Alla var rädda

By Staffan Beckman

Dagen har blivit till kväll. En förälskad tjej är på väg till sin blivande man, en patient löper fritt på rymmen från ett mentalsjukhus och en lastbilschaufför är på väg hem efter ett långt och slitsamt skift. Med nagelbitande spänning kryper de olika karaktärernas händelseförlopp närmare varandra och gör läsaren nervös inför upplösningen. Spänning som får en att tänka på Alfred Hitchcock och visst, alla var rädda, men vilka kommer egentligen överleva hela vägen till slutet?

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 23, 2020
• ISBN: 9788726541663

Book preview

Vanna

Karta

Mentalsjukhuset ligger drygt två mil från stadens centrum, söder om staden. Det ligger i en skog som gränsar till förortsbebyggelsen. Genom skogen går den stora riksvägen söderut.

Backen lutar uppför när man kommer från staden, det är en lång backe, och vid foten av den leder en privat väg fram till ett brunmålat tvåvåningshus i trä. Huset ligger inte längre från riksvägen än att man därifrån tydligt uppfattar ljuden av passerande motorfordon. Men sommartid är huset knappt synligt från riksvägen, då det skyms av en rad ståtliga björkar.

Bussen vänder vid en gräsbevuxen rondell i förortens utkant. Intill rondellen ligger en snabbköpsbutik och en kiosk i grönmålat trä.

Från bussens ändhållplats är det ett par kilometer till det bruna tvåvåningshuset, och cyklar man ytterligare en kilometer utmed riksvägen ser man på vänster hand, alltså öster om vägen, en handelsträdgårds långa, låga byggnader av glas.

Moment I

Kalsongernas styva linne lyste vitt där de blå byxorna var upprivna. Grenar slet i hans ansikte och ideligen snubblade han på rötter och stenar.

Hans läppar och gom var torra och det sved i halsen som efter en uppkastning.

Han inbillade sig att han måste anstränga sig för att andas in, för att ersätta den luft som hans lungor pumpade ut ur honom.

Armarna kändes lika tunga som benen, vars muskler föreföll uppsvällda och spända och bedövade på samma gång. Fötterna fjädrade inte utan stötte i marken som tunga labbar, han skulle ha kunnat gå i stället för att springa och kommit lika fort fram.

Blodet dunkade i ett öppet sår på utsidan av vänstra smalbenet, strax ovanför vristen.

Ett annat dunkande kändes i bröstet vid halsgropen – där var slagen hårdare, vassare, som slag mot metall.

Gång på gång förde han högra handen till halsen och stack ner pekfingret i gropen som för att lossa på en slipsknut.

En annan rörelse återkom också med jämna mellanrum, oföränderligt lika: han förde handen, den högra, med handflatan mot pannan och pressade hårt mot benet ovanför ögonen. En serie av strömmar rusade genom hans huvud som floder av bläck som fördunklade hans tankar och fick det ibland att svartna för ögonen.

Hon stod vid dörren, vänd in mot rummet, och såg på mannen som låg påklädd på sängen med ansiktet mot väggen.

Hans båda ben låg parallellt med varandra, det högra ovanpå det vänstra, uppdragna så att låren bildade en skarp vinkel mot magen. Nederdelen av benen låg i samma riktning som kroppen, fast närmare väggen.

Den högra armen, som var den enda man kunde se från dörren, låg hopvikt framför hans bröst och ansikte.

Huvudet var något framåtböjt, och hon tänkte att han hade en vacker rygg. Skjortan, vit och en aning genomskinlig, hade åkt upp från byxlinningen och blottade några av de vassa, men mjukt rundade ryggkotorna.

Hon tänkte att man kunde se på hans rygg att han inte var så gammal.

Hon längtade efter att se hans ansikte, taklampan var inte tänd och det låg i skugga.

Hon längtade efter att se hans ögon, och hon längtade efter att höra hans röst så att hon omedvetet höll tillbaka andedräkten.

Hon stod alldeles stilla med blicken mot sängen, och med munnen halvöppen som om hon hade glömt att sluta den efter sina sista ord.

Hela tiden kände hon att behån hade åkt snett och att dess nederkant skar in i hennes vänstra bröst.

Plötsligt insåg hon att han inte tänkte vända sig om och inte säga något.

Hon vred sig ett kvarts varv åt vänster, släppte honom med ögonen utan att ge blicken något nytt fäste. Vänstra handen tryckte ner dörrhandtaget och hon steg ut i den svarta korridoren.

Naglarna var svarta och på flera fingrar hade skinnet vig nagelroten spruckit upp i svidande smala skåror, där motorolja och smuts hade motstått borste och kraftskurpulver.

Han stod och tittade på sin högerhand, där tummen masserade ett jack på långfingret. Tummen gjorde en ellipsformad rörelse medsols.

