Ljungtorpsaffären

By Sten Wennerström

Axel Turner äter frukost när telefonen ringer. Det är Peter Hasselblad, avdelningschef på Säpo. Ett tredje mord har skett i en fin Stockholmsförort och polisen behöver Axels journalisthjärna. Det är i alla fall vad de säger. Han får hjälp av Maria, en ung kommissarie som har djupare kopplingar till fallet än de båda kunde ana. Det visar sig att stora mängder ryska värdeföremål förvaras i Sverige och jakten på information om dådet tar Axel till gården Ljungtorp där han välkomnas av en skytteförening. Samtidigt når hans vintidskrift nya framgångar och hans hustru Karolins affärer expanderar. Axel försöker sätta barnen i centrum, men dras istället djupare in i fallet. En paramilitär organisation i Budapest visar sig ha avgörande betydelse.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 30, 2022
• ISBN: 9788728390108

Book preview

Sten Wennerström

Ljungtorpsaffären

SAGA Egmont

Ljungtorpsaffären

Omslagsfoto: Shutterstock & Unsplash

Copyright © 2022 Sten Wennerström och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728390108

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till Giuliano

1

Efter de bestialiska morden på affärsmannen och filantropen August Grant och senare även av Astrid Holberg, vår värderade och trädgårdskunniga granne och barnvakt, krävde Karolin att vi skulle ta barnen och flytta från Djursholm tillbaka till Vasastan. Friden och den upplevda säkerheten i den förnäma villaförorten hade fått sig sådana törnar att kulturen mellan människorna därute aldrig skulle bli densamma igen. Långvarig spaning och tips i mängd hade inte fört polisen en millimeter närmare klarhet i skuldfrågan och deras famlande var det ständigt återkommande samtalsämnet folk emellan. Mitt ibland dem kunde mycket väl en samvetslös mördare vardagligt cirkulera för att välja ut nästa offer. Det hade gått så långt att privata initiativ upprättat en digital skampåle i social media, ett forum under namnet Foxhunt. Där vräkte anonyma angivare ut sin frustration i form av ocensurerade misstankar och reflektioner med utpekande av namngivna stackare vars heder nödtorftigt upprätthölls med återkommande anmälningar av gänget bakom sidan. Ingen fälldes och inga övriga vidräkningar drabbade det aktuella civilgardet.

Den stora ljusa våning i hörnet Odengatan, Hälsingegatan som varit vårt hem innan det utmanande steget med flytten till trädgårdsstaden hade vi klokt nog behållit och hyrt ut till en ambassad som nästan aldrig utnyttjat den. Vår synnerligen solida ekonomi erbjöd därtill marginaler tillräckliga för risken av en avflyttad hyresgäst vilket inträffat och möjliggjort återkomsten. Vår omfattande och helrenoverade villa hade vi med samma resonemang snabbt lyckats hyra ut för måttlösa pengar till en ung redardotter. Vi hoppades på att det skulle komma en dag då den efterspanade galningen på ett eller annat sätt neutraliserats så att friden kunde återställas och med den en förnyad längtan tillbaka ut till grönskan och tystnaden.

Vid min köksfrukost, med tidningen uppslagen på det generösa ekbordet mottog jag, utan överdriven förvåning samtalet från min gamle trätobroder på Säpo, Peter Hasselblad. Ett tredje dåd med samma modus operandi eller tillvägagångssätt hade någon dryg månad tidigare utförts i en vit sekelskiftesvilla med tillhörande vinterträdgård och sjöutsikt. Det var förstås lika obegripligt som alarmerande. Jag förvånandes över att hans påringning dröjt så länge. Ett justitieråd, greven Alexander Leck var det senaste offret för samma meningslösa våld som präglat de föregående morden. Djursholmarna påstods vara utom sig av ilska men även av en rädsla som visserligen var fullt förståelig men samtidigt potentiellt farlig. Förtroendet för polisen var bottenfruset. Peter var ovanligt nedtonad och allvarlig. Han var sedan en längre tid högste ansvarige för landets inre säkerhet och underströk därför att saken visserligen, och i första hand låg på kriminalpolisens bord men att hans fögderi i flera delar överlappade utredningen i fråga, ett aktstycke han för övrigt noggrant sågade jäms med fotknölarna. Jag underströk i min tur att jag sedan länge, och under entydigt hot om skilsmässa lämnat livet som fritidsagent och i den mån jag rönt någon framgång som sådan hade det endast varit med vårt eget bästa för ögonen. Att försöka enrollera mig som legoknekt för Säpo et consortes var därför endast förspilld tid för en så dyrbar tjänsteman som avdelningschefen. Peter tinade sin vana trogen upp med djupsinnigheterna men påpekade att han aldrig skulle komma på tanken att själv, i sitt höga ämbete engagera annat än det allra översta skiktet av landets intelligentia vad brottsbekämpning anbelangade. Bland dessa sorterade han tydligen in mig. Det var rent smicker naturligtvis men av omtanke om min kära fru Karolin, som han hyste den största respekt för i ljuset av vad hon tidigare tvingats uppleva av mina operationer som agent, påstod han sig ha väntat in i det längsta med kontakten. En sista utväg skulle vara just den sista och då för att aktivera mig, den mest potenta problemlösaren av de alla enligt Peter.

