De trogna: noveller

By Anna Lenah Elgström

I denna gedigna novellsamling från Anna Lenah Elgström transporteras vi tillbaka till ett oroligt och stridshärjat Europa. På ett svenskt barnhem i Spanien lever man i ständig rädsla för inbördeskrig och general Francos röda armé. Där får vi bl.a. lära känna Syster Ragnhild, som gör sitt bästa för att hålla barnen glada. Särskilt den lilla flickan Angela som ännu inte vet om att hennes mor skadats av bombflisor. I senare noveller påträffas även spanska flyktingar, i en badort vid franska gränsen, och en judisk familj som gör allt för att undgå att bli upptäckta av Gestapo. Totalt rymmer samlingen nio stycken noveller, fyllda till bredden med rörande människoöden, i de oförlåtande krigens tid. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 19, 2022
• ISBN: 9788726305647

Book preview

Anna Lenah Elgström

De trogna

Noveller

SAGA Egmont

De trogna: noveller

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1944, 2021 Anna Lenah Elgström och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726305647

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

»Giv andra stora namn,

nämn oss de trogna»

Erik Axel Karlfeldt

Den trogna

Det var en afton år 1938, strax efter sedan jag övertagit ledningen av ett svenskt barnhem i trakten mellan Tarragona och Valencia. Franco tycktes hota Madrid och därigenom Medelhavskusten. Den optimism varmed vi börjat vårt arbete begynte slockna; osäkerheten för framtiden och ansvaret för barnen omkring oss liksom holkade ur oss invärtes litet var.

Utåt verkade vi ännu obekymrade och som vanligt, där vi gingo i vardagens ljusa och hemtrevliga rutin. Men inom oss kändes det som om den cirkel av mörker, vari kriget stod utanför vår vardag, blev allt tätare och vår lilla fläck av säkerhet mindre för var dag som gick — tills man ibland tyckte att man ville ropa högt: Men avgör då slutligen vad det skall bli: seger eller nederlag, liv eller död!

Ingen vågade dock ge sådana känslor luft, allra minst jag själv, som måste föregå med gott exempel.

På kvällarna, då vi samlades kring barnhemmets öppna spis, vari barnen varje dag byggde ett bål av torra törnbuskgrenar, vilka gnistrade som ett fyrverkeri då de antändes, var det heller ingen som talade om kriget. Men det stod där bakom våra ryggar, mörkt och vilt, utanför ljuscirkeln här inne, där vi småpratade och arbetade i den barnsliga, rena, liksom steriliserade atmosfär det gärna blir i inrättningar, där människor med kärlek till nästan som yrke, leva och arbeta.

Hos oss kom den kanske främst från barnhemmets läkare Dr. Arnold, en svensk-amerikansk kväkare med ett utseende, som påminde om de mera hovmannamässiga porträtten av Karl I av England. — Ironiskt nog, ty andligen var han den bästa representant för naiv amerikansk idealism av trångbröstat puritansnitt, jag vet mig ha träffat! Men han var mycket musikalisk och spelade gärna för oss på barnhemmets gamla skrällande piano — mestadels Bach och Beethoven. Det är väl därför minnet av Caro alltid väcker majestätiska ekon från Eroican eller Månskenssonaten i mitt minne.

Den kväll jag tänker på hade vi som ofta gäster från den Internationella Brigadens sjukhus tvärsöver vägen till middag. Man åt bättre hos oss än hos dem.

Nyss hade den långa krokodilen av småttingar ringlat ut och in genom dörrarna för att ta god natt. Översköterskan, Syster Ragnhild, vilade sig nu med sina arbetshänder i sitt vita förklädesknä och eldskenet lekande med hennes blekt silvergyllene hår — en liten herdinna i vitt porslin, och ändå fanns ingen modigare och segare kvinna än hon i Spanien på den tiden! Bredvid henne stickade Caros sekreterare, Syster Alice, en trygg skånska med stora glasögon, på en strumpa, medan hon småpratade med brigadläkaren, en tysk flykting med ett ansikte som en ädel apas och ett enda stort intresse i livet: sexualupplysning — varför det alltid var rådligt att hålla honom och Dr Arnold isär.

