Kolonisterna

By Vivian Stuart

Den tredje boken i den spännande och dramatiska berättelsen om Australiens kolonisation - ett land av blod, passion och drömmar.

Till Australien skickar England straffångar, men bland dem finns strävsamma män och kvinnor som gärna vill skapa sig en ny tillvaro. Och det finns fria män och kvinnor med samma önskan. Men det blir en bitter kamp för tillvaron.

Och Jenny Taggart, ung, stark, och envis, ger inte upp …

• Language: Svenska
• Publisher: Skinnbok
• Release date: Jun 24, 2022
• ISBN: 9789979642763

Book preview

Kolonisterna: Pionjärerna 3

Kolonisterna

Vivian Stuart

Kolonisterna – Pionjärerna 3

Originalets titel: The Settlers 1

Copyright © Vivian Stuart, 1980

Copyright © Jentas ehf. 2021

ISBN 978-9979-64-276-3

Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande genom tryckning, kopiering, bandinspelning, elektronisk lagring och spridning etc.

Prolog

Kapten Edward Edwards, befälhavare på Hans Majestäts tjugofyra-kanoners fregatt Pandora, fullbordade noteringen i sin loggbok. Medan han väntade på att bläcket skulle torka läste han igenom det han hade skrivit igen och en vresig rynka bildades mellan de röda, buskiga ögonbrynen.

Under dagens datum — söndagen den 28 augusti 1791 — hade han skrivit:

Passerat otaliga öar och rev. New Hollands kust. Vid tolvtiden på dagen siktades vad jag förmodar var Cape York på latitud 11° 18’ S, longitud 144° 20’ O. En båt sändes ut för att söka efter den öppning i korallrevet, som enligt markeringen på mr Cooks sjökort leder genom Endeavour-sundet och in i Carpentarie-bukten.

Sedan detta lokaliserats och jag hade lodat, ändrade jag kurs i avsikt att ankra utanför infarten till sundet under de mörka timmarna och segla genom det, för att runda New Hollands norra kust i gryningen.

Revet — som kallats Labyrinten eller Stora Barriärrevet av mr Cook — löper längs större delen av östra kusten. Eftersom det är vidsträckt och större delen ännu inte kartlagd, är navigeringen mycket vansklig. Mr Bligh korrigerade Cape Yorks position till 141° 15’ O, men enligt min mening slår hans bedömning, som gjordes i öppen båt, fel på 3° 05’.

Rynkan mellan kapten Edwards ögonbryn djupnade. William Bligh hade blivit en firad hjälte i England genom sin historiska seglats från Tofua på Vänskapsöarna till Timor i Holländska Ostindien i en tjugotrefots barkass tillsammans med överlevande från myteriet på Bounty. Varje antydan till kritik mot honom skulle kunna bli missförstådd, när Edwards loggbok överlämnades till deras högheter sjölorderna på amiralitetet för granskning. Han suckade, tog sin gåspenna och strök över den sista meningen, medan han än en gång undrade, vad det var för brist i disciplin eller vaksamhet från Blighs sida, som hade gjort det möjligt för hans förste löjtnant, Fletcher Christian, att tillsammans med mer än halva besättningen, göra myteri mot honom och ta ifrån honom kommandot.

Pandoras kapten lyssnade ett ögonblick till de lugnande ljud från däcket ovanför, som försäkrade honom om att allt var i sin ordning, sedan började han bläddra igenom de tidigare noteringarna i sin med pedantisk noggranhet förda loggbok. Myteriet på Bounty hade ägt rum den 28 april 1789. Bligh hade kommit till Timor den 14 juni med arton lojala besättningsmän och till England den 14 mars följande år. Hans rapport om övertagandet av fartyget och de lidanden han vållats därefter hade inte bara väckt amiralitetets utan hela nationens vrede — vilket var skälet till att Edwards var där han var, tänkte han bittert.

