Garfunkel

By Staffan Beckman

Garfunkel är israel. Född och boende i landet, men i kollisionskurs ideologiskt med den politik som staten Israel står för. Han känner det allt mer prövande att se sig själv i spegeln och, hur han än vrider och vänder på det, att leva med politiken dag för dag. Men hans rötter är djupt rotade i det israeliska. Han är make, har barn och föräldrarna är fortfarande i liv. Kan han kompromissa med sina ideal och stanna i fäderneslandet eller är det ohållbart? Måste han bryta med Israel för att kunna leva med sig själv?

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 30, 2020
• ISBN: 9788726541755

Book preview

författaren.

1

Det var lördagsförmiddag i mitten av maj, men på den smala gatan förenades avgaserna från en renhållningsbil med den nästan heta, stillastående luften och gav känslan av rötmånad. Jakob Garfunkel mötte brevbäraren i trappen, och så snart han hade kommit innanför dörren tömde han den lilla platta brevlådan av plåt. Medan han knäppte igen lådans skeva bottenplåt föll hans blick för hundrade eller tvåhundrade gången på ordet Bref som var skrivet i relief i plåten och han frågade sig för kanske femtionde eller sjuttifemte gången hur länge lådan kunde ha suttit där på dörren.

Ett par små armar grep om hans höfter och han blev stående orörlig.

— God morgon, viskade han.

— God morgon, sa Pella.

Hon gned ansiktet mot hans stjärt.

— Har du sovit gott, frågade Jakob.

— Jättegott, sa hon. Ska vi gå och bada nu?

Han lösgjorde sig, vände sig om och kysste henne på pannan.

— Alldeles strax, sa han. Jag skulle bara vilja ha en kopp kaffe först.

— Var det nån post? ropade Helena inifrån köket.

Jakob satte fingret för munnen, Pella stod blick stilla och han själv smög försiktigt genom tamburen. På vägen stötte han till rockhängaren som stod i den trånga passagen vid varmvinden och Helenas vita nylonpäls gled ner på golvet.

— Satan, mumlade han och log mot Pella.

Från köket hördes skrammel av porslin och bruset från vattenkranen. När Jakob hängde upp pälsen, som saknade hängare, kastade han en blick på sig själv i den stora ovala spegeln och tyckte att han såg litet mosig ut. För en dryg halvtimme sedan, då han stod och sköljde av sig efter jobbet, hade han känt sig pigg som om han hade sovit hela natten.

— Var det du?! sa Helena och log mot honom bortifrån diskbänken.

Han gick fram och kysste henne under örat och hon gned kinden mot hans näsa.

— Jag är strax klar, sa hon. Det finns kaffe i termoskannan.

Han satte sig.

— Här är ett paket till Helena K. M. Gesslin, 49 10 24-0180, sa han.

— Undrar vad det kan vara? sa Helena.

Hon torkade av händerna på diskhandduken och vände sig om. Så fick hon syn på Jakobs spefulla blick när han räckte henne paketet.

— Det Bästa, sa han. Specialerbjudande till dej!

Hon rynkade besviket näsan, sträckte ut handduken och la den över diskstället.

— Ska du inte ha kaffe, sa hon.

— Jo tack, sa Jakob. Och du?

Hon skakade på huvudet och han fyllde sin kopp. Medan hon torkade av diskbänken tog han upp ett brev ur bakfickan, la det på bordet och stirrade på det ett ögonblick.

— Jag var förbi Hornsgatan på vägen hit, sa han.

Hon svarade inte, han såg på hennes rygg och fingrade på brevet på bordet. Så lyfte han upp brevet, viftade med det inför hennes rygg och gjorde en grimas.

— Jag hade fått mitt vanliga specialerbjudande, sa han. Invitation till Israel. Härliga bad, mångtusenårig kultur, den unika kibbutzmiljön — och den längtande Sheila!

Hans skrattliknande grimas upplöstes då Helena vände sig om. Hon såg med avsky på brevet och gick sedan bort till köksfönstret och öppnade det på vid gavel.

— Jag förstår inte att hon orkar fortsätta, sa Jakob hastigt. Hon…

Helena vände sig mot honom och avbröt honom. Hennes bleka ansiktshud hade rodnat.

— Hon orkar precis så länge som du fortsätter att svara! Fattar du inte det?! Du ger ju henne hopp, du visar ju att du bryr dej om henne, du…

Med en fingerspets torkade hon snabbt bort tårarna som hade trängt upp i hennes ögon.

