Det guldkantade molnet

By Anders Eje

För en affärsman handlar det om att ha en klar blick. Att alltid kunna ta de rätta besluten. För att vara bäst behöver man skingra alla moln som ställer sig i vägen för den sanna framgången. Det vet varje skicklig yrkesman inom branschen.Men vissa moln är svårare att förbise. De så kallade guldkantade molnet, som den högaktade bankiren symboliskt kallar kärleken, är det svåraste av dem alla.Om hjärna och väsen är febrig av romantikens starka känslor, hur ska man då kunna ta kallhamrade affärsbeslut?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 25, 2023
• ISBN: 9788728526569

Book preview

Anders Eje

Det guldkantade molnet

SAGA Egmont

Det guldkantade molnet

Omslagsfoto: Shutterstock & Pexels

Copyright © 2023 SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728526569

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

»Min vän! Kom ihåg att en man, som ligger i stora affärer, måste se klart, klarare än andra. Hans blick får icke skymmas av något moln, och varje annat intresse — vid sidan om affärerna — är ett moln. Kärleken är honom förmenad. Ty minns att kvinnan, det guldkantade molnet, är det farligaste bland dem alla».

Paul de Zarmont.

FÖRSTA DELEN

FÖRSTA KAPITLET

N är vårdarna av en viss gammal tradition i Sveriges huvudstad på sin tid uppstämde ett ramaskri över bankernas armbågsknuffar åt de gamla goda näringsställena och deras vandalisering av miljöns arkitektoniska stil hyste de antagligen inga illusioner — varken att någon skulle bry sig om deras klagolåt eller att de voro ensamma om den. I Paris höjdes samma verop. Med ett tonfall, på vars ärliga bitterhet man inte kunde ta miste, klagade Fernand Laudet att de som svampar uppväxande bankerna med sina brutala stenmassor totalt förstörde bulevardernas förnäma air.

Fernand Laudets kritik riktade naturligtvis främst sin udd mot de stora fasadslukande bankinstituten, Indokinesiska banken och Nationalbanken vid Boulevard Haussmann, Lyonnais och Kreditbanken vid Boulevard des Italiens samt Handelsbanken vid Champs-Elysées med flera, men det var inte heller med vidare förtjusning man såg bankdiskar och kassaskåp flyttas in i de gamla förnäma patricierpalatsen — även om fasaden lämnades intakt. Skylten utanför entrén månde vara aldrig så diskret, rösten, som annonserade att Merkurius tagit arv efter Apollo eller Mars, aldrig så lågmäld — den irriterade i alla fall de ömtåliga känselspröt, med vilka den traditionsvårdande samtiden gjorde sin plikt mot det förgångna. Fy-ropen utslungades i själva verket efter en mellan de invigda noga avvägd tonskala, som egentligen inte tjänade något annat praktiskt syfte än att fungera som värdemätare på respektive exekutörers säkerhet i stadens historiskt-estetiska katekes.

Bland de på senare tid organiserade Parisbanker, som sluppit mest helskinnade undan ur den nyss antydda skärselden, var Banque de Zarmont vid Champs-Elysées en av de förnämsta. Inte nog med att palatsets yppiga barockstil lämnats orörd — skickliga händer hade dessutom hjälpt upp pergamonfriserna och pietetsfullt återställt portalens praktfulla utsmyckning i ursprungligt skick. Av hänsyn till just de synpunkter, som den traditionsvårdande klicken gjort till sina, hade bankens direktion, när den alltmer svällande rörelsen krävde större utrymmen, icke låtit resa ytterligare en våning ovanpå de tre redan befintliga — vilket varit det billigaste och bekvämaste — utan brett ut sig i horisontalplanet in mot rue Père Charron. Och vad skyltarna på ömse sidor om porten beträffar måste man gå dem tätt under guldbokstäverna för att kunna läsa vad där stod — så diskreta voro de. Svarta — med polerade glasskivor — och knappt mer än centimeterhöga bokstäver. Där står:

BANQUE DE ZARMONT

Direction: Paul de Zarmont.

Fondé en 1919.

