Oroliga tider

By Vivian Stuart

Den nionde boken i den spännande och dramatiska berättelsen om Australiens kolonisation - ett land av blod, passion och drömmar.

Justin Broome, son till två av de mest legendariske fångarna i New South Wales, får verkligen erfara att duglighet och mod inte räcker långt mot fördomar.

Bitterhet och besvikelse blandas med vardagsslit i hans liv, allt medan skeppslaster av olyckliga fångar och hoppfulla fria nybyggare fortsätter att anlända från ett krigstrött England.

• Language: Svenska
• Publisher: Skinnbok
• Release date: Dec 30, 2022
• ISBN: 9789979642824

Book preview

Oroliga tider: Pionjärerna 9

Oroliga tider

Vivian Stuart

Oroliga tider – Pionjärerna 9

Originalets titel: The Adventurers 1

Copyright © Vivian Stuart, 1983

Copyright © Jentas ehf. 2021

ISBN 978-9979-64-282-4

Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande genom tryckning, kopiering, bandinspelning, elektronisk lagring och spridning etc.

Prolog

— Murdoch Henry Maclaine, på grund av er ungdom och juryns rekommendation om en barmhärtig behandling av er omvandlar jag den dödsdom som har fastställts mot er. Den gamle domaren underströk sina ord med en förmanande gest med ett benigt pekfinger. Ni kommer i stället att transporteras till straffkolonin New South Wales för återstoden av ert liv. Och, tillade han med ironisk medkänsla, må Gud vara er nådig!

Murdo Maclaine erinrade sig domarens ord medan han satt i den krängande, övertäckta vagnen som en bland flera kedjade fångar från Winchester. Han mindes scenen med bitterhet.

Han hade visserligen fått behålla livet. Han hade inte blivit toppad, som stackars gamle Sep Todd och Dickie Farmer, hans båda medhjälpare under det olycksaliga försöket att råna postdiligensen till London. Men... Hans mörka ögonbryn möttes i en bister rynka. Vad var det för slags liv han hade dömts till? Några av hans medfångar i fängelset hade talat om för honom att livet i Botany Bay var ett helvete på jorden för alla som skickades dit som fångar.

Det hade naturligtvis varit en helt annan sak för hans mor och Jessica och de båda småbarnen. De hade rest ut med Sjuttiotredje Höglandsregementet och överste Lachlan Macquarie, som hade utnämnts till kolonins guvernör för fem år sedan. Inte annat än han visste var de fortfarande kvar i Sydney, tvingade som de var att leva tillsammans med hans brutala svin till styvfar, fanjunkare Duncan Campbell vid Sjuttiotredje, som han själv hade rymt ifrån.

Murdo hade lekt med tanken på att han förr eller senare skulle följa efter dem dit ut och förena sig med dem, men inte, Gud hjälpe honom, som fånge i kedjor! Den här skammen skulle krossa hans mors hjärta, det var han helt säker på. Hon hade alltid varit en stolt kvinna och han och Jessica hade uppfostrats i enlighet med hennes strikta uppfattning om gudfruktig hederlighet. Hon skulle bli lamslagen av chock om hon fick veta att hennes ende son hade dömts för landsvägsrån.

Murdo rörde rastlöst på sig på den smala träbänken. Hans karriär som laglös tillsammans med Nick Vincents pojkar hade varit lönsam och för sin egen del kunde han inte ångra att han hade gett sig in på den. Nick hade behandlat honom som en vän. Han hade gett honom ett hem och till att börja med anställt honom som sin hästskötare för fem shilling i veckan. Till och med det hade varit bättre än det där eländiga slavarbetet han hade tvingats att ta, när han hade flytt från sin styvfars brutalitet till Glasgows iskalla vintergator som en pojke på knappt femton år.

Han hade tiggt på de där gatorna, han hade arbetat på kreatursmarknaden och som kusk en kortare tid och till sist hade han lejts som allt-i-allo av en gammal ilsken gårdfarihandlare, en zigenare, och i hans sällskap hade han kommit söderut, till Guildford. Och där hade den gamle snåljåpen övergett honom utan att betala honom hans lön och utan att lämna kvar det enda någorlunda anständiga klädesplagg han ägde, hans skinnjacka. Det var när han hade stått där utan en penny på fickan och nära svält, som Nick Vincent, som lät honom ta hand om sin häst utanför ett värdshus, där han stannat för att förfriska sig, hade gripits av medlidande med honom och erbjudit honom arbete.