Sedan William Bligh hade fritagits från allt ansvar vid en formell rättegång i slutet av oktober och befordrats, hade han krävt att ett brittiskt örlogsfartyg skulle skickas ut för att gripa myteristerna och uppdraget hade getts till Pandora. Edwards hade avseglat från Portsmouth den 7 november med Otaheite som destination. Skulle han inte hitta Bounty eller några ur hennes besättning där, skulle han söka bland Sällskapsöarna och Vänskapsöarna och ta med sig hem så många myterister han kunde hitta.

Han hade gripit fjorton av dem — varav två var kadetter — i Otaheite. Kapten Edwards bläddrade otåligt genom loggbokens sidor efter noteringen. Han hittade den och läste långsamt högt:

— Matavai Bay, onsdagen den 23 mars 1791 ... Bountys rustmästare, Joseph Colman, försökte komma ombord innan vi hade ankrat. Sedan vi hade gjort det följdes han av George Stewart och Peter Heywood, före detta kadetter ombord på Bounty, innan någon båt hade sänts i land ...

Hans mun hårdnade när han tänkte på det första mötet. De hade stått där framför honom med halvnakna kroppar och tatueringar, mer lika vildar än engelska sjömän, och påstått att de inte hade haft någon del i myteriet. I synnerhet unge Heywood hade gått in för att spela oskyldig och hävdat att han kunde bevisa att han var det. Han hade haft fräckheten att begära att få träffa sin förre skeppskamrat från Bounty, Thomas Hayward — numera tredje löjtnant på Pandora — men Hayward behandlade honom med det förakt han till fullo förtjänade.

Kapten Edwards drog en hand genom sitt glesnande röda hår och suckade, när han erinrade sig scenen.

Sedan han under sin egen första tid som fartygschef hade fått lov att slå ner ett myteriförsök, hade han ingen sympati för myterister och han hade gett order om att de tre skurkarna från Bounty skulle slås i järn och föras ner under däck. Senare hade resten av den gemena besättningen överlämnat sig själva, alla utom fyra — Ellison, Muspratt, Millward och Burkitt. Dessa hade gripits först sedan de hade jagats med Pandoras pinass och barkass. De hade försökt komma undan i en liten skonert, som de hade byggt själva, men de hade tvingats överge sin slarvigt konstruerade farkost vid Paparre på öns bortre sida och överlämnat sig till en landstigningspatrull under ledning av hans förste löjtnant.

Kapten Edwards bläddrade tillbaka några sidor igen, för att friska upp sitt minne, den här gången beträffande sina egna order. Ja, där stod det i svart på vitt, den notering han hade kopierat från amiralitetets officiella instruktioner.

Efter gripandet åligger det er att hålla myteristerna så väl fängslade att varje flyktförsök omöjliggörs, men utan att riskera deras liv, eftersom de skall föras hem för att stå till svars för sina brott.

Straffet för män, som gjort sig skyldiga till myteri i flottans tjänst, var döden. De skulle hängas i rånocken inom fullt synhåll för hela flottan, för att tjäna som avskräckande exempel för var och en, som skulle kunna känna sig frestad att revoltera mot flottans disciplin. Han hade följt ordern till punkt och pricka, tänkte Pandoras kapten med bister belåtenhet.

Edwards hade låtit bygga ett rundhus på akterdäck, elva fot i diameter och dit man bara kunde ta sig in och ut genom en lucka i taket på ungefär arton tum i kvadrat. Fångarna, som hölls inlåsta där, var fjättrade vid grova träbalkar med fotjärn.‘ Enligt skeppsläkaren, George Hamilton, var det fartygets hälsosammaste ställe.

Ingen gjorde något flyktförsök, men eftersom risken för det ständigt fanns, hade kaptenen hållit de fjorton myteristerna instängda i deras träfangelse — allt enligt de order han fått — medan han fortsatte att söka efter Bounty. Ett sökande som visade sig gagnlöst. Kapten Edwards suckade av irritation. Det verkade som om Fletcher Christian och hans piratbesättning hade trollat bort Bounty till någon avlägsen, okänd del av Stilla Havet och fångarna hade från första stund — om de nu ljög eller inte — hävdat, att de inte hade någon som helst aning om hennes destination.

