Damen i röd hatt på Epas bar

By Staffan Beckman

En konstnär har en naggande frågeställning som han bara inte kan släppa: varför verkar alla runt om honom lyckliga? En dag fångar hans blick en dam, i röd hatt, på Epas bar. Vad som följer är konstnärens fördjupade, och till synes outtömliga, intresse för damen ifråga. Han börjar intrikata efterforskningar, spanar på henne för att kartlägga hennes beteende och ringer underliga telefonsamtal. Allt detta för en enda enkel fråga som för konstnären inte är greppbar: Vad får henne att le, varför ler egentligen damen i den röda hatten?

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 23, 2020
• ISBN: 9788726541670

Book preview

författaren.

Utgångsläget

De äter, rör tungan läpparna käkarna nacken ryggen armarna händerna fingrarna, jag iakttar dem. En av dem dricker kaffe, jag ser läpparna sluta sig om koppens kant, ser kaffet rinna i springan mellan porslinet och överläppen, jag hör hans sörplande. En av dem reser sig, jag iakttar hennes knän, de vitbleka knäskålarna under strumporna.

Självklarheter: Deras kroppar rör sig alla efter samma fysiologiska mönster, de lever vidare genom att ta in föda suga åt sig näringsinnehållet vräka ut avfallet. Jag skulle kunna vara en av dem, någon av dem skulle kunna vara jag, det är bara slumpen som har gjort att jag använder ordet jag om den person som just nu sitter och iakttar de andra.

En annan slump skulle ha gjort att jag hade kallat en av de andra för jag, till exempel kvinnan med den röda hatten och den vita jumpern.

Kilen mellan fönsterrutorna har skakat loss igen, skallrandet sitter i huvudet, ibland svagt som vingljudet från en ollonborre, ibland starkt som vibrationerna i fönsterrutor.

Fyra busslinjer passerar nedanför på gatan, under fönstret, tre busslinjer och en spårvagnslinje passerar på den stora tvärgatan intill, en tunnelbanelinje går i jorden under huset. Tvärgatan är en del av europavägen som förbinder landets södra och norra delar, gatan nedanför fönstret förbinder stadens centrum med dess inland. Halvvägs in mot centrum från korsningen räknat ligger två sjukhus med ambulansintag.

En långtradare är ett ledat fordon lastat med stockar personbilar luftvärnskanoner konserver.

Personbilarna är gatans ollonborrar.

Dessutom husväggarna, de hårda vinkelställda ytorna mittemot runt omkring bakom under över bortanför.

Husen gatorna fordonen, dem känner jag, deras ytor deras mekanismer deras syften.

Jag står vid fönstret, lutar pannan mot den kalla rutan, känner vibrationerna både i huden och inuti huvudet.

Där nere är gatan, där går en fet gumma i svart kappa, hon har röda kinder.

Det är jag som står i fönstret, hon som går på gatan, jag borde acceptera det.

Hon ligger på sängen, naken.

Det närmaste jag kan komma henne är då jag säger:

Vi

Hennes hud känner jag bättre än min egen, jag har berättat för henne vad som sker med hennes blygdläppar då jag smeker henne, när jag gör hennes bröstvårtor styva upplever jag dem som mina.

Jag vet hur jag ska säga för att göra henne glad, hur jag ska säga för att göra henne ledsen.

Det ligger någon på sängen, och det är inte jag, det är någon utanför mig.

Hon ligger där naken och jag känner till lika mycket om henne som jag känner till om bilar.

Ventiler drev spindelbultar smörjningsnipplar säkringar luftrenare förgasare bränsleförbrukning choke styrinrättning (för att inte tala om stötdämpare lufttryck kraftöverföring elsystem slaglängd).

Men hon öppnar munnen och säger:

Jag.

Mitt arbete, målarens, är att upptäcka verkligheten åt mig själv, och därmed åt andra, att hålla upp en bit verklighet i luften och bearbeta den tills jag når fram till dess innebörd. Ibland har jag trott att jag har lyckats, ibland flera timmar flera dar.

Verkligheten, det är för mig människorna.

Jag har inbillat mig mycket, men hittills har jag aldrig kommit längre än till att ha frilagt underhudsfettet och de ytliga blodkärlen.

Jag har målat inälvor, tarmar lungor njurar hjärtan struphuvuden öronlabyrinter hjärnor, jag har krängt människorna ut och in, och sen har jag skrattat åt mig själv, eller gråtit.

