Thérèse Raquin

By Émile Zola

Förtvivlan är djupgående, varför gick hon med på att gifta sig med sin klene, sjuklige och allt annat än ömsinte kusin? Thérèse ångrar beslutet omgående, varken hon eller Camille är lyckliga. Madame Raquin, Thérèses beskyddare tillika svärmor är mycket nöjd med äktenskapet, det var trots allt hennes idé från början. Thérèse inleder en glödande affär med sin makes barndomsvän. Laurent ger Thérèse allt Camille inte kan ge henne. När otroheten riskeras att avslöjas tycks de passionerade älskarna bara se en utväg: Camille måste försvinna, beständigt. Med sina manipulativa klor får Thérèse hjälp av Laurent att utföra mordet på sin make. Under en roddtur i den brinnande dödskampen biter Camille Laurent i halsen, ett bett som lämnar lika fysiska som psykiska ärr hos Laurent. Camille är nu borta, och de kan äntligen gifta sig med varandra och leva lyckliga i alla sina dagar, så länge lusten inte byts ut mot något betydligt värre, som hat och samvetskval ...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 10, 2023
• ISBN: 9788728563977

Émile Zola

Émile Zola was a French writer who is recognized as an exemplar of literary naturalism and for his contributions to the development of theatrical naturalism. Zola’s best-known literary works include the twenty-volume Les Rougon-Macquart, an epic work that examined the influences of violence, alcohol and prostitution on French society through the experiences of two families, the Rougons and the Macquarts. Other remarkable works by Zola include Contes à Ninon, Les Mystères de Marseille, and Thérèse Raquin. In addition to his literary contributions, Zola played a key role in the Dreyfus Affair of the late nineteenth and early twentieth century. His newspaper article J’Accuse accused the highest levels of the French military and government of obstruction of justice and anti-semitism, for which he was convicted of libel in 1898. After a brief period of exile in England, Zola returned to France where he died in 1902. Émile Zola is buried in the Panthéon alongside other esteemed literary figures Victor Hugo and Alexandre Dumas.

Book preview

Émile Zola

Thérèse Raquin

Svensk översättning av Göte Bjurman

SAGA Egmont

Thérèse Raquin

Översatt av Göte Bjurman

Originaltitel:Thérèse Raquin

Originalspråk: franska

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2023 SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728563977

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

KAPITEL I

I slutet av rue Guénégaud, när man kommer från kajerna, träffar man på passage du Pont-Neuf, ett slags smal, mörk korridor, som går från rue Mazarine till rue de Seine. Passagen är nittio fot lång och högst sex fot bred; den är belagd med gulaktiga, utnötta, i fogningarna lossnade stenhällar, som alltid utsvettas en stark fuktighet. Det skurna glastaket, som i räta vinklar täcker passagen, är svart av smuts.

Under vackra sommardagar, när en stekande sol bränner gatorna, faller en vitaktig dager från de smutsiga rutorna och släpar sig bedrövligt fram över passagen. Fula vinterdagar, dimmiga morgnar kasta rutorna endast mörker över de klibbiga stenhällarna, smutsigt, otrevligt mörker.

Till vänster synas mörka, låga, nedtryckta butiker, vilka utsända kalla källarpustar. Där finnas antikvariska bokhandlare, leksaks- och papparbetsförsäljare, vilkas till skyltning utlagda, av damm grå varor ligga slumrande i mörker. Glasskåpen av små rutor vattra sällsamt varorna med grönaktiga reflexer. Längre in, bakom de utlagda varorna, te sig de av mörker fyllda butikerna som lika många dystra hål, i vilka röra sig besynnerliga former.

Till höger sträcker sig längs hela passagen en mur, mot vilken ägarna av stånden mitt emot ställt upp smala skåp; saker utan namn, varor kvarglömda där under tjugu år, utbreda sig på de smala hyllorna, som äro målade i fasansfull brun färg. En försäljerska av oäkta smycken har slagit sig ned i ett av skåpen och säljer där ringar för femton sous, fint lagda på ett underlag av blå sammet i bottnen av ett mahognyskrin.

Ovanför glastaket höjer sig muren, svart, grovt rappad, liksom betäckt med spetälska och alldeles överhöljd av ärr.

