Gubbligan på djupt vatten

By Sten Lindqvist

"Den här boken är en nästan oberoende fortsättning av första 'Gubbligan'. Ni som inte läst första boken har gått miste om åtskilligt. Och jag tänker inte upprepa mycket av den."Efter ett dödligt spiondrama hade man kunnat tro att Stefan, Christian och Thomas skulle lämna livet som ödehusplundrare bakom sig. Men när man en gång fått känna adrenalinets tjusning, visar det sig bli svårt att vara nöjd med det gamla vanliga pensionärslivet. Gubbligan bestämmer sig istället för att ge sig ut på en ny stöldturné – och det dröjer inte länge innan nya skruvade situationer uppstår. En simpel bytesaffär blir betydligt mer lukrativ än någon hade kunnat ana, och mitt under brinnande pandemi har gubbarna plötsligt blivit både sprit- och tobakssmugglare. Men kan de verkligen lita på sina så kallade affärspartners? Kanske har de återigen gett sig ut på alldeles för djupt vatten. Och den här gången, är det bokstavligen ... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 31, 2022
• ISBN: 9788728120606

Book preview

Sten Lindqvist

Gubbligan på djupt vatten

SAGA Egmont

Gubbligan på djupt vatten

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2022 Sten Lindqvist och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728120606

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

År 1902

Kapitel 1

Kaptenen av tredje graden, Vladimir Rikovsky, styrde sin fullastade ångbåt, SS Volga, med van hand. Vladimir var av den gamla stammen. Svartskäggig men fortfarande med ännu bara några få gråa inslag. Efter trettio år i kaptensstolen hade han byggt upp en rejäl kroppshydda. Erfarenhetens lugn avspeglades i hans mörka men numera något kisande öga.

Det här var nittonde gången han gick med full last mot hamnen i Riga. Resan tog vanligtvis fyra dygn beroende på vindarna. Det kunde bli tre med lite tur men i värsta fall sex eller sju. Bara vid två tillfällen hade han blivit tvungen att söka nödhamn. Då hade de nordvästliga vindarna nått nästan orkanstyrka.

I Petrograd, (nuvarande Sankt Petersburg), hade han lämnat sin ynkliga enrummare där hans fru och två barn tycktes ta mer plats för var gång han kom hem. Det var inget hem han längtade till. I betongkolossen bodde fler än åttahundra arbetarfamiljer. Enda lyxen var rinnande kallvatten och en minimal diskho. På bakgården fanns det gemensamma avträdet. Ett ruckel med glesa väggar och plats för tjugo besökare. Det användes dessutom för tömning av slaskhinkar med varierande innehåll vilket lockade fyrfota besökare i hundratal. Utan framgång hade hyresgästerna skaffat ett antal katter för att råda bot på problemet, men de hade varit chanslösa. De dryga halvmeterlånga råttorna gillade kattmat.

Kapten Vladimir Rykovsky såg fram emot att få lossa sina tjugotusen ton vete, men ännu mer längtade han efter en av sina många älskarinnor. Det skulle ta två dagar att lossa lasten så han hade gott om tid. Han gick med lätta och snabba steg mot hennes lilla lägenhet. Namnet ovanför ringklockan var knappt läsbart men ändå tilltalande, Myket Willyalova. Sista plinget hade knappt tonat ut innan dörren öppnades. Han hade som vanligt med sig en present, den här gången något så ovanligt som en chokladkaka. Oftast bestod hans presenter av någon kilospåse av de spannmål han tagit ur frakten. I sällsynta fall någon av de konservburkar rederiet tillhandahållit.

Myket blev överväldigad och kastade sig mot honom, med alla sina etthundrafyrtio kilo, tacksamt dämpades anfallet av hennes enorma byst. För bara två dagar sedan hade hon flätat sitt långa svarta hår. Hon visste att han ville ha henne så. Något att hålla i när han red. Den natten provade han igen, men inte ens två av hans stora händer kunde famna det ena av hennes enorma behag. Hans övriga tillgångar var ändå tillräckliga för att tillfredsställa henne.

Ett dygn senare var hans last lossad och med sorg och saknad lade han ut och vände åter mot Petrograd. Enda trösten var att det bara var två månader till nästa skeppning.

De gick utan last på hemvägen och ångbåten gjorde goda sju knop och var lättmanövrerad. Inte långt från Ålands kust höjde kaptenen sin kikare. En tremastad segelbåt, tydligen ganska lyxig, såg ut att vara i sjönöd. Seglen doppade sig oavbrutet i vågorna utan att vilja resa sig. Kapten Vladimir tog genast kurs mot haveristen. Det var en av sjöfartens oskrivna lagar. När han närmade sig såg han fyra personer som klamrade sig fast vid relingen. Han skulle gå så nära som möjligt utan att skada den redan dödsdömda segelbåten. Bara något hundratal meter från haveristen såg han den lyxiga båten resa fören lite innan den gick till botten. Kapten Vladimir gav genast order till maskinisten via maskintelegrafen: Full fart. När de närmade sig kunde han urskilja fyra personer som kämpade förtvivlat i det kalla vattnet. Han gav order om halv fart och strax därpå: Stopp i maskin. Hela besättningen stod nu redo vid relingen med rep och livbojar. Det blev en kamp på liv och död i det kalla vattnet. Två av dem lyckades få tag i varsin livboj medan de andra fumlade valhänt efter de dinglande repöglorna.

En yngling i besättningen, Dimitri, ännu inte fyllda sexton, slet av sig sin vindtygsjacka. Han kastade sig överbord innan Kapten Vladimir hann protestera. Dimitri lyckades lägga en repögla runt en av männens överkropp och han halades snabbt ombord av starka armar. När Dimitri såg sig om var det bara två personer kvar i vattnet. De hängde nästan livlösa vid sina livbojar men han gav inte upp trots att det kalla vattnet nästan förlamat honom.