Även om ni är utrustad med aldrig så goda ögon, kan ni inte läsa detta tillkännagivande från gatan — och ännu mindre från trottoaren. Ni måste finna er i att göra precis detsamma som den rätt unge man, vilken en stund stått och kisat mot tavlorna: stiga upp för de två trappstegen till den breda, planterade, av ett vackert, smitt kopparstaket inhägnade terrassen, öppna grindarna och gå fram till porten. Den rätt unge mannen läser texten på tavlan till vänster om portalen, övertygar sig om att den högra inte har något ytterligare att förmäla, nickar med ett litet belåtet leende (den timida exteriören utgör en bekräftelse på allt han hört om baron de Zarmonts personliga tillbakadragenhet), skjuter upp den tunga, mörknade ekporten och stiger in i en sval, högvälvd, halvdunkel, tyst hall med tjocka mattor, marmorpelare och på väggarna gobelänger i diskreta färger — svagt rosa och mattbrunt — med motiv från olika industriella verksamhetsområden.

Vid ett bord mitt emot entrén sitter en herre och gör anteckningar i en liggare. Han ser ut som en minister, men monogrammet — B. de Z. och en etta — på rockuppslaget förråder att han gör tjänst som bankens förste vaktmästare.

Med obesvärad min, men snabbt iakttagande ögon — ty det är hans yrke att låta hjärnan registrera detaljer — stiger den rätt unge mannen fram till bordet, drar fram ett brev ur kavajfickan, tittar för säkerhets skull två gånger på utanskriften och yttrar på dålig franska de tre orden:

Mademoiselle Lili Helvain.

Förste vaktmästaren sträcker fram handen efter brevet.

Oui, monsieur.

Men den rätt unge mannen skakar leende på huvudet och försöker göra begripligt att han vill överlämna brevet personligen till fröken Helvain.

Ert namn, om jag får be.

Utan att kasta en blick på det visitkort, som den rätt unge mannen lägger framför honom på bordet, pressar herr förste vaktmästaren lillfingret mot knappen till en ringledning och inom bråkdelen av en sekund uppenbarar sig en piccolo i chokladbrun uniform med breda guldrevärer på alla upptänkliga ställen. Pojken är dessutom väldisciplinerad — han griper kortet, består den rätt unge mannen en kort nick och ger honom ett tecken att följa med. Mindre överlägsen och mera nyfiken än sin chef sneglar han på visitkortet, medan hissen för dem upp till tredje våningen. Med stor svårighet läser han:

Richard Turner

Editor

Och nere i högra hörnet:

House and Garden, New York, U. S. A.

En amerikan! Pojken kastar en hastig blick upp i Richard Turners ansikte. Ja, som han nu står där med tunna, hopknipna läppar, vädrande näsborrar och två smala blänkande strimmor till ögon ser han verkligen amerikansk ut — smart, vaken, hänsynslös. Han blir nog insläppt, tänker pojken, hur svårt det annars är att få företräde hos baron de Zarmonts kvinnliga privatsekreterare.

Pojkens intuition har inte bedragit honom, dörrarna öppnas så gott som ögonblickligen för herr Turner från Amerika. Denne herres hjärna tar en blixtfoto av det rum, han nu träder in i — han vet att tidskriftens läsare därhemma hungra efter att få veta hur det ser ut mellan de fyra väggar, där privatsekreteraren hos en av världens rikaste — och gåtfullaste — män befordrar till verkställighet hans för världens ekonomiska hälsa betydelsefulla beslut. Det förargliga är bara att rummet inte alls har några sensationella drag att bjuda på — skrivmaskinen är inte ens av rent silver, som ryktet påstått — det är ett helt vanligt, gediget möblerat kontorsrum sådant man kan få se inom vilken något så när anständig tidningsredaktion som helst i New York, och bakom skrivbordet sitter den mäktiga unga damen med en min så anspråkslös som om hon aldrig i sitt liv knackat ned större summor än de, som kunna skrivas med tre siffror — en liten, blek brunett med ett ganska oregelbundet ansikte, men vackra gnistrande ögon och en mycket uttrycksfull mun.

Hon gör en gest mot den mörkröda läderfåtöljen på skrivbordets andra sida.

Herr Turner. Ni har ett brev till mig från baron de Zarmont?

En smula långnäst drar Richard Turner fram sitt brev. I hans planer ingick nämligen att begagna tillfället till ett par preludierande frågor.