Passage du Pont-Neuf är inte någon promenadplats. Man går den för att undvika en omväg, för att vinna några minuter. Den trafikeras av folk, som har bråttom och som endast tänker på att gå fort och rätt fram. Där råder hela dagen ett torrt, brådskande buller av steg, som med retsam, oregelbundenhet slå emot stenen. Ingen talar, ingen stannar, alla skynda till sina göromål med sänkt huvud och snabb gång, utan att bevärdiga butikerna med ett ögonkast. Butikägarna betrakta med ängslig min dem bland de förbigående, vilka genom något underverk stanna framför deras till skyltning utbredda varor.

På kvällen upplyses passagen av tre gaslågor i klumpiga lyktor. Dessa gatlyktor, upphängda vid glastaket, över vilket de kasta bleka fläckar, nedsända runt omkring sig rundlar av ett blekt fladdrande ljus, som stundtal tycktes försvinna. Passagen antar det dystra utseendet av ett verkligt rövarhål; stora skuggor sträcka sig utefter hällarna, pustar intränga från gatan; det är, som om man befunne sig i en underjordisk gång, illa upplyst av tre dystra lampor. Handlandena låta som belysning sig nöja med de svaga strålar, som gaslågorna sända in genom glasskåpen; de tända endast i boden en med skärm försedd lampa, som de ställa på ett hörn av disken, så att förbigående kunna se, vad som finns längst in i dessa hål, där mörk natt råder om dagen. På den svarta raden av bodarnas framsida med deras skyltlådor lysa en papphandlares rutor: två fotogénlampor genomborra mörkret med två gula lågor. Och på andra sidan kastar ett ljus, ställt mitt i ett argandskt glas, ljusstrimmor i skrinet med de oäkta smyckena. Försäljerskan slumrar längst in i sitt skåp med händerna gömda under schalen.

För åtskilliga år sedan fanns mitt emot denna handelsidkerska en bod, vars buteljgröna träpanelningar utsvettades fukt genom alla springor. Skylten, gjord av ett långt, smalt bräde, bar i svarta bokstäver inskriften: Kramhandel och på en av dörrens rutor stod ett kvinnligt namn: Thérèse Raquin med röda bokstäver. På bägge sidor sträckte sig långt in djupa glasskåp, klädda med blått papper.

Om dagen kunde blicken urskilja endast skyltvarorna i ett förmildrat ljusdunkel.

På den ena sidan fanns det litet linnevaror: pipiga tyllmössor till två à tre francs stycket, underärmar och kragar av musslin; vidare trikåvaror, strumpor, sockor, hängslen, m.m. Alla föremålen, gulnade och illa medfarna, hängde där jämmerligt på krokar av ståltråd. Glasskåpet var sålunda från ovan till nedan fyllt av vitskimrande trasor, som i det genomskinliga dunklet antogo ett bedrövligt utseende. De nya mössorna av en mer lysande vit färg, gjorde bjärta fläckar på det blå papper, varmed hyllorna voro klädda. Och upphängda längs en stång, kastade de brokiga sockorna mörka fläckar bland musslinens bleknade, matta och obestämda färg.

På andra sidan, i ett smalare glasskåp, lågo stora gröna garnnystan, svarta knappar, fastsydda vid vitt papper, askar av alla färger och storlekar, nät av stålpärlor, utbredda på rundlar av blåaktigt papper, hela knippor av strumstickor, broderimönster, bandbuntar, en hel hop av bleknade, förvissnade saker, som säkert slumrat på detta ställe under fem à sex år. Alla färger hade fått en anstrykning av smutsgrått i detta skåp, som ruttnade av damm och fukt.

Vid middagen, då solen brände gator och torg med blacka strålar, urskilde man bakom mössorna i det andra glasskåpet en ung kvinnas bleka, allvarliga profil. Denna profil avtecknade sig otydligt i det dunkel, som rådde i butiken. Vid den låga, kärva pannan var fäst en lång, smal, spetsig näsa; läpparna bildade två tunna, blekröda streck, och hakan, som var kort och kraftig, stod genom en mjuk, frodig linje i samband med halsen. Man såg icke kroppen, som förlorade sig i dunklet; endast profilen syntes, en profil av matt, vit färg, genomborrad av ett vidöppet svart öga, och liksom nedtyngd under mörkt hår. Denna profil syntes där timtals, orörlig och lugn, mellan två mössor, på vilka de fuktiga stängerna lämnat ränder av rost.