Jakob Garfunkel såg allvarligt på henne, försökte tala lugnt och övertygande.

— Men mina brev är ju rent affärsmässiga i tonen, sa han. Jag diskuterar politik, jag skriver några rader om hur jag har det, det är allt!

— Du visar att du bryr dej om henne!

Han log försiktigt.

— Det är klart att jag bryr mej om henne på sätt och vis. Och det retar mej förbannat mycket att hon har fastnat i sina invanda hjulspår, att hon inte kan fatta…

— Sluta! skrek Helena plötsligt. Det retar mej förbannat mycket att du inte fattar vad du håller på med!

På ett ögonblick blev de båda medvetna om att de inte var ensamma. Pella stod i köksdörren med tårar i ögonen.

— Jag vill gå och bada, sa hon vädjande. Ska vi inte gå snart?

Helena skyndade fram till henne, satte sig på huk och torkade hennes tårar.

— Vi ska gå alldeles strax. Vi ska bara dricka en kopp kaffe först.

— Jag vill också ha nåt.

— Ett glas mjölk?

— Finns det inga pepparkakor kvar?

Helena smekte henne över huvudet. Jakob stod vänd mot dem och bytte ett leende med Pella.

— Nej men det finns skorpor. Blir det bra?

Pella såg in i Jakobs ögon och nickade.

Medan Helena och Pella gjorde i ordning matsäck för utflykten hade Jakob tagit sin kaffekopp och gått ut på den lilla balkongen utanför vardagsrummet. Den klarröda tältduken som var spänd längs balkongräcket för att hindra insyn från gatan och från husen mittemot släppte inte igenom minsta vindpust, och nersjunken i korgstolen med Sheilas brev i handen hade Jakob för en stund känt sig förflyttad till Tel Aviv.

Nu satt han med brevet i knät och rullade en cigarrett, snurrade tankspritt rullapparaten varv efter varv.

Plötsligt la han ifrån sig rullapparaten, grep brevet och rusade in i lägenheten. Helena befann sig i tamburen.

— Hör här vad hon skriver! utbrast han. Det är uppenbart, att ju större de s k palestiniernas nederlag blir i Libanon, desto närmare kommer vi en fred som säkrar Israels existens. Jag kan inte önska annat än att gerillagrupperna och de sk flyktinglägren utraderas så fullständigt som möjligt.

Jakob stirrade upprört på Helena. Det enda svar han fick var ett resignerat leende.

— Fattar du inte att jag måste svara! Att det är omöjligt för mej att låta henne skriva så där oemotsagt!

Helena satte ifrån sig matsäckskorgen, lyfte blicken mot hans och log en aning spydigt.

— Vet du vad hon gör? frågade hon.

Jakob såg frågande på henne.

— Hon provocerar dej!

— Provocerar?

— Hon håller dej kvar hos sej genom att provocera dej. Genom att utmana dej, genom att hela tiden slå mot dina ömmaste punkter!

Jakob skakade på huvudet.

— Jag ger blanka fasen i vad hon har för avsikter. Jag vet att hon tänker så här och jag kan bara inte acceptera det!

Pella dök upp i köksdörren med en uppblåst blåblommig badring.

— Titta mamma, sa hon. Jag kunde själv!

— Ett ögonblick, Pella, sa Helena. Är det inte så, fortsatte hon till Jakob, att miljoner mänskor i Israel tänker som Sheila?

Han såg mot hennes ansikte utan att svara.

— Och att miljoner mänskor här i Sverige också tänker som hon? Och tiotals eller hundratals miljoner i USA?

Han sänkte blicken.

— Men när du läser om det i Morgonbladet eller nån israelisk eller amerikansk tidning så blir du inte tiondelen så upprörd som när hon skriver det. Är det inte så?

Jakob rörde sig inte, stod med hängande armar, med Sheilas brev utvikt i högra handen.

— Nu åker vi och badar, sa Helena och räckte handen till Pella. Vad duktig du var som kunde blåsa upp den själv.

När Jakob vände sig om drog han på nytt ner den vita nylonpälsen på golvet.

— Jag ska hänga upp den på vinden i kväll, log Helena. Jag har inte vågat göra det förut. Tänk att det snöade på första maj!

När Jakob stack in brevet i kuvertet föll hans blick på avsändaradressen: Sheila Garfunkel, POBox 19038, Tel Aviv, Israel.