Jag tyckte på sätt och vis synd om honom och sade med dåligt samvete att det faktiskt fick vara nog för min del på den operativa scenen men att jag gärna svarade på frågor och, i mån av snilleblixtar även tillförde oväntade infallsvinklar. På hans tonfall kunde jag förstå att detta på intet sätt var ett tillfredsställande svar och att det sista ordet kanske ändå inte var sagt. Sedan vi avslutat kände jag en motvillig och förnyad dragning till vildmarken där Karolin dessvärre skulle släppa mig i en evig och ensam vandring. Varför skulle jag ta upp jakten på en bestialisk mördare i en förort med fler miljardärer än på någon annan plats i hela Skandinavien? Utan att på senare tid ha räknat på det misstänkte jag att man sällade även mig till den exklusiva kretsen.

Jag återgick till tidningen och teet för att tränga bort Peters vädjan. Saken ville naturligtvis inte lämna mig. Min vana trogen började hjärnan dra igång formuleringsprocessen kring de frågor vars svar så småningom skulle ringa in förövaren. Det var för kittlande och skräckinjagande för att ignoreras. Morden var beskrivna som utstuderade våldshandlingar med signalambitioner. Mördaren hade inte nöjt sig med att beröva någon livet utan använt rutinerat knivvåld för sina syften. Samma modus hade alltså upprepats tre gånger men också med avsevärd tid emellan. Frågorna blev för många så jag ringde tillbaka till säpochefen.

Du är allt en förutsägbar liten gubbe du Axel Turner. Jag gav dig en halvtimme men du behövde tydligen närapå en timme. Peter talade triumferande, nästan överlägset.

Såja, ta nu inte ut några segrar i förskott herr avdelningschef. Det är av ren nyfikenhet jag ringer men du vet ju vilka knappar du ska trycka på. Jag förstår att vi inte ska avhandla hemligheter över telefon så när har du tid att träffas en liten stund då?

Jag vet inte om jag avser att yppa några hemligheter heller men vi kan ju tala om saken över en sallad i plastlåda på mitt kontor. Vi sitter kvar i Ingenting och hit hittar du fortfarande. Ska vi säga tolv imorron?

Toppen Peter. Snabb och handlingskraftig som vanligt. Jag hittar till Ingenting som ingenting.

Säpo hade några år tidigare flyttat ut från Kungsholmen till kvarteret Ingenting på en grå och intetsägande adress i Solna strax nordväst om Stockholm. Namnet kunde man göra sig lustig över och det gjorde man. I samband med vår senaste angelägenhet; en käpp i hjulet för en megastöld ur Ukrainas statskassa, hade jag haft anledning att då och då ta mig ut till sagda poliskontor. Med Peters ansvarstyngd över axlarna var nog inte kontorets ledsamma adress ett prioriterat huvudbry och med sin upphöjelse åtnjöt han dessutom tjänstevagn med chaufför för sina förflyttningar till och från.

Att folks rädsla var potentiellt farlig fanns det förstås logik i med beaktande av Peters uppdrag att försvara landets inre säkerhet. Det bottenfrusna förtroendet för rikets poliskår och dess eventuella kompetens var i förlängningen även det problematiskt för säkerheten. Vi ville ju inte att privata frivilligkårer som civilgardet i Djursholm skulle bildas för att fylla tomrummet polisen lämnat efter sig. Det var de facto rädslan som fått grepp om Karolin och som senare drivit familjen tillbaka till Stockholms innerstad, som om tryggheten stod att finna där. Jag måste erkänna att fasan efter det, i flera avseenden närgångna mordet på Astrid fortfarande gjorde sig påmind nattetid. Motiv till ett engagemang i saken började långsamt få kontur, ett motiv som Karolin kanske kunde sympatisera med.