På ömse sidor om mig hade jag därför placerat de bägge spanska lärarinnorna, två vackra svartmuskiga flickor, som teg och broderade kvällarna i ända. Männen med oss voro, utom Dr Arnold och brigadläkaren, två engelska tidningskorrespondenter på väg till Madrid, Bowen i Daily Telegraph, lång, mager och lutande, behängd som en julgran med yrkesutensilier: kamera, fältkikare, stålhjälm och revolver i hölstret över sina kakishorts samt en liten skinntorr kollega, vilken såg ut som om han gått i krig direkt från en bankdisk med blå cheviotkostym och gula skor, skinande av borstning. Jag märkte att han hade svårt att slita ögonen från Syster Ragnhild och smålog en smula frostigt för mig själv. Kriget stod där inte bara och hotade; det tycktes liksom också viska, mellan sina vilda rop, i en försåtlig, förförisk viskning: Skynda er, ta för er, medan det är tid!

Jag hade redan haft stora svårigheter med den kvinnliga tjänstepersonalen, ty brigadsjukhuset låg ju som sagt bara tvärsöver vägen.

Ofrivilligt gick mina ögon till hörnet, där Ferrar satt så långt från musiken det gick att komma. Den unge amerikanen hade varit patient på sjukhuset ett par månader, men betraktades numera som frisk och skulle tillbaka till fronten endera dagen. Det borde bli lättare att upprätthålla ordningen med den där slyngeln inte längre så nära oss. Han var av den typ, som brukar bli bra flygare och som vissa kvinnor ej tyckas kunna motstå, bredaxlad som en brottare men smal om livet som en flicka, ett mörkt knotigt ansikte, smala, fräcka svarta ögon och en skarpskuren mun, vars tunna, viljekraftiga båge överraskade i detta vackra gangsteransikte likt en egendomlig dissonans av andlighet i ett väsen, som annars vibrerade av skamlöst uppfordrande manlig köttslighet.

Bredvid honom, halvliggande mot hans axel, hängde den ungerska näringsexperten, en svarthårig kvinna med en röd klut om huvudet. Den långmodiga spanska regeringen, som överflyglades av de mest fantastiska förslag och anbud från all världens excentriker, hade skyndat sig att bli av med henne genom att sända henne hit ned för att organisera dieten för brigadpojkarna — ingen lätt sak eftersom det fanns så litet mat. Men hon hade genast fallit offer för Ferrar och aldrig ens försökt börja arbeta. Hon följde honom som en hund sin herre, för var dag liksom alltmera urgröpt av den sena lidelse, vari den mörka, gulhyade och seniga kvinnan tycktes knastra likt en torr gren i eld: omotiverade små skrattanfall, som om Ferrar kittlat henne, ett fladder av obehärskade, hungriga händer över hans axlar och länder.

De bägge engelsmännen sågo på varandra, och Dr Arnold blundade av avsmak medan hans långa, känsliga fingrar fortsatte att glida över tangenterna i Eroicans majestätiska svall. Men Ferrar brydde sig inte om några blickar; han satt där som en ung pascha, väntande på att få gå i säng med mer än en villig slavinna.

Jag suckade, ty på hans andra sida visade Caro — för den som kände henne så väl som jag — alla tecken till att inte hon heller var okänslig för den könsmagnetism, av vilken han satt omgiven som av en ohelig gloria. Men medan ungerskan fnittrade och vred och vände på sig, satt Caro orörlig och tyst, buttert glödande likt en långsamt brinnande svart tjärvedssticka i sin mörka yppighet: ett vilt, svart hår i orediga Medusalockar, runt, brunt ansikte med en kort höknäsa och en bred lackröd mun — något svajande kavaljersmässigt över hela uppenbarelsen, sådant man sällan möter hos kvinnor.

Men så hade hon ju knappast levat ett helt vanligt kvinnoliv, och på sistone hade kriget, som alltid skadar allt kvinnkön, bidragit till att göra henne alltmera vårdslös och vild. Kanske också åldern spelade in. Hon begynte överskrida de fyrtio.

Jag hade ju känt henne mycket länge, ända sedan strax efter förra världskriget. Första gången jag såg henne var på en kvinnokongress i Schweiz, där kvinnor ur kväkare- och andra religiösa kretsar samlats för att överlägga om medel att beveka krigsherrarna, som sutto samlade i Versailles, till att upphäva hungerblockaden mot Central-Europas barn.

En helt ung flicka med yra bruna ögon och späda lemmar stormade en dag upp på talarstolen — likt Botticellis Primavera, tänkte jag — obegripligt nog, ty flickan var klädd i slumsysterdräkt och talade ord, tunga av nöd och lidande.