De tog tunnelbanan till Skanstull. Redan i den råa kylan i trappan upp till gatuplanet kom Pella ihåg att det däruppe fanns en glasskiosk med alldeles särskilt god glass.

— Tänk att du minns det fast det nästan är ett år sen vi var här sist, sa Helena.

— Jag har aldrig ätit den glassen, sa Jakob. Då får ni bjuda mej!

Pella såg fundersam ut.

— Tänk att jag bara var tre år när jag åt den glassen förra gången, sa hon. Du må tro att jag var liten då, Jakob!

Jakob log.

— Du var bara tre år när jag träffade dej och Helena första gången!

Pella blev förvånad.

— Var jag inte väldigt liten då?

Medan Pella stod i glasskön viskade Jakob till Helena:

— Jag ringde Ludvig från jobbet. När han hörde att vi skulle till Erikdalsbadet sa han att han kanske skulle dyka upp.

Helena skrattade.

— Ludvig på Erikdalsbadet! Det skulle jag vilja se!

I den. stora trädbevuxna gropen på vägen till badet var grönskan ännu skir och ljus i den fuktiga värmen. På slänterna växte blåsippor, vitsippor och tussilago, och i koloniträdgårdarna jobbade gammalt folk med att påta i jorden, rensa ut torra kvistar i bersåerna eller måla staket. Pella sprang och kikade in i biljettkuren vid den förfallna minigolfbanan och Jakob och Helena stannade upp och kramade varandra.

— Jag älskar bara dej, viskade Jakob. Bara, bara dej.

Hon drog sig tätt intill honom.

De hade försökt simma ikapp i trängseln i den stora bassängen, lekt i klätterställningarna och i barnbassängen med Pella, och höll på att öppna sin matsäck när Ludvig Höver dök upp, i långbyxor och tröja. Pella kastade sig i hans armar och kysste honom på munnen.

— Ska du inte bada? frågade hon.

— Det vet du väl hur han är, sa Helena. Det är märkligt att du överhuvudtaget har lyckats ta dej hit.

— Jag visste inte att du skulle komma, sa Pella.

Medan hon kramade Ludvig fick hon plötsligt syn på Jakob, släppte taget och sprang och kysste Jakob på kinden.

— Åh vad roligt! utbrast hon. Både Jakob och Ludvig och vi!

Jakob och Ludvig log mot varandra, men Jakob upplevde att Ludvig inte såg glad ut. Helena bredde ut en rödvitrutig duk i gräset.

— Får jag ta en skorpa, mamma? frågade Pella.

Med skorpan i munnen sprang hon ner mot den grunda bassängen. De tre vuxna sa ingenting medan Helena dukade upp muggar, smörgåsar, skorpor, saft och kaffe.

— Du får ta Pellas mugg så länge, sa hon till Ludvig medan hon hällde upp kaffet.

Ludvig tände sin pipa.

— Har du hört nånting från Sheila på sistone? frågade han. Både Helena och Jakob ryckte till och stirrade på honom.

— Hur så? frågade Jakob litet spetsigt.

Ludvig blåste ut pipröken, såg litet förvånat på Jakob och skrattade.

— Va? Är det fortfarande ett känsligt ämne?

Jakob kastade en blick mot Helena men hon vände bort ansiktet.

— Vad menar du med känsligt?!

— Äh, glöm det! Det var inget. Det var bara det jag ville veta.

Jakob tog upp en färdig cigarrett ur sin rullapparat. När han tände den föreföll honom hans rörelser så medvetna och överlagda att han kände det som om han betedde sig som en sheriff i en vildavästernfilm. Ludvig hade alltid varit en provokatör, men Jakob tyckte sig nu uppfatta en giftig, nästan elak ton som han inte kände igen.

— Du har magrat, sa Helena. Du sköter dej inte.

— Exakt vad var det du ville veta? frågade Jakob.

Ludvig skakade avvärjande på huvudet.

— Äh för fan, glöm det! Det är väl inte så konstigt att jag kommer att tänka på henne… Med tanke på vad som sker där nere?

Helena såg stint mot Ludvigs ansikte.

— Han fick brev från henne idag, sa hon.

Ludvig sköt fram tungan och spottade ut en tobaksflaga.

— Fick han?! Minsann, hon minns dej än!

Jakob stirrade på de andra två.

— Vad håller ni på med?!

Helena mötte hans blick med ett hånleende.

— Vi? Är det vi som håller på?

Jakob lyfte sin kaffekopp.