2

Varken Karolin eller jag själv hade varit överdrivet tyngda av arbete den senaste tiden, mest beroende på hennes långvariga och välförtjänta mammaledighet med nykomlingen, tillika Veras lillebror Knut samt det faktum att jag överlåtit driften av vår stora hotellfastighet på ett bolag som visste hur sådant skulle gå till. Jag hade tvingats inse mina begränsningar på området sedan vår amerikanska hyresgäst South and Central Hotels med viss rätt ställt krav amatörer som jag gjorde klokt i att låta yrkesmän efterkomma. Därtill kunde jag, tack vare vår stabila ekonomi, avböja tråkiga arbetsuppgifter som skulle fjättra mig vid adressen och effektivt förhindra mina resor och allmänt utsvävande livsföring. Min vinagentur liksom vintidningen i Köpenhamn som jag ägde till hälften utgjorde giltiga trampoliner vid livslustens vida vatten. Med Karolin var det annorlunda. Hon älskade att vara fjättrad vid en och samma plats, nämligen den stora restaurangen på Hop Hotel, belägen i sagda fastighet i hörnet Sturegatan, Karlavägen i Stockholm. Vår långvarige kökschef Christoffer hälftenägde den numer Michelindekorerade Humlegrisen som serverade ett tvåstjärnigt kök och med en tredje för ögonen. Sedan hans flickvän tröttnat på att assistera kallade han åter in Karolin som kunde branschen och hantverket inifrån och ut. Efter att i åratal framgångsrikt ha drivit två krogar i Vasastan; Grisen och Vasagrisen hade sysslolösheten i familjelunken börjat erodera hennes annars goda humör. Så det var med verklig tacksamhet jag kunde vidarebefordra Christoffers nödrop till Karolin som utan minsta eftertanke omedelbart återinträdde i tjänst.

Hon var tillbaka i myllan som en gång kultiverat den vackra blomma hon var och vars mörka färger, lockande doft och humor jag en gång förälskat mig så djupt i, en kärlek vars livskraft trotsat svåra prövningar i efterdyningarna av mitt äventyrliga liv. Ja, det var nog faktiskt jag som orsakat kriserna som kunnat sluta i en oåterkallelig skilsmässa om det inte vore för Knutte. När avgrunden slutligen öppnade sig vid våra fötter byggde den oväntade graviditeten en ljus bro över till kärlek och tillit och vidare ut till lugnet och grönskan i Djursholm.

Karolin, eller Kalorin som Vera en gång kallat sin mamma och som hon från och till fått heta sedan dess, var en späd varelse men med ett inre kraftverk man inte skulle underskatta. Medan hon stått ut med mig och blivit tvåbarnsmor hade hon, på fåtalet år, utvecklat mitt ursprungliga lilla café Soffa och kompis på Rörstrandsgatan till en mindre restaurangkoncern. Hennes mörka ögon hade otaliga gånger lockat ur mig de hetaste kärleksbetygelser liksom lång och noggrann erotik. Den blicken kunde emellertid snabbt förbytas i en som satte skräck i vem som helst som inte rätt tolkat Karolins vilja i stunden. Jag hävdade att vår respektive frånvaro, orsakad av mitt resande och hennes sena arbetskvällar, var orsaken till våra passionerade stunder av återseende. Åt detta fnös hon lika ofta något om önskedrömmar och verklighetsflykt. Varför hon envisades med att hålla sig fast vid min sida visste bara den goda fe som en gång ställt henne där. Jag hade lockats av andra kvinnor och med mina farofyllda äventyr tvingat henne bort ifrån mig, bort mot ett närmast oundvikligt uppbrott men här var vi fortfarande.