Jaså, ni vet det redan? Kanske också innehållet i brevet är er bekant? I så fall — —

Fröken Helvain ruskar leende på huvudet.

"Nej, nej. Jag visste endast att ni skulle komma. Vill ni nu vara snäll och ge mig brevet."

Nu måste herr Turner snällt lyda; när allt kom omkring hade han ju fått en liten inblick alldeles på köpet rörande en detalj i den väldiga organisationen — när baron de Zarmont expedierade brev till sin sekreterare varskodde han henne samtidigt pr telegram för att mota eventuella brevförfalskare i portgången — någonting i stil med bankernas avisering av växlar. Mycket bra! En liten pikant detalj — försiktighetsåtgärden i fråga hade naturligtvis vidtagits efter påtryckning av erfarenheten!

Lik en blixtsnabb vindkåre flög aningen av ett småleende över fröken Helvains ansikte när hon läst Zarmonts brev. Så likt honom! Det skulle aldrig fallit baronen in att bevilja en landsman någon intervju — än mindre släppa en fransk journalist innanför privatpalatsets murar, men för en amerikansk tidningsman kunde han göra ett undantag!

Aha, här fanns ett post scriptum!

Herr Turners framställning har förmedlats och stötts av en ättling av ätten de Beauharnais, vars historia just nu av någon anledning lär vara föremål för den amerikanska publikens intresse.

Såå! De Beauharnais! Det förklarade saken i någon mån.

Vilken tid skulle det passa er att bese palatset? frågade fröken Helvain i det hon långsamt vek ihop brevet.

I eftermiddag någon gång — kanske?

Klockan sex då! C’est entendu. Klockan sex skall jag vara er till mötes utanför portarna, Boulevard Haussmann 237.

Ni! Menar ni att ni själv, fröken Helvain? — —

Ja visst, smålog den unga damen. Ser ni, herr Turner, franska folket är tröglärt när det gäller utländska språk och jag fruktar att ingen av husets betjäning talar engelska så pass att han skulle kunna ge er någon föreställning om den miljöbetonade historiska kontinuiteten mellan François de Beauharnais och Paul de Zarmont. Au revoir alltså, herr Turner.

Herr Turner kastade en snabb blick på den hand fröken Helvain räckte honom. Inga ringar, inte den allra minsta lilla briljant! Baron de Zarmonts berömda peruanska diamantfält tycktes inte ha avkastat något för fröken Helvains räkning. Eller var det ett koketteri efter samma mönster som champagnekungen Rogers, vilken aldrig såg annat än bordeaux på sitt bord.

När den amerikanske journalisten stängt dörren bakom sig satt fröken Helvain ett ögonblick i tankar. Baronens brev var avsänt från Strasbourg — och inte från Genua, där han bort befinna sig, om han fullföljt sina vid avresan yppade resplaner. Alltid samma historia! Knappt hade flygmaskinen lyft ute vid Le Bourget förrän baronens hjärna började arbeta med en ny kombination, vilket i nittionio fall av hundra hade till följd ändrade order rörande kursriktningen till piloten. Ett litet leende ryckte i fröken Helvains munvinklar. Börslistan! Nu förstod hon plötsligt. Strax efter klockan två hade herr Baradinelles, bankens börschef, tittat in till henne med listan. Hans blickar återspeglade med önskvärd tydlighet den förbryllade sinnesstämning, i vilken han befann sig. Pappersbladet med de nyss ifyllda kurserna lade han framför henne på skrivbordet och satte en välmanikyrerad, svagt rosenfärgad pekfingersnagel på en av raderna.

Titta, fröken Helvain, bad han. Albatrossverken — 246 1/2 köpare i dag, 180 säljare i går. En rasande hausse, medan alla andra papper ligger och trycker som harar. Vad säger ni om det, fröken Helvain?