De talade fritt om vad Christian hade gjort omedelbart efter det att han hade låtit kapten Bligh och hans folk driva till havs. De hade berättat om Christians fruktlösa försök att slå sig ner först på ön Tubuai och sedan på Tongatapu bland Vänskapsöarna. Båda försöken hade misslyckats på grund av de infödda öbornas fientlighet. Det hade fått till följd att osämja hade utbrutit bland dem, vilket i sin tur hade lett till att de män han hade gripit, hade beslutat att återvända till Otaheite, i avsikt att, som de envist hävdade, invänta ett av brittiska flottans fartyg.

— Det var hela tiden vår mening att överlämna oss själva, sir, hade unge Stewart upprepat gång på gång. Vi är inga myterister, sir. Vi hölls kvar ombord på Bounty eftersom det inte fanns plats åt oss alla i kapten Blighs slup.

Kapten Edwards svor mellan tänderna när han läste om de raderna, som var ordagrant återgivna. Den fördömda kanaljen! Han och Heywood var officerare och vad de än påstod, hade de båda två vanhedrat den uniform, de en gång hade fått privilegiet att bära. De hade inte gjort något försök att återerövra Bounty från Christian! I stället hade de låtit sig sättas i land på Otaheite och där hade de levt som infödingar i nästan två år — i illegitima förhållanden med infödda kvinnor. De flesta av dem hade till och med blivit fader!

Från däcket ovanför sig hörde han ett rop från ldohyvaren. Han uppfattade inte mannens ord, men han hörde en underton av förskräckelse i hans röst och stelnade instinktivt till. Sedan hördes masttoppsutkiken rapportera till däcket, gällt och skärande i den plötsliga tystnaden.

— Brottsjöar stick i stäv, sir!

Pandoras kapten tog mössan och småsprang ut till lejdaren utanför sin hytt. Andra löjtnant Corner hade vakten och han handlade med berömvärd snabbhet. Han hojtade till styrmannen att lägga om rodret och hejda henne med hjälp av fockmärsseglet. Det var för sent. Innan de förskräckta männen i vakten hann fullborda manövern stötte fartyget emot det förrädiska korallrevet med en våldsam krängning och blev liggande, som i ett skruvstäd. När kapten Edwards kom upp på däcket bekräftade lodhyvlarens rop hans värsta farhågor.

— Tredje märket, sir — och det blir grundare! Ett ögonblick senare: Två och ett kvarts, knappt, sir!

Edwards visste att hon stod på grund, men det fanns en chans att han skulle kunna få henne av det. Om det bara var bogen som låg på grundet skulle hon kunna bryta sig loss, fast himlen visste vilka skador som redan hade åstadkommits på skrovet och den kopparplåt, som omgav det.

— Mr Corner, kalla ner vakten, beordrade han medan flera män bemannade brass och skotar som svar på hans order. — Mr Saville, ta med er timmermannen ner och rapportera om hon tar in vatten.

Det skift som inte var i tjänst dök upp med förste löjtnant Larkin i spetsen, tätt följd av Hayward, båda två i skjortärmarna och uppenbarligen just väckta av pipan.

Larkin kämpade för att komma i uniformsrocken medan han sa:

— Vinden mojnar, sir. Ska jag ...?

Edwards lät honom inte avsluta meningen. Trots brassade märssegel hade Pandora inte rubbats en fot och nu hade hon kraftig slagsida åt babord och måste befrias från övre riggen, om hon inte skulle kapsejsa. Löjtnant Saville kom skyndande till honom för att rapportera, att timmermannen hade hittat fyra fot vatten i lastrummet. Det fick Edwards att bestämma sig.

— Övre riggens master och rår ner, mr Larkin, beordrade han bryskt. Och jag vill ha slupen och pinassen i sjön. Vi ankrar och försöker varpa henne loss. Mr Hayward, ta befälet över båtarna och rigga en transportlina till varpankaret. Kvickt! Vi har ingen tid att förlora.