— Jag behöver en hygglig grabb som kan hantera hästar, hade han sagt och sedan hade han tillagt med ett snävt leende: Men han får inte ställa för många frågor och han måste ha förstånd om att hålla mun. T ror du att du passar in på den beskrivningen?

Murdo hade tackat ja utan ett ögonblicks tvekan och han hade inte ställt frågor och han hade hållit tyst. Även sedan han hade kommit underfund med vad som var hans husbondes yrke hade han fortsatt att arbeta hårt och villigt för honom och ett år senare, när han var sjutton, hade Nick gjort honom till medlem av sitt band.

Det var ett stort och välorganiserat band. I normala fall planerades varje rån med metodisk noggrannhet och genomfördes effektivt. Men den där kvällen då han och Todd och Farmer rånade postdiligensen till London utanför Winchester hade Sepp Todd varit vårdslös. Han hade druckit för mycket och pratat för mycket samma kväll. En person hade hört hans berusade skrävel, vilket hade resulterat i att lagen slutligen hade slagit till mot dem och hans båda medbrottslingar hade slutat sina dagar i bödelns rep.

Medan han själv... Murdo suckade olyckligt. Han satt kedjad som ett vilt djur på väg till Portsmouth eller Southampton och med en sex månaders resa till det okända liggande framfor sig. En viss tröst var förstås att han hade en liten sparad slant undanstoppad i Nicks förvar. Nick hade lovat att den skulle komma att överlämnas till honom innan det transportfartyg han skulle forslas till lossade förtöjningarna eller, om han först blev skickad till ett av fängelseskeppen, vilket ibland hände, att han då skulle få pengarna innan han fördes ombord på transporten.

Han hoppades under ett osäkert ögonblick att Nick skulle hålla sitt löfte, sedan sköt han ifrån sig alla tvivel. Nick Vincent var en man som stod vid sitt ord och han hade alltid varit ärlig mot de män som arbetade för honom. Han hade sett till att deras änkor eller familjer blev omhändertagna om någon av männen blev toppad och han såg alltid till att de fick försvarsadvokater, som verkligen talade för deras sak, om de blev ställda inför rätta eller anhölls som misstänkta.

Vid ett par tillfallen hade han till och med arrangerat fritagningar, en gång från ett fallfärdigt landsortsfängelse och det hade varit mycket lätt. En annan gång, vilket hade varit betydligt farligare, från en domstol, mitt framför näsan på förskräckt kvidande konstaplar, som inte hade bjudit något motstånd.

Murdos humör ljusnade och han flinade. Han hade själv deltagit i den andra fritagningen och det hade gått som smort, eftersom Nick hade planerat och lett det och ingen hade pratat bredvid munnen. När den fete gamle sheriffen stod med en pistol tryckt mot sitt huvud hade han gett order om att fångarna skulle släppas och de hade sedan tagit rättens ordförande som gisslan, för att vara säkra på att inte bli förföljda.

Så kanske... Han sneglade ut genom det lilla gallerförsedda fönstret på andra sidan vagnens smala mittgång och sträckte så mycket på sig som de fotjärn, som höll honom kedjad vid bänken, tillät.

När Nick gjorde ett kort besök hos honom i Winchesterfängelset omedelbart innan Todd och Farmer hade sänts till galgen, hade han antytt att han kanske skulle försöka överfalla vagnen, om han bara kunde få veta säkert att Murdo befann sig i den. Den lille spinkige fångvaktaren hade tagit emot hans mutor efter att ha lovat att tillhandahålla informationen, men Murdo hade ingen aning om ifall mannen hade hållit sin del av överenskommelsen eller om han, som så ofta hände, bara hade stoppat sin halvguinea i fickan och glömt sin skyldighet. Men om han hade hållit sitt löfte, då... .

Murdo lutade sig fram när han hörde ljud av galopperande hästhovar på avstånd. Hans hopp sköt hastigt i höjden. Mannen bredvid honom svor ilsket åt honom och sa till honom att sitta stilla, men Murdo ignorerade honom medan hovslagen närmade sig.