— Sheila och jag har en politisk korrespondens, sa han eftertryckligt.

Ludvig log.

— Jaså, det är till att ha en politisk korrespondens!

Helena flämtade.

— En politisk korrespondens! utbrast hon. Dom har en politiskkorrespondens!!

Hon brast i skratt och efter ett ögonblick blev skrattet våldsamt, hysteriskt, och hennes kaffekopp välte omkull på duken. Pella avbröt sin lek i plaskdammen och såg förfärat på modern, alla andra barn avbröt sina lekar, och de vuxna omkring kastade förebrående och kritiska blickar mot Helena och började viska till varandra.

Jakob satt handfallen några sekunder, så reste han sig och la armen omkring henne.

— Helena! sa han. Helena, lugna dej!

Han höll henne hårt med armen, smekte henne över håret med den andra handen. Till slut sjönk hennes kropp ihop, utmattad. Jakob skyndade ner till Pella, vadade ut i dammen och lyfte upp henne. Då han gick tillbaka mot gräset, med Pellas kind mot sin, fick han syn på Ludvig som hade lagt sig ner på armbågen i gräset. Ludvig betraktade sin pipa och log för sig själv.

En kväll drygt en vecka senare, måndagen den 24 maj, kom Jakob Garfunkel till lägenheten på Birkagatan glad som en fågel, efter att ha skrivit på en teaterpjäs i nästan elva timmar i sträck. Men så snart han hade dragit igen den knarrande dörren bakom sig tyckte han att det var någonting som kändes främmande. Lampan med den bukiga, glänsande mässingsfoten i vardagsrumsfönstret stod och lyste, men Helena satt varken vid bordet eller på sin vanliga plats i soffhörnet. Det föll ljus in i tamburen från köket men det hördes inte ett ljud.

I tanke att Helena och Pella hade somnat tillsammans smög sig Jakob via vardagsrummet in i sängkammaren. Men där låg bara Pella, i sitt vitblommiga nattlinne. Då han tog de tre—fyra stegen fram till sängen för att kyssa henne och stoppa om henne skymtade han ett par personer i köket.

— Hej, sa Helena när han hade passerat tamburen och nått fram till kökströskeln.

Hon log inte. Hennes röst lät klanglös och hon reste sig inte för att komma honom till mötes.

— Hej, sa Jakob.

— Det här är Marja Leder, sa Helena.

— Hej, sa Jakob. Vi har setts.

— Hej, sa Marja Leder.

— Det finns te, sa Helena. Ta dej en kopp.

Då Jakob Garfunkel vid tidigare tillfällen hade stött på Marja Leder som hastigast hade han varje gång kommit att tänka på Elizabeth Taylor: ganska brett ansikte med stora, mandelformade ögon, tunn, rak näsa, fyllig mun, och det hela inramat av långt, svart hår. Men redan där han nu stod, halvvägs inne i köket, förändrades intrycket, och han skulle senare fråga sig hur han någonsin hade kunnat se någon likhet. Marja Leders ansiktshud var spänd, läpparna torra och livlösa, och de svarta ögonen som betraktade honom med kyla, kanske förakt, var snarast spetsiga som prismor. Hennes rygg var rak som om hon hade suttit på en träbänk längst framme i en konsertsal.

Då han stod bortvänd från dem vid porslinsskåpet och just höll på att ta ner en tekopp åt sig sa Helena:

— Vi har talat om dej.

Han spratt till och höll på att förlora greppet om koppen. Han upplevde mycket tydligt att det låg någon sorts triumf i hennes röst. Medan han tog ner ett fat till koppen bestämde han sig hastigt för att göra allt för att hålla sig lugn.

— Jaså, sa han skenbart oberört då han vände sig om och satte ner fatet och koppen på bordet. Det måste ha varit intressant!

— Ja, ni tror ju det.

Marja Leders röst var kylig och utstuderat neutral. Jakob drog fram en stol och försökte sig på ett leende.

— Ni? frågade han.

— Ni män, insköt Helena nästan aggressivt.

Men hon såg inte på Jakob när hon sa det, i stället utbytte hon en blick av samförstånd med Marja Leder. Jakob Garfunkel inbillade sig att Marja Leders blick uttryckte beröm till Helena för att hon hade skött sig bra. Han var klart road av situationen.

— Vet ni att Strindberg är översatt till hebreiska?

De två kvinnorna såg oförstående på honom.

— Giftas, till exempel, fortsatte han och slog upp te åt sig.

