Smaragd med briljanter och andra glömda pärlor

By Anders Eje

"Smaragd med briljanter och andra gömda pärlor" är en samling med deckarnoveller som utspelar sig under det glada tjugotalet och i jordens alla hörn. Samlingen består delvis av novellserien om A-G Valentins äventyr och delvis av spridda noveller men alla med den gemensamma nämnaren – juveler. A-G Valentin är en handelsresande juvelerare. Yrket tar A-G jorden runt, från Ceylons tropiska klimat till auktioner i Istanbul. Äventyren duggar tätt och är allt som oftast halsbrytande. En sak är klar: A-G går aldrig sysslolös. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 1, 2023
• ISBN: 9788728526415

Book preview

Anders Eje

Smaragd med briljanter och andra glömda pärlor

SAGA Egmont

Smaragd med briljanter och andra glömda pärlor

Omslagsfoto: Shutterstock & Unsplash

Copyright © 1927, 2023 SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728526415

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Amb.-juv. A. G. Valentins äventyr

Fem noveller

Smaragd med briljanter

Mitt namn är A.-G. Valentin och till yrket är jag amb. juv. Men A.-G. står inte för Anna-Greta utan för Alf-Georg och amb.-juv. betyder inte ambitiös juvenal utan ambulerande juvelerare, det vill säga och med andra ord, handelsresande i juvelbranschen. Detta är, tro mig, ett mycket fängslande yrke och som sådant på ett mycket behagligt sätt förenat med små omkostnader. Man behöver icke – som den fast förankrade juveleraren – hyra någon dyrbar lokal vid något fint torg; i stället har man en gång för alla inköpt och kontant betalt 2 prima, inventiöst inrättade läderväskor, försedda med dyrksäkra kassaskåpslås, och när den fast förankrade juveleraren första dagen i varje kvartal styr sina tunga fjät till husägaren för att överlämna många sköna tusenlappar kan den ambulerande kollegan på lätta fötter stega in i banken och sätta in slantarna på sitt eget bankkonto.

Så är det en annan sak också. Juveleraren med butik kommer aldrig sina klenoder in på livet som den resande juveleraren. För den förre blir stenarna och pärlorna rätt och slätt en handelsvara, ungefär som potatis eller galoscher, medan den senare ägnar sina dyrgripar ett mer individuellt intresse. Jag vågar påstå att mellan mina fingrar icke gått något enda dyrbarare smycke eller någon ädelsten av någon större betydenhet utan att den varit förknippad med någon historia, spännande eller romantisk eller kriminellt betonad. Två gånger har jag haft i min ägo prinsessan Lamballes stjärnrubin, jag har köpt och sålt Leopold I:s klackring och vid ett tillfälle förvandlade jag två briljanter, som hängt i fröken de la Valliéres skära örsnibbar, till två strålande ringar. Men näppeligen har jag någonsin, vare sig tidigare eller senare, erfarit en sådan situation som den, vilken var förknippad med en viss smaragd med briljanter, en ring med en rätt stor smaragd, omgiven av små, små briljanter – inte så särskilt dyrbar, om sanningen skall fram, för smaragden hade ett litet fel, men en ganska parant sak i alla fall. Men syster-smaragden var felfri – och den ringen hade jag åsatt ett pris på 3.000 kronor. Båda stenarna hade tillhört ett halsband, som en gång burits av en engelsk lady, och jag hade köpt dem båda på en auktion i London.

Det var på senhösten. Jag hade just avslutat en tre månaders sejour på kontinenten och affärerna hade gått hyggligt nog. I Berlin hade jag både köpt och sålt mycket fördelaktigt, i Milano hade jag avyttrat en svart dubbelpärla, som tidigare visat sig mycket svårsåld, och i Paris hade jag kommit över en kollektion mörka rubiner, som påstods ha tillhört den belgiske bankiren Löwenstein – han som trillade ur en flygmaskin ner i kanalen, ni kanske minns. Paris var min sista etapp. Därifrån skulle jag resa direkt upp till Stockholm och om möjligt fira julen i Sverige.

I Paris bodde jag på ett litet, men propert hotell vid en av de små sidogatorna till Operaboulevarden. Det låg bra till för mina affärer och dessutom hade det en tillgång, som jag skattar mycket högt: ett oöverträffat kök. Jag är nämligen svag för god mat, mycket svag, ja, så svag att en verkligt god maträtt kan föranleda mig att göra personliga uppoffringar. Köksmästaren på mitt Parishotell heter Louvaine, Ernest Louvaine. En gång, när jag av bekvämlighetsskäl intog middagen på mitt rum, skickade M. Louvaine upp till mig en fiskrätt, en gratinerad äkta tunga med musslor, tryffel, räkor och champinjoner, alltsammans övergjutet av en himmelskt doftande vit sås, och på detta kunde jag inte bli svaret skyldig. Jag skrev ordet Merci på ett kort, trädde en ganska vacker kråsnål med en pärla genom kortet och skickade ned det till M. Louvaine. Att den för mig speciellt tillagade maten icke för framtiden försämrades torde litet var kanske förstå.