Det senaste av alla mina märkliga, ofrivilliga gästspel på olika säkerhetstjänsters agentscener hade i alla fall resulterat i en ansenlig förmögenhetsförstärkning i vilken en bostadsfastighet i London ingick. Jag umgicks då och då med tankar på en försäljning av huset men det låg mig alldeles för varmt om hjärtat. Det var unikt, en gåva och en dröm som förverkligats och vars värde som tillgång vägde långt tyngre än pengarna det representerade. Huset utgjorde den andra av två satelliter i mitt yrkesliv tillsammans med trerummaren, arbetsvåningen vid Nørregade i Köpenhamn. Från mitt townhouse vid Lennox Gardens i Chelsea bedrevs huvudsakligen vinaffären och i bostaden vid Vor Frue Kirke upprätthölls kontakten med redaktionen på Viner och De Danske Aviser Forlag i centralaste Köpenhamn. Dessa handfasta vittnesmål om min agentgärning tillsammans med några ärr efter kulhål länkade mig fastare till min hädangångne engelske far, den högst verklige agenten för MI6 Michael Turner. Han sades vara en av de två karaktärer som inspirerat författaren bakom figuren James Bond. Jag hade därför många gånger relaterats till filmhjälten och självklart även till min legendariske far. Karolin var inte road. Det nya uppdraget för svensk säkerhetstjänst var långt ifrån ett faktum men jag ältade ändå formuleringarna som så mjukt det bara gick skulle landa Karolin i mina överväganden. Hon hade fler än en gång, dyrt och heligt lovat att försvinna ur mitt liv om jag så mycket som antydde ytterligare en svängom på agenternas dansbana så orden vägdes på guldvåg. Ingenting skulle emellertid sägas förrän dagen därpå då mötet med Peter var avklarat.

Med ett arbetsschema där Karolin skulle slippa att jämt jobba sena kvällar, föll det på min lott att lotsa barnen till och från dagis. Försommarvärmen krävde lätt klädsel med vit skjorta, ljust gula slacks och bruna mockaloafers. Såväl Vera som lillebror hade fått plats på det förträffliga stället uppe vid Hälsingehöjden där Vera spenderat sina första år. Dit styrde vi i vanlig ordning de ganska långsamma stegen eftersom Knutte vägrade att åka vagn. Det var förstås bra att han ville promenera men passagen över den breda Karlbergsvägen kunde bli lätt påfrestande eftersom Knut med sin bestämda uppsyn och vattenkammade frisyr endast tillät Vera att hålla handen. Jag tröstade mig med att de flesta bilister nog tyckte att det var lite gulligt med det där hindrande ekipaget som återkommande även vänligt vinkade till den inbromsade trafiken. Därtill var storasyster söt som en karamell i sina tjocka, mörka lockar och fina anletsdrag som hon dessbättre ärvt av sin mor.

Sedan vi skiljts åt och jag avlägsnat mig en liten bit vände jag mig om och såg ungarna omedelbart absorberade i allehanda gemensamheter. Det var tryggt och hjärtevärmande och bildade en bjärt kontrast till jakten på en hänsynslös knivmördare. På sätt och vis hade jag med saken att göra men samtidigt inte. Den moraliska aspekten fanns absolut där men utöver den fann jag inga andra än möjligen de som Peter kunde lansera under hans väna och inställsamma utpressning. Klockan tolv skulle jag få sallad och kanske klarhet men skepticismen steg alltmer inom mig.

På samma sätt som jag mottagits vid det första tillfället då jag besökt nya Säpo-kontoret möttes jag även denna gång. Proceduren gick ut på att runda receptionen så att jag, till skillnad från den gängse besökaren inte skulle behöva registreras och finnas tillgänglig under offentlighetsprincipen. Den är säkert bra men inte ständigt och jämnt som Peter bedömde saken. Vi slussade därför direkt in med chefens fingeravtryck. Mina registeruppgifter fanns därtill sedan gammalt så det var mest datum och tid som skulle undanhållas eventuella snokare. Väl därinne fick jag nästan en chock men en glädjens … Maria Elmstad, min högt värderade, ja nästan kära kontakt under vår kamp mot de ryska FSB-banditer som stulit Ukrainas statskassa. Det låg bara ett par år bort och hon var sig alldeles lik, denna dag iklädd svarta jeans, ljusblå skjorta avdelade av ett vackert folklorebroderat skärp. Jag fick en tyst, lite för lång kram medan Peter gick till pentryt för att hämta salladerna. Hennes doft var densamma liksom den välskötta kroppen. Hon bröt en valhänt tystnad.