Fröken Helvain kunde ingenting säga — då! Men nu — nu förstod hon. Albatrossverken låg i Strasbourg; det behövdes inte mera än att baron de Zarmont visade sig tillsammans med någon av verkens ledande män för att förklara aktiekursernas jättelika tigersprång uppåt. Ett ögonblick föresvävade det henne att hon kanske skulle slå på i lokaltelefon och lösa gåtan för herr Baradinelles, men vid närmare eftersinnande lät hon det vara. Fanns det något, som chefen inte tålde, så var det meddelsamhet tjänstemännen emellan — även om denna var av aldrig så oskyldigt slag. Det var inte utan att där fanns spår, som skrämde. Hur hade det inte gått till exempel med herr Teophil Gondrat, en av tjänstemännen på notariatavdelningen! En kväll strax på nyåret hade herr Gondrat av en ren slump råkat möta baron de Zarmont i sällskap med en ung och utomordentligt vacker dam i Jardin de ma sœur. Av någon anledning — gud vet vilken! — hade Gondrat fått för sig att den unga damen var rumäniska, och dagen därpå hade han ventilerat episoden med en av kamraterna på notariatavdelningen. Högre och högre klättrade den inom banken och slutligen nådde den — ja, var det inte just genom herr Baradinelles, när allt kom omkring? — fram till baron de Zarmonts öron. Beträffande själva källan fanns icke något tvivel, baronen erinrade sig att han sett herr Gondrat vid det omskvallrade tillfället, och dagen därpå hade herr Gondrat sitt avsked — utan motivering. Man tackade för hans tjänster, men beklagade att man inte längre hade användning för dem. Se där allt.

Nej, det fick vara med den där påringningen till Baradinelles. Däremot — hon grep mikrofonen och förde den till örat:

Elysées 2690. Tack.

Det skulle nog komma som ett streck i räkningen för La petite suédoise, men det kunde inte hjälpas — man måste ha någon till hands vid rundvandringen, någon, som kunde öppna och stänga dörrar och se till att — —

Hallå, Paragot! God dag, min vän. Fröken Helvain, som talar. Har ni lilla Marie i närheten? Tack. Ja ja, hon har mycket att stå i, det begriper jag — man gifter sig inte var dag, min kära Paragot, men be henne nu — Nå, se där har vi henne. God dag, lilla Marie. Hur dags är det du gifter dig? Hos mären klockan fyra och middagen klockan åtta. Ja det kan inte hjälpas, min lilla vän, mellan sex och sju — —

Och så gjorde fröken Helvain klart för henne vad saken gällde. Något motstånd hade hon inte väntat, därtill kände hon den lilla svenskans sinnelag alltför väl, men att flickan skulle acceptera uppdraget med så frejdigt humör hade hon ändå inte trott.

Det ska gå som en dans, mademoiselle, förklarade hon glatt. Alltså klockan sex.

En dryg kvart före den utsatta tiden var herr Richard Turner från Amerika på sin post utanför 237 Boulevard Haussmann. Kameran hängde i sin rem över axeln — stora förhoppningar att få använda den hade han emellertid inte. Bland alla de tusen och en legender, som vävdes kring baron de Zarmonts person, var nog baronens avsky för allt vad fotografiapparater hette den minst legendariska. En filmrulle hade i alla fall offrats på palatsets exteriör — den kunde inte mångmiljardären skydda för kamerans objektiv, hur mäktig han än var.

Herr Turner gjorde en lov fram till hörnet av rue Tronchet. Vid helomvändningen där råkade hans armbåge snudda vid tidningen i kavajfickan — Paris Midi med den insinuanta artikeln om sammanslagningen av de argentinska bankerna. Ingen kunde sväva i tvivel om att den riktade sin udd mot baron de Zarmonts bankpolitik — herr Turner flyttade tidningsbladet från ytterfickan till innerfickan; dumt att väcka förargelse i onödan. Och när han kom tillbaka till den av Beauharnais’ernas vapen krönta porten stod fröken Helvain där och väntade.

Var det inte det han anat!

Aj aj — fröken Helvain hötte med fingret — man är inte blyg av sig, kan jag se. En kamera i baron de Zarmonts hus! Vad tänker ni på, herr Turner?

Åh, sade han oskyldigt, visst har man hört talas om baron de Zarmonts motvilja mot fotografering. Men om man verkligen skulle sätta tilltro till allt som pratas om baronen så — —

Amerikanen avslutade meningen med en betydelsefull axelryckning.