Men det var maj, det låg hopp i luften, dödandet hade upphört, och från de länder, vars män nyss lemlästat varandra, hade kvinnor kommit samman för att överlägga likt sörjande systrar, hur deras offer skulle kunna lägga grunden till en rättfärdigare värld än den gamla. Flickan där uppe med sitt väsen av ung, ren flamma, förkroppsligade på något sätt den underliga atmosfär av luttrad, nästan barnslig glättighet, som hos nyss dödssjuka, vilka fått återvända till livet, som omgav denna kvinnoförsamling.

Av gemensamma vänner fick jag höra att hon bakom sig hade en svår personlig kris; det var kanske därför hennes väsens troskyldiga uppriktighet intensifierats till denna genomskinliga innerlighet, som hos en ung konvalescent vilken ännu ej vet om ljuset hon ser hör detta livet till. — Likt en svart fjäril tycktes hon ännu darra mellan tvenne världar.

Av en bok som hon skrev tio år senare — en ganska dålig roman, fylld av alltför osmält verklighetsstoff — fick jag närmare reda på historien. Caro var född i U. S. A. i en stuga på prärien av en svenskamerikansk far och en kanadensisk mor och något av vidderna hon sett kring sig från sina första medvetna år hade liksom blåst in i henne en storsint, generöst ridderlig äventyrsanda, vilken inte ens den trångt sekteristiska miljö, vari hon växte upp alldeles kunde kväva. — En miljö, där man lade minst lika mycket vikt vid det yttre skenet som vid den inre helgelsen, asketisk av böjelse och tradition — småstadstradition — rädd för onda tungor, lika mycket som för synden själv, sparsam med pengar och känslor. Och mitt i den, denna glödande färgfläck, färdig att ge sitt yttersta, ringaktande all småsint försiktighet, som en större synd än Synden själv! Men synden över alla andra i denna värld, (där kvinnorna efter tolv täta barnsängar ännu andligen voro jungfrur och manlig kyskhet öppet lovprisades inför rodnande brudgummar) var kärleken!

Caros första kärlek var dock nog så oskyldig. En ung man, son till en rik familj, mycket högre på samhällsskalan än Caros enkla släkt, förälskade sig hejdlöst i henne. Likt prinsen i sagan om tiggarflickan hade han velat föra bort henne, ut i den vida, brokiga värld, hon kanske omedvetet begynt längta efter. Hon hade känt sig som en Kristi stridsman mot nöd och lidande. Nu rycktes hon storögd med av sin trolovades lidelse; hon hade ju själv lätt för att sätta av i sken.

Men något hejdade henne plötsligt. Prinsen satte villkor. Han ville ha en hustru, som helt och odelat kunde leva för honom och hans hem. Hon måste ge upp sitt arbete bland arbetslösa och nödlidande i den nordamerikanska stad, där hennes föräldrar satt upp en affär, och likaså fick hon inte längre vara kvar i Frälsningsarmén.

Efter år av strider nekade hon. Hon kunde inte svika dem hon svurit att tjäna. Sitt hjärta kunde hon ge bort och sin kropp också — fast hon ännu inte vågade erkänna något sådant för sig själv — men kommando över hennes samvete — det hade bara Gud! De skildes åt, och jag tror inte att hon någonsin fick en man så kär som han varit henne; hon fann liksom aldrig mera tid för det.

Hur ofta hon än senare i livet, liksom i förbifarten snappade till sig kärlek, tror jag icke att hon någonsin levde ett verkligt personligt liv. — Det var, hur högt hon än satte mänskligheten, som om hon innerst inne ringaktat människan, inte minst hos sig själv. Hon hörde till dem som Carlyle talar om vilka äro födda för att tillbedja i det oändlighetens tempel, som för dem är fyllt av helig mystik. Ďet låg något sällsamt opersonligt också över hennes rättslidelse, hennes arbete för de sjuka och fattiga, som hon ägnade sitt liv — även fast hon några år efter kongressen i Schweiz lämnade Frälsningsarmén och begynte närma sig kväkarna.

Under årens lopp hade vi ofta stött på varandra ute i Europa, där vi färdades i samma onaturliga ärende: att hjälpa människor, som om de fått vara i fred för krig och förföljelse, skulle klarat sig mycket bättre själva.

Då jag först mötte henne hade hon burits av ett stort offers högtidliga rening och av den vårvind, som drog över kyrkogårdarna, innan vi förstodo vilken fred vi fått. Men nästa gång vi träffades — det var i Rumänien efter de svåra jordbävningarna där — undrade jag om hon inte innerst inne trots allt ångrade sitt val?