Du är dig lik Axel, elegant. Vad konstigt att vi inte har stött på varann under hela tiden som även du har bott i Djursholm men du kanske inte handlar på Konsum eller äter på ställena nere i centrum? Du kunde ha kommit förbi. Vi satte oss ner vid härliga Lyonsallader på fint porslin, varmt bröd och minsann med öl som tillval. Jag hann inte svara förrän Peter tog initiativet men hon förstod nog varför jag tvekat inför visiten jag så många gånger övervägt.

Ät medan vi pratar hörni. Ja, Maria kändes ju logisk att ha med idag. Eller hur? Han inväntade inget svar. … boendes i stor, jävligt stor villa i Djursholm och därtill Säpo-kommissarie sin späda ålder till trots. Hon fick en menande blick vilken besvarades med en tung suck. Det var en komplimang. Ja, var var vi? Jo, tre mord har ju ägt rum därute. Det senaste för en månad sedan. Ja mord förresten, utan att gå in på detaljer snackar vi rå, blodig slakt här. Vederbörande kanske vill att vi ska läsa meddelanden i de hårdhänt, och effektivt snittade halsarna, och det kanske vi ska men pricken över mördarens ihar varit att även ta med sig högerhänderna. Frågor på det? Jag tolkade den närmast raljanta tonen som undertryckt vrede och det skulle visa sig korrekt. Förlåt min franska, men vad i hela helvetet har vi att göra med här? Krim har haft nästan två år på sig att i så fall läsa de där jävla meddelandena. DNA finns tydligen inte heller så vitt man vet. Röda trådar eller nån vidare entusiasm har man inte heller hittat. Folk därute är skräckslagna. Rätta mig om jag har fel Maria. Hon lade ner sina bestick.

Jag vet för lite om detaljer men det senare har du helt rätt i. Det finns så mycket pengar att folk engagerar allehanda bevakningsbolag som patrullerar vägarna där polis aldrig syns till. Ja visst, jag är part i målet och förlåt min egen franska men det är fanimej inget annat än skandal. Var håller de hus? Är det sömngångaren Leffe Alebring som är ansvarig? Jag har i alla fall inget emot att vi släpper lös Axel efter gärningspersonen, eller mannen kanske. Det är visserligen subversiv verksamhet men så jobbar ju vi. Jag förhöll mig tyst lyssnande och förstod att jag var den blodhund som en gång för alla skulle tillse att Säpos banér hissades högt över höjderna där solen evigt sken.

Underbar sallad. Jag älskar den starka osten och senapsdressingen till allt det andra. Nyttigt och gott. Ja, var det nåt mer? Peter och Maria såg oförstående på varandra sedan på mig. Han torkade sig eftertänksamt om munnen.

Okej, sorry Axel. Vi sitter och resonerar som om du inte behövde tillfrågas. Det här är som du förstår bakgrunden till varför vi vill rycka ut för att rädda det som räddas kan – och inte minst, rädda den eller dem som står näst i tur på galningens lista. Du behöver inte känna dig tillfrågad men, om du ursäktar, det var faktiskt du som bad om det här mötet. Du har säkert frågor.

Om jag kan få sätta dit fanskapet som tog den fina Astrid Holberg ifrån oss så ska jag göra det, i alla fall försöka komma med bidrag i den mån jag kan. Du sa att inga röda trådar hade hittats. Vilka letar man i såna fall efter?

Tja, den frågan ska du egentligen ställa till Leffe men honom vill vi inte väcka just nu men låt mig spekulera. Allt som kan kännas gemensamt, parallellt liksom upprepningar och mönster som viss dag, datum, tid mellan dåden, stulen egendom, ålder, kön – ja listan kan göras lång men tillvägagångssätt är också intressant och det har i alla fall noggrant upprepats. Du ska inte utsätta dig för något utan bara se på eländet med dina journalistögon och försöka hitta egna vinklar för att i bästa fall gjuta lite ny energi i fallet.

Ok, så småningom ska vi dechiffrera vad mördaren vill meddela sin omgivning men framförallt varför. Det står terrorsmetat över alltihop tycker jag. Har alla offer bott ensamma i stora hus?

Ja stora vita stenhus. Förresten Maria, ditt hus är väl inte vitt? Hon blev lite tagen på sängen över att inte själv ha reflekterat över saken men sade att huset var grått som stenarna det byggts av och att hon heller inte bodde ensam. Det senare lade förstås sordin på en del av spänningen mellan oss.

