fick en biljett hem av rederiet. Det var svårt med försörjningen för alla när han kom hemlinkande. Skörden hade slagit fel. Ingen ville bli allt för god vän med honom. Men när han fick protes och försäkringspengar, en summa som kom det att svindla för ögonen på många, bjöd storbönderna hem honom och visade upp sina döttrar. Men Oscar förstod var vänskapen satt och gick sin egen väg, lärde sig gå med protesen och satte in pengarna på banken och blev delägare i några fraktskutor.

– När du blir större Rix, ska vi segla ihop, hade han lovat. Men så kom bolsjevikerna och tog banken och skutorna och sökte efter Oscar i stugorna. Helt plötsligt hade hans lilla bankkapital gjort honom till kapitalist, en fiende till det Nya Samhället som bolsjevikerna skulle skapa och han höll sig gömd djupt inne i skogen, bodde under en gran med en laddad pistol i fickan tills de tyska soldaterna marscherade in och jagade bolsjevikerna på flykten.

Befriarna, hade alla trott, och man sov också lugnt om nätterna till en början. Men befrielsen och självstyret uteblev. Oscar fick varken skutor eller pengar tillbaka och istället för den ryska flaggan vajade nu den tyska som en påminnelse om att Estland var en del av det tyska Ostland. När den militära förvaltningen övertogs av den civila märktes en annan inställning hos erövrarna; den tyske ledarens inställning som inte tillät något folk att ha samma rättigheter som det tyska. Och nu gick ryktena om att den oövervinnerliga tyska armén var svårt sårad och behövde mer folk.

– När de till och med vill ha en enbent soldat, då är slaget förlorat, menade Oscar. Att de mobiliserar Ferdinand förstår ja, men mig?

Men nu hade varken Oscar eller Ferdinand några planer på att låta sig mobiliseras. När de fick reda på att de var önskade hos den tyske kommendanten förstod de vad han ville. De gav sig av hemifrån och bodde på nätterna i en övergiven bastu. I Spithamn hade de kommit över en båt och en mörk natt hade de med häst och vagn kört ner den till skogarna omkring Roslep.

Rix fortsatte längs strandkanten långt förbi det ställe där han hade tänkt att vika av in i skogen. Han ställde sig i lä av en vinpinad fura och väntade. Om någon följde efter honom tänkte han fortsätta ända till Spithamn om så behövdes.

Han stod tyst och lyssnade. Det enda som hördes var vindens sus i träden och ett svagt knakande i iskanten. Kanske isen höll på att gå upp. Då blev det lättare att sjösätta båten.

Han stod stilla bakom trädet tills han var säker på att ingen följde efter honom. Man kunde aldrig veta vem som var angivare.

– Angivare, hade mor Miralda sagt, tror att de ska få nya vänner genom att ange sina gamla, men alla som kommer i beröring med en angivare föraktar honom. En människa som söker en vän men aldrig kan få någon är världens mest ensamma människa.

Rix huttrade till och han kände att det var kallt i luften. Han hade gått fort och svettades. Det kylde efter ryggen och han skyndade in i skogen, fortfarande noga med att inte sätta fötterna i någon snöfläck. Han stannade igen i skydd av en gran och lyssnade. Han spejade bakom sig innan han satte kurs mot dalsänkan där båten fanns. Den hemliga sänkan med den stora granen och de manshöga flyttblocken.

När han kom uppför stigningen hörde han plötsligt en hög röst. Där på andra sidan sänkan, bakom en stor sten såg han Oscar som vinkade åt honom med en snabb handrörelse. Rix vinkade tillbaka och skulle just ropa en hälsning när han tittade ner mot granen där båten låg och såg två män i vapenrockar och stålhjälmar som stod med gevären lyftade mot Ferdinand.

Soldater! Båten var upptäckt!

Rix stod som förlamad och stirrade på gevären och soldaterna. Ferdinand stod med händerna uppe över huvudet. I högerhanden hade han fortfarande nithammaren. De måste precis ha blivit upptäckta. Men vad gjorde Oscar bakom stenen? Hade de inte sett honom?

En av soldaterna, den störste av de två, vände sig plötsligt om och fick syn på Rix där han stod som förstenad. Soldaten reagerade blixtsnabbt, kröp ihop och riktade geväret mot Rix.