Ett pistolskott dånade och hans hjärta hoppade över ett slag, när han hörde Nicks stentorsstämma ropa:

— Stanna vagnen! Ni har last ombord som vi vill ha. Stanna vagnen annars pepprar vi er så fulla med hål att ni ser ut som såll!

Vagnen stannade på gnisslande hjul. Kusken och de båda vakterna satt på kuskbocken, exponerade och sårbara. Kuskens röst darrade på gränsen till panik, när han lydde den oväntade befallningen.

— Hoo, hoo, sa han till sina båda uppskärrade hästar och tillade vädjande: Skjut inte, för guds skull, mister! Vi är inte beväpnade och vi tänker inte bråka med er.

— Kliv ner på marken då, beordrade Nick. Alla tre... så där, ja. Nu lyfter ni händerna över huvudet och vänder er helt om. — Joss, muddra dem så vi vet säkert att de inte har några vapen.

— Det är sant som de säger, sa en djupare röst, som Murdo kände igen. Den tillhörde Joss Gifford, Nicks högra hand. Han försökte knacka på fönstret men kedjorna hindrade honom och mannen bredvid honom slog en fjättrad hand över hans mun och hindrade honom från att ropa.

— Tyst, din fårskalle, väste mannen. Håll tyst tills vi vet vad de är ute efter.

— Du där! Nicks röst kom närmare och tydligen talade han till en av vakterna. In med dig och släpp ut dem fortare än kvickt! Hur många är det?

— Tjugofyra, sir. Men...

Nick avbröt honom.

— Sätt fart, uppmanade han. Jag vill ha varenda en ute ur vagnen och uppställd här framför mig, hör du det? Men låt dem behålla järnen tills jag säger till.

Vakten svarade inte men ett ögonblick senare rasslade nyckeln i låset och vagnens bakdörr öppnades. Murdos följeslagare, som dittills hade väntat i förstummad häpnad, insåg plötsligt att de skulle bli befriade och stämde upp vilda tjut av glädje.

Nick röt åt dem.

— Håll tyst, era dumma kräk! Tysta, sa jag! Ni kommer att få er chans att fly om ni gör precis som jag säger. Ut med er så fort ni får benen fria så jag får titta på er. — Murdo! Hans tonfall förändrades. Är du där, gosse?

— Jag är här! svarade Murdo ivrigt. Mannen bredvid honom var redan på benen och Murdo, som fortfarande var arg över mannens försök att tysta honom, knuffade sig förbi honom och linkade mot dörren.

Joss Gifford stod nedanför trappan och höll två hästar. Bakom honom satt tre beridna män, alla maskerade, med sina pistoler riktade mot vagnens besättning. Han kände igen dem trots maskerna och grinade förtjust upp mot Nick.

— Gud välsigne dig! Det här ska jag minnas så länge jag lever, Nick.

— Gör det, grabben. Nick gjorde en rörelse med huvudet mot den andre vakten, som stod dystert blängande bredvid kusken. Han pekade på Murdo och sa otåligt: Det är den där vi vill ha. Slå av honom järnen och låt det gå kvickt!

Murdo höll fram sina fjättrade handleder och mannen, vars fingrar var klumpiga i brådskan, befriade honom från de tunga bojorna. Fotjärnen, som måste slås av med hammare, tog längre tid, men mannen genomförde ändå uppgiften med berömvärd hastighet, uppmanad av Nick. De skavande järnen föll av honom och Big Joss, som log brett under masken, tog en hopvikt kappa från sadeln på en av de hästar han höll och kastade den träffsäkert till Nick.

— Svep in dig i den här, gosse, uppmanade han. Och sitt upp på det bruna stoet. Nick har ett ombyte kläder åt dig men det är inte värt att vi stannar här på vägen längre än nödvändigt. Du kan slänga av dig fångpaltorna så fort vi har kommit härifrån.

När det gick upp för de andra fångarna att de skulle bli övergivna stämde de upp ett samfällt vrål av protester.

Nick tystade dem burdust.

— Släpp loss resten också, befallde han vakterna. Nå, rör på benen om ni inte vill ha skallarna inslagna! Den yngre av de båda männen tvekade och Nick skänklade sin häst framåt och lät sin pistolkolv falla mot mannens bara huvud. Det var inget våldsamt slag och mannen vacklade till, men hämtade sig kvickt och skyndade sig att lyda.