I det här fallet talar ryktet sant, för en gångs skull, inföll fröken Helvain livligt. Ni får lämna er kamera i Paragots vård, herr Turner, och nöja er med att fotografera med hjärnan.

Inne i hallen stodo de nygifta, Marie och Paragot, båda fortfarande i högtidskläder efter besöket hos mären. Den lille knubbige Paragots livliga ansikte blossade, hans små svarta pepparkorn till ögon glimmade. För att styrka sitt mod till den betydelsefulla handlingen hade han druckit ur en hel flaska vitt vin och kände sig nu mindre besvärad, tyckte han, i den höga stärkkragen och svalstjärtrocken, som trängde under armarna. Marie, som hade sin nordiska härstamning att tacka för ett blont, nästan vitt hår (som hon envist vägrat att både bobba och shingla) och ett par pigga, klarblå ögon i ett runt, friskt ansikte, skramlade med en nyckelknippa av förhistoriska dimensioner. Hon hade kalkonen på spisen i tjänarnas kök i gårdshuset — den nära tio kilo tunga bröllopskalkonen — men plikten mot baron de Zarmont och fröken Helvain gick före allting annat. För övrigt hade hon Paragots mamma till hjälp i köket och fast gumman redan var litet på snusen skulle hon nog akta sig för att låta kalkonen brännas vid.

Rörande de omständigheter, under vilka la petite suédoise kommit i baron de Zarmonts tjänst, berättades man och man emellan en ganska romantisk historia — ja, inte endast man och man emellan; den välfurnisserade amerikanska skvallerpressen hade också uppsnappat den, och det var där herr Richard Turner fått del av detaljerna. Vid ett av sina många affärsbesök i Stockholm hade Zarmont tvingats att ta in på ett av stadens största hotell; en mellankommande strejk hade nämligen försinkat färdigställandet av de båda våningar i ett hus på Östermalm, som baronen utsett som bostad under sina tillfälliga besök i Sveriges huvudstad. Bland handgepäcket medförde Zarmont en portföljväska, som han synbarligen var mycket rädd om och vars yttre gjorde ett i hög grad imponerande intryck — just en pjäs, som kunde komma det att vattnas i munnen på en hotellråtta, av samma typ som kringresande juvelerare bruka använda för förvaring av sina dyrbara kollektioner. Marie, som vid den tiden bar ansvaret för städningen av den rumsvit, Zarmont tagit i besittning, anknöt också sina reflexioner — fast av annat slag — till främlingens väska och en kväll, när baronen fördröjt sig ute efter en bankett på ett ställe med det för franska öron sällsamt klingande namnet Saltsjöbaden, visade det sig att den vaksamhet, till vilka Maries ifrågavarande reflexioner lett, varit väl på sin plats — hotellråttan, som var ute efter pjäsen fick ingenting i den natten. Men Zarmont blev så hänförd över flickans påpasslighet att han på stående fot erbjöd henne en befattning i sitt hus i Paris. Det ena engagemanget gav det andra; när den mångbetrodde portvakten Paragot förklarade sina avsikter först för Marie och sedan för husbonden hade ingen av dem något att invända; tvärtom. Marie skänkte Paragot det hjärta och den hand han bad om, och Zarmont stack till honom en sedel på tiotusen francs …

De hade blivit stående mitt i hallen — hög och välvd som en kyrksal, tänkte journalisten. Detta intryck förstärktes ytterligare av de blankpolerade från golv till tak räckande orgelpiporna i den elliptiskt formade hallens bakgrund — det var inte svårt att föreställa sig vilket mäktigt intryck den frambrusande kröningsmarschen ur Profeten skulle göra på de gäster, som här församlades till någon galaafton. I allvarligt majestät reste sig tolv pelare av mattgrön marmor, vilkas imposanta former i detta ögonblick gynnade den något uppspelte Paragots planer — varken fröken Helvain eller den främmande herrn märkte när han i skydd av den tredje i ordningen, från entrén räknat, omfamnade och kysste sin fru inte en utan många gånger. Ingen av dem fäste heller något avseende vid att nyckelknippan skramlade på ett högst anmärkningsvärt sätt, ty fröken Helvain befann sig mitt inne i en redogörelse för de diplomatiska missöden, som störtade den förste innehavaren av detta palats, François de Beauharnais,