På kvällen, när lampan var tänd, såg man det inre av butiken. Dess längd var större än dess bredd; i ena änden stod en liten disk med pulpet, i den andra förde en spiraltrappa upp till rummen i första våningen. Mot väggarna stodo glasskåp, hyllor och rader av gröna kartonger; fyra stolar och ett bord kompletterade möbleringen. Rummet tedde sig naket och kallt; varorna inpackade, hopträngda i hörn och vrår, lågo icke kringkastade och lyste med sitt överflöd på glada färger.

Vanligtvis fanns det två kvinnor bakom disken: den unga kvinnan med den allvarliga profilen, och en gammal kvinna, som smålog, när hon slumrade. Den sistnämnda räknade omkring sextio år; hennes frodiga, milda ansikte fick en vit anstrykning i lampskenet. En stor, tigrerad katt, hopkrupen på ett hörn av disken, låg och såg på, hur hon slumrade.

Längre bort satt på en stol en trettio års man och läste eller samtalade halvviskande med den unga kvinnan. Han var liten, spinkig och eländig, med en matt och svag hållning; med sitt hår av glanslös ljus färg, sitt glesa skägg och sitt av fräknar betäckta ansikte såg han ut som ett sjukt och bortskämt barn.

Strax före tio vaknade den gamla kvinnan. Man stängde butiken, och hela familjen gick upp för att lägga sig. Katten följde med, spinnande och skubbande sig mot varje spjäla i trappräcket.

Bostaden en trappa upp bestod av tre rum. Trappan mynnade ut i en matsal, vilken också tjänade till salong. Till vänster fanns i en nisch en fajanskakelugn; mitt för stod en skänk; längs väggarna stolar; ett runt, helt uppslaget bord intog mitten av rummet. På ömse sidor om matsalen låg en sängkammare.

Den gamla kvinnan drog sig tillbaka in till sig efter att ha kysst sin son och sin sonhustru. Katten somnade på en köksstol. De båda makarna gingo in i sin sängkammare. Denna sängkammare hade en andra dörr, som ledde till en trappa, vilken genom en mörk, smal gång mynnade ut i passagen.

Mannen, som alltid hade frossbrytningar, gick till sängs; under tiden öppnade den unga kvinnan fönstret för att stänga till persiennerna. Hon förblev där stående några minuter framför den höga, svarta, grovt rappade muren, som höjer sig över passagen. Hon lät blicken fara längs denna mur, och tyst gick hon sedan och lade sig i sin tur i en föraktfull likgiltighet.

KAPITEL II

Fru Raquin var en gammal före detta kramhandlerska från Vernon. Under nära tjugufem år hade hon levat i en liten butik i denna stad. Några år efter mannens död hade hon, som började att känna sig trött, sålt affären. Det belopp, hon fick för den, i förening med hennes besparingar, gjorde henne till ägarinna av 40,000 francs, som hon placerade så, att de gåvo henne 2,000 francs i ränta. Denna summa borde mycket väl räcka till för henne. Hon förde ett enstöringsliv, okunnig om denna världens fröjder och bittra sorger; hon hade skapat sig en fridfull, lugn och lycklig tillvaro.

Hon hyrde för 400 francs om året ett litet hus, vars trädgård gick ända ned till Seines strand. Det var en avskild, tyst bostad med en obestämd doft av kloster; en smal stig förde till denna mitt bland vidsträckta ängar belägna fristad, fönstren lågo åt floden och den motsatta strandens öde kullar. Den goda kvinnan, som redan sett sina femtio år, stängde in sig i denna enslighet och njöt där en fridfull, stilla fröjd tillsammans med sin son, Camille, och sin brorsdotter Thérèse.

Camille var då tjugu år. Modern skämde ännu bort honom, som om han varit en liten gosse. Hon tillbad honom, emedan hon kämpat med döden om honom under en lång barndom av lidanden. Barnet fick alla möjliga febrar tätt efter varandra, alla upptänkliga sjukdomar. Fru Raquin uthärdade en femtonårig strid mot dessa förskräckliga sjukdomar, som kommo den ena efter den andra för att ta hennes son ifrån henne. Hon övervann dem alla genom sitt tålamod, genom sina omsorger, genom sin innerliga kärlek.

Då Camille, räddad från döden, vuxit upp, vacklade han fortfarande under de upprepade stötar, som hans kropp hade fått lida. Han stannade i växten och förblev liten och klen. Hans spensliga lemmar hade tröga, matta rörelser. Hans mor älskade honom endast så mycket mer, därför att han var böjd under denna svaghet. Hon betraktade hans stackars lilla, bleka ansikte med kärleksfulla, segerstolta känslor och tänkte, att hon hade skänkt honom livet mera än tio gånger.