Det hade kommit något tillknäppt, nervöst aggressivt, nästan hårt över henne, öch det sätt varpå hon brukade skjuta fram hakan likt en murbräcka, då hon ville ha genom någonting på hjälparbetarnas gemensamma konferenser, behagade mig ganska litet. — Även om jag kunde förstå den otålighet hon måste känna inför den aristokratiska vimsigheten hos de frivilliga engelska hjälparbetarna, som mötte alla icke-frivilliga och icke-engelsmän med älskvärt förlåtande kristligt tålamod, medan de drucko te och tappade bort ändelserna på alla ord över hela Rumänien. — De amerikanska kväkarna voro bättre att ha med att göra — expeditionella och rediga affärs- och tjänstemän. Men ibland tycktes de mig vara för mycket bara detta, och jag undrade om de inte verkligen, som det tycktes, ansågo nödhjälpen icke bara normal utan rentav som sitt eget ändamål!

Denna sociala och politiska quietism vilken gör att såväl engelska som amerikanska kväkare, alldeles som de oxfordkristna, aldrig angripa det samhällsondas rötter, aldrig låtsa om orättvisornas ekonomiska grund, stämde liksom inte alls med den hänsynslöshet, jag anade började gro hos Caro. Det passade inte hennes frenetiska lynne, hennes aggressiva läggning med denna undvikande taktik.

Jag fick svaret på min fråga när jag strax efteråt fick höra att hon lämnat Vännernas samfund därför att, som hon förklarat: nu begrep hon att privatsnällhet inte räckte som vapen mot ett förgiftat samhällssystem. Hon tänkte fortsätta att arbeta, men hon ville ha lov att upprikigt säga ifrån, att de små plåster, hjälparbetet lade på oläkliga sår var ingenting att känna sig tillfredsställd över. Gott samvete fick man först lov att ha sedan man undanröjt orsakerna till såren. — Men, hade hon sagt, det skulle komma att dröja, så länge människor inte vågade angripa de farliga områdena, utan i stället bedövade sig genom att ge allmosor. Hon hade till och med utmanat sina forna vänner genom att förklara att om Kristus kom till kväkaremillionärerna Cadbury, Fry och Chadwick och bad dem sälja allt vad de ägde och följa honom, skulle de neka i full övertygelse att de visste bättre, ty om de sålde allting skulle ju Hoovers hjälpkommission bli tvungen att sluta!

Jag bävade för henne, då jag hörde talas om detta, ty vad hade hon inte en gång offrat för att få stanna kvar inom det religiösa lägret? Hur ensam och frusen skulle hon inte bli om hon lämnade det, van som hon var vid den lilla sobra, varma cirkel av fin självuppskattning och fredat samvete, kväkarvärlden sveper kring de sina.

Då jag nästa gång råkade henne, vilket inte skedde förrän några år därefter i London under Abessinienkonflikten, fann jag henne också ännu tystare och mera sluten samt märkbart åldrad. Med den ömhet hennes livskänsliga och rättfärdighetsträngtande väsen, trots alla våra olikheter annars, ingav mig, undrade jag vemodigt om inte alltför mycket av hennes forna eld och styrka gått förlorad i de långa polemiker med före detta pacifistiska meningsfränder, hon invecklat sig i, sedan hon offentligt angripit de Lansburytrogna engelska radikalerna för deras ovillighet att använda militära sanktioner mot Italien. — Och inte bara det: hon hade också vädjat till Englands och Amerikas kvinnor att sända vapen till Negus!

Av gemensamma kamrater, jag träffade i de bägge hemisfärerna hörde jag numera bara kyligt ogillande av henne. — En fredskvinna, som agiterade för att unga män skulle ut och slåss — det var ju förräderi av allt, som borde varit henne heligt!

Eftersom rättfärdiga, även egenrättfärdiga människors ogillande är effektivare i sin pondus än världens barns klander, förstod jag att hennes forna vänners hårda domar över henne ibland tvingade henne att tvivla på sig själv och sitt uppsåts renhet — det grymmaste, mest urholkande tvivel en människa kan känna. Däremot skrattade hon bara sitt numera ganska hårda och cyniska skratt, då konservativa engelska kväkare rubricerade henne som kommunist. — Det hade då ännu inte gått upp för dem att diktatorerna med Abessinienaffären prövade graden av demokratiernas åsiktstrohet.