3

På väg från Ingenting till någonting, det vill säga hem för dagens avstämning med Sebastien i Köpenhamn, behärskades jag av ett trefalt obehag: Mördarens orientering mot stora vita stenvillor, den uppenbara galenskap som drev denne samt Karolins förväntade reaktion på nyheten att Säpo ville släppa loss mig efter denna terrorist. Varför Maria tagits in var obesvarat på det professionella planet även om det var begripligt i ljuset vår historia och det faktum att hon bodde på den drabbade orten. Hon var inte presenterad med någon särskild roll, i alla fall inte visavi mig. Var hon kanske min resurs den här gången? Istället för spekulationer avsåg jag att snarast ringa för att reda ut det hela. En sak stod under alla omständigheter klar: Min initiala längtan till vildmarkerna var betydligt avkyld.

Längs Odengatan tänkte jag att den uppgivna rädslan i förorten och splittringen inom polisen faktiskt pekade en del mot terrorns hela väsen; att så rädsla, misstänksamhet och hat. Emot det scenariot talade dock avsaknaden av den adresslapp som oftast följde med terrorhandlingar; ett meddelande som inte riktade sig till det drabbade samhället utan som upplyste befintliga och potentiella sympatisörer eller fiender om vem, eller vilka som utfört det. Därtill var varje terrorhandling unik så tillvida att samma dåd inte upprepades. Effekten var i alla fall densamma och skulle väl fortsätta underblåsas av gärningsmannen kunde jag misstänka. Jag ringde till Peter. Eftersom det inte rörde sig om hemligheter kunde han bekräfta att Maria var min resurs för att underlätta kontakter med Säpo och krim om det skulle behövas. Peter själv föredrog att synas så lite som möjligt i subversiva operationer. Jag förstod men kände mig tvungen att åter understryka min tveksamma inställning till att enrolleras till säkerhetstjänsten. Han närde heller inga sådana förhoppningar. Jag hade alltid jobbat ensam och efter egna initiativ mellan vilka jag njutit det goda livet. Jag blev plötsligt på betydligt bättre humör.

Det fanns så mycket Köpenhamn i ett frasigt wienerbröd att jag inte kunde motstå frestelsen när jag passerade vårt kvarterskonditori Ritorno på vägen hem. Köket doftade av nybryggt kaffe när jag slog numret till min ovärderlige chefredaktör på vintidningen med det fantasifulla namnet Viner eller Vine som danskarna föredrog. Då jag många år tidigare erbjudits hälften av aktierna för att stanna kvar som skribent handplockade jag Sebastien Laforet, en numer fördanskad fransman till uppdraget. Efter en svår kris på förlaget liksom för oss personligen var jag då på väg bort. Tidningen gick så bra att vi inte behövde varandra längre men den bilden delades inte av ägarna och heller inte av vår högt respekterade prenumerant Dronningen som lyckades få mig på andra tankar. Sedan dess var jag fast, och fast besluten att fortsätta min skrivargärning. Jag var ju trots allt utbildad journalist, ja till och med före detta lärare på JHS. Nu var det snart pressläggning för vårt kommande nummer vars tema var årgångar med alla dess hemligheter. Samtalet var en förberedelse inför detta möte som jag alltid själv deltog i. Vi skulle med stor förväntan även behöva ta hänsyn till ett nytt språkområde. Upplagorna gick förutom på de Skandinaviska språken, på engelska, tyska och spanska. Nu hade till och med fransmännen kapitulerat inför den populära tidskriften och det skulle vi fira med champagne. Vi var världens mest lönsamma publikation i ämnet. Sebastien var en starkt bidragande orsak till detta.