Kapten Edwards sneglade spänt akterut. Ljuset avtog hastigt. Om bara några minuter skulle det vara mörkt. Han höjde taltratten till munnen och röt en order till löjtnanten att skicka allt disponibelt manskap till pumparna.

Märsgastarna svärmade upp i riggen. Ingen behövde någon uppmaning att handla kvickt, för alla var medvetna om den fara som hotade fartyget och deras liv. I de här ödsliga, sällan trafikerade vattnen fanns inte stort hopp om hjälp från förbipasserande fartyg. När toppmasterna och babords kanoner vräkts överbord blev slagsidan mindre, men timmermannens nästa rapport, även den framförd av löjtnant Saville, släckte kaptenens gryende hopp.

— Hon har tagit in arton tum de senaste fem minuterna, sir, och vattnet stiger snabbt. Mer än sex fot av botten har slitits bort på babords sida och ... Han avbröts av ett hårt, skärande ljud och skeppet krängde så vilt, att han var nära att förlora fotfästet. Sir, jag ber om ursäkt ...

Kaptenen lyssnade inte. Han svor lågt. Han upptäckte att vågorna drev henne högre upp på revet. Vinden hade mojnat just när han som bäst behövde den. Den hade slagit om och börjat tillta och vågornas tryck ökade mot fregattens exponerade akter. Han skickade ner Saville med order att sätta varje man, som kunde avvaras, att hjälpa timmermannen med reparationsarbetet och gick för att rådgöra med sin förste löjtnant om vad som mera kunde göras för att rädda skeppet.

Larkins ton var försiktig, när han sa:

— Sir, fångarna ...

— Vad är det med fångarna, mr Larkin?

— De är rädda, sir. Tre eller fyra av dem har tagit sej ur järnen och de vädjar om att bli befriade för att — att få sin chans tillsammans med oss andra. Alla har erbjudit sej att arbeta vid pumparna om ni är vänlig och befriar dem, sir.

— Befriar dem? utropade kapten Edwards häftigt. Nej, vid Gud om jag det gör! All den bittra vanmakt han kände vid tanken på att förlora skeppet vällde upp som galla i hans strupe. Utan de där fördömda fähundarna från Bounty skulle han aldrig ha hamnat i den här situationen. Åt helvete med dem, de var banditer och för dem var döden en passande belöning ... här eller i England, för honom saknade det betydelse var de mötte sitt öde. Dessutom — han stelnade till när tanken plötsligt slog honom — om han försatte dem på fri fot nu, skulle de kunna stjäla en av båtarna och fly och lämna hans egna män utan medel att rädda sina liv, om fartyget skulle förlisa.

Kaptenen höjde rösten och ropade efter skeppsväbeln. När mannen kom sa han kallt:

— Jag har blivit informerad om att några av fångarna har brutit sej ur sina bojor. Se till att alla är ordentligt fängslade. Vakterna har order att skjuta den som försöker ta sej ur rundhuset. Är det uppfattat? Underrätta dem om det.

— Ja, sir, svarade väbeln. Han var en garvad sjöman, van vid disciplin, eftersom det var hans plikt att se till att den upprätthölls. Ändå kunde han inte dölja hur chockerad han blev över den obarmhärtiga order han hade fått. Han dristade sig att protestera, men kapten Edwards viftade ursinnigt till honom att vara tyst.

— Gör som ni blivit beorderad, väbel. Jag kommer att låta er stå till svars om ...

Löjtnant Larkin insköt hastigt:

— Sir, förpumpen har klappat ihop, sir. Och jag har inga män som kan avlösa de andra. Om fångarna kunde hjälpa till skulle det vara av stor betydelse, sir.

Kaptenen begrundade förslaget, men innan han hann svara kände han däcket vicka våldsamt under sina fötter. Fartyget riste från för till akter och braket från krossat timmer ringde i hans öron ... Vinden och tidvattnet hade piskat henne över revet. Hon la sig ner igen och började långsamt sjunka i djupare vatten.