Allt jag rör vid blir meningslöst, allt vackert blir fult, i varje människa jag närmar mig ser jag till slut bara tomheten, min egen tomhet.

Det finns hemligheter i människorna, jag kan se det på avstånd i deras ögon i deras rörelser. När jag närmar mig någon försöker jag göra det så försiktigt som möjligt, ibland grips jag av en stor glädje då jag inbillar mig att jag är på god väg, och jag anstränger mig för att vara varsam, trevar mig fram, men plötsligt står jag ändå där och blickar in i tomheten, hemligheten som jag sökte har lösts upp förintats. Det är som om den inte skulle tåla min beröring eller min blick, som om det var jag som varje gång utplånade den.

För att komma åt verkligheten måste jag undandra den min påverkan, se på den och röra vid den utan att den märker det.

Arbetet vid staffliet är för mig som ett samtal med de idéer jag försöker gestalta, på duken uppstår svar på ibland uttalade ibland knappast medvetna frågor.

Men det är med de samtalen som med de konversationer jag för med människor som har fångat mitt intresse, efter ett tag har svaren visat att det som fängslade mig bara var något som existerade på ytan, ett sken.

Då ser jag ingenting annat än en blodfattig hud med ojämnheter och smutsiga porer.

Där står jag med min vanmakt — många gånger har jag efter sådana ögonblick låtit mig sjunka ner i hopplöshet och overksamhet, det händer allt oftare, varar allt längre.

Jag är bara jag, på något sätt måste jag spränga mina begränsningar.

Förr kunde jag utgå från mig själv, intala mig att det som var sant för mig var sant för de andra, sen såg jag i deras ögon i deras sätt att leva att en sådan utgångspunkt var orimlig.

Jag såg deras ögon le, såg det hemlighetsfulla i deras inre tränga upp till ytan, upplevde kontrasten mot mina mörka dukar.

De är min verklighet — genom dem vill jag nå fram till deras, och eftersom det jag målar bara är produkter av mitt eget jag måste jag välja en annan väg.

Det finns hos dem något som får deras ögon att le, jag vägrar att acceptera att de skulle vara tomma som jag.

Jag måste hitta det hemlighetsfulla hos en av dem, jag måste kartlägga en annan människas verklighet så noga att hemligheten blir synlig.

Först därefter kommer jag att kunna måla, åstadkomma något som är giltigt.

Epas bar

Skriften på pappersservetten är kladdig, det som står där är meningslöst: fläskkorv rotmos senap litet glas mjölk.

Ensamt är det meningslöst, men om jag ser det som en början till någonting får det en innebörd. Det är de första faktiska eller objektiva upplysningarna jag har om henne. Hon äter fläskkorv med rotmos, tar senap till korven, dricker mjölk. Det är ovedersägligt.

Än så länge säger det mig praktiskt taget ingenting att hon använder senap till fläskkorven, jag kan inte ens påstå att det betyder att hon tycker om senap. Men om jag fortsätter att skaffa informationer om henne kan det komma att visa sig att senapen har betydelse, ur kombinationerna av oändligt många fakta kan det betydelsefulla dyka upp. Jag kan förutsätta att senap, liksom fläskkorv rotmos mjölk, har samband med den inre människan i henne.

Tre dar i sträck har jag suttit och sett på henne medan hon har ätit lunch. Varje dag har hon suttit på samma ställe, under klängväxten på kortväggen, alltid med ryggen mot väggen. Antagligen skulle jag kunna upptäcka ett skäl till det någon gång, ett faktiskt skäl.

Det är svårt att låta bli att fantisera om henne, flera gånger har jag varit på väg att försöka föreställa mig hur hon är, vad hon gör. Jag måste låta bli det, annars kommer mina föreställningar att hindra mig från att se vem hon verkligen är.

Att hitta det som är jaget i en annan människa, det hemlighetsfulla jaget, spåra det i de yttre dragen det ytliga schemat. Ytan huden är en mur omkring det, men en mur full av sprickor.

En mikrofon dold i hennes lägenhet skulle kunna registrera hur hon lever med sig själv, då hon har lagt av sina masker och uppfattar sig själv som osynlig. Det är en mikrofon eller en kamera jag skulle vilja vara.

En mikrofon osynligt inmonterad i hennes navel, objektivt registrerande, en del av henne.

Men redan genom att bara sitta och iaktta henne kan jag få en hel del fakta.