Då sjukdomarna någon sällspord gång unnade honom ro, följde han undervisningen i en handelsskola i Vernon. Han lärde sig där rättskrivning och räkning. Hans vetande inskränkte sig till de fyra räknesätten i hela tal och en mycket ytlig kännedom om grammatikan. Senare tog han lektioner i skönskrivning och bokföring. Fru Raquin darrade, då man rådde henne att skicka sin son till en skola; hon visste, att han skulle dö, om han kom bort från henne, hon sade, att böckerna skulle döda honom. Camille förblev okunnig, och okunnigheten liksom lade en ny svaghet till hans förra.

Vid aderton års ålder, sedan han gått sysslolös och varit nära att ledas ihjäl i den klemighet, varmed hans mor omgav honom, blev han bokhållare hos en lärftskramhandlare. Han förtjänade sextio francs i månaden. Han hade en oro i lynnet, vilken gjorde sysslolösheten odräglig för honom. Han kände sig lugnare och bättre till hälsan i detta en bokhållares själsdödande arbete, som tvang honom att dagen i ända sitta lutad över räkningar, över ofantliga additioner, vilkas siffror han tålmodigt plockade ihop. När aftonen var inne, njöt han, tillintetgjord av trötthet, med tom hjärna, en obeskrivlig vällust, försjunken i den slöhet, som bemäktigade sig honom. Han måste gräla med modern för att få taga platsen hos lärftskramhandlaren; hon ville behålla honom hos sig för alltid mellan två lakan, långt från livets vedervärdigheter. Den unge mannen morskade sig; han ville arbeta liksom andra barn vilja ha leksaker, icke av pliktkänsla, utan av instinkt, av ett naturligt behov. Moderns ömhet och uppoffringar hade gjort honom till grymt egoistisk; han trodde sig älska dem, som beklagade och smekte honom, men i själva verket levde han för sig själv, sluten djupt inom sig, han älskade endast sitt eget välbefinnande och sökte på alla sätt föröka sina fröjder och njutningar. Då han kände äckel vid moderns klemiga ömhet, kastade han sig förtjust i en själsdödande verksamhet, som befriade honom från dekokter och mixturer. Sedan på kvällen, när han kom hem från kontoret, sprang han och lekte vid Seines strand med sin kusin Thérèse.

Thérèse var snart aderton år. En dag för sexton år sedan, då fru Raquin ännu hade sin handel, hade hennes bror, kapten Degans, kommit till henne med en liten flicka på armen.

- Se här en flickunge, som du är faster åt, sade han. Hennes mor är död… Jag vet inte, hur jag skall bete mig med henne, jag överlämnar henne åt dig.

Fru Raquin tog flickan, log mot henne, kysste hennes rosiga kinder. Degans stannade en vecka i Vernon. Systern gjorde honom knappt en fråga om den dotter, han gav henne. Hon visste dunkelt, att den kära lilla var född i Oran och till mor hade en infödd kvinna av stor skönhet. En timme före sin avresa lämnade kaptenen henne en dopattest, vari Thérèse, som erkändes av honom, bar hans namn. Därpå reste han, och man fick aldrig mera se honom; några år därefter lät han slå ihjäl sig i Afrika.

Thérèse växte upp, delande bädd med Camille och rönande fasterns varma kärlek. Hon hade en berghälsa, men vårdades som ett klent barn, delade kusinens medicin och hölls i den varma luften i den lilla sjuklingens kammare. Hon satt timvis hopkrupen framför brasan, tankfull och stirrande på elden utan att blinka. Detta tvungna konvalescentliv gjorde henne sluten; hon blev van att tala med sänkt röst, att gå utan att göra buller, att sitta tyst och orörlig på en stol, med öppna, stirrande ögon. Men när hon höjde armen, eller satte fram foten, anade man hos henne en kattlik smidighet, korta, kraftiga muskler, en energi, en lidelse, som slumrade i köttets dvala. En dag hände, att hennes kusin föll, överväldigad av svaghet; hon lyfte då häftigt upp honom och bar honom, och detta kraftprov färgade hennes kinder med stora, glödande fläckar. Det instängda liv, hon förde, den försvagande levnadsordning, hon var underkastad, kunde icke försvaga hennes magra, kraftfulla kropp; endast ansiktet antog en blek, lindrigt gulaktig färgskiftning, och hon blev nästan ful i dunklet. Ibland gick hon fram till fönstret och betraktade husen mitt emot, på vilka solen kastade stora gyllene fläckar.