— Kasta loss lilla bogankaret, mr Larkin! befallde Edwards grötigt. — Mr Corner — mät vattendjupet. — Anropa mr Hayward i slupen och säg till honom att ro runt till babords bog. Han gav sina instruktioner med något som liknade lugn, men med sjunkande mod. Det kom inte som någon överraskning för honom när Hayward rapporterade att bogen var intryckt under vattenlinjen och att vattendjupet var femton famnar. Skeppet låg kvar med två ankaren ute, men när Saville kom springande och flåsande meddelade, att vattnet i lastrummet var åtta fot högt, då visste Edwards att han inte kunde göra mycket mer för att försöka rädda henne. Flera kanoner kastades överbord och vattnet fortsatte ändå att stiga med farfarande hastighet. Männen vid pumparna föll ihop av utmattning. Kapten Edwards skickade motvilligt bud efter skeppsväbeln igen.

— Ni kan befria Colman, Mclntosh och Norman och sätta dem i arbete vid pumparna, befallde han hest. Är alla fängslade i järn?

Väbeln nickade, blek och spänd.

— Ja, sir.

— Och det ska de förbli. Officerarna får inte befrias, fattar ni?

— Sir, de vädjar till er om barmhärtighet, sa väbeln. När Hodges och jag låste järnen om dem, som ni gav order om innan hon gick över revet, sir, bönföll de oss om att vädja till er. Kadett Heywood är bara en pojke, sir, Ellison med. Och Byrne, spelmannen, är nästan blind och dessutom efterbliven ...

Edwards avbröt honom. Hans ansiktsuttryck i det svaga ljuset fick skeppsväbel Jamieson att rysa och ofrivilligt ta ett steg bakåt.

— Verkställ er order, Jamieson, om ni inte vill att jag ska degradera er. Kaptenens röst var som ett piskrapp. Än har vi inte förlorat skeppet.

— Aj, aj, sir, svarade skeppsväbeln tonlöst. Han tillkallade sin närmaste man, Hodges, och de klättrade tillsammans upp på rundhusets tak. Den marinsoldat, som stod på post vid luckan, tog emot dem med oförställd lättnad.

— Ni kommer för att släppa ut de arma satarna, antar jag. Det var då på tiden.

Jamieson skakade på huvudet.

— Bara tre. Resten ska stanna här. Kaptens order.

Vakten stirrade chockerat på honom.

— Men hon kommer att sjunka när som helst! Jag hörde förste löjtnanten ge order om att två av båtarna skulla firas för tio minuter sen. Han rös. Jag önskar jag hade varit i en av dem.

— Kaptenen anser inte att hon är förlorad än, pojk, svarade Jamieson buttert.

Hodges hade öppnat luckan och de ålade sig ner i rundhuset i tur och ordning. Stanken där inne var obeskrivlig. De fjorton fångarna hade hållits kedjade där till händer och fötter utan möjlighet till motion, ända sedan fartyget lämnade Matavai Bay och under hela den fyra månader långa jakten efter Bounty.

De satt halvnakna på huk på trägolvet, smutsiga och fulla med ohyra och med fastkedjade vrister och handleder. De hinkar de använde för sina nödvändiga kroppsbehov tömdes en gång i veckan, det var allt. Några hinkar havsvatten, som då och då slängdes ner till dem, var den enda eftergiften för deras hygien, som kapten Edwards tillät.

De stackars svinen var svaga som nyfödda kattungar, tänkte väbeln medlidsamt. Om fartyget sjönk skulle de inte ha stor chans att simma i säkerhet ens om kaptenen veknade och gav order om att de skulle befrias från kedjorna. Närmaste kobbe låg ungefär sex kilometer bort. Han nickade mot Hodges, som började slå av Joseph Colmans fotjärn.

— Tänker ni släppa ut oss, mr Jamieson? frågade kadett Stewart med låg, behärskad röst. Han var en mörkhårig tjugotreåring med smärt kroppsbyggnad och en stor, mångfärgad stjärna tatuerad på bröstet.