— Mina gamla vänner förstå visst inte, sade hon till mig en gång i London, att jag hellre velat vara kvar i min gamla tro, att vapenlöst motstånd är det enda rätta. Ingen vill väl för nöjes skull känna sig liksom sliten mellan två vilda hästar? Jag är uppvuxen i pacifism, jag kan inte tro på våldet. Och ändå måste jag säga mig, att hade de stora rikena brukat våld nyss skulle freden vara säkrare än den är nu, då de förordat en fredlig lösning. — Jag måste gå emot min gamla övertygelse, då sanningen fordrar det av mig! Det är maskerad feghet att bara sticka huvudet i sin tros buske och stoppa till öronen för tvivlet. Men det har mina vänner gjort gång på gång, ända sedan de, för att inte mista kväkarelordernas bidrag till det liberala partiets kassa, lät Tyskland tro, att liberalerna skulle hindra England att gå i krig för Belgiens skull år 1914. Vad skall man göra då verkligheten säger en sak och ens gamla ideal en annan? — Om inte kasta av sig deras duntäcke och överlämna sig åt stormen?

Det var den enda gång hon talade uppriktigt med mig. Den stora faran för sådana passionerade och dock kalla väsen som hennes, är att då de möta ogillande och missförstånd, sluta de sig inne i sin bitterhet som i ett ispansar och dö en andlig kvävningsdöd. För henne var det dubbelt tragiskt därför att samtidigt som hon — det visade sig ju snart — bättre än sina vänner förstått innebörden av det som hände i Abessinien, så hotades hon dock att bli hemlös och arbetslös, då hennes gamla kretsar vände henne ryggen och inte ville veta av henne längre.

Visserligen fick hon nya vänner, men det var numera bland ganska besynnerligt folk, som drucko mera och syndade oftare mot sjätte budet än jag kunde tro att Caro trivdes med.

Jag hade redan hört många besynnerliga saker om henne; jag blev inte förvånad över att hennes mottagande, då hon första gången besökte sin faders land, blev ganska kallt inom de kretsar dit hon alltjämt hörde genom sitt arbete och sitt livsmål.

Men världsförbättrare äro ju oftast en ganska tunnblodig skara. De ha lätt för att vara dygdiga; de frestas inte av sitt temperaments hastiga svängningar mellan storm och solsken till att söka stimulans för att slippa nattsvart förtvivlan. Deras väsen gör att de hellre hylla de negativa buden — Du skall icke! än de positiva: Du skall!

Att Caro hade en storartad förmåga att få folk att arbeta med samma frenesi, som hon själv, att hon kunde organisera de mest invecklade aktioner och hade alla det europeiska hjälparbetets erfarenheter förvarade i sitt ypperliga minnes skattkammare betydde mindre för dem än att hon sades ha världsliga vanor.

Dessutom irriterade hon dem — och jag måste erkänna mig också — genom att öppet visa hur litet hon trivdes med långsamheten och försiktigheten i sitt fädernesland. Ett andligt Skansen, kallade hon det, fränt kritiserande vår auktoritetsdyrkan, vår byråkrati och vår likgiltighet för världen utanför vår lilla vrå, men framför allt den neutralitetens fornnordiska, hon ansåg att vi alltjämt talade, om komfort, hög standard och säkerhet — alla dessa ting, vilka begynte förlora all mening för den övriga världen, där den styrde mot kaos.

Hennes ärende härhemma var att samla pengar och annan hjälp till Spaniens kamp mot de upproriska generalerna. Men huvudparten av den svenska pressen, vilken lika sent som all annan sådan i hela världen, lärde sig begripa att i Spanien begynte det andra världskriget, avhånade henne öppet som hektisk, hysterisk och oäkta. Även jag själv kunde inte de gånger, jag hörde henne tala som i trance om den syndaflod, vilken samlade förstörelsekraft där ute i det okända (som svenska och därigenom av naturen obenägen att tro att något riktigt katastrofalt kunde hända) undgå att känna obehag inför hennes, tyckte jag, nästan exotiska förkunnelse om en intensiv internationell samhörighet som alla människors plikt. Vad kunde vi svenskar göra — mer än fullkomna vårt kommunala självstyre och göra folkhemmet alltmera ombonat?

Men fast jag retade mig på henne, kunde jag inte upphöra att hålla av henne. Hon hade ju liksom min egen ungdom, mina drömmar om en bättre framtid i sitt förvar.