– Hände hoch! Kommen Sie hier! fortsatte han, när han såg att Rix var obeväpnad, och viftade med geväret.

Rix lät blicken vandra mellan skjutvapnen som pekade på honom och Ferdinand. Gevärspiporna stack brutalt hål på drömmen om ett nytt liv. Där hoppet och framtidstron hade grott fanns nu bara ett isande gap.

– Kommt hier! skrek soldaten.

Han rörde sig sakta i riktning mot Rix. Om soldaten kom närmare och började gå uppför kullen skulle han snart upptäcka Oscar bakom stenen.

Oscar var medveten om faran. Han hade lagt sig ned och hasade sakta bakåt på armbågarna.

Rix flämtade i hastiga andedrag. Han bestämde inte längre över sin kropp. Armarna hängde som åror i sina klykor, tunga och viljelösa. Uniformsrocken tyngde som om den just var upptagen ur en byk, drypande våt, en tyngd som fortplantade sig genom kroppen och fick benen att nästan ge vika i knäleden. Han kunde varken röra sig framåt eller bakåt. Men nu började visst ena benet att fungera. Sakta drog han det bakåt och så kom det andra tvekande efter.

Halt! skrek den långe soldaten och tog ett par kliv framåt när han såg att Rix rörde sig.

Det hårda ropet fick den andre soldaten att vända sig om. I detsamma träffades han av ett våldsamt slag över hjälmen av Ferdinands nithammare. Ett slag stål mot stål som ekade i skogen. Soldaten vek sig framåt. Ferdinand nappade blixtsnabbt åt sig geväret och hoppade ner bakom båten. Den långe soldaten snurrade runt och fann sig själv stå inför en gevärsmynning. De två gevärspiporna stirrade enögt på varandra. Ferdinand backade sakta upp mot skogen, hela tiden med det erövrade vapnet riktat mot den långe soldaten. Rix drog försiktigt ena foten bakåt men soldaten nedanför honom reagerade inte. Han var helt koncentrerad på Ferdinand som nu hade kommit en bit upp i skogen på andra sidan dalsänkan. Vid båten stönade den andre soldaten. Han satte sig mödosamt upp på huk med hjälmen framför sig och handen på huvudet.

Rix tog ännu ett steg bakåt och kroppen som för en stund sedan varit helt förlamad började pulsera av liv, varje muskel svällde och det hettade i lår och vader.

Nu!

Han vände sig om och kastade sig hukande utför sluttningen, ut ur synhåll. Som ett skrämt djur flydde han genom sly och ungskog med högerarmen framför ansiktet, en vettskrämd flykt där hela hans varelse var inställd på att överleva.

– Haren! Jag måste göra som haren! for det genom hans hjärna när han spårade genom en snöig glänta… hoppa åt sidan…dölja mina spår…därborta…barmark mellan snön…därborta vid den stora tallen.

Rix satte foten i snön och hoppade högt upp i luften för att nå fram till fläckarna med barmark. Han landade på högerbenet i fjolårsgräs och utnyttjade farten till ett nytt språng åt sidan.

Då small skottet, Rix snurrade runt i luften och föll med ansiktet i en gran. Det brände av smärta i bröstet. Han stönade efter luft.

– Nu dör jag, tänkte han, ensam här i skogen under en gran dör jag. Allt levande skulle försvinna, rinna snurra bort som en virvel i en mjölktratt och han skulle bli ensam kvar i ett oändligt ingenting. Ett tungt vemod fyllde hans värkande bröst och han slöt ögonen. Han såg sin mors gestalt komma emot honom. Hon öppnade munnen och hennes röst tonade fram.

"…när man dör Rix, reser man sig upp och ser kroppen ligga kvar… allt är som förut, fast oändligt mycket lättare och ljusare…"

När han öppnade ögonen var hans mor inte där.

Han andades i korta stötar och smärtan i bröstet var inte lika intensiv. Vore det inte för grankvisten i ansiktet hade han varit övertygad om att han redan var död. Han trevade över bröstet och märkte att han höll något i handen. En stor trädgren, tjock som ett yxskaft, lång som ett vedträ.

Varför höll han den i handen?

Han släppte grenen och reste sig försiktigt upp på ena armbågen, vek undan kvisten som hängde ner i ansiktet och kände med handen över bröstet igen. Det var ömt på ett ställe men det verkade inte finnas något sår. Han tittade på fingrarna och kunde