— Hur så? frågade Helena med samma ton som hon hade sagt "Ni män". Vad är det med det?

— Det betyder bara att jag har läst den, sa Jakob.

Han log mot Helena.

— Och det tycker jag att du ska göra också.

Helena vände blicken mot Marja Leder. Jakob tog socker, och utan att flytta blicken från Helena tillade han:

— Och ni med, fröken Leder.

— Sa du fröken Leder?! utbrast Marja.

— Ja, sa Jakob.

— Vad är det som är så bra med den? frågade Helena.

— Det är ingenting som är bra med den, avbröt Marja Leder. Strindberg hade en alltigenom reaktionär kvinnosyn!

Jakob log.

— Jag sa bara att jag tyckte att ni skulle läsa den, sa han.

— Det måste ju betyda att du tycker att den är bra! sa Helena.

— Det finns ett och annat som han träffar på kornet, sa Jakob.

— Så du…, sa Helena.

Hon blev avbruten av Marja.

— Det är bland annat det här som vi har pratat om i kväll, Helena och jag. Om att ni män alltid tror er veta bäst, att ni har fått stöd och självförtroende så att ni har lärt er lita på era egna tankar och åsikter, så att ni har lärt er uttrycka er, tala, imponera, skämta, allt det som behövs för att dominera och styra. Ni män har försett er själva med rätten att vara hela människor…

— Jaså, sa Jakob. Har vi det?

Han reste sig och gick fram till kylskåpet för att hämta ett paket margarin.

— Ursäkta, tillfogade han med ryggen mot Marja. Fortsätt, fortsätt bara!

— Fan vad du är mallig, sa Helena. Måste du…

Hon blev återigen avbruten av Marja Leder.

— Ni kan vara allt på en gång, fäder, politiker, älskare, yrkesmän, etcetera, etcetera, och vi accepterar er som det medan ni placerar oss kvinnor i bestämda fack som vi inte kan ta oss ur. Helena är just en av alla dom tusentals kvinnor som saknar upplevelse av en egen identitet, av självständighet och oberoende styrka.

Jakob lyfte blicken från smörgåsen till Helenas ansikte, men hon hade bara ögon för Marja.

— Jaså, sa han och fixerade Helena med blicken. Är det så det är! Och det skulle alltså vara mitt fel?

— Ditt och hela manssamhällets, sa Marja skarpt.

— Jaha, sa Jakob utan att ta blicken från Helena. Jaha ja. Manssamhället. Wallenberg och gruvarbetarna och dom?

— Gör dej inte lustig, sa Marja. Gruvarbetarnas hustrur och döttrar är precis lika mycket offer för manssamhället!

— Som vilka? Precis lika mycket som vem då?

— Som Helena förstås!

— Jaha. Då förstår jag, sa Jakob.

Helena satt fortfarande orörlig, med ögonen på Marjas ansikte. Det fanns en glans i Helenas ögon som fick Jakob att tänka på bedjande vid Klagomuren.

— Manssamhället… fortsatte Marja.

Jakob avbröt.

— Helena, sa han ganska skarpt. Helena! Vad är det här för cirkus? Hur ramlade du in i det här?

Hon sänkte blicken men gjorde ingen annan antydan om att hon hade hört vad han hade sagt. Så la han handen på hennes knä.

— Rör henne inte!

Marja Leder uttalade meningen som en order och han drog reflexmässigt tillbaka sin hand. Så såg han mot Marja. Han lutade sig bakåt mot stolsryggen och log hånfullt mot henne.

— Vem tror ni egentligen att ni är? frågade han.

Hans lust att skämta hade helt försvunnit. Marja Leders ögon hade också fått en glans nu, en glans av hat.

Han mötte hennes blick.

— Är det Helena eller ni som bestämmer om jag får röra henne eller inte?

Men mitt i meningen kände han hur hans röst förlorade kraft; han vacklade inför hennes hat. Marja Leder kände hans svaghet och kastade sig över honom.

— Ni går och kommer när det behagar er, väste hon. Ni har er frihet, ert högtstående arbete som måste skötas, ni skiter i att komma hem om ni inte har lust, och er identitet, ert jag, ert ego är så viktigt att det är nödvändigt för er att upprätthålla olika slags kärleksförbindelser samtidigt — en platonisk, en intellektuell, en politisk, en erotisk…

— Du med din Sheila! utbrast plötsligt Helena. Sheila, Sheila, SHEILA!