Mördaren i Djursholm var på betryggande avstånd i min tankevärld när vi avslutat vårt upplyftande samtal. Det fantastiska liv jag levde kom nära igen, nu med en längtan ner till redaktionen, bostaden och till själva Köpenhamn. Leende torkade jag undan wienersmulor från stenbänken när min varma telefon ringde. Jag såg att det var Maria och avstod från att svara. Det plingade följdenligt till av ett meddelande jag inte var intresserad av att lyssna på i stunden. Istället cirkulerade tankarna kring en bättre måltid eftersom Karolin denna dag skulle infinna sig till middag. Hon var på så gott humör när hon kom hem nuförtiden eftersom hennes fantastiska liv, även det återvänt. Därför kändes det dubbelt angeläget att kunna ställa fram något som i fragmentet av ett hörn kunde ge henne en referens till det enastående kök hon dagligen bortskämdes med. Vi delade en gemensam svaghet för kalvnjure men även den fanns på Humlegrisens meny i någon helt fantastisk variant som dödat min glädje att själv tillaga delikatessen. Nej, jag skulle bjuda oss på hemgjord blodpudding, rårörda lingon och stekt fläsk. Där satt Christoffers fisförnäma käk allt på läktaren. Därtill visste jag att barnen älskade det. Jag begav mig Hötorgshallen för att köpa grisblod, svagdricka och rågmjöl. Resten fanns i förrådet.

Telefonen lämnade jag för att få den ro saluhallen krävde av sin besökare. Väl på plats lät jag mig alltid förföras av ruljansen, dofterna och det breda utbudet av råvaror och färdigmat. Den internationella prägeln med orientaliska inslag utmanade därtill min fantasi så att jag inte sällan kom hem med egendomligheter som krävde vissa inledande studier för att kunna tillagas korrekt. Jag steg glad och, som vanligt överköpt ut på det vida Hötorget där marknadsförsäljarna ständigt utropade sina Halva priset…! på det ena och det andra.

När jag återvänt hem var mitt goda humör ersatt av obehag. Oundvikliga löpsedlar utanför butiker jag passerat hade trumpetat ut den senaste bulletinen: Rädslan i villastaden hade skördat sitt första offer. Marias meddelande som jag ignorerat förmedlade fakta. En stackars budbärare från någon uppsökande församling hade fallit offer för en åldersdiger jägare med relationer till den mördade greven Leck. Åldermannen var kanske övertygad om att det var hans tur att dö så för att ta det säkra före det osäkra hade en hagelsvärm från ett osäkrat jaktgevär tvärt dödat bibelförsäljaren. Skulle någon enda stackare nu våga ringa på en okänd dörr därute tänkte jag och återkom till Maria. Hon var upprörd såväl på det professionella som på det privata planet och jag sympatiserade verkligen med henne. Hon föreslog kort ett möte på kontoret dagen därpå. Jag var inte bekväm med att gång efter annan cirkulera på högkvarteret som en av underrättelsetjänstens fåniga fritidsagenter så jag bad henne att istället ta en promenad med mig i stan påföljande förmiddag. Jag förstod att hon var skakad eller att hon av någon annan själslig nöd frambragte, förmodligen på fullt allvar, en önskan om mitt sällskap ute i huset över natten. Eftersom hon sagt att hon inte bodde ensam förvånade det mig men jag lät saken bero. Den gängse poliskommissarien bodde med all sannolikhet inte själv i områden där våld och mord florerade och drabbades därför inte personligen i sin yrkesutövning men här var bilden vänd uppochner.

Grisblodet var inte särskilt vältajmat denna eftermiddag men nu var det köpt, färskt och redo att bli en svart och härlig pudding i ugnen så jag bet ihop och klunkade i svagdricka, vispade kraftigt ihop det först med rågmjölet sedan med det frästa lökhacket, smält smör, sirap och kryddor. En liten smakplätt stektes i pannan och befanns precis så barnsligt himmelsk som hemgjord blodpudding kunde vara. Förväntansfull log jag över det jag åstadkommit. Smeten nedhälldes i bröad form och ställdes i vattenbad i ugnen. Jag utgick ifrån att rätten varit en konsekvens av fattigdom och sparsamhet då varenda detalj av ett slaktat djur med nödvändighet måste tillvaratas. Kraven på uppfinningsrikedom hos gummorna i gårdar och stugor var gränslösa och resultaten tidlösa.

Vera tyckte att det doftade efterrätt i våningen när vi kom hem från dagis. Det var lovande och jag försäkrade henne om något minst lika gott som en efterrätt. Karolin dök snart upp med andan i halsen och kunde meddela att även hon läst löpsedlar och därtill köpt tidningarna. Hon slog upp och pekade på en bild.

Ser du? Det är ju Olofs hus. Det är han som har skjutit killen. Det är precis vid oss igen Axel. För helvete…! Jag kände hur jag bara ville smussla undan blodpuddingen men saken sköttes med vändande post. Har du gjort blodpudding älskling? Gud i himlen vilken dålig tajming. Jag älskar dig sötnos, från solen och tillbaka men kan vi inte äta nåt annat. Pizza?