Först de mest uppenbara:

Röd rund hatt, en nål med stort svart huvud instucken på högra sidan, brunsvart hår. Läppstift i samma nyans som hatten, karmosin. Vit jumper med kort ärm, rak grå kjol, svart kappa med pälskrage. Tunna ljust bruna strumpor, svarta skor med halvhög klack. Inga ringar på fingrarna, inget nagellack.

En pappersservett fullklottrad med kletiga blå bokstäver, goddag, jag skulle vilja ha lite fläskkorv med pälskrage, mycket läppstift tack.

Det väsentliga är inte bara att det är fakta, varje sak är också något som hon har tagit ställning till, något som hon har en åsikt om. Inom henne finns det avsikter eller anledningar till varje färg, varje form. Hon tycker bra eller illa om sin hårfärg, den har präglat hennes sätt att se på andra.

Hon ler.

Hennes ansikte, det förefaller hopplöst att försöka notera det som är fakta, undgå värderingar.

Det är korrekt att säga att hennes ögon är bruna, men det är för oprecist, själv kanske hon använder ord som kastanjebruna eller svartbruna, och dessutom är det möjligt att det finns en annan färg insprängd i det bruna, en aning blått eller grönt, som hon kan se när hon lutar sig fram mot spegeln.

Tunga ögonlock, liten ganska bred uppnäsa, höga kindkotor och ganska fylliga kinder, rund något framskjutande haka, ganska tjocka utstående läppar, kraftiga tänder, snarast rund ansiktsform, inte särskilt hög panna, bakåtkammat hår, tydliga veck från näsvingarna och många små rynkor kring ögonen.

Hon kanske inte tycker att hennes ögonlock är tunga eller att näsan är ganska bred, kanske anser hon inte ens att hon har uppnäsa.

Egentligen borde jag skriva: ögon ögonlock näsa kindkotor kinder haka läppar tänder ansiktsform panna bakåtkammat hår veck från näsvingarna och rynkor kring ögonen.

Jag kan lägga till att håret är uppsatt i nacken och att det skymmer öronen frånsett tappen nederst, att ögonbrynen är tunna och böjda, att hon får en antydan till dubbelhaka då hon böjer ner huvudet. Ögonbrynen är så tunna att det knappast är en värdering att säga att de är det.

En lista av schabloner: tunga ganska bred höga ganska fylliga rund något framskjutande ganska tjocka utstående kraftiga snarast rund inte särskilt hög.

Men just nu lämpar det sig bäst med schabloner, genom sin vaghet ökar de möjligheterna för att hon skulle kunna acceptera beskrivningarna.

Hon sitter och läser en tidning, är antagligen inte alls medveten om hur hon ser ut. Jag måste få reda på vad det är för en tidning.

Bara framför spegeln, tillsammans med vissa människor i vissa situationer är hon medveten om sitt utseende, men samtidigt är hela hennes liv påverkat av hennes uppfattning om hur hon ser ut och av hennes föreställningar om hur andra tycker att hon ser ut. Det är en av förutsättningarna för hennes sätt att leva.

För mig är det nödvändigt att iaktta hennes ansikte noggrant, för att lära känna det och kunna märka minsta skiftning i uttrycket. Så småningom kommer det kanske också att framgå hur hon ser på sitt utseende.

Röd hatt vit jumper grå kjol svart kappa tunna bruna strumpor svarta skor med halvhög klack och en platt svart rosett över tårna. Undrar om hon har flera likadana vita jumprar eller om hon tvättar varje kväll.

Återigen samma dilemma: anser hon att hon har breda axlar, ganska stor byst eller ganska välformade ben?

Välformade, det är inget särskilt objektivt ord, men det är meningslöst att säga att hennes ben varken är smala eller tjocka. Kanske uppfattningen just nu och här om vad som är välformade ben är så enhetlig att uttrycket har en sorts objektivitet. Det kan man i alla fall tänka sig.

Hon böjer sig åt sidan och tar upp ett paket cigarretter ur handväskan, Pacific, den har filter.

Hennes ögon ler.

Det är Husmodern hon läser, jag ska köpa den och ett paket Pacific. Jag äter fläsk med löksås när hon äter fläsk med löksås, jag ska läsa samma tidningar som hon, röka samma cigarretter.

Naturligtvis är det orimligt av mig att begära att hon skulle kunna godkänna allt jag antecknar om henne, men det är bra att jag tänker så, på det sättet kanske jag lyckas hålla mina egna värderingar i styr.

Hon får inte fastna i de mönster i vilka jag hittills har placerat in verkligheten.