Jamieson kunde inte förmå sig att möta hans blick medan han skakade på huvudet och svarade barskt:

— Bara Colman, Mclntosh och Norman — de ska hjälpa till vid pumparna. Det är de order jag har fått.

— Men, för guds skull, hon går ju under! Är det meningen att vi ska drunkna som råttor i en fälla?

— Och hur blir det med stackars Byrne? fortsatte kadett Heyman bittert. Spelmannen satt hopkurad bredvid honom. De tomma, blinda ögonen rörde sig hit och dit, som om han sökte i sitt eget mörker efter en förklaring till det som hände omkring honom. Heywood tog hans hand i ett försök att trösta. Ni vet att han knappast ser någonting, mr Jamieson — ni kan väl ge honom en chans? Vad kaptenen än säger. Byrnes är ingen myterist.

Hodges hade befriat Norman, andre timmermannen, och nu föste han de tre män, som hade beordrats till pumparna, upp genom den smala öppningen. Jamieson suckade. Han var medveten om sin plikt och han var också bara alltför medveten om vad varje försumlighet skulle kunna kosta honom. Kapten Edwards var en kallblodig formalist och på ett brittiskt skepp var kaptenens ord lag. Hans order måste lydas, hur omänskliga de än var. I annat fall var straffet prygel eller ändå värre. Men när skeppsväbeln studerade de båda ansikten, som var vända upp mot honom i det svaga ljuset från lyktan han bar, tog medlidandet överhanden över disciplinen. Heywood var inte arton år, en pojke med oskuldsfull skäggstubb på kinderna, blå ögon och hela livet framfor sig. Och Byrne ... den kraken hade inte ens en aning om vad det var för tid på dygnet. Jamieson böjde sig ner och stack nyckeln i låset på Byrnes handledsbojor, medveten om att mannen var så mager att han inte skulle ha något problem med att befria sina beniga vrister från fotjärnen.

— Jag kan inte släppa ut er, mr Heywood, sa han. Kaptenen sa uttryckligen ifrån att inga officerare fick befrias. Det var hans order.

— Vi då? frågade Thomas Burkitt hest. Han svor högljutt och vilt, medan det koppärriga ansiktet drogs ihop i en ursinnig grimas. Mr Jamieson, för himlens skull, ni kan väl komma tillbaka och släppa loss oss om hon sjunker? Vi har rätt att bli ställda inför domstol. Kapten Edwards kan inte döma oss. Han ...

Den långe underofficeren böjde huvudet.

— Jag ska komma tillbaka, mr Stewart, lovade han. Jag tänker inte låta er drunkna. Han låtsades inte om Burkitts protester utan hävde sig upp genom öppningen och smällde igen gallerluckan efter sig.

När de blivit ensamma i det stinkande mörkret, började William Muspratt, som från första början hade varit inblandad i myteriet på Bounty, att gråta.

— Vi skulle ha följt med mr Christian och de andra. Vi skulle ha stannat på Bounty. Kapten Bligh var illa nog, det ska gudarna veta, och vi trodde alla att han höll på att mista förståndet, som han piskade oss och svälte oss. Men den här Edwards, fan ta hans själ, han är ett odjur! Har han inga känslor alls?

— Det verkar inte så, sa Stewart torrt. Han var behärskad och märkligt lugn och hans stoiska attityd ingjöt mod i unge Peter Heywood.

— George, tror du att Jamieson håller sitt löfte? frågade Heywood med rösten sänkt till en viskning.

George Stewart svarade med övertygelse:

— Jamieson är en hedersman. Om fartyget är i allvarlig fara kommer han att släppa ut oss, om han kan. Och än kan de kanske rädda henne. Du hörde vad han sa till vakten.

— Men vakten sa ju att de har satt båtarna i sjön. I så fall ...

— Edwards vidtar bara försiktighetsåtgärder. Han har inte gett order om att de ska lastas med proviant, eller hur? Det skulle vi ha hört, i så fall. Stewart kämpade med sina fotjärn. Gud, Hodges gjorde verkligen ett rejält jobb när han satte tillbaka de här. Hur är dina, Peter?