Denne Olof var även han en av våra grannar eller en i grannskapet i alla fall. Han var dock omedelbar granne till Astrid Holberg och var den som larmat polisen om att något inte stod rätt till i grannhuset. Han var gammal och inte riktigt på topp längre. Hans intellekt hade en gång i världen varit knivskarpt vilket, bokstavligt talat kunde avläsas i de böcker han skrivit om materiallära, en kompetens som renderat säte i Ingenjörsvetenskapsakademien. Emellertid levde han numer i villfarelsen att detta intellekt hade sin skärpa i behåll vilket hans omgivning på goda grunder kunde betvivla. Han levde förstås i rädsla sedan mordet och fantiserade väl kring allehanda hot? Nu var nog hans tid som villaägare passerad misstänkte jag. Man satte väl inte gamla akademiledamöter i fängelse för något slags felgånget självförsvar men huset skulle bli till salu. Hans fastighet var en veritabel kulturskatt och välkänd bland riktiga djursholmare. Där uppstod emellertid ett säkert samtalsämne med Maria dagen därpå om ett sådant nu skulle vara av nöden.

Jag begav mig ut i staden för att hämta pizza men när jag så småningom återkom satt hela gänget i köket och fnittrade över smakbitar av den häriga puddingen. Till min stora glädje fick pizzorna vänta till middagen därpå.

4

Vi träffades vid den gröna träkiosken i Vasaparken där man tillhandahöll gott kaffe och ljummen, mjuk pepparkaka. Det fick bli min frukost eftersom ungarna tvunget skulle vara tidigt på plats för utflykt med en picnic både Karolin och jag fullständigt glömt bort. De fick med sig pizza och varsin flaska äppeljuice. Maria ville vara tidigt på plats hon också och bra var det. Vädret var vänligt och försommarvarmt, det vill säga lite friskt i luften och varmt i solen. Hon var fin i sitt korta rågblonda hår, en liten ljusgrå kjol och kortärmad, rosa skjorta. Det skulle ha blivit svårt för vem som helst i en av TV:s gissningslekar kring yrken. Kommissarie på Säpo skulle nog komma ganska långt ner i de allra flestas associationer. Även i TV-leken Vem bor här hade deltagarna mangrant gott på grund eftersom hennes imposanta stenvilla i Djursholm rimligen torde ha tillhört ett universitet eller möjligen England.

Hon var en motsägelsefull varelse som en gång berättat för mig varför hon blivit polis och säkert också varför hon gjort karriär inom säkerhetstjänsten men det var inget jag kom ihåg och inget jag tänkte fråga om igen. Jag gillade den privata sidan av henne för den passade vårt sammanhang tyckte jag. Utan några som helst ljusblå drömmar visste jag förstås att hennes manipulativa uppträdande tagit henne dit hon befann sig. Hon var på något sätt Säpo; en lockande Mata Hari som kunde få ur mig och alla män med mig egentligen allt hon ville ha utan att ge oss något annat tillbaka än våra ljusblå drömmar. Jag skulle inte säga att hon var kallhamrad men extremt lätt att gå vilse med. Nu var rollerna dock lite annorlunda, omkastade. Tidigare hade hon visat mig en tillgivenhet som nog inte, och till alla delar varit uträknad eftersom det inte funnits något att vinna på en sådan teater. Situationen vi nu befann oss i talade inte för att trixa med undanhållen information men vad visste jag. Jag var säkert inte tillräckligt smart, men kanske tillräckligt skeptisk.

Hon lättades påtagligt av att få tala om den tragiska händelsen dagen innan. Lustigt nog kände hon till Olof Ekenberg genom sin salig morfar som varit hans klasskamrat. Banden gick långt tillbaks i tiden och många bodde fortfarande kvar i sina stora hus där ute trots hög ålder. Maria uppskattade Ekenbergs ålder till de dryga nittio vilket i någon mån kunde ge dådet en förmildrande omständighet. Hon sade att han skulle dömas men tas omhand av samhället på ett värdigt sätt och att huset säkert skulle ärvas för att gå vidare i släktlängden. Hon tittade upp och fäste tyst sina intensivt blå ögon i mina.

"Ska vi gå lite Axel. Jag skulle tycka att det