Husmodern

Hon köper Husmodern varje vecka, samma dag den kommer ut, börjar läsa den vid lunchen.

Den är alltså en kontinuerlig del av hennes liv, hon påverkas av de fakta och värderingar som finns där: om samliv sociala förhållanden andra länder kärlek sjukdomar kläder mat etc.

Antagligen började hon läsa den av en slump, men att hon fortsatte måste tyda på att hon där fick en bild av livet som på något sätt stämde med hennes egen.

Eftersom hon köper den så punktligt borde hon ha läst den minst några månader, men det kan också tänkas att hon har läst den i flera år, kanske tio femton.

Självklart kan jag inte avgöra på vilket sätt hon påverkas eller har påverkats, jag kan bara notera att hon läser en tidning i vilken det förekommer vissa slag av fakta och värderingar.

Medan jag kommer ihåg det:

Den röda hatten finns att köpa på Pub för 32 kronor, kappan finns också där, för 275. De flesta hattar jag såg kostade mellan 25 och 50 kronor, priset på kappan förefaller ganska lågt.

Jo, Ni ser rätt! Jag äter gräddbakelser ibland! Figuren? Den klarar jag med mitt hemliga recept: Min måttsydda Spirella! Det är figurplagg som verkligen kan ta hand om och fördela det där extra hullet, som vi matglada så lätt lägger på oss. Jag trodde bara inte att man kunde bli så figursnygg när man inte har mannekängmått — men Spirella har verkligen gett min figur den rätta, harmoniska avrundningen! Så följ mitt recept, matglada systrar — ät och trivs — låt Spirella rätta till kurvorna!

Den här veckan hurrar vi för Beatrix, tronföljerska i Nederländerna. En ung dam som kan konsten att hålla huvudet kallt även när det hettar om öronen.

Detta har hänt: Den engelska prinsessan Caroline Matilde är femton år då hon förmäls med kung Christian VII av Danmark utan en aning om att den sjuttonårige kungen redan gjort sig ökänd för sitt tygellösa och bisarra uppträdande. Hon gör sitt bästa för att vinna honom men förgäves. Snart låter kungen hela hovet veta att drottningen tråkar ut honom, han hånar och förödmjukar henne och tycks njuta av att göra henne olycklig. Hans styvmor, änkedrottningen, är belåten eftersom ett barnlöst äktenskap skulle göra hennes son till tronföljare. Men hennes förhoppningar blir svikna. Caroline Matilde blir i grossess. Den unga drottningen har dock vunnit två trogna vänner vid hovet som står vid hennes sida, överhovmästarinnan Louise von Plessen och kabinettssekreterare Reverdil. När kungen en tid är bortrest får Caroline Matilde brev varje dag. Hon tar det som ett tecken på att allt kommer att bli annorlunda och känner sig hoppfull och glad. Men breven är skrivna av Reverdil som förmått kungen att skriva av dem, och vid Christians återkomst märker hon genast att ingenting är förändrat. Någon tid senare föder hon en son och änkedrottningen konstaterar med tillfredsställelse att han är liten och klen.

Byt till en glad tröja.

Konsten att lyckas med fläskcarbonnade. Detta behöver Ni: 2 kg utskuren kotlettrad med svål (måste beställas), persiljekvistar, 1 skivad morot, 1 skivad gul lök, salt, nymalen javanesisk svart peppar. Tillagningstid: ca 2 3/4 tim. Pris: ca 26: 60. 1. Skär svålen tvärsöver i smala ränder. Lägg köttet med svålsidan nedåt i en långpanna. 2. Häll på vatten så det står över halva pannan. Lägg persilja, morötter och lök runt köttet. Sätt in steken i stark ugnsvärme, ca 250°. 3. Tag ut steken efter 35 min. Vänd på den, gnid in den med salt och peppar. Sätt åter steken i ugnen, sänk värmen något. Stek i ca 11/2 tim, ös ej. Späd med varmt vatten om skyn ångar bort. Lägg upp steken. Servera råstekt potatis, skysås och sallad till.

Konsten att lyckas med kycklingsallad. Konsten att lyckas med potkäs. Konsten att lyckas med glassfyr à la Rödkallen. Konsten att lyckas med mormors ostfyllda päron.

Koka aldrig kaffet.

Vi ser på rullgardinstofsar: Broderad jordgubbe att dra i. Sv. Tenn, 5: 50. Nyckelring, typiskt finskt tennhjärta, 28 kr, Fennica Form. Romantiskt att vakna med en ros! 7: