Fjärrförbindelser

By Lars Åke Augustsson

Jag var en misstänksam resenär. När jag hörde folk berätta om att lifta till Istanbul eller på lastbilsflak nere i Anderna undrade jag hur man bara kunde ge sig iväg? Vad skulle de göra om pengarna tar slut? Det var först som skrivare med ett handfast uppdrag som jag sent om sider gav mig ut i världen. På resan som skulle förändra mitt liv. Fjärrförbindelser är en roman om relationer, att växa upp och att resa. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 10, 2021
• ISBN: 9788726968644

Book preview

Berättaren

Jag brukar aldrig ge till tiggare. Reste jag utanför Europa skulle jag antagligen se saken annorlunda, men här är inte fattigdomen sådan som avskaffas med allmosor. Det vill säga att visst gav jag åt den snoriga lilla zigenarflickan.

Det var i Suceava, i det stycke av det sköna Bukovina som ryssarna låtit rumänerna behålla, som hon gick omkring med sin plåtmugg på krogen. Inte ens då var jag så dum att jag trodde hon stod ensam i världen. Det var just för att jag visste hon säkert var redovisningsskyldig inför någon vuxen, som jag gav henne några förnedrande lei. För att hon åtminstone denna dag skulle överträffa planmålen och undvika några örfilar.

Och visst gav jag också åt den gamla gumman. I staden Ia§i några mil söder om Suceava satt min tolk och jag och väntade på tåget. Jag åt en glass jag nyss köpt av försäljaren vid station, och den bleka issörjan knastrade mellan tänderna. Då såg jag den gamla gumman mittöver väntsalen, och hon hade bara ögon för min glass. Jag slickade tappert vidare, men jag kände hela tiden hennes blick på mig. Hörde henne resa sig bland sina otaliga pynglar och paket och hasa över golvet. Så stod hon framför mig och tilltalade mig på någon valakisk dialekt. Visst förstod jag vad hon ville, också utan det som tolken teaterviskade till mig på engelska.

– Käringen vill smaka på glassen. Hon är lite tokig bara, inget att bry sig om.

Men inte kunde jag sträcka ut min tunga så länge hon stod där och mumlade sin bön till mig, med ryggen krum. Glassen bara smälte ner över min hand, rann och droppade ner på stationens skitiga golv ända tills jag rusade ut till glasståndet igen. När jag kom tillbaka med struten jag köpt åt henne, satt hon åter bland sina kassar och lådor. Hon tackade mig inte, utan hade bara ögon och tunga för glassen. Till tiggare ger jag bara när de är barn.

Innan resan hänger man ju av sig allt onödigt, skramlande nycklar till bilen, villan och bankfacket. Sedan återstår bara talets och tankarnas förbindelser. På resorna söker jag alltid tillvarons telefoner. På stationerna de skyltar som visar en lur, i städernas gatubilder efter de små byggnaderna för livets stora väsentligheter: pissoaren och telefonkiosken.

Jag älskar de västtyska, de digitalt och oklanderligt fungerande automaterna. Man slår alla de tretton siffrorna hem lika snabbt som på skrivmaskinen, och i lysande siffror meddelar de sedan vad mycket man är värd i tid. De brittiska automaterna av äldre modell är nyckfulla som gamla eller unga fröknar eller massmediamänniskor. Under ett förryckt pip-pip-pip kan de sluka ens sista pence utan att ge någon förbindelse alls. Eller kan de på brittiskt maner ge not a damn utan låta en prata med de kära därhemma tills man står i pinsam tystnad och söker samtalsämnen.

Men de av en gång vit, fast sedan länge gulnad plast, eller i smutsiga pastellfärger, som man finner på landsortshotell i Östeuropa, dem har jag lärt mig hata. Från dem måste alla samtal hem gå via hotellets reception via huvudstaden via de centrala organ för rikets säkerhet som kontrollerar all utlandskommunikation.

Har man en gång beställt ett samtal är man fången som en hamster i bur. Glor på utsikten över stadens officiella torg. Blänger argt i broschyrer som beskriver denna av cigarretter ärrade och av härsken hårpomada luktande förvisningsort som en oas för lust och lyx. Kolla en snöig TV-ruta som ger nyheter om ständigt stegrade produktionssiffror följda av amerikanska dussinserier. (Dallas såg jag första gången i Rumänien, långt innan serien kom till Sverige, och jag uppskattade genast dess illusionsfria syn både på maktens kvaliteter och på sina egna.)

Tills man halvvägs in i natten faller samman på sängen, utmattad men klarvaken. Tills telefonen, som i en dålig deckare, trasar sönder nattens stillhet. Genom två tre länders uttråkade telefoniströster får man sedan ryta en förklaring till varför man ringer hem så här mitt i natten, istället för den kärleksförklaring man tänkte sig när man ett halvt dygn tidigare beställde samtalet.

Men jag är äntligen erkänd. Jag söker tillvarons telefoner för att finna någon som erkänner min röst och mitt namn genom teknikens och telebyråkratins brus. Som man på banken erkänner ditt namn på resecheckarna eller i affären din signatur på kontokortsnotan, erkänner ditt liv och värde.

Jag var en misstänksam resenär. När jag hörde folk berätta om att lifta till Istanbul eller åka Greyhound i USA eller på lastbilsflak nerför Anderna, undrade jag hur man bara kunde ge sig i väg? Och om pengarna tog slut? Jag misstänkte dem för att äga en pappa till vilken de alltid kunde telefonera efter mera pengar. Eller för att sakna den stolthet som förbjöd en att tigga ambassaden om hjälp.