Kvällen före min avresa till Sverige hade jag beställt middag för tre på mitt rum; jag reser nämligen alltid med dagtåg, då jag bättre kan övervaka mina båda läderväskor. Mina gäster var Donatelli och hans sköna fru Rosita. Ja, Donatelli – vad var det nu han hette till förnamn? Lymex! Just Lymex. Vad föräldrar kan hitta på! Döpa en unge till Lymex. Men det föll naturligtvis ingen av hans vänner in att kalla honom så – när de talade till honom kallade de honom Telli, när de talade om honom sade de Othello. Och för det namnet gjorde han utan tvivel skäl, för något svartsjukare än Donatelli är inte tänkbart. Eljest en mycket hygglig och resonabel pojke tappade han fullständigt koncepterna, blev vild och galen, så fort han misstänkte att någon kastade sina blickar på Rosita. Därför hade han inte heller några jämnåriga vänner egentligen – tyngd av sitt fruktansvärda komplex hade han brutit med dem alla. Att Donatellis och jag hade kunnat hålla ihop så många år berodde naturligtvis uteslutande på min kala hjässa, min stora mage och den omständigheten att min ålder måste anses göra mig ofarlig för unga kvinnor. Vid 57 års ålder sätter man inte gärna i gång med en livsfarlig flirt.

Jag var ofta deras gäst i Paris, än till lunch, än till middag; det kändes tryggt för en gammal ungkarl att ha någonstans att ta vägen, man kan tröttna på hotellrum, även om man blir aldrig så omhuldad där. Men till traditionen hörde att vår samvaro skulle avslutas med middag på mitt rum i hotellet och den här gången hade M. Louvaine något alldeles extra i matväg. När klockan närmade sig halv åtta erfor jag den där till hälften behagliga, till hälften irriterande känslan i trakten av maggropen, som – om magen är som den skall – alltid sammanhänger med förväntningarna på en god middag. På slaget åtta knackade det på min dörr. Rosita: Ensam?

Telli kommer strax, förklarade hon. Han blev litet fördröjd på kontoret, men yrkade på att jag skulle gå i förväg så att du skulle slippa vänta och undra. Vi kan ju prata bort tiden tills han kommer.

Det gick dåligt. Något – ingen vet vad! – band våra tungor. I Tellis närvaro kunde Rosita och jag prata så ledigt som helst – nu gick det inte alls. För att lätta på stämningen föreslog jag att få visa min juvelkollektion, vilket accepterades. Rosita hade god smak och visste precis vad som behagade henne. Särskilt intagen var hon i de briljantfållade smaragderna, och när jag hörde henne i så högstämda ordalag prisa deras skönhet fick jag plötsligt en idé.

Kan du se någon skillnad på dem? frågade jag.

Hon vände och vred på ringarna, höll dem mot ljuset och granskade dem med rynkade ögonbryn. Nej, förklarade hon sedan, någon skillnad kunde hon inte upptäcka, stenarna var varandra så lika som två bär på samma kvist. Då tog jag fram mitt förstoringsglas, räckte över det till Rosita och bad henne noga fixera den ena smaragdens vänstra sida.

Nu ser jag, sade hon, en liten rispa, eller rättare skuggan av en rispa. Tänk, att så litet kan betyda så mycket – jag menar ekonomiskt. För min del … Hon hejdade sig.

Tala ut, bad jag. För din del …?

Skulle jag lika gärna bära den här – hon pekade på stenen med rispan – som den där.

Rosita gick mig till mötes på halva vägen, för det var just min idé: att be henne hålla till godo med den briljantinfattade smaragden. Men när jag kastade fram förslaget hajade hon till och mumlade något om att hon naturligtvis var förfärligt tacksam, men att hon inte visste om hon vågade ta emot presenten. Jag förstod nog vad det var som rörde sig i hennes hjärna – hon var rädd för Othellos svartsjuka. Men du gode tid – svartsjuk på gamle A.-G. Valentin med den kala hjässan och den stora magen! Det var ju närmast löjligt. Till slut fattade Rosita sitt beslut. Jag lägger ringen i min väska, sa hon, tills jag fått Tellis tillstånd att bära den.

Hon hade knappt talat till punkt förrän dörren hastigt öppnades och en rödhårig individ stack in huvudet. Jag kände genast igen honom – min granne till höger, en monokelprydd idiot, som jag titt och tätt stött ihop med i korridoren.

Ah, ursäkta monsieur Valentin, sa han förvirrad, jag ber tusen gånger om ursäkt. Tog miste på dörr, comprenez! Pardon!

Och så var han borta. Rosita stoppade ned smaragden i sin väska och jag lade tillbaka de andra juvelerna i schatullet.

Om jag kunde begripa var Telli håller hus, sade Rosita med en tydligt märkbar oro i tonfallet. Han borde …

Det ringde i min telefon. En jagad röst bad att få tala med Madame Donatelli. Jag förstod genast att något var på tok med Telli och fick min misstanke bekräftad så fort Rosita lagt ned luren. På väg till hotellet på sin motorcykel – Donatelli var en passionerad motorcyklist – hade han kört ihop med en bil och fått ena knät skadat, visserligen lindrigt, men han ansåg sig i alla fall förhindrad att komma till middagen. Rosita visste inte hur