— Det är likadant med mina, svarade Heywood vemodigt. Han knackade Byrnes på knäet med en av sina fjättrade händer. — Michael, försök att få loss dina ben och sedan prövar du om du inte kan dra loss bommen åt oss andra. Skynda dej, gosse.

— Vi borde be, mr Heywood, invände den blinde.

— Vi ber mycket bättre om vi kommer ur de här fördömda järnen! sa Burkitt. Sno på, din lilla ynkrygg — det finns ingen annan än du som kan göra det.

— Tom, jag måste be Gud om förlåtelse, svarade Byrne urskuldande. Hans dimmiga ögon sökte efter Muspratt. — Will, jag ska be både för dej och för mej.

Will Muspratt svor åt honom.

— Mr Heywood, säg till honom att göra som Tom säger. Han lyssnar på er.

Hillbrant, tysken, sa på sin brutna engelska:

— Det är ingen idé, Will, inte förrän han är klar med sina böner. Och han har rätt ... vi borde be allesammans, för det verkar som om ingen annan än Den Allsmäktige kan hjälpa oss nu. — Mr Stewart, ni är äldste officeren här ... vill ni vara så vänlig och leda oss i bön?

George Stewart gjorde sitt bästa. Han bad först Fader Vår och sedan så mycket han kom ihåg av bönen för sjömän i fara. Allas röster förenade sig med hans, även Burkitts och Muspratts. Sedan fortsatte Byrnes, som fortfarande var angelängen om att försäkra sig om sina synders förlåtelse, med en egen bön, som fortsatte så länge, att John Sumner — en av de ledande myteristerna — som dittills hade förhållit sig buttert tyst, gav den blinde ett brutalt slag över ansiktet med sina järnbeslagna handleder.

— Håll käften, ditt lilla kräk! röt han otåligt. Nu börjar du arbeta så att vi kan komma ur fotjärnen innan det här satans skeppet tar oss med sej ner. Du ...

— John, låt honom vara, avbröt Heywood.

Det auktoritära tonfallet retade Sumner, som stirrade med öppet hat på den före detta kadetten.

— Och ni, mr Heywood, kan hålla käften, för nu är du inte officer längre. Du är en satans myterist, som vi andra.

— Du vet att det där inte är sant, invände Heywood.

— För kapten Edwards är det sant. Han har väl inte behandlat dej annorlunda än han behandlar Burkitt och Muspratt, va? Möjligen behandlar han dej värre än oss.

George Stewart ingrepp trött. Han hade unnat sig att försjunka i en av sina vanliga dagdrömmar under Byrnes långa bön — han hade tänkt tillbaka på de lyckliga, oförglömliga dagarna på Otaheite tillsammans med den infödingsflicka han hade tagit till hustru och gett namnet Peggy, deras lilla dotters födelse, den varma vänskap och lojalitet hennes familj hade gett honom och, framför allt, den angenäma, okomplicerade tillvaron på den plats, som nu, mer än någonsin, föreföll honom närmare paradiset än någonting han tidigare hade upplevt. Och allt det där var förlorat för honom för alltid, precis som Peggy och barnet ... Han kvävde en suck.

Vad tusan spelade det för roll om Pandora gick till botten och tog dem alla med sig? Då skulle det vara över. Över. De skulle åtminstone slippa resten av den långa resan i den här stinkande buren. De skulle inte behöva uthärda den förödmjukande rättegång, som oundvikligen väntade dem i England och den skam den skulle medföra för deras familjer, om de inte kunde bevisa sin oskuld.

— Det räcker nu, Sumner, sa han skarpt. Grabben gör det han tror är bäst. Hans röst mjuknade när han vände sig om för att tala till Byrne. — Nu så, Michael, nu har du fått frid med Gud. Jag är säker på att Han i sin oändliga visdom vet att du verkligen ångrar dej och kommer att behandla dej med nåd och barmhärtighet.