Det var först som skrivare och med ett handfast uppdrag jag sent omsider gav mig ut, och i mitten av sjuttitalet var jag i Albanien och samlade material till en bok. På väg hem hade jag sällskap med Jan Stolpe, men när vi kom fram till Belgrad med tåget söderifrån hade tåget norröver redan gått. I väntan på nästa gick vi och drällde i stan. Kylan steg rå ur Donau, och vi sökte skydd i antikvariat och boklådor. I ett skyltfönster såg vi att Herr Gustafsson själv nyligen utkommit i serbokroatisk översättning. Volymen ingick i en serie modern europeisk litteratur, redigerad av författaren Vasko Popa.

– Vasko Popa. Är inte han översatt till svenska?

– Jovisst. I en serie utländsk lyrik redigerad av Lars Gustafsson.

Begrundande författarnas fjärrförbindelser vandrade vi utåt fästningen. Kylan glesade ut turistströmmen, och på väg åter mot stan mötte vi bara en grupp på tre. När vi kom dem närmare kände vi under den rutiga kepsen igen Lars Gustafsson. Med honom var Madeleine Gustafsson, med kameran över axeln. I deras sällskap en välklädd och reslig medelålders man, som hälsade vänligt.

– Vasko Popa. Angenämt.

Alla bemödade vi oss att tala precis som om vi brukade träffas här på vår middagspromenad. Något om Albanien, något om Kina, vad man sagt på Voice of America om fängslandet av De fyras gäng. Hej och hej och tjänare. Så gick jag och Jan ner till station och mutade till oss en sovkupé på Pannoniaexpressen. Sov och läste albanska realister och somnade igen. Någonstans mellan Dresden och Berlin drog jag ner kupéfönstret för att vädra.

Tåget passerade just någon liten fabrik. Moln av vattenånga och så slog lukten mig i ansiktet. Doften av min barndom. En stank av flis och klor och svavelsyra från en sulfitfabrik någonstans mellan Elster och Elbe, av den abstraktion som kallas vardag, av andra fjärrförbindelser än dem författarna emellan.

Jag försökte resa utan uppdrag. Förr brukade jag se till att skaffa mig beställningar, göra upp om sammanträffanden eller ordna inbjudningar innan jag gav mig av till andra länder. Men dit jag nu skulle resa kunde jag varken acceptera några inbjudningar, om jag ville ha hedern i behåll, eller göra upp om några sammanträffanden, om jag inte ville riskera hederligt folks säkerhet.

När jag fyllde i min ansökan om visum till Tjeckoslovakien angav jag på alla formulärets fyra exemplar att mitt syfte var turism. Men kvinnan på ambassaden granskade med misstanke vad jag angett som mitt yrke. Tills hon slutligen avgjorde ärendet.

– Ni får visum som turist! Inte som författare!

Alltså reste jag utan uppdrag? Jag var med min vän och landsman Peter på väg till en föredetta minister som bodde i utkanten av Prag. Vi tog tunnelbanan till station Gottwaldova och kom ut vid det väldiga, vita och vräkiga kulturpalatset. Där hade man senast i somras hyllat freden, alltså det normaliserade tillståndet i detta ockuperade land. Där hade den svenska delegationen suttit och tigit neutralt och undvikit kontakter med dem från Charta 77 som försökte ge sin syn på fredens villkor – och frihetens.

Det var till en av dem vi var på väg när vi letade oss från palatset ner till en gata i Vyšehrad för att ta spårvagnen. Väntan blev lång och händelselös, annars skulle jag väl aldrig märkt henne. Hon hade musgrå kappa, det såg jag medan hon stod på refugen väntande på rött ljus medan latbilarna mullrade förbi, men jag såg aldrig hennes ansikte.

Hon började sedan långsamt vandra, genom dieseldunsterna som låg över asfalten. Jag hoppades hon var på väg hem. Ty nu såg jag hennes ben under kappan och varför hon tog sig fram i världen så mördande mödosamt långsamt. Hon bar bruna strumpor. Men det tjocka yllet kunde inte dölja vare sig bandagen kring hennes vader eller bandagens mörka fläckar. Jag såg aldrig hennes ansikte, men såg vanskötta bensår eller åderbråck och ensamhet.

Jag såg aldrig hennes ansikte, men vet att hon existerar trots att hon i sitt lands onda tid inte ens var något värd som valboskap. Trots att hon aldrig skulle vara synlig för fredsdelegaterna i det vita palatset uppe på höjden, utan bara så utsatt och olönsam och förgänglig som vi alla är eller blir. Och jag hade mitt uppdrag.

Jag tänkte mig alltså en bok med ett par aktuella och inte alltför allvarliga berättelser. En kille i min egen ålder som inte tror på något längre, och som försöker bedöva sig med bitterhet och andras ord och musik. En tjej ur min egen politiska generation som aldrig slutat att tro, och som just nu tror på freden. Jag tänkte skicka ut dem båda på varsin resa i Europa och följa dem i spåren.

Men så fick de ett barn ihop, och hur skulle jag göra med honom? Men så tog Rolf så mycket av min egen saknad och vemod till sig, och Annika gav jag så mycket av min egen rädsla. Och mitt emellan dem, lika ovillkorligt förbunden med dem båda, stod jag som pojken Tomas.

Tomas

När pappa kommer tillbaka och mamma säger äntligen, tar Tomas om pistolen. Nu är de ute efter hans liv. Pappa säger vadå äntligen, är det för mycket begärt med fem minuter för att slå en drill? Mamma skrattar att minns du inte. Tomas försöker ännu rädda sig undan i något som mamma kan förstå eller pappa kan förklara, ännu ett konstigt ord på ännu en av resans skitiga stationer.

– SEALINK. Vad är det?

Mamma hinner bara säga att link är länk förstårdu, innan pappa vill höra vad det var han skulle minnas. Tomas låter handen glida ner ett stycke från pistolens kolv så att pekfingret kan glida in i varbygeln, som är