Jag blev därför mycket glad, då de danska och norska arbetarnas Spanienkommitté omsider gjorde henne till inspektris för sina barnhem på regeringssidan. I Spanien med dess patetiska heroism, dess torterade stolthet skulle hon passa bättre än till vår mera sobra modell här uppe, tänkte jag — utan att ännu begripa att det var hennes modell, vilken bättre än vår lämpade sig för den fruktansvärda domens dag, som inleddes med diktaturernas anfall på det värnlösa spanska folket.

Men när vi sedan råkades under sorgespelets hetaste dagar och jag såg den blödande ömhet, varmed hon arbetade för det arma landets barn, begynte till och med min överlägsna svenska svalka att värmas, min tvärsäkra övertygelse att ingenting kunde hindra världen att gå sin jämna lunk mot fullkomningen av kommunalt självstyre och socialdemokratiskt folkhem, att ge med sig. Till slut hade hon nästan smittat mig med den dödligt kalla vrede mot orättfärdigheten i demokratiernas hållning, hon formligen kokade av.

— Utan vapen och flyg, utan mat, utan kol och bensin måste vi strida för dem, medan de bara blunda för att deras rika män förser fienden med allt vi sakna! Och ändå kommer det inte att gå många år förrän de måste begripa att deras ledare svikit, inte bara Spanien utan sina egna länders frihet och framtid!

Hon talade alltid om spanjorerna som om hon varit en av dem, och de svarade med samma mynt. Det fanns också en viss släktskap mellan hennes heta eld med is på botten och den spanska mentalitet, som hyser passion och en nästan opersonligt kall rättslidelse inom samma väsen — en rättslidelse, som ibland blir rättshaveri, en passionerad livshunger, vilken ofta nog kan verka som brutal liderlighet.

Så småningom började hon få ganska viktiga uppdrag även utanför det rena hjälparbetet; den där kvällen jag begynt skildra hade hon dagen förut kommit hem från gränsen, dit hon sänts i ett konfidentiellt ärende av ingen mindre än del Vayo.

Jag hade blivit glad då hon på återvägen hälsade på hos oss. — I synnerhet som hon tycktes ha en av sina goda perioder av brinnande energi och generöst äventyrarehumör.

Jag hade först blivit helt häpen, då jag upptäckt hur rätt skvallret haft. Åtminstone här i Spanien och under kriget generade hon sig sannerligen inte! Men jag försökte finna ursäkter för henne. Hela sitt liv hade hon arbetat för stora saker och med märkliga initiativ. Om hon varit en man skulle inte ens jag brytt mig vidare mycket om att hon på mellanstunderna förströdde sig med några små historier. Men det hjälpte inte — hon var ju ingen man utan en kvinna! Och en kvinna blir nedsjaskad av saker och ting, som inte bryta ned en man.

Jag som kände henne till botten av hennes ärliga, trofasta hjärta, visste ju att hennes svagheter — för män och alkohol — ingenting betydde i hennes eget stora sammanhang. Hon kunde inte vara trogen någon man, men hon kunde lika litet vara trolös mot sin idé.

— Det får inte ske, att orätten segrar, brukade hon säga, vit ända ut i läpparna. (Ibland undrar jag om det inte var därför hon dog — för att den segrade?)

Men andra människor — Dr Arnold till exempel — fick agg till henne, därför att hon, som de sade inte höll på sig.

Hans sexuella närsynthet hindrade honom från att se att hon var något annat än en kvinna, som genom sitt levnadssätt drog ned den sak hon arbetade för. Han skulle föredragit att hon svikit arbetet hellre än den kyskhetsstandard, han växt upp med hemma i Connecticut, där till och med män gingo in i äktenskapet som jungfrur. Ibland tycktes han formligen hata henne. Allt hon gjorde fick en bismak av hennes vårdslösa liv — blev misstänkt, tvetydigt — inte som det skulle vara.

Det borde hon väl någon gång inse, tänkte jag otåligt ibland som nu. Jag tyckte ovanligt illa om hennes sätt i kväll. Den ungerska näringsexperten var en grotesk människa; det syntes mig att Caro höll på att göra sig alltför billig. Hon borde akta sig för att alltför mycket utmana Dr Arnold, som hade makt att suspendera henne från arbetet, om han blev alltför provocerad. Och i vilken situation skulle hon inte då befinna sig — hon, som bara levde för Spaniens seger?

Jag märkte ju redan hur hans kalla gråa ögon under sina rödkantade ögonlock gingo mellan ungerskan och Caro. Jag kröp ihop, väntande att de bägge engelsmännens blickar skulle börja vandra samma väg. Ville Arnold då aldrig sluta spela, så att jag