När fru Raquin sålde affären och drog sig tillbaka till det lilla huset vid Seines strand, kände Thérèse en hemlig, livlig glädje. Fastern hade så ofta upprepat: - Bullra inte, var stilla, att hon omsorgsfullt slöt inom sig sin naturs häftighet. Hon ägde en ytterlig kallblodighet, ett skenbart lugn, som dolde fruktansvärda uppbrusningar. Hon trodde sig alltjämt i kusinens rum, hos ett döende barn; hon hade en gammal kvinnas dämpade rörelser, tysta stunder, saktmod och dämpade ord. Då hon såg trädgården, de vidsträckta, grönskande kullarna, som höjde sig över horisonten, kände hon ett vilt begär att springa och skrika; hon kände hjärtat bulta i sitt bröst, men icke en muskel rörde sig i hennes ansikte; hon nöjde sig med att le, då fastern frågade, om hon tyckte om den nya bostaden.

Livet blev henne nu drägligare. Hon behöll sin mjuka hållning, sin lugna, likgiltiga uppsyn, var fortfarande det i en sjuksäng uppfödda barnet; men inom sig levde hon en glödande, passionerad tillvaro. Då hon var ensam, i gräset, vid flodstranden, lade hon sig på magen som ett djur, med svarta uppspärrade ögon, med slingrande kropp, färdig till språng. Och timtals låg hon där, utan att tänka på något, mitt i solgasset, lycklig över att få gräva fingrarna djupt ned i marken. Hon hade vansinniga drömmar; hon såg utmanande på floden, som brusade, hon inbillade sig, att vattnet skulle kasta sig över henne och angripa henne. Då spände hon sina lemmar, beredde sig till försvar, frågade vredgad sig själv, hur hon skulle kunna övervinna böljorna.

Om kvällarna satt Thérèse lugn och tyst bredvid fastern och sydde; hennes ansikte tycktes slumra i det ljussken, som helt gled ned från lampkupan. Camille satt hopsjunken i en länstol och tänkte på sina additioner. Ett halvhögt ord var det enda, som då och då störde lugnet i detta slumrande husliga liv.

Fru Raquin betraktade sina barn med fridfull godhet. Hon hade beslutit att gifta dem med varandra. Hon behandlade alltjämt sin son som en döende; hon darrade vid tanken på, att hon skulle dö en dag och lämna honom ensam och sjuk. Då räknade hon på Thérèse och tröstade sig med den tanken, att den unga flickan oförtröttat skulle vaka över hennes Camille. Brorsdottern med sin lugna min, sin tysta hängivenhet ingav henne ett gränslöst förtroende. Hon hade sett henne vid arbetet, hon ville ge henne åt sin son till skyddsängel. Detta äktenskap var en förutsedd, bestämd sak.

De båda barnen hade redan länge vetat, att de en gång skulle gifta sig med varandra. De hade vuxit upp i denna föreställning, som på det viset blivit dem förtrogen och naturlig. Man talade inom familjen om denna förening såsom något nödvändigt, oundgängligt. Fru Raquin hade sagt: - Vi vänta, tills Thérèse fyllt tjuguett år. Och de väntade tåligt, utan feber, utan rodnad.

Camille, vars blod försvagats av sjukdomen, kände icke till ynglingaårens skarpa begär. Han hade inför sin kusin förblivit en liten gosse, han kysste henne på samma sätt, som han kysste sin mor, av vana, utan att förlora något av sitt egoistiska lugn. Han såg i henne en trevlig och foglig kamrat, som hindrade honom från att ha alltför tråkigt, och, när det behövdes, kokade dekokt åt honom. När han lekte med henne, när han höll henne i famnen, trodde han sig hålla en gosse; icke en skälvning genomilade hans kött. Aldrig hade han i dessa ögonblick kommit på den tanken att kyssa Thérèses varma läppar, då hon med ett nervöst skratt sökte att befria sig från hans famntag.

Den unga flickan tycktes också förbli kall och likgiltig. Hon lät stundom sina stora ögon vila på Camille och betraktade honom flera minuter med det fullständiga lugnets stadighet. Endast hennes läppar visade små, omärkliga rörelser. Man kunde icke läsa något