Jakob träffades av hatet ur Helenas ögon och hans blick gled undan. Han gjorde en hastig rörelse för att resa sig.

— Du stannar här! skrek Helena. Nu stannar du och lyssnar på mej till omväxling!

Han sjönk ihop på stolen. Droppar av saliv hade sprutat ur Helenas mun och träffat hans händer, han såg på de oregelbundna vattendropparna som glittrade på hans fingrar och knogar.

— Nu Jakob, fortsatte Helena, kanske du skulle vilja berätta för Marja varför det är så utomordentligt viktigt för dej att upprätthålla kontakten med Sheila?!

Han teg och slöt ögonen. En minnesbild dök upp: En liten pojke på tio—tolv år, i gallabia och en smutsig turbantrasa runt huvudet, stod framför honom på en bergväg, såg upp mot hans ansikte, och spottade.

— Gör som jag säjer!

Han höll fast sin minnesbild och hann tänka: Det är inte samma sak, det är inte samma hat, det har inte med vartannat att göra… Plötsligt blev han våt i ansiktet och det dröp från hans hår och ögonbryn. Han öppnade ögonen och såg tekoppen i Helenas hand och en skadeglad glimt i hennes ögon.

— Nu vaknade du va?

Han vände sig mot Marja. Hon satt med halvöppen mun och fixerade Helena med blicken som om hon höll henne under hypnos.

— Nu berättar du om Sheila! fräste Helena.

Men Jakob var på väg att gå. Det är inte samma sak, upprepade han för sig själv. Han torkade sig i ansiktet med baksidan av handen och reste sig.

— Jag tar inte order av häxor, sa han.

— Du stannar här! skrek Helena. Du stannar här!

Hon kastade sig över honom för att dra ner honom på stolen, men han gjorde sig loss med ett ryck och gick mot dörren. I dunklet i sovrummet tyckte han sig ett ögonblick skymta Pellas ansikte. Då han hörde att Helena kom efter honom vände han sig hastigt om och viskade:

— Tänk på Pella!

Han märkte att hon stannade upp. Då han gick igenom tamburen råkade han stöta emot rockhängaren så att den vita nylonpälsen föll ner på golvet. Han log för sig själv, hängde upp pälsen och gick ut genom dörren.

2

Några månader tidigare, då klasstriderna i Libanon koncentrerades till hamnområdet och de gamla affärsdistrikten i huvudstaden Beirut, hade Jakob Garfunkel råkat passera Polska turistbyrån vid Jarlaplan och därvid fått en idé. I en nästan upphetsad sinnesstämning tog han en buss till Slussen, och i den slippriga snömodden skyndade han så fort han kunde upp till Ludvig Hövers bostad på Tavastgatan.

Ludvig såg forskande på honom. Luften i den lilla lägenheten var grå av rök och stank av sur pipa, skrivbordet präglades av Ludvigs nästan pedantiska effektivitet; det var rent så när som på en tekopp, askfatet och skrivmaskinen som innehöll ett halvskrivet pappersark.

— Stör jag? frågade Jakob.

— Naturligtvis, log Ludvig. Jag håller just på att förklara ordet klasskamp för våra vänner i Röda Fanan.

— Dom blir säkert tacksamma, sa Jakob.

— Säkert. Hur är det fatt med dej?

I stället för att svara bredde Jakob ut en karta på Ludvigs säng. Ludvig tände sänglampan. Det var en turistkarta över Warszawa. En stund stod de båda och tittade på det stora pappersarket med dess nät av vita och rosafärgade gator, svartstreckade järnvägslinjer, små röda bilar och pumpar som utmärkte parkeringsplatser och bensinstationer. Kartans grundfärg var grå, men i det gråa fanns det gott om gröna, oregelbundna fläckar, och från sydost till nordväst slingrade sig floden Wisla.

— Det kunde vara vilken stad som helst va? sa Jakob.

— I princip, svarade Ludvig.

— Har du varit där?

— Ja. Men det var länge sen. Snart tio år.

De stod tysta.

— Ska du åka dit? frågade Ludvig.

Jakob log och skakade på huvudet.

— Det är som ett fotografi av en människa som man inte känner. Man ser det som är gemensamt med andra människor, men inte det som gör henne till en specifik person.

Ludvig pekade på namnet i kartans övre vänstra hörn.

— Men nu står det faktiskt Warszawa där, sa han. Det påminner mej om nån konstnär som har sagt att titeln gör konstverket,