Murdo satt på stoets rygg och såg den siste av sina tidigare medfångar komma tumlande ut ur vagnen. Nu var de plötsligt tysta och dämpade medan de böjde på sina stelnade ben vartefter de befriades från sina kedjor och äntligen kunde röra sig fritt.

— Joss, skär av dragremmarna! befallde Nick och nickade mot hästarna som var spända för vagnen. Och driv bort kusarna. — Ni, era odågor... Han vände sig till de befriade fångarna. Bind de där tre innan ni ger er av men skada dem inte. Gör ni det kan ni vara säkra på att ni blir hängda ifall ni blir gripna. Han avbröt en man, som började tacka honom, med ett kort: Lycka till pojkar. Håll er borta från den här vägen. Det är landsvägen till Portsmouth. Jag hoppas ni klarar er. När han såg att Joss var färdig med det han blivit tillsagd att göra och hade suttit upp på sin egen häst vinkade han åt det håll de kommit ifrån och högg sporrarna i sin häst. Murdo följde honom i bakhasorna och den lilla gruppen galopperade bort.

Hundra meter längre bort på vägen drev Nick sin häst över ett lågt stängsel, som den klarade utan ansträngning, och sedan ledde han dem längs kanten av en plöjd åker och in i en tät dunge av hassel och bok. Nu var de skymda från vägen och Nick höll in sin häst och sa kort:

— Av med fångkläderna, Murdo, och ta på dig det här.

Han släppte ett knyte framför Murdos fotter, sedan såg han kritiskt på Murdos kortsnaggade huvud och tillade:

— Tusan också, jag skulle ha tagit med en peruk åt dig. Det hade varit i stil med din fina gentlemannadialekt. Men du får lov att klara dig med bara en hatt. Tryck ner den ordentligt på huvudet och skynda dig för himlens skull, pojk! Jag vill ha så många mil som möjligt mellan oss och den där infernaliska fångvagnen innan någon får syn på den och slår larm. Polisen kommer att få händerna fulla med att fånga in de andra så vi kan räkna med några timmars försprång, men... Han ryckte på axlama. — Liam, begrav de där smutsiga trasorna. Du behöver inte gräva ett hål. Det räcker om du gömmer dem under löven.

Liam O’Driscoll, den unge irländaren, klappade Murdo på axeln medan denne drog av sig den grå jackan och byxoma, som var en fånges kännetecken, och Liam tog plaggen och gömde dem under en driva multnande löv. Nu hade de tagit av sig maskerna och männens ansikten strålade av förtjusning över den lyckade aktionen och de ropade hjärtligt och uppmuntrande till Murdo, medan han klädde sig i de plagg Nick hade haft med åt honom.

— Hur känns det att vara på fri fot igen, gamle gosse?

— Nå, är du inte förbannat glad att vi kom och räddade dig från att bli släpad ombord, va?

— Nu räcker det, pojkar. Nick var inte på humör att ta ut någon glädje i förskott. Vi får fira när vi kommer i säkerhet, sa han varnande. — Murdo, rör på benen så att vi kommer härifrån. Vi har långt att rida.

Murdo lät ingen tid gå förlorad. Han hade ännu inte knäppt rocken men den missklädsamma trekantiga hatten satt stadigt nedtryckt på hans huvud när han svingade sig upp i sadeln.

— Vart ska vi, Nick? frågade han medan de startade igen.

— Till Buck’s Oak, svarade Nick kort. Och till Alton Arms där vi har ordnat så att du blir omhändertagen för en tid framöver.

Han försjönk i dyster tystnad och red vidare på ett sätt som klargjorde att ytterligare frågor skulle vara ovälkomna.

— Murdo! Joss Gifford gjorde tecken till honom att sakta in. Medan de red sida vid sida sa den äldre mannen med sänkt röst: Vi ska till Hinton Marsh, gosse, och jag tror att Nick tänker sig att vi ska rida hela natten. Han är vådligt nervös nu för tiden och det är inte underligt, så nära ögat som det har varit för oss flera gånger den sista tiden.

— Nära ögat? Vad menar du?

— Precis vad jag säger. Det var inte bara när du åkte fast. Vi har förlorat gamle Harry, Harry Lee, och Barney Deakin. De åkte dit för tio dar sen och de ska upp i rätten nästa måndag. Det börjar bli för hett i den här änden av landet. Nick funderar på att dra norrut. Ifall de toppar Harry och Barney skulle jag gissa att han gör det.