Blicken vandrade från handen upp till spegelhyllan, över tandkräm och tandborstglas till hyllans vänstra kant, där nagelpetarens vassa men en smula tillbucklade spets stack ut en dryg centimeter utanför det gröna glaset. Han lyfte handen mot hyllan, men hejdade sig halvvägs och lät i stället handen falla i en båge ner mot midjan. Med båda händerna krängde han av sig nättröjan.

Den förgyllda klockan i vardagsrummet nere i bottenvåningen började slå och han stod orörlig och såg på sig själv i spegeln.

Det glesa, ljusa pannhåret spretade efter tvättningen, och vikarna upp över hjässan syntes djupare än vanligt.

Dörren till det vita väggskåpet bredvid spegeln stod öppen. På den övre av skåpets båda plåthyllor stod flaskan med det hårpreparat som han varje dag masserade in i huvudsvålen. På samma hylla, på båda sidor om flaskan, stod andra preparat som han försökt tidigare utan att nå något resultat.

Samtidigt som han räknade klockans slag såg han på sitt tunna hår och därefter granskade han sin panna, som delades upp i sektioner av röda tvärränder. Den djupaste randen låg närmast ovanför ögonbrynen, som växte på en utskjutande valk.

Ögonvitan splittrades också av röda kanaler; blåvita blanka fält, oregelbundna med skarpa vinklar. De kraftigaste kanalerna löpte som sprickor i ett berg från kanten av den bruna cirkeln i mitten till den spetsiga skära triangeln vid näsroten.

Klockan hade slutat slå. Han hade räknat till elva slag och böjde sig efter armbandsklockan som han hade lagt på pinnstolen invid handfatet när han skulle börja tvätta sig.

– Jag har jobbat till långt in på natten och mina ögon är blodsprängda, sa han till sin spegelbild. Alla dessa djävla människor som ska ha sina bilar reparerade på samma gång.

Han fäste armbandsklockan på vänstra handleden och skruvade på den sträva lilla runda skruven utan att tänka på det, och han var inte medveten om huruvida han hade talat till sig själv inom sig eller med hög röst.

Han kom att tänka på flickan som han hade sett när han körde ut sin bil ur verkstaden för att åka hem. Han kände igen henne någonstans ifrån.

Hon hade långt utslaget hår, vit jumper och en snäv mörk kjol. Hon korsade gatan mitt framför verkstaden och hennes högklackade skor slog hårt och trippande i gatstenarna.

Hans högra hand gled ner till skrevet och grep tag, masserande.

Han hade stannat bilen så att den stod tvärs över trottoaren och satt och såg på henne, först på hennes bröst då hon gick över gatan och sedan på hennes stjärt och hennes ben då hon försvann längs trottoaren.

– Det vore något för mig i stället för den där feta haggan därinne, tänkte han och såg på sin spegelbild.

Om knappt två veckor skulle han ta semester och han skulle få färg på de kraftiga bröstmusklerna, som hävde sig släta och vita, utan hårväxt.

Han sträckte på sig. Det knakade i ryggkotorna någonstans strax ovanför midjan och han rös och tänkte att han kanske hade förlyft sig.

Han var inte säker på om det hade gjort ont eller inte.

Än en gång sträckte han på sig, för att känna efter. Nu varken knakade det eller kändes något.

– Inbillning, sa han till sig själv. En man på fyrtiofem år är en man i sin fulla kraft. I blomman av sin ålder. Och jag ska fan i mig se till att jag inte överanstränger mig och blir gubbe i förtid. Det är käringen som försöker få mig att tro att jag håller på att bli gammal. Jag undrar om hon sover?

Hennes ögon hade vant sig vid mörkret. I kväll var den mörka fläcken i taket en sjö, en liten sjö där det växte vass runt stränderna.

Först hade hon badat i den och lekt med en stor gul boll, och nu satt hon i en grön båt som pappa rodde. Mamma satt bredvid henne, längst bak i båten. Pappa rodde fram till en svan, som låg och flöt mitt ute på sjön, och mamma tog fram en påse med gamla brödkanter.

Mamma delade ut brödet till allesammans och de kastade till svanen som böjde sin långa hals mot vattnet och åt.

Men plötsligt var sjön, båten, svanen och mamma och pappa försvunna och hon såg i stället TV-bilden med den lilla flickan som var så ledsen för att hon varken hade pappa eller mamma.

Flickan grät och grät och en stor hund som var den enda vän hon hade slickade henne i ansiktet.

Och så gick flickan på en lång väg och hunden hade hon i ett band. Vägen var så lång att man inte kunde se att den hade något slut.

Flickan hade stora ögon som alltid såg så ledsna ut för att hon inte hade någon pappa eller mamma.

De hade inte sagt i TV:n varför hon inte hade det, men det verkade som om mamman och pappan hade gått sin väg