Murdo var djupt skakad. Den här delen av landet, den idylliska landsbygden mellan Guildford och kusten, hade alltid varit Nicks jaktmarker. Han var född i Farnham och han hade vänner överallt, värdshusvärdar, småbrukare och horder av andra. Till och med några av bykonstaplarna och uppbördsmännen var välvilligt inställda till honom. Han kände till varje vinkel och vrå och väg. Stalldrängar och postiljoner avlönades av honom för att de skulle tipsa honom om vilka av de postdiligenser, som gick i trafik mellan kusten och London, som var värda besväret av ett rån. Han visste att Nick på sista tiden hade ingått en lukrativ allians med två band, som specialiserade sig på sprit- och tobakssmuggling med hjälp av fiskebåtar över Kanalen. Det hade varit en riskabel verksamhet under kriget mot Frankrike, men nu, när fred rådde mellan de båda länderna, blomstrade kommersen. Nick skulle aldrig i världen överge dessa feta intäkter genom att dra norrut, om han inte ansåg sig absolut tvingad att göra det.

Det var som om Joss hade läst hans tankar. Han ryckte resignerat på sina breda axlar och sa:

— Som du förstår måste han känna sig hårt pressad för att ens tänka på att ge sig av härifrån. Men han kan inte kosta på sig att ta några risker för din skull, gosse. Just nu är du en glödhet potatis... rymling från ett av kronans fängelser. Det kommer att bli en väldig uppståndelse.

— Jag vet, medgav Murdo, illa till mods. Men Nick sa att han hade ordnat så att någon skulle hysa mig för en tid. Han talade om Alton Arms.

Joss nickade bekräftande.

— Ja, det är riktigt. Nick har gjort upp planer för din räkning, men jag är inte så säker på att du kommer att bli riktigt förtjust i dem. Han anser att han måste tänka på oss andra och vår säkerhet och då måste han förvissa sig om att du inte blir haffad. Murdo, jag tror att du är skyldig honom att göra som han vill. Han ordnade den här fritagningen och såg till att du slapp Botany Bay, så du är skyldig honom mycket, eller hur?

— Det är jag, medgav Murdo eftertryckligt. Men han kände sig mer och mer illa till mods. Han vände sig i sadeln och såg på Joss. Vet du vad det är han vill att jag ska göra?

— Ja, jag vet, gosse, men jag tycker att det är Nicks sak att tala om det för dig. Jag har inte rätt att göra det men jag ville i alla fall ge dig en varning i all vänskaplighet.

— Tack, svarade Murdo uppriktigt. Han insåg att Nick begärde mer av honom än att han bara skulle ligga lågt i någon by en tid. Det var möjligt att han ville avskära alla band med honom eller att han ville skicka honom norrut, tills allting hade lagt sig. Vad det än var skulle han naturligtvis göra det. Han skulle ändå ha sin frihet och sitt sparkapital. Och om Nick bestämde sig för att han skulle ta hela bandet med sig och dra norrut kunde han förena sig med dem igen.

Det var meningslöst att ägna tid åt spekulationer. När tiden var inne skulle Nick tala om för honom vad han hade beslutat, precis som Joss hade sagt. Han hade stått vid sitt ord. Han hade tagit en stor risk när han attackerade transportvagnen för att befria honom. Murdo log mot den ängslige Joss.

— Joss, jag kommer att göra som Nick vill, vad det än är.

— Du är en bra pojke, svarade Joss gillande. Jag förstod att du skulle det. Haft nickade vänligt, sedan sparkade han sin häst i galopp och red fram till Nick.

Precis som Joss hade förutspått red de hela natten och de gjorde bara ett enda uppehåll, på ett ensligt beläget värdshus, där de rastade sina hästar, lät dem dricka och åt sin egen frukost. Nick undvek hela tiden huvudvägarna och därför hade det redan hunnit bli mitt på dagen nästa dag, när de höll in sina hästar utanför Alton Arms i Buck’s Oak. Sedan Murdo tillsammans med Liam O’Driscoll hade fått order att sköta om de trötta hästarna inväntade han Nicks närmare order utan större oro. Den kom mindre än en timme efter det att de hade anlänt och han skyndade ivrigt in i värdshusets huvudbyggnad, men bara för att tvärstanna av förskräckelse när han kom in i utskänkningsrummet och såg Nick sitta vid ett bord tillsammans med två främlingar i uniform.

Båda var män i kronans klarröda rockar med guldvinklar på ärmarna. Sergeanter. Rekryteringssergeanter. Den ena i infanteriuniform och den andre en kavallerist i dragonmundering. Murdo hade gissat sig till skälet till deras närvaro redan innan Nick reste sig upp, lade en vänlig arm över hans axlar och ledde honom till andra sidan rummet.

— Nick, vill du att jag ska ta värvning? utbrast han med ostadig röst.

Nick böjde jakande på huvudet.

— Ja, gosse, ungefär så är det. Du måste ha klart för dig att du utgör en risk för oss alla nu, när alla kommer att leta efter dig om ett par timmar. De kommer att fånga de där som var tillsammans med dig och de där dumma torskarna kommer att prata skallen av sig. Vi måste gömma undan dig på ett säkert ställe, Murdo.

— Men armén... började Murdo bittert.

Nick avbröt honom.

— Ingen kommer att leta efter dig i armén. Gud är mitt vittne på att det är enda stället där ingen kommer att leta. Han gjorde en paus, sedan mjuknade hans tonfall och han fortsatte övertalande: Du vet hur högt jag värderar dig. Du är som en son för mig och det kommer att krossa mitt hjärta att se dig försvinna. Men det kommer inte att bli för alltid och kriget är över. Att vara i armén nu är rena vilan. Låt dem ta dig med över till kontinenten så får du leva ett lättjefullt liv i hertigens garnison i Bryssel.

— Ingen lever lättjefullt i armén, invände Murdo. Han hade tillbringat sin barndom och sin tidiga ungdom i arméförläggningar och han var bara alltför väl medveten om vilken hård disciplin de meniga soldaterna måste underkasta sig. Hade han inte rymt från sitt hem och sin familj för att Duncan Campbell hade försökt behandla honom som de meniga soldaterna behandlades? Han försökte förklara, men Nick gjorde en otålig gest.

— Det blir bättre än Botany Bay, tro mig. Och du kommer inte att behöva slåss.

— Det kan hända, Nick, men jag gör i alla fall vad som helst hellre än jag tar värvning.

— Murdo, Murdo! sa Nick förebrående. Ska det här föreställa lojalitet och tacksamhet? Vill du utsätta oss andra för livsfara? Joss och mig och resten av pojkarna? Vi är ju för guds skull dina vänner, eller hur? Vi tog en stor risk när vi gjorde den här fritagningen, tänk på det, min pojke.

— Jag vet, medgav Muro olyckligt. Han sneglade på de båda sergeanterna, men de satt med ryggarna vända mot honom och drack öl, till synes helt likgiltiga för vad Nick och han hade att säga varandra. Den grovlemmade kavalleristen puffade förnöjt på en långskaftad pipa medan han satt med sina långa ben sträckta mot värmen från den knastrande stockvedsbrasan.

— Det skulle inte bli för lång tid, sa Nick medan hans arm kramade hårdare kring Murdos axlar. Sex månader. Kanske inte ens så länge, sen kommer allting att ha lagt sig och då kan du köpa dig fri och komma tillbaka till oss. Jag har din del av vårt byte med mig och det är en riktigt hygglig summa. Det vore idiotiskt om du tog pengarna med dig men jag kan lämna dem i förvar här hos värdshusvärden, Charley Finn, om du vill. Han kommer att gömma dem åt dig tills du behöver dem. Eller också kan jag fortsätta att ha hand om dem åt dig, det är som du vill. Guds blod, gosse, du litar väl ändå på mig?

— Ja, ja, Nick, naturligtvis gör jag det. Men jag... Murdo försökte sig på en sista vädjan. Skulle jag inte kunna gömma mig nånstans norrut? Kanske i Glasgow? Jag kan reda mig på egen hand och...

— Utan vänner som hjälp skulle du vara fast innan du ens kom till gränsen, invände Nick med ett tonfall som avfärdade alla vidare invändningar. Han började förlora tålamodet och han gjorde en gest mot den mässingsklocka, som tickade bort tiden på